söndag 30 maj 2010

Vivaldi på ren italienska

Il Giardino Armonico, Christope Coin, violoncell
Vivaldi: Concerti per violoncello, volym 2
(Naïve)

Barockensemblen Il Giardino Armonico, ledd av Giobanni Antonini, är en av världens absolut främsta inom sitt gebiet, med tolkningar som oftast är genomtänkta och så temperamentsfullt framförda att det framstår som om dessa italienare har något slags hemlig förbindelse bakåt i tiden. Det är Vivaldi på ren italienska, kort sagt. Mustigt, frejdigt och karaktärsstarkt. Naïve har tagit på sig det enorma projektet att spela in samtliga Vivaldinoter som finns i biblioteket i Turin; den aktuella volymen, nr 38 (!), innehåller en andra volym med konserter för cello och orkester. Föreliggande sju cellokonserter är kanhända av varierande kvalitet, men med fenomenale Christophe Coin blir detta ändå en dryg timmes ren njutning.

lördag 29 maj 2010

En fantastisk romansafton


i kväll, den 29 maj, med Ann-Kristin Jones, mezzo, och Henrik Berg, piano.

Griegs miniatyrer i nytt ljus

Pascal Amoyel, piano, Emanuelle Bertrand, cello
Edvard Grieg: Sonat för cello och piano i a-moll, op.36, lyriska stycken m.m.
(Harmonia mundi)

Hör här en cd med spännande tolkningar och artistisk briljans i utförandet! Duon är som bäst i den berömda a-mollsonatan, som med sin flackande karaktär och uppbrutna form speglar en oro som samtidigt är längtan – här framfört med ett samspel där duon tätt tillsammans går in i den intensiva musiken. Särskilt spännande är de egna arrangemangen av Griegs lyriska stycken, där sångstämman kongenialt nog ersatts av cello, med resultatet att dessa miniatyrer framträder som i nytt ljus.

torsdag 27 maj 2010

Vivaldis blockflöjtskonserter med lyriskt intensiv Michael Schneider

Cappella Academica Frankfurt
Solist: Michael Schneider, blockflöjt
Vivaldi: blockflöjtskonserter
(cpo)

Denna samspelta och duktiga barockensemble presenterar här en hel rad blockflöjtskonserter av Vivaldi – som genomgående ställer oerhörda krav ställs på solisten, inte minst i allegro-satsernas intervallsprång och oerhört snabba tonlöpningar. Men Michael Schneider, som framträtt som flöjtsolist sedan 1978 och som dessutom var med och grundade Camerata Köln, har full kontroll över svårigheterna och spelar dessutom i largo-satserna med en lyrisk intensitet som gör lyssningen till en totalt sett fin och uppfriskande upplevelse.

onsdag 26 maj 2010

Nu på lördag

blir det romansafton i Ovanmyra missionshus - med en av de bästa romanssångare jag hört i landet: Ann-Kristin Jones. Därtill den utmärkte pianisten Henrik Berg.

Jag längtar till Österlen


Inte minst hit!

Lågmäld, elegant och exakt Mozart

Lars Sellergren, piano, Stockholmsfilharmonikerna
”Lars Sellergren plays”
Verk av Mozart
(Sterling)

Pianisten Lars Sellergren, som dog för några år sedan, 80 år gammal, var under många år huspianist på Sveriges Radio; han var dessutom pianoprofessor vid musikhögskolan. Redan några år före hans död påbörjade Sterling en utgivningsserie, baserad på Sellergrens radioinspelningar, för att belysa hans musikaliska mästerskap. Och visst, det framgår ju tydligt av aktuella volym 4 i serien, där han med suveränt lätt handlag tolkar bl.a. pianokonserterna nr 19 och 20 (här med fint stöd av stockholmsfilharmonikerna). Det är stort artisteri, lågmält, elegant, exakt – men ack så dålig ljudkvalitet på flera av inspelningarna, trots att de är gjorda i början av 60-talet (ibland låter det snarast som ljudexperiment från 1860).

måndag 24 maj 2010

Händel: Dunlätt trots alla tyngdlagar

The King’s Consort, Diana Moore, mezzosopran, m.fl. solister
Händel, Parnasso in Festa
(Hyperion)

Händels sällan framförda Parnasso in Festa är ännu en pärla som bärgats ur den bortglömdhet i vilken många av Händels operaverk fallit. Detta sällsamma verk, som handlar om ett bröllop i den grekiska mytologins Parnassos, skrev Händel med anledning av att hans favoritelev, prinsessan Anne skulle gifta sig; vid urpremiären 1734 – dagen innan det förestående bröllopet – var hela den engelska kungafamiljen närvarande. Den ganska löst sammansatta operan har en skir karaktär, är alltigenom lyrisk, och med underbara arior som här tolkas utsökt av inte minst mezzoproanen Diana Moore och den viktlösa sopranen Carolyn Sampson, vars mjuka sopran är dunlätt och låter musiken trotsa alla tyngdlagar.

söndag 23 maj 2010

Cajsastina Åkerström - trubadursträvig reflektion och solklar lätthet

CajsaStina Åkerström
Visor från förr och nu
(Calimba Records)

Fred Åkerström, en av det förra århundradets främsta trubadurer, framträdde 1980 i Stockholms konserthus med en 13-årig flicka som sjöng häpnadsväckande väl. De var den egna dottern CajsaStina – för övrigt döpt efter en Bellman-epistel.

CajsaStina Åkerström - vars uppväxttid på 60- och 70-talen sammanfaller med en av svensk vissångs främsta framgångsperioder – har de senaste åren allt tydligare vänt tillbaka till moderna och äldre klassiker i genren. Samtidigt blir det allt tydligare att hon med sin sensibilitet och intensiva uttryck har potentialer som kan föra hur långt som helst.

CajsaStina Åkerström, som växte upp med Bellman, Birger Sjöberg, Cornelis Wreesvijk och Anna-Lena Löfgren, sjunger med en blandning av trubadursträvig reflektion och solklar lätthet: hon svingar sig mellan tonerna med ofta njutningsfullhet lätthet och där rubaton och tonglidningar signalerar lustfylld säkerhet. Sång utan skyddsnät.

Hennes skiva ”Visor från förr och nu”, utgiven på egna produktionsbolaget Calimba Records, innehåller både egna tonsättningar och moderna klassiker som ”Felicia adjö”, ”Varför skola människor strida” och Anna-Lena Löfgrens ”Lyckliga gatan” – här framförd med en eftertänksamhet som ger en intressant brytning gentemot originalets lite mer sextiotalskäcka, popaktiga karaktär.

Operahistoria i en box

OPERABOXEN
Samlingsbox, 3 cd-skivor
(Naxos)

Den här cd-boxen tillhör mina favoritskivor. Jag har spelat dem vecka efter vecka och har inte kunnat höra mig mätt på dessa ofta fantastiska inspelningar, som sammantaget ger en god bild av framför allt 1800- och 1900-talens stora operor. Men om det är en ambitiös och på många sätt förnämlig antologi som sammantaget alltså ger en fin exposé så är det å andra sidan synd att nästan inga barockoperor medtagits och dessutom att inga årtal angivits för inspelningarna – varav många hämtats från det gamla östblocket. Men som helhet en pralinask för operaälskaren. Även de som inte gillar genren riskerar att drabbas…

lördag 22 maj 2010

Övertygande Schumann-tolknigar av Stefan Vladar

Stefan Vladar, piano
Robert Schumann: Papillons, Carnaval och Faschingsschwank aus Wien
(Harmonia Mundi)

Den unge wienske pianoprofessorn och runtom i Europa välkände pianosolisten Stefan Vladar övertygar för varje inspelning mer och mer, framför allt när det gäller romantiska 1800-talsverk. De tre ”karnevalsverk” som här tolkas är kalejdoskopiska, mångfacetterade. Den inledande ”Papillons” skrev Schumann samtidigt som han var mer än lovligt förälskad i en ”änglalik” flicka i tioårsåldern; därefter följer ett senare verk, ”Carnaval”, där musiken klingar med helt annan mognad och skärpa. Denna svit, en av Schumanns mest populära pianoverk (med ett spännande återkommande fyrnotstema), tolkar Vladar med dansant lätthet, vittnande om stor förtrogenhet med kompositören.

torsdag 20 maj 2010

Operahandbok - i väntan på utringning

Nina Krohn och Per Olav Reinton
OPERA, en handbok
(Lydbokforlaget)


Under ett besök i Oslo i våras fick jag syn på en spännande nyutgiven cd-box: ”OPERA! En håndbok”, gjord av två musikjournalister på norska radions P 2: Nina Krohn och Per Olav Reinton.

Operahandbokens 7 cd-skivor är närmast att betrakta som sju hoplänkade radioprogram, med sammanlagt åtta timmars speltid. Det hela blir, med förlov sagt, mastigt. Mekaniskt, omständligt och med långa utdragna föreläsningsartade sekvenser framstår det hela lika tungt som de ärkepedagogiska men oändligt tråkiga skolradioprogram jag minns från sextiotalet.

Ambitionerna är det dock inget fel på, och inte heller på kunskaperna – men varför allt detta ges ut på cd förblir en gåta. Det naturliga hade varit att ge ut en bok och sedan möjligen komplettera med en cd-skiva. Eller, vilket hade varit en än mer spännande utmaning och ett projekt med oerhörda potentialer: att ge ut en dvd om operakonstens utveckling.

