Sommar & musik

En ofta viktig del av sommarens upplevelser handlar om musikupplevelser. Och det kan handla om väldigt olika sorts musik. Det kan vara upplevelsen av skiftande vattenljud från bäckar och åar man passerar under en fjällvandring; det kan vara dragspelstonerna på en brygga utanför Fjällbacka; det kan vara något underbart brasilianskt man snappar upp under en resa. Och det kan – som i år – vara pianisten Anna Christensson när hon spelar Schuberts Impromptu.

När jag år 2003 skrev en debattartikel och underströk hur viktigt det är att dagspressen slår vakt om kulturbevakningen illustrerades texten av två förmenta motsatser: å ena sidan ett fotografi av en kammarmusikensemble; å andra sidan en bild på The Beatles. Undermeningen var klar: Den som slår vakt om kammarmusik kan omöjligt uppskatta popmusik.

Det finns – förvisso – fördomar om allt. För egen del kan jag, ärligt talat, lika väl uppskatta kammarmusik som avantgardistisk pop.

Här några av denna sommars musikupplevelser: Lisa Rydberg när hon spelade såväl rättvikslåtar som Bach på solofiol, därtill med en sinnlig utlevelse som – tror jag – hypnotiserade huvuddelen av publiken; den Elton John-aktige, överdådigt musikaliske popartisten Jamie Cullum då han höll Dalhallapubliken i ett fast grepp; Hans Pålssons finstämda pianoafton i Mellby ateljé på Österlen; och den avspända stämningen vid ”Jazz under stjärnorna” i Brantevik, där Mats Norrefalk, Nils Landgren och Lill Lindfors var aftonens ”leading stars” – och alltsammans var så fantastiskt att man riktigt såg hur publiken smälte. Säreget också att uppleva bystugedanserna runtom i siljansbygden i början av juli: verkligen som att kliva in i en Zornmålning; verkligen som att uppleva denna trakt – ja: inifrån.

Men jag missade de stora kammarmusikfestivalerna: Saxå, Båstad, Gotland, Sandviken… Jag missade Drottningholmsteatern, jag missade Confidencen. Önskar mer än jag får.

Men nu ska jag minnas något jag redan fått. Exempelvis augustikvällen för tio år sedan under ”Musik på slottet”. Det var en operaafton med Kerstin Avemo och Tito Beltran i den fabulösa Rikssalen – Tessins klassicistiska skapelse. Här höll Gustav III sina kandelaberupplysta maskeradbaler på 1770-talet, och här hölls riksdagens högtidliga öppnanden. Ackompanjerade av Stockholmsensemblen under Mats Liljefors sjöng solisterna arior och duetter ur välkända operor. Kerstin Avemo var blixtrande klar i sitt framträdande: hennes ljusa, ranka röst tedde sig, med sitt okonstlade allvar, som mycket värdig – i synnerhet jämfört med den passionerade Tito Beltrans ibland glassigt självmedvetna soloåkningar. Konserten var utmärkt, utan att på något vis vara sensationell – men i avslutningsnumret – duetten mellan hertigen och Gilda i Rigoletto – hände något. Här hade duon sjungit upp sig rejält. Efter det starka bifallet följde en rad extranummer, bl.a. dryckesvisan i La traviata. Nu fullkomligt kokade publikhavet av upphetsning. När sedan Tito Beltran intog en av balkongerna och sjöng ”Nessun dorma” ur Puccinis Turandot var succén total. Publiken närmade sig extas.

Så där är det ibland på konserter: något mediokert börjar med ens – ofta rätt oförklarligt – glida över i ett slags sällsam stämning där allt stämmer och där allt tycks möjligt.

Från tidigare år i Stockholm minns jag sommarnattskonserterna på Nationalmuseum – en underbar tradition. Akustiken i den övre delen av trapphallen är skarp och tydlig, synnerligen koncenterad och med lång efterklang. Och medan musiken klingade kunde man se skärgårdsbåtarna stäva förbi utanför hallens panoramafönster.

Ett av de bästa minnena: kammarmusikfestivalen i finländska Kuhmo. Programfoldern till 2007 års festival avslutades: ”Välkomna, vänner, musikälskare och äventyrslystna, bordet står dukat. Var säkra på att ni kommer att lindas in i en magisk vävnad i Kuhmo… Musik är människoandens enda alster som får tiden att stå stilla, känslor och skönhet att bli tidlösa. Njut av musiken, den är en förverkligad dröm…”

Hur kommer det sig att denna fjärran ort, med bara 10 000 invånare, kunnat bli så omtalat i vida musikkretsar runtom i världen? Jag minns att 2007 års festival bjöd på flera hundra artister och ett drygt 70-tal konserter. Programutbudet var överväldigande: man kunde besöka konserter från 11-tiden till framåt midnatt. En dag var jag så uppfylld av musik att jag glömde äta och i stället levde på Brahms.

