Vad är kyrkomusik?

Begreppet ”kyrkomusik” är ett diffust begrepp. Normalt avses den musik som på något vis är förbunden med kyrkliga sammankomster och en del av liturgin.

Men spännvidden är stor mellan å ena sidan liturgisk bruksmusik och å andra sidan annan musik som spelas i kyrkorna – ofta i form av separata konserter.

Faktiskt var det väl alldeles i början av 1970-talet som svenska kyrkor började användas för renodlad konsertverksamhet. Till en början brukade dylika evenemang rubriceras som ”musikgudstjänster” och inramas av prästerlig medverkan. Under senare decennier däremot har kyrkorna allt oftare kommit att fungera som vilken konsertlokal som helst – och musikaliskt har allt fler församlingar närmast sig en ytterst liberal attityd. Rock’n roll-konserter och discomusik förekommer numera lite varstans i kyrkorna.

Jag minns att det ännu 1974 väckte stort uppseende när jazzviolinisten Svend Asmussen och Ivan Renliden turnerade i svenska kyrkor. Jazz i en helgedom? Många var upprörda.

Inom svenska kyrkan är det väl numera snart bara laestadianerna som är uttalat misstänksamma mot ”världslig” musik i kyrkorummet.

Sextiotalets andra hälft var en omvälvande period inom kyrkomusiken. Den allmänna radikaliseringen sipprade in även i kyrkans värld. Anders Frostensons psalm ”Guds kärlek är som stranden och som gräset”, från 1968, blev banbrytande. Jag minns att en del gammalkyrkliga företrädare opponerade sig mot att Guds eviga kärlek liknades vid något så förgängligt som ”gräs”. Men psalmen blev snabbt populär. Bossa nova-rytmer, brasiliansk samba och tredje världen influenser märktes de kommande åren i allt fler svenska psalmer; tänk bara på ”Jag skulle gärna vilja tro”, från samma tid.

Några år senare kom musikalen ”Jesus Christ Superstar”: Jesus blev ett ideal för många hippies – men ännu skulle det dröja innan rockmusik av detta slag fick framföras i kyrkan.

Kyrkomusiken som genre har kraftigt vidgats under senare decennier, i takt med de förändringar Svenska kyrkan genomlevt. I många kyrkor tänjs numera rejält på gränserna, med ljusshower och rockmusik… I en jämtländsk kyrka ordnades häromåret ”psalmtoppen”, där en dansorkesterliknande ensemble spelade moderna psalmer medan prästen sjöng i bästa Christer Sjögren-stil. Men häromåret mötte jag en kantor som sa: ”Det senaste året har vi haft övervägande stora gudstjänster, med mycket folk, körer och baluns. Det har börjat kännas som att vi skapar shower för att attrahera åhörarna. Själv saknar jag avvägningen mot det stillsamma.”

Reformistiskt lagda kantorer uttrycker ofta åsikten att kyrkan ska vara till för alla och att detta måste avspeglas även i den musik som spelas. Och sådan är faktiskt den allmänna trenden; det räcker att påminna om den nyintroducerade, oranga psalmboken, ”Psalmer i 2000-talet” (Verbum), där tanken är att nya psalmer bättre ska spegla samtiden; här återfinns bl.a. Py Bäckmans ”Stad i ljus” och Benny Anderssons tonsättning av ”Rör vid mig nu”.

Häromåret bad jag fyra kantorer inom Svenska kyrkan definiera kyrkomusikens huvudsakliga uppgift. De svarade så här:

1: ”För många människor är det musiken som är vägen in i kyrkan. Som kyrkomusiker får man mycket uppskattning för musiken i gudstjänsterna. Kyrkomusikens uppgift är naturligtvis främst att förmedla den kristna tron. Min önskan är att människor ska må bra när de kommer till kyrkan. Där tror jag att musiken betyder väldigt mycket.” 2: ”Att förstärka och fördjupa. Att ta vi där orden inte räcker till.” 3: ”Att öppna människornas sinnen för Gud. Att få oss att hitta vår inre kärna.” 4: ”Dess främsta uppgift är att hjälpa till i bönen och lovsången i våra gudstjänster. Den har också en viktig uppgift att föra vidare det rika arv av musik som genom tiderna har skrivits just för kyrkan och gudstjänsten.”

Systemkritik och apacher

Det senaste halvåret har det utkommit en rad läsvärda böcker som granskar de ökande klyftorna i samhället och – inte minst – socialdemokratins handfallenhet inför denna accelererande utveckling.

I höstas utgav ekonomijournalisten Bengt Ericson Den nya överklassen (Fischer&Co), där han belyser en svensk ekonomisk elit som snabbt fjärmat sig från vanliga människors liv. Han beskriver finansmäns och riskkapitalisters extravaganta livsföring och skildrar hur de bor. Ibland blir texten kvällstidningsaktigt reportagemässig: läsaren får blicka in genom uppborrade nyckelhål till denna andra värld. Bengt Ericson ger fascinerande men framför allt förfärande inblickar i dessa stenrika, bonusbestänkta företagsledare liv. De lyxrenoverar spatiösa våningar på Strandvägen eller flyttar ut på landet och lever herrgårdsliv. Ericsons reportageliknande resa genom den nya överklassen mynnar dock inte i någon systemkritisk slutsats, utan snarare i ett slags from förhoppning om att det kapitalistiska systemet ska självsanera och småningom minska dagens extrema inkomstskillnader mellan direktörer och arbetare.