Förvisso är det intressant att ta del av de norska författarnas växelvisa sicksackande genom operahistorien från Monteverdi fram till Adams, med noggranna genomgångar av 17 representativa verk. Krohn och Reinton talar en lättförståelig norska och berättar om operaverkens idéhistoriska kontexter och sedan mera ingående om musikens karaktär och om dess förhållande till själva handlingen.

Det är lärorikt – och så långtråkigt att jag minns hur man satt i skolbänken och väntade på att det skulle ringa till rast.

20 maj

och björkarna börjar så svagt skimra i grönt, uppe i Ovanmyra.
Gullvivor, vitsippor, stark fågelsång.
Vi har spelat stråkkvartett för första gången i missionshuset. Underbar akustik.

Cd, Mårten Falk med 8-strängad gitarr

Mårten Falk, gitarr
"Russian Romantics Reborn"
(db productions)

Mårten Falk, en av Sveriges för närvarande mest aktiva sologitarrister, ägnar sin tredje cd åt rysk och östeuropeisk gitarrmusik, företrädesvis från 1800-talet. Mårten Falk har de senaste åren gett konserter och masterclasses världen runt. Tekniskt och musikaliskt är han fullt i nivå med Göran Söllscher. Den nya skivan är unik såtillvida att den presenterar musik skriven för den 8-strängade, speciellt stämda gitarr som dominerade i Ryssland under denna tid – och hela denna repertoar föll sedan mer eller mindre i glömska när instrumentet allt mer försvann. Att lyssna på Andrei Sychras hyperromantiska ”Etude”, Nicolai Alexandrovs ”Rêverie”, ”Ballade” osv. är som att träda in i den värld som var Tjechovs. Kanske var det något av denna musik han tänkte på när han i Tre systrar, Körsbärsträdgården osv. gång på gång i scenanvisningarna skrev in att det skulle höras ”stilla gitarrmusik” osv. Fascinerande upplevelser väntar på denna cd (”Russian Romantics Reborn”, db Productions Sweden).

onsdag 19 maj 2010

Cd, Underbart av Marais

Jordi Savall, gamba, m.fl. musiker
Marin Marais: ”Suitte d’un Gout Etranger” och ”Pièces de viole”
(Aliavox)

Skomakarsonen Marais, född 1656, gjorde snabb karriär som banbrytande viola da gamba-virtuos; han blev känd i hela Europa för sin underbara teknik och ton – efterhand också för sina kompositioner för detta instrument (men också för en rad operor m.m.). Jordi Savall, en brinnande entusiast inom barockmusiken, gör här - med bistånd av en grupp medmusikanter – fantastiska insatser på sologamban. År 1992 biovisades en underbar film om Marias, ”All världens morgnar” – samma purcellskt melankoliska musik dominerar även på denna dubbel-cd.

tisdag 18 maj 2010

Vokalgruppen Kraja och platsen dit man längtar

Vokalgruppen Kraja, bestående av fyra flickor i dryga tjugoårsåldern, har haft stora framgångar med sin fyrstämmiga a cappella-sång, med egengjorda arrangemang. Kvartetten sjunger främst folkvisor och koraler och det mesta framförs med uppenbar respekt för traditionen – och med klar, ren sång, suverän stämföring och stor känsla för materialet.

I sin kärlek till de gamla visorna och med sin okonstlade attityd kan dessa sångare emellanåt påminna om ångermanländska Ulrika Bodén. Gruppen Kraja, vars medlemmar kommer från Umeå, tycks också djupt rotad i svensk landsbygd; de framstår som ett slags gröna vågen-artister i sitt dedicerade hemvändande till traditionen.

Kraja har utkommit med en ny cd, Under himmelens fäste (Drone), där de fortsätter den inslagna vägen mot ett utforskande av det glömda eller nästan glömda. De fyra sångarna, Eva Lestander, Linnea Nilsson, Frida Johansson och Lisa Lestander, klargör med denna uppföljare till debuten Vackert väder vilken säker och sammansvetsad ensemble de blivit. Må vara att arrangemangen ibland kanske går på autopilot, men åtskilliga av inslagen på den nya skivan är ytterst välfunna och görs med drabbande känsla; jag tänker till exempel på ”Limu limu lima” och ”Uti vår hage”.

Kraja lär vara samiska och betyda ”platsen dit man längtar”. Vilken plats åsyftas?

Musiken.

måndag 17 maj 2010

Dvd med Gidon Kremer, violin

Gidon Kremer, en av världens absolut främsta violinister, en karaktärsfull virtuos som vid det här laget spelat in över hundra skivor, finns nu även att se och höra på en dvd-film: Gidon Kremer: Back to Bach (Euroarts). Det är en av de bästa dvd-filmer jag sett inom musikområdet.

Back to Bach visar en mycket sobert utförd inspelning av några centrala Bach-verk för soloviolin. Gidon Kremer, prästerligt svartklädd, spelar framför altartavlan i S:t Nikolauskyrkan i tyska Lockenhaus – en kongenial plats för framförande av denna högtidliga musik av ”den femte evangelisten”.

Gidon Kremer spelar Bachs partitor nr 1–3 för soloviolin, och på ett så personligt, självutlämnande och intensivt vis att jag sällan sett på maken (det är lätt att associera till Jaqueline du Prés motsvarande Bachspel på cello). Hans oerhört dynamiska och expressiva spel ger dessa partitor stark lyster.

Dvd-skivan inkluderar även en timslång film om Gidon Kremer som artist; Kremer berättar om Bachs stora betydelse för honom (”all musiks källsprång”) och över huvud taget om sitt livs musikupplevelser. Här finns också färgstarka inslag från de välrenommerade kammarmusikfestivalerna i Lockenhaus (där bl.a. Berlinfilharmonikernas Simon Rattle dirigerar).

lördag 15 maj 2010

15 maj: Dalasinfoniettans musiker spelar kammarmusik i Säters kyrka

Säters kyrka, 15/5
Ensemble från Dalasinfoniettan (Johannes Paulsson, Staffan Eriksson, Anders Norén, Tomas Blanch, Jan-Anders Ernlund, Karin Lekteus, Hanna Eklund, Tomas Agnas, Gabriel Litsgård och Christina Landén)
Verk av Beethoven och Spohr

Jag vet inte vem som tagit initiativet till den här sortens kammarkonserter med Dalasinfoniettan – men hur som helst är satsningen lovvärd. Orkesterns musiker formerar sig i smärre konstellationer och ger sig ut i länet för att spela kammarmusik. Det är nyttigt och utvecklande för musikerna att spela i sådana här sammanhang – och resultatet, åtminstone de senaste åren, har ofta varit påfallande gott.

Så även i Säters stadskyrka i lördags – där musikerna dock hade en svår konkurrent i den första riktigt varma försommardagen (som fick björkarna att skimra grönt ända uppe i Bjursås). För den lilla publik som bänkat sig blev det dock en smått förtätad stund. Visserligen inleddes Beethovens stråkkvartett nr 11 i f-moll (opus 95) aningen svajigt, och kyrkans långa efterklang skallrade obönhörligt när tonrenheten inte var fullständig, men efterhand var det som om musikerna iklädde sig musiken och spelade fram den med allt större känsla. I synnerhet Tomas Blanchs markerade cellospel friskade upp tolkningen.

I denna kvartett, (osäkert) daterad 1810 och uruppförd 1814, och som ibland ges tillnamnet ”serioso”, möter en Beethoven som redan (vid 40 års ålder) driver sin musik långt ut i romantikens tassemarker; man kan säga att man redan i denna komposition möter mycket av det som präglar de sena mästerverken i hans skapande.

Även Ludwig Spohrs musik präglas av ett smula Beethoven-aktigt egensinne. Här framförde en nio musiker stark ensemble Spohrs ”Nonett” i F-dur, skriven för stråkar och blåsare. Det fyrsatsiga verket gjordes känsligt och med efterhand snudd på andäktig närvaro.

Kort sagt: nyanserat, effektfullt och med mestadels väl genomförd dynamik. Inte illa, särskilt med tanke på att orkestermusiker i gemen inte särskilt ofta ägnar sig åt kammarmusikaliska utsvävningar.

Dansk lyrik: en översikt

Efter att ha läst ungefär trettio nyutkomna diktsamlingar kan jag bara konstatera att den danska lyriken tycks vitalare än den svenska – men kanske har det delvis att göra med att de danska förlagen inte dragit ned så starkt på utgivningen som många svenska förlag. Särskilt Borgen forlag har av tradition en ambitiös utgivning av just lyrik.

Att möta det danska språket via lyriken är fantastiskt. Gång på gång under läsningen slår det mig hur vackert danska språket faktiskt ljuder…

Trålar man inom nyutgiven dansk lyrik finner man – precis som i Sverige – en stor mängd postmodernism: en mångdimensionell, komplex, polyfonisk och formmedveten poesi där en språkdiskursiv upptagenhet emellanåt dominerar. Men vid sidan av detta uppror mot den centrallyriska, identifikationsskapande traditionen finns en bredd och en djärvhet som i sig vittnar om rådande vitalitet. Lyrikens traditionella gränser överträds gärna, till förmån för de mest skilda experiment.

Just blandningen av genrer och former inom den nya poesin fick nyligen den danska litteraturvetaren Marie Büchert att fråga sig: ”Måske er det her, i de hybride former, at fremtidens virkelighed skal findes?” Och: ”Måske er denne besværlige virkelighed helt anderledes, end vi er vant til at tænke den.”

Här nedan några framträdande namn inom dagens danska lyrik.

