söndag 29 augusti 2010

Bellmanafton

nu på tisdag. Redan många förköp. Sångare och lutspelare i tidstrogna kläder.

lördag 21 augusti 2010

En av årets allra bästa konserter

i missionshuset har alla utom 29 personer just missat:
Cellisten Kati Raininen med Bach, Kodaly, von Koch, Sibelius m.fl.

onsdag 18 augusti 2010

Vacker diktsamling av 84-årige Bo Carpelan

Författaren, kritikern och översättaren Bo Carpelan är sedan mitten av 1900-talet en centralgestalt i den finlandssvenska litteraturen. Hans första diktsamling utkom redan 1946. Kort därefter kom hans avhandling om kollegan Gunnar Björling. Ett långt författarliv senare utger den 84-årige Carpelan nu en oerhört fin diktsamling, där han åberopar Horatius, Vergilius och Dante och bjuder en reducerat modernistisk poesi präglad av både av klarhet och gåtfullhet (”Allt levande/ oförklarligt”). Mycket är hisnande vackert: en hårt, närmast celanskt eller wittgensteinskt komprimerad poesi. Annat minner om Hölderlin, Tranströmer och Norén. Ålderdom och förestående död kastar mörka skuggor över Carpelans trotsigt flammande lyrik (bara någon enstaka putslustighet verkar stilbrytande). Slutstrofen, som ansluter till Dantes paradisvision, är magnifik: ”När ljuset ej mera bländar/ är din hemtrakt där/ och din vila”. Kuriöst nog utgav Torsten Holmström 1926 en diktsamling med samma titel: Gramina.

tisdag 17 augusti 2010

Två konserter nu i helgen

på fredag kväll kommer Kati Raitinen, till vardags solocellist i kungliga hovkapellet, och ger en soloafton med bl.a. några av Bachs sviter för solocello.
Och på lördag, också den konserten, kl. 19, kommer Anna-Carin Jutestål Bellander, sopran, och Clara Heinemann, harpa, och framträder med ett program som spänner från Purcell till folkvisor och nyskrivet.

söndag 15 augusti 2010

lördag 14 augusti 2010

Farväl till sommaren, farväl till Trollflöjten - och farväl till Dalhalla?

Dalhalla, 13/8
TROLLFLÖJTEN
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto: Emanuel Schikaneder
Regi: Stein Winge
Scenografi: Jesper Kjällquist
I rollerna: Espen Fegran, Eir Inderhaug, Klas Hedlund, Michael Schmidberger, Susanne Elmark, Magnus Kyhle m.fl.
Dalasinfoniettan och Dalasinfoniettans kör
Dirigent: Gintaras Rinkevicius

Stilla, ljum, vacker kväll – allt mer magisk i takt med att mörkret föll. Ändå en känsla av avsked i luften: Avsked till sommaren – och kanske avsked till Dalhalla; av flera musiktidskrifter utnämnd till en av världens vackraste utomhusarenor. Kanske avsked till möjligheten att sitta här i rättviksskogarna och se opera i världsklass.

Det verkar (trots total tystnad om saken) som att det aldrig mer blir något Musik vid Siljan; länge en av Nordeuropas största musikfestivaler – och det finns dess värre anledning till oro även vad gäller Dalhallas fortlevnad.

Hur mycket kostade denna Trollflöjten-uppsättning? Varför köpte man inte in en redan färdig operaproduktion från annat operahus i Skandinavien? Jag är rädd att Dalhalla riskerat sin framtid med projekt av detta slag. Inte minst ombyggnaden av scenen kostade hisnande belopp. Och det nya taket fungerar dess värre inneslutande vad gäller akustiken. Dalasinfoniettan fick långa stunder finna sig i att leverera bakgrundsmusik – trots goda insatser och trots ett utmärkt dirigerande av Gintaras Rinkevicius.

Har man sett Stein Winges tidigare arbeten inom talteatern känner man igen hans ihärdiga experimenterande, med åtskilliga teatrala, postmodernt influerade inslag (jag minns distanseringseffekterna i Gogols Riksrevisorn på Göteborgs stadsteater 1994); låt vara att enstaka Winge-uppsättningar kan vara superbt koncentrerade – som den rakbladsvassa åttiotalsuppsättningen på Dramaten av Ibsens En folkefiende).

Här dominerar en spexartad hållning – på gott och ont. På gott därför att Winge förstås följer Mozart själv i spåren, vars sånglustspel förvisso till del var inspirerat av dåtida farser och ett brett folkligt tilltal. På ont därför att sångspelets djupdimension aldrig ges plats och att uppsättningen som helhet plottras bort i en tyvärr ganska rörig föreställning där lekfullhet premierats på bekostnad av precision och koncentration. Ibland är det tidstypisk euromodernism: det kunde lika gärna vara Münchenoperan. Andra gånger är det bara plumpt.

Inledningen 2010 är lika katastrofal som 2009: Dalasinfoniettan har just kommit igång med ouvertyren då publiken hör en crossliknande motorcykel ilsket komma knattrande ner längs sidovägen. Jag märker att många i publiken inte kan koncentrera sig på ouvertyren utan istället undrar vad som egentligen pågår. Plötsligt bromsar Tamino in vrålåket framför scenen – och publiken kan andas ut: störningen hörde till spelet.