För den som vill veta mer om den nyliberala vågen och om välfärdssamhällets allt tydligare problem att hävda statligt befästa jämlikhetsmål kan rekommenderas Tony Judts Illa far landet (Karneval). Den brittiske historikern Tony Judt, som 2006 nominerades till Pulitzerpriset för sitt omfattande översiktsverk över europeisk efterkrigshistoria, avled 2010 av en obönhörlig, snabbt nedbrytande neurologisk sjukdom, men kort dessförinnan hann han diktera denna intressanta och tankeväckande bok, liksom även den mer personliga Minneshärbärget: ett lika sorgligt som vackert avskedstagande till världen och till livet, skrivet på en koncis, osentimental prosa – men ändå med starkt lyrisk verkan.

Tony Judt dryftar socialdemokratins passivitet i ett läge där jämlikhetsidealen med kraft behöver hävdas. Detsamma gör Göran Greider i sin nya bok, Ingen kommer undan Olof Palme (Ordfront); en utomordentlig skildring av den svenska välfärdsmodellens uppgång och fall och om hur visionen av det starka samhället allt mer krakelerat. Tron på kollektiva lösningar har ersatts av individuella val (vi är snudd på situationen ”Rädde sig den som kan”).

Tony Judt och Göran Greider rör sig över ungefär samma territorium – båda med utpräglat idéhistoriska infallsvinklar. Båda förenar dessutom teoretiskt anlagda resonemang med stor kunskap och en tydlig personlig närvaro i texten. Också den resonerande, lite slingriga stilen har de gemensam. Greiders bok om Olof Palme beskriver en socialdemokrati som tappat både självförtroende och visioner. Här bjuds en i mitt tycke fantastisk läsning.

Slutligen rekommenderas Peter Glas oerhört spännande bok om Geronimo; apachekrigaren ledde de sista fria indiangrupperna och i många år gäckade de amerikanska trupperna. Gång på gång rymde han från reservatet i Arizona; sista gången 1886, tillsammans med 18 krigare och 20 kvinnor och barn. Vid ett tillfälle jagades gruppen av 5 000 soldater! Geronimo (Bakhåll) beskriver ett indianfolk med mästerliga gerillakrigare och som levde i symbios med den omgivande ökennaturen. Peter Glas skriver engagerat och kunnigt och varvar tillbakablickar på apachekrigens sista dagar med intryck från en resa i samma trakter nu på 2000-talet. Lägg därtill en mängd unika dokumentärfoton. Det här är en bok som till och med överträffar Alexander B: Adams stora biografi med samma namn (Toronto, 1971). Peter Glas skriven i samma slags personliga stil som norrmannen Helge Ingstad, som i Apacheindianerna (Skoglunds, 1946) reser runt i 1930-talets norra Mexiko för att fördjupa sig i envisa rykten om att det skulle ha funnits en grupp apacher som ännu i början av 1900-talet ska ha gäckat alla förföljare. Peter Glas bok är dock mer välresearchad och kanske inte fullt lika romantisk i sin syn på apacherna.

Operapremiär i helgen: Händels "Alcina" i Göteborg

Det går en Händel-våg genom europeiska teaterhus. Göteborgsoperan gjorde stor succé häromåret med David Radoks smakfulla ”Julius Caesar”, med bl.a. Leksandsbördiga Ann-Kristin Jones och unga stjärnskottet Ida Falk Winland. Båda återfinns i göteborgsoperans ”Alcina”, med premiär i helgen, där dessutom Katarina Karnéus och Agneta Eichenholz gör fantastiska sånginsatser. Dirigerande barockkännaren Laurence Cummings får fyr på hela orkestern och har dessutom kryddat musiken med pauseringar och violinsolon.
År 2003 sjöng Anne Sofie von Otter och Christina Schäfer i en svåröverträffad ”Alcina” på Drottningsholmsoperan. Pierre Audi hade där emellanåt lagt in koreograferade rörelsemönster – men i Göteborg har sådana fullständigt tagit över på scenen – som därtill förvandlats till något slags cementgrå lagerlokal. Det ska kanske spegla drottning Alcinas melankoli – men frustrerande fult är det. Dock: Händels musik genomtränger den scenografiska asfalten: orkestern och sångarna firar triumfer!
Problemet är att regissör Yannis Houvardas inte gör något för att lyfta fram vare sig magin eller känslostyrkan i Händels musik i "Alcina". Här möter Barbie-liknande sångare som med stundom repetitiva rörelser, stundom robotartade förflyttningar förvandlar det hela till en blandning av streetsmart reklamfilm eller nästan parodiskt postmodernism, à la amerikanskt åttiotal. Problemet är kort sagt att uppsättningen som helhet förefaller tondöv för Händels opera: scenografin och den allmänna regin spelar på tvärs mot musiken och sången. Och Karin Erskines strikta smokingkod för de medverkande gör den grå, tunnelartade scenen till en catwalk för aktörer som förefaller snarast deprimerade.
Scenografin och regin snarare distraherar än stöder Händels "Alcina", men att man slutligen ändå sitter där och njuter innebär ett desto högre betyg till sångarna och Göteborgsoperans orkester.