Henrik Nordbrandt (f. 1945), en av dansk litteratur mest hyllade diktare. Fick år 2000 Nordiska rådets litteraturpris för diktsamlingen Drömmebroer. Har sedan debuten 1966 publicerat uppemot 40 titlar – förutom dikter också deckare, barnböcker, essäer, dagböcker – och en kokbok. Efter studier i kinesiska, turkiska och arabiska vid Köpenhamns universitet har han tillbringat en stor del av sitt vuxna liv i medelhavsländerna.

Nordbrandt kan inrangeras i genren skrifttematisk diktning (en poesi som så att säga reflekterar över sig själv). Dikterna präglas av språkliga paralleller och förskjutningar, men mitt i allt raffinemang (som också rymmer en hel del melankoli) finns också en språklig lätthet; ibland gränsande till det lekfulla.

Jag läser samlingen ”Besögstid” (Gyldendal), vars komprimerade titeldikt ger en Quasimodo-liknande stämning: ”Med et blomstrer alt/ og enhver er alene/ i sin besögstid”. Och som i så många av Nordebrandts dikter: förnuftet fightas med känslan. Andra gånger finns här en elegans som drar mot det svulstiga, det elegant avslipade, det intellektuellt svala.

Pia Tafdrup (f. 1952) debuterade med diktsamlingen Når der går hul på en engel (1981) och blev en av de mest omskrivna poeterna i den danska lyrikboomen på 1980-talet. År 1999 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för den bildrika samlingen Dronningeporten (1998). Hon är sedan 1989 medlem av Det Danske Akademi.

Pia Tafdrup har skrivit lyrik, skådespel och romaner; senast romanen Stjerne uden land (2008). Hennes diktsamlingar har översatts till 30 språk. Hon har redigerat två antologier med dansk poesi och har bland mycket annat även läst in sina dikter på en cd.

Om sitt skrivande har hon sagt så här: Jeg har altid skrevet af nødvendighed, af ren og skær overlevelse.”

Samlingen Boomerang (2007) består av enbart haikudikter. Det komprimerade, ofta överraskande bildspråket kan ibland föra tankarna till Tua Forsström. Samtidigt anas ett släktskap med Tomas Tranströmers hårt lindade lyrik. Pia Tafdrups haikus är aningen kärvt anlagda och inte helt lättillgängliga (men ger man dem tid kan de inspirera, ungefär som abstrakt bildkonst). Flera av dikterna genomlyser krigets vanvett, på ett ganska tidlöst sätt. ”Soldater er blot/ sönner, faedre, elskere.../ Stole står tomme.” Och denna: ”Ingen undskyldning/ gives: Svaerdet kan ikke/ skilles fra hånden.” Och om människans inre (en tämligen dyster anblick): ”Den indre löve/ vil fodres, naeppe taemmes./ Gab råt opspaerret.” Men också denna: ”Fuglen flygter ind/ i sit eget bur – finder/ himmelvid frihed.”

Juliane Preisler (f. 1959) skriver dikter som ofta skildrar utsatta människors belägenhet. Ibland möter en fasa som sipprar in i ombonade liv; ungefär som i en Ingmar Bergman-film: ”Han er i sin seng, og han er barn, og der burde være tryghed allevegne, han har trygheden om sig, næsten som et tæppe, andre mennesker, hans mennesker, husets kendthed, gulvbræddernes knirken, loftets revner. Men det er ikke virkeligt, intet af det er virkeligt, han selv ikke virkelig inde midt i det. Mørket er. Mørket er virkeligt. Klangen af stilhed. Fravær. Vågenhed. Ensomhed. Alt dette er virkeligt, tilstanden er virkelig. Han selv ikke.” Julaine Preisler är bra på att beskriva stämningar, atmosfärer – och dessutom komponerar hon fyndigt egna ord, som ”aftenbriseagtig”, ”uendelighedklingende”, ”kirkestille” och ”divadrömmende”. Påfallande ofta beskriver dikterna parförhållandets svårigheter – som i samlingen Det taendte hus. Senast utgav hon romanen Lyse tider.

Den svenske författaren Thomas Nydahl hyllar henne på sin blogg: ”Preisler skriver inte om de människor som anses lyckade eller välartade. De dras inte bara med stora existentiella problem, utan befinner sig också, både fysiskt och mentalt, i ett slags utanförskap, i en rännsten utmed den guldkantade gata många drömmer om att få vandra på. /- - -/ Dessa kvinnor faller gång på gång ner i misslyckandets dy, men de bevarar ett slags värdighet och vilja att resa sig igen.”

Simon Grotrian (f. 1961) har sedan debuten 1987 gett ut ett tjugotal diktsamlingar. Han är den yngre generationens mystiker och magiker – en smula svårtillgänglig, men spännande och apart. Grotrians dikter präglas av en fragmentarisk, bildrik stil, gränsande till surrealism, men också till barockdiktning och konkretism. Det finns postmoderna inslag i hans kontrastrika lyrik (såsom avsaknad av centrum, av uppenbar enhet) men de religiösa inslagen har på senare tid stärkts.

På Borgens förlag utkom 2008 ”Citroner till vorherre”, med dikter adresserade direkt till Gud och uttryckligen etiketterade som ”böner”. Här finns Aftenbön, Morgenbön, Bön om fred, Bön i depression osv. Innerlighet och starkt känslotryck präglar dikterna, varav den första lyder: ”Kaere Gud, du, som ser i det skjulte, ser også min vaeldige angst, en hånd, der försöger at knuse mit hjerte. Men jeg kan ikke acceptere den. Laer mig at tro på, at mit hjerte kan blive befriet for sin indespaerring, at det som en fugl kan flyve ud og drysse gode frö hos andre. Jeg deler jo min angst med mennesker i din verden, men angsten skiller mig også fra dem. Lad mig blive en svaevende fugl under dit elskede ansigt. Fri mig fra denne byrde. Jeg fryser til marven, og skuldrene har ingen vinger. I Jesu navn amen.”

Förra året utkom även ”Å”, med många kärleksdikter. Samlingen framstår som ett relativt harmoniskt universum – frånsett försättsbladets hieroglyfiska skrift: : ”SEDR, KOLP, DRFT, HUJI” – ett slags uratomer/kosmisk byggmassa som utgångsmaterial för diktaren. En av dikterna är särdeles vacker: ”Dage haelder spandene med kalk/ imod en vaeg.// Du er så himmel.// Det er talens brug/ der får mig til att tie.”

Diktsamlingen Soprangalopp (också 2008) vetter åt det surrealistiska: ett färgrikt, mångsidigt diktande; ett slags lyrisk berusning som kan påminna om Artur Lundkvists, men också om den unge Harry Martinsons. Men Grotrian är mer fragmentarisk. Här råder ”drömmens anarki” och ett metaforrikt språk som ofta glimmar till: ”Ikke et ord/ skal ersatte min ensomhed”; ”Trapperne löber/ som baner af kaerlighed/ ud over randene”; ”Himlen i dit ansigt”; ”jeg laenges efter aeblehösten”; ”Lad armene fyldes/ med himmel i nat/ hvor en sommerfugl synger.” Ibland tangerar diktjaget något svindlande – ”grib min ene hånd, jeg sejler vaek”.

De senaste åren har Grotrian skruvat upp produktionen: 2006 kom han med två diktsamlingar, 2007 med fyra, 2008 med tre.

Den danska kritikerns Nanna Goul placerar Grotrians dikter ”i et særpræget indre landskab, hvor der er temmelig langt til realistiske pejlemærker, og sproget er generelt så fortættet og kringlet, at mange har følt sig fristet til helt at give op.”

Det bör man inte göra: Simon Grotrians egenartade lyrik har en säregen lyskraft och belönar rikt läsaren.

Naja Marie Aidt (f. 1963) debuterade 1991 med diktsamlingen Så længe jeg er ung (1991) och har därefter gett ut både dikter, noveller, dramatik och barnböcker. Aidt har utvecklats rejält jämfört med de första samlingarnas nyenkla, vardagsorienterade lyrik. Hon fick 2008 Nordiska rådets litteraturpris för novellsamlingen Bavian.

Nyligen utkom en 530-sidig volym ”Samlede digte 1991—2008” (2009), där man kan djupdyka i Aidts lyrik. Motiviskt återkommer skildringar av barndom och tonårstid – men här finns också pendelrörelser mellan skildringar av vildmarksnatur och inblickar i människors vildmarker och svårtyglade lustar. Temat utsatt idyll återkommer. Många dikter har karaktär av sviter (ofta löst, associativt sammanbundna). Annat är mer collageartat – ibland bokstavligt, med en blandning av text, foto och konst. Ibland är det lite à la Bodil Malmsten, och Anne-Marie Berglund. Tonfallen och beskrivningarna av utsatthet kan ibland påminna om Ann-Marie Berglund, och om Bodil Malmsten. Andra gånger företräder Aidt samma blandning av hyperrealism och absurdism som exempelvis Stig Larsson. Andra gånger balanserar hon vid konstlöshetens gräns: ”Se ud på november”; ”tulipaner midt i december”; ”den brutale lyd af en orkan”; ”en togrejse gennem et snelandskab”.

Ibland finns poetiska schabloner (”sjaelens kalejdoskop”) men av de senare samlingarna framgår att Naidts poetiska självmedvetenhet gett henne mod att gå allt längre i expressivitet.

Morten Söndergaard (f. 1964) är mångsidig och en genuin begåvning. Han skriver ofta avancerat, men samtidigt paradoxalt lättillgängligt (på ett sätt som kan påminna om Simon Grotrian).