Som i så många andra Trollflöjten-uppsättningar vinner dock slutligen musiken över regiinfallen. Och sammantaget ter sig årets version aningen mer koncentrerad och genomtänkt än förra årets. Mot slutet är alltsammans ren njutning.

Även i år fäster jag mig särskilt vid Eir Inderhaugs glittrigt klara sopran i rollen som Pamina. Susanne Elmark är kanske inte briljant som Nattens drottning – men nästan; och det är gott så. Klas Hedlund sjunger efterhand upp sig rejält som Tamino, och Michael Schmidbergers Sarastro ljuder mestadels härligt myndigt (rösten är dock inte helt egaliserad). Espen Fegrans Papageno och Katarina Böhms ”Andra dam” är andra fina (bland många!) insatser att nämna.

onsdag 11 augusti 2010

Sommarkväll

under kammarmusikveckan...

tisdag 10 augusti 2010

torsdag 5 augusti 2010

Semester

(eller någonting ditåt)
Nya spännande program i missionshuset nu planerade; se
www.ovanmyra2010.blogspot.com

onsdag 4 augusti 2010

Svansjön à la Royal Opera

Ur den strida strömmen av musikdramatik på dvd har jag här vaskat fram en av årets hittills förnämligaste skiva. Opus Arte har utgett baletten Svansjön i en version som framstår som den ultimata. Alltsammans är visserligen stabilt traditionellt – men desto mer stämningsfullt och genomgående med stor kunskap och stor precision i dansen, liksom fantastiska dräkter. Valeiy Ovsaynikov dirigerar kanske Royal Operas orkester en smula för diskret in ouvertyren, men därefter spelar orkestern fantastiskt. Marius Petipas och Lev Ivanovs koreografi är en njutning att se – liksom artisterna från Royal Ballet och inte minst underbara Marianela Nunez i rollen som Odette. Tjakovskijs balett i fyra akter hade urpremiär i Moskva 1877 – och det är Petipas och Ivanovs koreografi från den uppsättningen som Royal Opera nu använt sig av. Här striderr kärleken och ondskans makter; en strid som personifieras i dubbelrollen Odette/Odile: den vita och den svarta svanen.

söndag 1 augusti 2010

Premiär på La bohème, Opera på skäret

Opera på skäret, Kopparberg, 31/7
LA BOHÈME
av Giacomo Puccini
Regi: Alexander Niclasson
Scenografi: Sven Östberg
La bohème-orkestern (dirigent Andreas Lönnqvist), Bergslagens musikdramatiska kör
Sångsolister: Yana Kleyn, Cesar Augusto Gutterrez, Peter Kalinger, Catarina Lundgren,Bo Rosenkull, Sami Yousri m.fl.

Librettot i denna en av världens mest spelade operor bygger på en roman av Henri Murger; boken skildrar bohemliv bland fattiga konstnärer i 1830-talets Paris (Leoncavallo komponerade ungefär samtidigt som Puccini en opera efter samma berättelse, men den överskuggades snabbt av konkurrentens framgångar).

Att komma till Opera på Skäret en sommarkväll, sätta sig vid stranden av Ljusnaren och höra vågsvallet mot strandstenarna och i bakgrunden artisterna som sjunger upp sig i sina loger, med fönstren öppnade mot vattnet och höjderna, är bara det en upplevelse. Och ett stycke bort i slänten såg jag rentav en skara bohemer, som dukat upp en måltid i gräset, strax ovanför timmerstockarna nere i vattenbrynet som ännu minner om sågverksepoken här på ”skäret”.

La bohème har jag genom åren sett i ett otal föreställningar. Många görs historicerande, men på senare år har jag sett både psykologiserande (bohemvännerna träffas och återberättar innehållet likt ungdomsminnen) och samhällskritiska tolkningar (med Mimi som aidssjuk uteliggare mellan glittriga New York-fasader).

Unge Alexander Niclassons uppsättning placerar sig inom det relativt nutidsanknutna fältet. Här har handlingen knutits till en centralt placerad teaterkuliss, Theatre Latin, där bohemerna får tillfällighetsarbeten, men där anställningstryggheten är noll. En på sätt och vis ganska fyndig bild av nutida utsatthet. Dock tycker jag att Sigyn Stenqvists kostymdesign emellanåt drar alltför mycket åt det teatrala, faktiskt lite åt Cirkus Cirkör-hållet.

Aldrig har den f.d. sågverkslokalen varit så fullpackad av premiärpublik som denna kväll. Och tur var det: här bjöd Opera på Skäret en av de bästa föreställningarna hittills. Den colombianske tenoren César Augusto Gutterez som Rodolfo sjöng silkesmjukt och med väl modererad röst, och ryska Yana Kleyn var en underbar Mimi (bara någon gång kanske lite för skarpt konturerad sång). Bland övriga genomgående mycket goda insatser fäste jag mig främst för Peter Kalingers fenomenala baryton i rollen som Marcello. Stort plus också för den välklingande orkestern (storartat dirigerad) och de fina körinsatserna.

Det känslomässiga crescendot i sista akten gjordes med stor inlevelse, och den döende Mimi tedde sig som den sjuka flickan på Munchs berömda målning: som att det var från henne kraften och ljuset utgick.

Rodolfo har tidigare sagt henne: Jag är poet, men du är poesin.