Jag minns att jag i mitten av 90-talet lyssnade till en cd med ett av hans märkliga ljudcollage. Efter debutdiktsamlingen 1992, Sahara i mine haender, har han utgett inte bara lyrik utan också en rad ljudkonstverk samt en roman. Han nominerades 2007 till Nordiska rådets litteraturpris.

Jag har läst en samlingsvolym med de tre diktsamlingarna Bier dör sovende, Vinci, senere, Et skridt i den rigtige retning (2008). Var och en av diktsamlingarna är att betrakta som sviter – och här blir korrespondenserna så tydliga att helheten blir polyfonisk.

Morten Söndergaard kan påminna om Ekelöf, och ibland även om Paasolini. Också John Ashbery och Jorge Luis Borges ligger nära hans idiom.

Här några typiska rader från samlingsvolymen: ”vi er uden fortolkning / dödsdömte/ i forstandens elektriske stol”; ”Her finder et febrilsk sprog/ hvile under mine haender”; ”Jeg leder ordene frem ved hånden,/ en raekke mörke og nervöse dyr” (en ömsinthet påminnande om Björn Ranelids språkkärlek!); ”Mörket er et gigntisk fartöj, der plöjer gennem landskabet,/ heste sover stående på markerne,/ iskrystaller blinker i deres ånde,/ tuer af tört graes daekkes af rimfrost./ Alting lytter, alting venter på signal”.

Och dikten ”Begyndelse” har en så ödmjuk ton i förhållande till en farmors enkla liv i en gammaldags trädgård att jag minns dikter av såväl Pär Lagerkvist som Göran Tunström: ”En krydderhave i sol,/ en sommer, bagest i haven/ og min farmor mellem kartoffler,/ gulerödder och pastinakker,/ hvor gammel er du, farmor”. Vidare: ”Så blev det oktober, og kaerligheden kom,/ som alltid uventet,/ og stillede sine kufferter ind i vores hjerter”; ”Kom, vi forvandler os till traeer!”; ”Digtet er en vej, der går gennem landskabet./ Den drejer og drejer,/ og det er den vej, jeg skal.”

Enkelheten är ibland påfallande. ”Jeg går tur/ i skoven./ Hver bregne,/ hvert tre, betragter mig. Stien/ jeg går på,/ er ströet/ med gule/ blade og/ solpletter./ Blå og/ zinkhvide/ blomster/ kanter vejen” ….

Här finns också en oändligt vacker dikt om ett körsbärsträd – i sin strama form en smula haiku-aktig: ”Hvor er vi? Ordene er små hinder/ rundt om tingene, vi gnaver af./ De smager godt.” (postmodernt medvetet, men romantiskt uttryckt!).

Och visst påminner Söndergaard om Simon Grotrian i diktrader som dessa: ”Jeg saetter Bachs cellosuiter på. Den blanke cd forsvinder/ ind i maskinen, og Praeludium nr. 3 i C-dur vender/ som en fiskestime på bunden af nattehimlens hav”; ”Digte er sedler/ vi stikker hinanden:/ Hjaelp mig til at blive et vaerdigt menneske”; ”I dag taenkte jeg på, at litteratur er menneskenes kollektive erindring, og at poesien er en måde at holde den i live på”; ”Ordenes bilbomber”; ”Sporvogne lyser op som skvulpende akvarier/ på metalhjul”.

Mest fascinerar den långa sviten ”Portraet med Orfeus og Eurydike” – det finns få levande skandinaviska lyriker som kan komma i nivå med denna svit, där två unga danska vagabonder inkarnerar den gamla myten och blir dess nya huvudpersoner. Briljant!

Morten Söndergaard säger i en intervju: ”Jeg har altid haft følelsen af, at det at skrive er en måde at ankomme til verden på, at være i den, selvom det kun sker i korte glimt. Det at skrive giver mig en intens følelse af at være til, af at have lov til at være i verden på godt og ondt.”

Mette Moestrup (f. 1969) debuterade 1998, hennes senaste diktsamling heter Kingsize (2006). Hon arbetar som lärare på ”Forfatterskolen” i Köpenhamn – en inrättning där åtskilliga av de yngre danska poeterna har gått.

”Kingsize” domineras av en ytterst modern poesi: självmedveten, rastlöst urban och en smula koketterande, fylld av intellektuella resonemang och språkmaterialism. Stilen är ganska abstrakt och vetter mot surrealismen. Här finns också en mardrömslik, pjäsaktig långdikt (Drama Queen I, talkshow). Bäst av allt: de avslutande prosalyriska sammanställningarna, genom vilka alfabetet böljar i en lång dyning, från a till ö, och där vilket ord och vilken mening som helst blir närmast ett slags utställningsobjekt. Vardagsspråk blir med ens nästan epifaniskt.

Ursula Andkjær Olsen (f. 1970) har med sina fyra diktsamlingar etablerat sig som ett av de viktigt namn inom den nya danska poesin. Hon debuterade 2000 och utkom senast med diktsamlingen Havet er en scene (2008).

Den omfattande diktsamlingen Skönheden haenger på traeerne” (2006) inleds symboltungt: ”Når man/ en gang har/ forladt sit udspring/ löeber man mod/ havet” (hon skriver udspring, inte ursprung!). Olsens postmodernt influerade poesi är ofta saklig på gränsen till enkel, men den filosofiska och språkmedvetna diskursen är uppenbar. ”Afstanden er en egenskab ved/ verden når man/ betragter den. Det er/ derfor det ville vaere// bedre uden öjne. Men ikke// smukkere. / - - -/ Det er derfor/ skönheden er et/ aegteskab/ mellem alt og intet”. Ibland är kompressionen sådan att man närmast associerar till Wittgenstein: ”Det sker en/ forvandling under/ transaktionen.// Det jeg vil/ sige.// Det du/ tager er ikke det/ samme som det jeg/ giver.”

Jag undrar om hon själv betraktar sin lyrik som postmodern, och hon svarar i brev: ”Jeg skriver med bevidstheden om at ting altid kan siges på en anden måde end den jeg netop har sagt dem på – hvis ikke af mig selv, så af andre. Hvis det er en postmoderne erkendelse, så er den poesi jeg skriver postmoderne.” På frågan om vilken dansk poet hon särskilt värdesätter nämner hon Inger Christensen.

Lone Hörslev (f. 1974) gick ut Forfatterskolen 2003 och har idag gett ut två romaner och fyra diktsamlingar; den senaste heter ”Jeg ved ikke om den slags tanker er normale” (2009). I samlingen Lige mig (2007) finner jag ett släktskap med Naja Marie Aidt. I centrum för dikterna står ett självmedvetet, reflekterande diktjag och tematiskt handlar det ofta om ett slags brottningskamp mellan förnuft och lidelser. Det är lyrik som kombinerar ett ganska avancerat modernt idiom med inslag av traditionell poesi som sammantaget gör poesin ganska lättillgänglig samtidigt som den har en samtida fräschör. Huvudintrycket av Hörslev är en genuin diktarbegåvning. Flera av dikterna, såsom ”Manden ved fotoautomaten”, tycks mig gjorda i Stig Larssons efterföljd. ”Jeg er en meget realistisk kvinde/ med meget/ urealistiske drömme” står att läsa i en av samlingens dikter.

Dy Plambaek (f. 1980) – som gick ut Forfatterskolen 2004 – har utgett romanen Texas rose (2008) och diktsamlingen "Buresø-fortællinger” (2005), som gissningsvis har sin rot i egna upplevelser: hon är uppväxt i Buresö på Nordsjälland. Hon säger sig vara en ”lesehest” och nämner som särskilda favoriter William Faulkner, Pia Juul, Herman Bang och Fjodor Dostojevskij.

Buresöfortaellinger har en kalejodskopisk karaktär: de många dikterna speglar barn och ungdomsminnen från Buresö liksom minnen av anförvanter och bygdeoriginal. En hel del anekdoter och udda existenser skymtar fram, men helheten förblir lite för inlindat privat alternativt allt för fragmentariskt för att riktigt engagera. Ibland påminner boken om Peer Hultbergs märkliga Bye nog verden. Dy Plambaeks diktsamling kan emellanåt mera framstå som en gles prosaberättelse med brutna radfall; samtidigt finns här en talang som söker sin väg, och möjligen kan Plambaek ta sig långt om hon mera tydligt finner en egen röst.

I övrigt: Borgen förlag utgav 2008 en spännande antologi: Hallo, jeg er vejret, med tolv ”klimatdikter”. Danmarks klimat- och energiminister, Connie Hedegaard, skriver i sitt allvarstyngda förord att klimathotet ställer mänskligheten inför ett närmast ofattbart farligt hot. ”Derfor er det vigtigt att saette ord på udfordringen /…/ Derfor har vi bedt lyrikerne om hjelp med lige precis det.” Boken utges i samarbete med Klima- og Energiministeriet, som ett led i en aktuell klimatkampanj som syftar till att få danskarna medvetna om vikten av att snabbt minska koldioxidutsläppen. Många välkända poeter medverkar. Morten Söndergaard skriver bl.a.: ”Hvert menneske er et sandkorn/ der kan standse selv den mest velsmurte maskine”, och Erik Stinus (f. 1934) hävdar i sin dikt att mänskligheten måste vända sig mot nuvarande samhällsordning: ”et oprör står for dören”.

För den som vill följa den danska poesins utveckling kan slutligen rekommenderas den anrika tidskriften Hvedekorn, som utges av Borgens förlag och som varit ett forum för konst och lyrik alltsedan 1920. Jag finner åtskilliga guldkorn i de senaste årgångarna: Lars Bukdahls manifest för ny poesi där han efterlyser ”digte på hovedet”, ”nye avantgardismer”, ”flyvende digte”, eksploderende digte” osv. Och Ask Katzeffs dikt om konsumtionssamhällets ockupation av det mänskliga sinnet, men där poesin kan bilda en frizon: ”Föler du også denne lighed/ mellem skriften/ og din sidste uberörte natur?”

Här och var i Hvedekorn dyker det upp konkretistisk och experimentell poesi à la 1960-talets gränslösa lekande; jag tänker på exempelvis 20-årige Kristoffer Raasteds lyrik i nr 2009:1, med dikter som ”tomatsuppen bobler i gryden” (”blbbblbbplb” osv.) och ”köleskabet summer” (”drlirihmril mm idrirriiiii” osv.). Och dikten om kokande vatten inleds: ”sllssslllssslslssslslssslsssl”.

torsdag 13 maj 2010

Tysklands Dalhalla?

Den här arenan passerade jag häromveckan i tyska Ruhr-området; ett distrikt där kol ersätts av kultur.

Trappan upp till läktaren

onsdag 12 maj 2010

Life, what is it but a dream?

Dikt och dröm har ofta förknippats. Sigmund Freud relaterade ”Dichten” till ”Phantasieren”. Och dagdrömmeri betraktades av den franske filosofen Gaston Bachelard som en ytterst kreativ medvetandeform. En poet är för denne Bachelard i mångt och mycket en drömmare, vars skaparkraft är förbunden med barndomen, med erövringen av språket och världen. Bachelards tankar finns samlade i La poétique de la rêverie (Drömmandets poesi).

”Dröm” är ett ord som ger många associationer. Härtill kommer ordets bildliga innebörd: att drömma om något i betydelsen att hoppas på något.

Sett ur detta perspektiv drömmer nog de flesta av oss – även dagtid.

På sökmotorn ”Google” ger ordet ”dream” 351 miljoner träffar! Inte särskilt förvånande, egentligen: människor har alltid varit intresserade av drömmar och sökt tolka dem. Drömmar har ofta betraktats som uppenbarade mänskliga eller gudomliga sanningar (som ”gudomliga interventioner” i våra liv, för att tala med Platon).

Drömtydning omtalas redan i Upanishaderna (700 f.Kr.) liksom i det mesopotamiska Gilgamesh-eposet (1.800 f.Kr.) I Gamla Testamentet är drömmar viktiga – och ofta ett sätt för Gud att meddela sin vilja eller förutsäga framtiden för människorna. Också under antiken förekom mycket drömtydning. Artemidorus utgav 200 f.Kr. en bok om drömtolkning där han analyserar över 3 000 drömbilder! Och Platon förebådar Freud när han hävdar att drömmar kan representera uppfyllandet av omedvetna önskningar.

Drömmar togs till hjälp i svåra vägval och ansågs även kunna förutsäga framtida händelser. Somliga platser, exempelvis tempel, ansågs gynna drömmar. Drömtolkare hade hög status och bodde ofta i separata byggnader invid templen.

Snorre Sturlasson (död 1241) beskriver i sina kungasagor hur Halvdan Svarte drömmer sina framtidsdrömmar – men bara när denne sover i en svinstia.

I många asiatiska kulturer föreställer man sig att själen under sömnen lämnar kroppen och beger sig ut på resa; drömmar är alltså själens upplevelser under sådana färder. I andra kulturer betraktas drömmen som själens vistelse i andevärlden – eller som meddelanden från en gudomlig makt. I en del nordamerikanska indianstammar föreställer man sig att en människas skyddsande kan uppenbara sig i drömmar och ge vägledning i livet.

Särskilt under romantiken fascinerades man av allt som hade med drömmar att göra. Ofta betonades likheterna mellan drömmar och diktning. Freud återkommer till ämnet i föredraget ”Der Dichter und das Phantasieren”.

Filosofen Gotthilff Heinrich von Schubert gav 1814 ut Die Symbolik des Traumes där han betecknar drömmen som ett unikt bildspråk (Traumbildsprache), i sin tur del av ett universellt symbolspråk. Vid denna tid publicerades många drömsymbolböcker och beskrivningar av hur man kunde stimulera eller styra sitt drömmande. Genom alla tider har det skrivits mycket om drömmar, men under 1800-talet tycks intresset ha kulminerat. De skönlitterära verken från denna tid är fyllda av drömvisioner av olika slag. Novalis roman Heinrich von Ofterdingen börjar med att hjälten somnar – och strax börjar han drömma… Atterbom beskriver i sitt sagospel Lycksalighetens ö ett kungarike dit människor kan vinna tillträde endast genom dröm och fantasi. Och i Atterboms blankvers ”Minnes-Runor” heter det: ”En dröm är allt, vi sjelfva drömgestalter”…

Även rysk 1800-talslitteratur är påfallande drömbemängd. Pusjkin återger många drömmar, liksom Gogol. Dostojevskij återberättar Raskolnikovs fem drömmar i Brott och straff, och Aljosjas i Bröderna Karamzov, och Tolstoj återger ingående en mängd drömmar i såväl Krig och fred som i Anna Karenina.

Mot den romantiska epokens begeistring inför allt som hade med drömmar att göra kom senare den positivistiska uppfattningen att drömmar snarast var att betrakta som en biprodukt av osammanhängande hjärnaktivitet under sömnen.

Begreppet dröm kan beskrivas utifrån många aspekter. Definitionerna är många. ”Drömmar utgör en form av informationsbearbetning i centrala nervsystemet”; ”en hallucinationen el. illusionen närstående bildräcka under sömn”; ”psykiska upplevelser under sömnen”. Voltaire och senare Focault har påpekat likheter mellan drömmar och ”galenskap”.

Enligt modern forskning är det alltid ”jag” som drömmer – ofta med bisarra växlingar i tid och rum, utan fast organiserade rums- och tidsupplevelser. Enligt nya rön tycks de hjärncentra som kontrollerar tidsförlopp vara mindre aktiva vid drömsömn. Främst drömmer man under s.k. REM-sömn, karakteriserad av muskelavslappning och snabba ögonrörelser. Aktiva drömmar kan ge hjärtklappning, medan drömmar med passivt innehåll i stället kan ge sänkt puls. Även många djur har perioder med REM-sömn (”äldre jakthundar synas drömma om jakter”, meddelar en äldre svensk uppslagsbok).

Inom facklitteraturen finns en uppsjö av böcker som ingående beskriver fenomenet drömmar. Redan på 1800-talet fanns ackumulerat en mängd publikationer i ämnet, alltifrån antikens digra drömböcker. Först med Sigmund Freud och Die Traumdeutung (1900) tillkom emellertid en mer systematiskt och vetenskapligt anlagd form av drömtydning. Freud betecknar drömmen som ett ”en kungsväg till det omedvetna”. Drömanalys kom därför att utgöra en central del av psykoanalytisk behandling. Freuds kollega Jung betraktade drömsymboler som universella symboler, som arketyper. Jungs metoder har vidareutvecklats och används bl.a. i s.k. symboldrama.

Blickar man ut över skönlitteraturen genom tiderna kan mycket återfinnas inom temat drömmar. Pedro Calderon publicerade 1635 La vida es sueno, Livet är en dröm, där huvudpersonen reflekterar om förhållandet mellan dröm och verklighet. Lautréamont skrev att drömmar var dörrar till sanningen och det övernaturliga. Gérard de Nervals prosaverk Aurélia (1854) inleds med orden: ”Att drömma är ett andra liv.”

Även Coleridge var djupt fascinerade av drömmar. I drömmen var allt möjligt, inget ifrågasattes. Friheten var total. Att drömma var att närma sig barnets upplevelse av världen: ingenting var fixerat, självklart eller nödvändigt. Coleridge betraktade sina drömmar som ”dramer”: var och en med sina egna karaktärer, kostymer och miljöer. Varje ”föreställning” hade sin särart. Coleridge skrev åtskilligt om drömmen som ”språk”, och om detta språks olika ”dialekter”.

Många svenska diktare har närmat sig drömtemat, exempelvis Vilhelm Ekelund (med dikttitlar som ”En dröm”, ”Hemdrömmar”, ”Min själ, vak upp ur dina tunga drömmar”), Birger Sjöberg (med kända strofer som ”Just som jag kved ‘Jag dör’/ drömmande jag mig rör,/ svävande fram på ängar”), Gunnar Ekelöf (”Drömd dikt”, ”Dykaren i drömmen ser”), Johannes Edfelt (”Drömmens skog”, ”Dröm i Provence”, ”Drömspel”), Tomas Tranströmer (i vars ”Drömseminarium” står att läsa: ”Fyra miljarder människor på jorden./ Och alla sover, alla drömmer./ I varje dröm trängs ansikten och kroppar – / de drömda människorna är fler än vi”). Artur Lundkvists intresse för ämnet återspeglas i en rad boktitlar. Harry Martinson betecknade surrealisterna som ”drömdynamitarder” och därför en välgörande kontrast till en materialistisk, förflackad världsbild. Och i sin bok om skrivsvårigheter, Under tiden (författad med paradoxal inspiration!) fastslår Göran Tunström: ”ofta vill jag ge upp och skriva, men då kommer dikterna smygande i drömmarna istället”. Många andra kunde förstås nämnas, alltifrån Swedenborg och dennes postumt utgivna Drömboken (1859).

I exempelvis Eyvind Johnsons författarskap råder en ständig växelverkan mellan dröm och verklighet. Ju mer man studerar den realistiska nivån i Johnsons litterära verk, desto mer förrädisk, desto mer undflyende och osäker tycks den.

I romanen Livsdagen lång minns berättaren några strofer av den tyske minnessångaren Walther van der Vogelweide, verksam på 1200-talet: Vart har de försvunnit, alla mina år? Har jag drömt mitt liv, eller är det verkligt? - - - ”Owé war sint verswunden alliu miniu jar! Ist mir min leben getroumet, oder ist ez war?”
I en tidig novell visar Eyvind Johnson hur människor beror av sina drömmar – som om dessa konstituerade oss… Berättaren betraktar de förväntansfulla, skugglika besökarna i en nattklubbs halvmörker. ”I natt finns vi inte”, tänker han, ”i natt är vi alla drömmar”.

Den yngling som i en högstämd dikt efterlyste ”öppna drömmars dunkla flöden” brottas ett knappt halvsekel senare med samma spörsmål. Var livet bara en dröm? frågas det i Livsdagen lång – ”en berättares dröm om att hitta verkligheten”.

”En berättares dröm om att hitta verkligheten”… Eyvind Johnsons romaner uttrycker eftervart en allt större skepsis inför möjligheten att fastslå några som helst sanningar. De senare verken har karaktär av drömspel. Sinnevärlden framstår i ett allt mer bedrägligt ljus. Drömmens undflyende ordning mänger sig in i den mekaniskt tickande verkligheten och gör den allt mer tvetydig.

Om man slutligen ser till barnlitteraturen är inslag av drömmar snarare regel än undantag. Drömmen representerar här ofta en förvandlande kraft och ingår som en viktig dimension i böcker som Alice i underlandet, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta.

Många huvudpersoner i barnböcker ägnar sig åt dagdrömmerier. Inte minst i Astrid Lindgrens verk kompenserar ofta drömmar för något som barnet saknar i verkligheten. Hos Elsa Beskow däremot fungerar de drömlika äventyren snarare som upptäcktsresor i det mänskliga livets många former, med en mer framhävd moral.

I barnlitteraturgenren är metamorfoserna legio. Philippa Perches Tom’s midnight garden är typisk: den ensamme pojken drömmer varje natt att den trista bakgården förvandlas till en underbar trädgård.

Lewis Carroll avslutar sina böcker om Alice med orden ”Life, what is it but a dream?”. Barndomen kan eftervart i en människas liv komma att framstå som allt mer drömlik – liksom möjligen tillvaron i stort.

Kanske vi mer eller mindre drömmer våra liv?

tisdag 11 maj 2010

Björn Ranelid i Ovanmyra missionshus


den 10 maj, inför en fullsatt sal. Succé!

Statligt stöd till elbilar!

”Trollhättan blir centrum för utveckling av elbilar.” Det var huvudrubriken när lokalradion i Västra Götaland, Radio Väst, sände sina eftermiddagsnyheter den 1 juli 1980.

Studioreportern inledde: ”I Trollhättan invigdes i dag en utställning om den både energisnåla och miljövänliga elbilen. Bakom utställningen står en institution som kallas Elfordonscentrum i Trollhättan, som fått ekonomiska bidrag av kommunen och från styrelsen för ekonomisk utveckling. Utställningen arrangeras för att visa hur långt utvecklingen av elbilar har kommit.”

Reportern berättade därefter att utställningen denna dag öppnats av kommunikationsminister Ulf Adelsohn, som kommit åkande till utställningsområdet i en öppen elbil. ”Det var roligt det här”, skrattade Adelsohn när han klev ur bilen. ”Men utvecklingen av sådana här bilar får ske utan hjälp av statsmakterna”, förklarade han. Något statligt stöd för utveckling av elbilar vägrade han utlova. ”Jag är aldrig beredd att utlova konkret stöd till någonting. Är det någon framtid i det här, ska industrin satsa. Vi kan hjälpa till med statlig forskning, men några pengar blir det inte. Tvärtom, är det någon framtid i det, ska industrin satsa; då ska industrin utveckla, bygga, för hemmabruk, och för utlandet. Det här att man alltid tillfrågas om statligt stöd; det är en svunnen tid i Sverige. Det finns inga pengar längre: skattebetalarna har inte de pengarna. Nu är det industrin som ska satsa.”

Så gick det som det gick. Forskningspengar uteblev, bensinpriset låg dessutom stabilt på en låg nivå, och miljödebatten i början på åttiotalet var obefintlig. Biljättarnas intresse för elbilar var nästan noll. Vare sig Volvo eller SAAB hade visat något egentligt intresse, meddelade arrangörerna av elbilsutställningen.

Jag minns allt detta mycket väl, ty reportern i inslaget var jag själv.

Institutionen Elfordonscentrum fortsatte arbeta, men i liten skala, eftersom de drivande personerna där aldrig upplevde något stöd från politiker. Sedan flera år har centrumet mer eller mindre lagts i malpåse.

Nu är situationen radikalt annorlunda. Klimatfrågan har blivit akut och insikten om att fossila bränslen måste fasas ut har blivit allmän. Svensk bilindustri befinner sig vid avgrundens rand, liksom även de amerikanska biljättarna. Satsningen på bensinslukande SUV-monsters och dyra lyxfordon har visat sig felaktig. Vad som nu behövs är små, billiga och framför allt miljövänliga bilar. Biobränslen framstår mer och mer som en återvändsgränd, en miljöfälla – medan just elbilar snabbt kommit att framstå som troliga ersättare till bensinbilarna.

För knappt trettio år sedan var alltså den borgerliga regeringen ovillig att ekonomiskt stödja framtagning av elbilar – men nyligen säkrades ju enorma billån till SAAB. Därtill kommer regeringens tidigare satsning på så kallade miljöbilar (i praktiken: koldioxidbilar med aningen mindre utsläpp än snittbilen) via premien på 10.000 kronor vid köp av sådana bilar.

Men nu, i ett läge där fordonsindustrin står vid en historisk korsväg oh satsningar på bilar med nollutsläpp har högsta prioritet, kanske tiden är mogen för statligt stöd till utveckling av framsynta bilprojekt. I utlandet har fordonsindustrin kommit betydligt längre. I Japan testkördes häromåret en ultralätt elbil som hämtade energi direkt från dagsljuset: vid körning fälldes små ”vingar” ut med solceller som omvandlade ljus till energi. Och en japansk biltillverkare Sverigelanserar nästa år en elbil som kan köra 16 mil; den kan sedan snabbladdas på 20 minuter, för fortsatt resa. Utvecklingen går just nu i en rasande takt – utom i Sverige, tycks det. Från Kalifornien rapporteras kontinuerligt om stora framsteg när det gäller försöken att få fram långtidsverkande bilbatterier. Och där håller elbilarna nu på att bli en vanlig syn.

Sverige däremot har en av Europas äldsta bilparker. Och därtill politiker som gärna stöder mastodontarrangemang med cruising och all möjlig motorsport. Knappast något annat land i världen har så kolossala cruisingarrangemang som just Sverige. Bensinslukande, vräkiga amerikanare omhuldas i detta land som knappast någon annanstans. Lägg därtill en snöskoterkultur som förväxlat allemansrätt med rätten att lägga under sig fjällvärld och skogsvidder med hästkrafter och bensinångor – och bilden klarnar.

Det känns ibland som om Sverige ligger långt efter andra länder när det gäller utvecklingen av smart, framsynt teknologi – men också när det gäller andelen invånare verkligt medvetna om de krav klimatkrisen nu ställer.

söndag 9 maj 2010

Eyvind Johnson och Strändernas svall

Andra världskriget var ännu inte slut när den krigströtte Eyvind Johnson sommaren 1944 började skissa på romanen Strändernas svall – med den likaså krigströtte Odysseus i huvudrollen. Eyvind Johnson befann sig vid detta tillfälle på semester vid havet, strax utanför Göteborg. Året innan hade han utkommit med sista delen i Krilontrilogin, skriven som ett bidrag till kampen mot nazismen.

Ett halvår efter västkustvistelsen – och bara några månader innan Hitlerregimens slutliga kollaps – noterar Johnson i sin almanacka: ”Börjat med romanen om Odysseus.”

Strändernas svall utkom senhösten 1946 och blev genast mycket uppmärksammad. Boken räknas i dag som en av nobelpristagarens främsta. Sten Selander recenserade författarens omdiktning av det grekiska eposet: ”Ingenstans har Eyvind Johnsons berättargåva fått friare tyglar än här.” Anders Österling prisade verket som ”en av de djärvaste ansatserna i vår nya berättarkonst”.

Homeros Odysséen hade fascinerat Johnson ända sedan ungdomsåren. Under en stipendievistelse i Cap Breton vid franska atlantkusten i slutet av 1920-talet – när han första gången kom i kontakt med Havet – identifierade han sig så starkt med den grekiske gestalten att han i ett brev till vännen Rudolf Värnlund avslutade med orden ”Odysseus, resenär”.

Romanen utspelas i antik tid men handlar samtidigt om vår egen tid. ”En roman om det närvarande”, som undertiteln lyder. Det sinnrikt uppbyggda verket återger inte bara skilda tider utan också skilda verkligheter, på typiskt johnsonskt manér.

Odysseus långa resa hem från kriget innefattar diskussioner om skuld och hämnd. Evmaios uppfattning att ”krig föder krig” är en variation på en tanke som länge hade funnits hos Eyvind Johnson. Eller som han skrev i den tidiga romanen Minnas: ”Ingen handling sker som icke är moder till en annan.”

Odysseus ges en rad roller i romanen: han är Resenären, Berättaren, Den finurlige – men också Den tvekande. Någon plats för heroisering finns alltså inte plats för i Johnsons omdiktning. Inte efter två förödande världskrig.

Ett stort mått av avheroisering präglar snarare Johnsons omskrivning av Homeros berättelse. I krig finns bara förlorare. Avheroiseringen märks också genom en hög grad av psykologisk komplikation – liksom i de återkommande dubbelexponeringarna antik tid–modern tid.

En rad samtidsanalogier förekommer. Penelopes friare huserar vilt på Ithaka under Odysseuss frånvaro – likt tyska soldater i de ockuperade länderna. Och Dolios dotter är en motsvarighet till vad som i Norge kallades ”tysketöser”.

Johnsons pacifistiska övertygelse tonar fram på olika vis. Mot slutet av boken anas en utopi: att upprepningens cirkel av krig kanske kan vara slut och att en ny tid i stället kan ta sin början (”skeppet är uppdraget, jag har gjort i ordning ett bad, älskade herre”).

Romanen börjar i den situation som beskrivs i Odysséns femte sång: Odysseus är hos Kalypso, som han måste lämna, eftersom gudarna bestämt att han skall återvända till Ithaka. Johnsons vankelmodige Odysseus både vill och inte vill lämna denna kvinna; han är nämligen medveten om att hans återkomst till Ithaka kanske leder till ett nytt krig. Ena stunden verkar han acceptera gudarnas ordning och förelägganden; vid andra tillfällen är han mera upprorisk. Acceptera sitt öde eller göra uppror? Här finns rentav ett inslag av existentialism. Eyvind Johnson hade vid denna tid just stiftat bekantskap med Sartre (som han även översatte till svenska). Odysseus undrar om ett krig nödvändigtvis måste följas av ett nytt – eller kan historien ta en ny vändning? Frågeställningen skulle komma att följa Johnson också i senare romaner.

Drömmen om en tillvaro utan krig återkommer under Odysseus vidare färder, bort från Kalypso på ön Ogygia (=Utopia!). Evmaios får bli språkrör för utopin: blodsvallet längs stränderna kan upphöra, säger han, först ”om mänskorna slutar att slåss om makten”.

Starka upplevelser av Havet återkommer, boken igenom. Som Merete Mazzarella skriver i sin avhandling om verket (Myt och verklighet): ”Havet finns hela tiden med på ett sinnligt gripbart sätt” /…/ ”I själva verket förefaller havet i Strändernas Svall att vara allestädes närvarande och allvetande. Det lever, det andas och det lyssnar. Det binder ihop alla kuster och skapar därmed en känsla av samhörighet och samtidighet mellan romanens olika skeenden, dvs. mellan Odysseus upplevelser å ena sidan och Penelopes och Telemakhos å den andra.”

Olika former av samtidighet återkommer även strukturellt. Tre skilda förlopp synkroniseras och beskrivs parallellt. Odysseus äventyr; Penelopes tillvaro på Ithaka; Telemakhos resa. Mot slutet löper dessa tre huvudskikt samman (strukturen påminner om en trestämmig fuga, har någon påpekat). Ambitionen att skapa samtidighet framkommer också av avsnitten som växelvis beskriver Nausikaa och Odysseus – och som getts rubriken Växelsång.

Strändernas svall finns även i dramatiserad form (jag har sett den både som talteater (1987) och som opera (i Vadstena på 90-talet). Avsnitten om Nausikaa har tonsatts av Ingvar Lidholm, för sopran, kör och orkester.

Vid 67 års ålder höll Eyvind Johnson ett tal vid Sveriges klassikerförbunds årsmöte; han berättade då även om Strändernas svalls tillkomst. ”En del böcker känns som uppenbarelser. Homeros blev en sådan för mig /…/ i synnerhet Odyséen”. Och om Strändernas svall: ”Den är ett försök till en spegling eller speglingar av situationer, problem och stämningar världen runt i vår egen tid.”

En historiepessmistisk syn präglar Johnsons tal vid klassikerförbundets årsmöte 1967: ”Människorna förändras inte så mycket genom tiderna – som många, som tror sig att de börjar en ny tideräkning med sig själva, inbillar sig. Jordklotets folk har gång på gång upplevt samma ängslan, samma slags fasor, samma väntan, samma besvikelser, samma förnyade förhoppningar som antikens människor”.

Just detta slags historiesyn skulle senare komma att ligga författaren till last, när han under 1970-talet ofta kom att stämplas som ”borgerlig pessimist” och ”klassförrädare”.

Björn Ranelid

kommer i morgon måndag, den 10 maj, och inviger missionshuset, som i och med detta evenemang återuppstår som kulturhus.

Den svenska spelmansstämmans historia

Peo Österholm: Buskspel
(Gidlunds)

Sommaren 2006 arrangerades utanför Mora en rekonstruktion av den första spelmansstämman i Sverige: den som Zorn 1906 utlyste i Gesunda, i syfte att rädda svensk folkmusik, som då förde en tynande tillvaro i spåren av frikyrkorörelser, dragspelsmusikens framfart och en allt snabbare samhällsomvandling.

I samband med jubileet slog det mig att det faktiskt inte finns någon skriven historik om den svenska spelmansstämman och des utveckling sedan den legendariska Gesunda-träffen. Men nu har en sådan äntligen kommit: en utomordentligt initierad, välskriven och informativ bok, författad av journalisten Peo Österholm, tillika riksspelman.

Peo Österholm är inte bara påläst och engagerad; som flitig stämmobesökare sedan många år har han många viktiga erfarenheter och intryck att förmedla. För alla med minsta intresse av svensk folkmusik och dess utveckling de senaste hundra åren är detta en guldgruva.

Svenska spelmansstämmor är unika, framhåller författaren, inte minst genom det omfattande buskspel som sedan slutet av 1960-talet blivit en viktig del av evenemangen, alltså det faktum att spelmän oorganiserat spelar tillsammans i mindre eller större grupper efter det inledande allspelet.

Riktigt folkkära blev spelmansstämmorna först mot slutet av 1960-talet. Gröna-vågen-rörelsen och dåtidens alternativa ungdomsrörelser gav tillställningarna en ibland woodstockartad prägel. Jag har sett filmer från stämmorna i Delsbo och Ransäter i början av 1970-talet: en stor del av publiken såg ut som rena hippies (för att inte tala om Skäggmanslaget). Bingsjöstämman var landets största med uppåt 35 000 besökare i början av 80-talet.

I dagsläget finns cirka 300 spelmansstämmor i landet, intresset är fortfarande stort – även om inslagen av dragspel och andra instrument enligt Peo Österholm på sikt kan hota egenarten. Författaren är också starkt kritisk till massmedias enligt honom totala brist på intresse för svensk folkmusik – ”en musikaliskt inkorrekt företeelse”.

Peo Österholm skriver med brinnande engagemang och skapar sammantaget en utomordentlig överblick över ämnet, samtidigt som han genom att närmare beskriva stämmorna också förmedlar närvarokänsla. Den rikt illustrerade boken har ett brett tilltal och är skriven på ett språk som smidigt växlar mellan lyriska skildringar och eldfängda utfall mot vad författaren betecknar som avarter inom den särpräglade stämmokultur som vuxit fram under 1900-talet.

lördag 8 maj 2010

Dalasinfoniettan 7 maj i Falun: Tan Duns multimediaverk "The map"!

Magasinet, Falun, 7/5
Dalasinfoniettan, Dalasinfoniettans kör, Manskören Falu kvartettsångare
Solist: Anssi Karttunen, violoncell
Dirigent: Bjarte Engeset
Verk av Bramhs och Tan Dun samt traditionella vårsånger.

Tan Duns multimediaverk ”The map” är ett av många tecken på en just nu spännande utveckling inom det konstmusikaliska området. Den kinesiske kompositören Tan Dun, född 1957, har med sin originella ”The map” gjort ett concerto gross för 2000-talet; ett multimediaverk som kombinerar ett återskapande av uråldriga kulturers elementära musikaliska uttryck med ultramoderna former – men som också sammanfogar folkmusik och konstmusik.

Dalasinfoniettan samt formidable cellisten Anssi Karttunen gjorde vid fredagens vårkonsert i Magasinet ett synnerligen starkt framförande av denna egensinniga komposition, där en kinesisk minoritetskultur möter västerländsk konstmusik och där transformationerna är lika många som fascinerande. Synkront projiceras filmer på väggdukar: människor i provinsen Hunan sjunger och framkallar musik på närmast schamanistiskt vis.

I slutändan blir mitt intryck att ”The map” i sig utgör något av en schamanistisk rit: Tan Dun återkallar ett ungdomsminne lika väl som en döende folkkulturs musikaliska uttryck och ger på så vis denna etniska grupp ett slags återupprättelse. Tan Dun framstår som en modern Béla Bartok, som samlar in folkmusik och låter den återuppstå i ny form. Emellanåt är det lite drömskt, som hos Kurosawa, men i tondräkt. Samtidigt finns i niosatsiga ”The map” en dimension av psykologi: kompositören beträder åter sin ungdoms arkadiska ängder och likt en musikens Marcel Proust målar han upp det förflutna; detaljrikt men samtidigt med helhetsverkan, så att slutresultatet blir ett panorama, en mångfacetterad fresk.

Cellisten Anssi Karttunens frenetiskt intensiva solostämma är besvärjelseaktig i sitt laddade uttryck – medan orkestern växlar mellan kontemplation och stravinskij-artade urladdningar. Dirigenten Bjarte Engeset var i sedvanlig elitform.

Härutöver medverkade den anrika manskören Falu kvartettsångare med ett knippe traditionella vårsånger, där framförallt de två avslutande gjordes med gripande koncentration. Dessutom framförde en damkör (bestående av medlemmar Dalasinfoniettans kör) Brahms ”Vier Gesänge”, till ackompanjemang av harpa och horn. Nästan hisnande precision i uttrycket – jag är mäkta imponerad.

Cd, Epifaniska krumsprång med The Purcell Quartet

The Purcell Quartet (förstärkt med fler instrument i vissa verk), Catherine Bott, sopran
Vivaldi: Laudate pueri, Dominum, m.fl.
(Chaconne)

Under senare år har några skivbolag inlett ambitiösa utgivningsserier med Vivaldis kyrkomusik, som nu i allt högre grad återupptäcks och återuppväcks. Denna cd innehåller en rad instrumentala verk för kyrkobruk – högstämda men inte protestantiskt allvarliga som hos Bach, utan sprudlande ljusa. Rank serenitet parad med epifaniska krumsprång. Här finns en motett för sopran, stråkar och continuo, polyfona konserter för stråkar och soloröst, en sinfonia i b-moll… - alltsammans ljuvlig musik. Såväl sopranen Catherine Bott som Purcellkvartetten är i absolut världsklass.

torsdag 6 maj 2010

Cd, Ensemble Matheus, sprakande temperamentsfullt

Ensemble Matheus, Marie-Nicole Lemieux, Simone Kermes m.fl. solister
Antonio Vivaldi: Griselda
(Naïve)

Det är egentligen först på senare år musikvärlden börjat bärga det sjunkna Atlantis som Vivaldis produktion utgör – jag menar då utöver standardverk som “Årstiderna”. Han skrev bl.a. 500 konserter och drygt 40 operor. Av de senare har nu ännu en hissats upp i nutid: treaktsoperan ”Griselda” från 1735. Det är en opera helt i stil med Händels bästa, fylld av underbara arior. Den italienska ensemblen spelar sprakande temperamentsfullt och solisterna är alltigenom av högsta klass. Särskilt sopranen Simone Kermes – hon smälter snön kring mig där jag nu sitter.

Cd, Ensemble Matheus, Philippe Jaroussky, Marie-Nicole Lemieux

Ensemble Matheus
Sångsolister Philippe Jaroussky, kontratenor, Marie-Nicole Lemieux, kontraalt
Verk av Vivaldi
(Naïve)

Franska kammarensemblen Matheus har de senaste två åren gjort sig kända via cd-skivor och framträdanden på festivaler – och i Paris genom att de knutits som husband till hippa Théatre du Châtelet. Orkestern, ledd av dynamiske Jean-Christophe Spinosi, glimmar förvisso till emellanåt; andra gånger är spelet mer profillöst. Kontratenoren Philippe Jaroussky sjunger ibland lite dävet i ”Nisi Dominus” men har en underbar röst. Kontraalten Marie-Nicole Lemieux är sagolik i sina eftertänksamma tolkningar av ”Stabat mater” – en av de bästa inspelningarna av detta verk över huvud taget.

onsdag 5 maj 2010

Strax utanför Rättvik, 5 maj 2010

Som Storsjöbygden i Jämtland,


med Oviksfjällen i väster, var Söderås utanför Rättvik denna kylslagna morgon den femte maj, med nysnö på bergen mot Gesunda och Mora.

måndag 3 maj 2010

Det snöar

så vackert i Rättviksbygden denna morgon, den 4 maj. Minus en grad.

Vykortens underbara värld...

Anders Saxon
Vykortens underbara värld
(PQR)

Redan år 1904 skickades nästan 50 miljoner vykort i Sverige – åtta kort per invånare. Perioden från sent 1800-tal fram till 1920-talet torde ha varit vykortens verkliga glansålder och motivkretsarna var många. De senaste decennierna har vykortssamlare drivit upp priserna samtidigt som många insett vilken kulturskatt dessa kort faktiskt utgör.

En av Sveriges tusentals aktiva vykortssamlare, Anders Saxon, har ställt samman en bok där han återger hundratals vykort ur sin enorma samling framför allt äldre vykort. Reproduktionerna är utmärkta. Författaren har samlat korten tematiskt och berättar också initierat om de skilda områdena liksom om varje enskilt kort.

En bok som denna förmedlar en överrumplande stark närkontakt med det förra sekelskiftet samtidigt som den ger en värdefull exposé av kulturhistorisk och idéhistorisk natur.

Vi får se vykort från världsutställningar, småstäder som Hedemora, reklamkort, politiska kort (ett av de mer uppseendeväckande är det stiliserade julkortet från 1936: solen har bytts ut mot ett guldgult, ljusstrålande hakkors, placerat högt över den svenska granskogen), amerikakort, operakort (!), med mera. Det är bara att sätta sig i fåtöljen och bläddra sig tillbaka till gångna tider som märkvärdigt starkt här återuppstår.

Aktuell programverksamhet!

För kontinuerligt uppdaterad information om sommarens musik- och författarprogram i Ovanmyra missionshus: se www.ovanmyra2010.blogspot.com
En rad nyheter har tillkommit den senaste tiden.
Närmast på tur står Björn Ranelid, måndagen den 10 maj.

söndag 2 maj 2010

Cd, Accademia Bizantina: Uppfriskande framkallningsbad

Accademia Bizantina
Solister: Sonia Prina, kontraalt, Stefano Montanari, violin
Verk av Vivaldi
(Naïve)

I samarbete med universitetsbiblioteket i Turin, som härbärgerar mängder av outgiven Vivaldi-musik, fortsätter skivbolaget Naïve sin ambitiösa plan att spela in denna arkiverade skatt. Här volym 10, med teatermusik av Vivaldi. Det är musik som ligger Händels nära: frisk och dynamisk, melodisk och färgrik. Kontraalten Sonia Prina sjunger någon enstaka gång en smula anspänt, men i det stora hela bjuds ett uppfriskande framkallningsbad av underbar 1700-talsmusik. Det musikaliska överdådet halas upp genom århundradena med Ottavio Dantone som säker dirigent och cembalist.

Cd, La cetra: bra barockmusikensemble

La cetra
Francesco Venturini: Concerti da camera, opus 1
(Harmonia Mundi)

La cetra, eller på svenska: Cittra, har tagit sig namn efter en Vivaldikomposition med samma namn, och ensemblen har sedan starten 1999 gjort sig känd för utomordentliga tolkningar av barockmusik – emellanåt tillsammans med kända genreföreträdare som Jordi Savall och René Jacobs. La cetra, en kammarorkester med ett 40-tal medlemmar – både blås och stråk – återuppväcker den närmast totalt bortglömde Venturinis verk; här en rad färgrikt orkestrerade sonater från 1715, ofta lite i Telemanns anda. Med homogen klang och precist uttryckt dynamik ger de denna ibland purcellskt lyriska musik sprittande liv.

Cd, Mattias von Wachenfeldt, gitarr

Mattias von Wachenfeldt, gitarr
Dedicatoria (musikstycken från renässans till nutid)
(Fonix)

Redan med sin andra cd-skiva överglänser 35-årige Mattias von Wachenfeldt den äldre kollegan Göran Söllscher, som ju sedan decennier betraktats som landets främste gitarrist. Och vad är det som gör den under senare år allt mer omtalade Wachenfeldt så otroligt bra? Förutom den suverän teknisk behärskning har det att göra med ett utpräglat poetiskt sinnelag, där klangerna emellanåt tillåts vila i tystnad, men också med en expressiv kapacitet, vilket ger tolkningarna verklig karaktär (Söllscher är ofta mer återhållen; mer teknisk än dramatisk). De 19 styckena på denna cd ger en lika vacker som vilsam rundresa genom musikhistorien.

lördag 1 maj 2010

Cd, Lunds studentsångare, Radiokören m.fl. körer

Lunds studentsångare, Radiokören, Orphei drängar, Stella, m.fl.
Uti vår hage (svenska folkvisor och psalmer)
(Naxos)

Man brukar säga att Sveriges största folkrörelse är intresset för körsång. Det tror jag nu inte på: intresset för gamla bilar, motorsport och cruising verkar större. Svensk körsång utmärker sig hur som helst decennium efter decennium för hög kvalité – också i ett europaperspektiv. Föreliggande skiva – resultatet av ett samarbete mellan Naxos och Sveriges körförbund – innehåller ett fint urval ur den svenska sångskatten samtidigt som ett stort antal körer får tillfälle att presentera sig. Överlag bjuds imponerande tolkningar. Man blir både lycklig och lite rörd inför musiken på denna skiva. Några av körerna sjunger med särskild finess, såsom Lunds studentsångare och Falu kammarkör.

Cd, Telemannisches Collegium Michaelstein framför Stölzel

Telemannisches Collegium Michaelstein, plus sångsolister
Stölzel: ”Seid willkommen, schöne Stunden”
(cpo)

Gottfried Heinrich Stölzel (1690--1749) var samtida med Bach och Händel, och här finns släktskap med båda (han skrev såväl kyrkomusik som opera), men till skillnad från sina berömda landsmän är Stölzel i dag närmast bortglömd – till och med i musiklexikon. Efter att ha lyssnat på denna prunkande, operaartade barockmusik, i klass med Telemanns, är det svårt att inte bli lyrisk. Orkestern under Ludger Rémy är förbluffande högklassig – för att inte tala om solisten Dorothee Mields, som med sin ljusa, ranka röst rimligen snart är en internationell storstjärna inom barockmusiken.