Kammarmusikveckorna – som sedan starten 1970 tjänat som förebild för många festivaler runtom i Europa – arrangeras av Kuhmo musiksällskap, i samarbete med den europeiska kammarmusikakademin. Finansieringen sker till hälften med biljettintäkter, staten bidrar med 20 % och staden Kuhmo med 10 %. Resten av pengarna kommer från sponsorer. Publiken består till 95 % av finländare, varav cirka 40 % från Helsingforsområdet. Av utlänningarna dominerar svenskar, följt av tyskar och britter.

Festivalen lockar uppemot 40 000 besökare per år och är därmed ungefär lika stor som Musik vid Siljan, som ju brukar beskrivas som Nordeuropas största musikfestival. Men i Kuhmo handlar det bara om kammarmusik – även nyskriven sådan. Flera inhemska kritiker betonar Kuhmos stora betydelse för det finländska musiklivet – samtidigt som de förklarar att det finns en kris för kammarmusik även här. Men av den märks inget i Kuhmo, som istället fungerar som draglok för både det regionala och nationella musiklivet, liksom för turistnäringen; hälften av turismen kan kopplas till festivalen. De lokala myndigheterna har i takt med festivalens tillväxt satsat allt mer på kulturen.

Många ser festivalen som en viktig motor för den framtidstro som nu spirar. Och kanske var det festivalen som gjorde Kuhmo till stad. År 1986, när kammarmusikveckorna här börjat bli omtalade världen över, fick den lilla ödemarksorten nämligen stadsrättigheter. Dessförinnan var detta ett ganska fattigt område, med nästan inga kulturella evenemang. Ännu på 60-talet fanns isolerade, väglösa byar, med egna skolor. Kontakten med omvärlden var liten.

Kammarmusikfestivalen förvandlade byn Kuhmo till stad och vital kulturhärd. Den unge cellist, Seppo Kuhmanen, som 1970 föreslog en festival här, kan känna sig stolt: hans tanke föll i god jord i det karga Karelen – och festivalen visar år efter år vilken kraft musik kan innehålla.

publikrekord

när Nils Lindberg och Anders Paulsson konserterade: cirka 160 besökare.
Bland kommentarerna (läsarreaktioner på en regiontidnings webbsida):"Vilka fantastiska verk Nils serverade. Huvudet höll på att spricka av huvudvärken. /- - -/ Pallade iallafall 35 minuter men aldrig mer. Har Dalhalla patrasket flyttat till Ovanmyra?"
Och här en något mer positiv röst: "Det var en helt fantastiskt konsert med dels Nils Lindbergs egna verk men även några gamla jazzgodingar från andra kompositörer. Efter pausen fick vi höra Cecilia Gustavsson kula och Anders Paulsson stämma in på sin sopransax - helt suveränt. En konsert som mycket väl skulle platsa på Dalhalla."

Per Wästberg, generös bokälskare & Sven Smedberg

Bland de böcker jag läst på senare tid är det några jag särskilt skulle vilja nämna. Dels Per Wästbergs senaste volym i memoarserien, den 430-sidiga Hemma i världen, som behandlar tiden 1966—1980 (det är dock frapperande i hur liten utsträckning Wästberg tycks ha influerats av denna politiskt, socialt och kulturellt djupt omvälvande tid; 68-rörelsen anas på sin höjd som en krusning i marginalen). I övrigt är det en underbar bok: stilistiskt glänsande, minnesskarp, känsla för detaljer, anekdoter och personporträtt. Här finns också en lust att lära känna livet i hela dess bredd som jag ofta kan tycka påminna om Göran Tunströms glupande livsaptit och uppenbara lust att vilja bokstavligt talat skriva om allt.

Fantastisk är också litteraturvetaren och bibliotekarien Lena Kjersén Edmans Böcker som samtalar – en bok där författaren i delvis postmodern anda intresserar sig för hur teman, myter, litteratur ständigt återkommer inom litteraturen; som i en ekokammare. Men här finns inget av kammarlärt tungomålstalande: i första hand möter här en sprudlande vital, uppslagsrik och berikande bok där kärleken till litteraturen går som en central källåder och där författarens vida beläsenhet är lika slående som imponerande. Kort sagt: en bokälskare delar generöst med sig av sina iakttagelser och funderingar – och volymen är fängslande från början till slut. Hade den kommit ut på ett större förlag (nu BTJ) skulle den ha haft stor chans att nå en verkligt bred läsekrets.

Och så har jag upptäckt en spännande poet – en lärd och kanske lite krävande sådan, men definitivt inte uppmärksammad efter förtjänst. Jag tänker på Sven Smedberg, boende i mytomspunna Mangskog utanför Arvika, och 70 år i år. De myter han intresserar sig för i sitt skrivande är inte minst de antika myterna. I långdikten Allhelgonatt (Heidruns), och med nästan lite Günter Grass-liknande illustrationer, utförda av Roj Friberg, återberättas Orfeus-myten, omplacerad i Mangskog-miljö! Här ekar av inte bara antik tid, utan också av Fröding och Sven Alfons (”en beundrad försångare”, som Smedberg skriver i ett efterord). Det är ibland kärvt på flera vis och texten ekar intertextuellt och kan ibland ha ett avancerat anslag, ibland påminnande om Arne Johnson – och förstås även Ekelöf. I sina värsta stunder kan Smedbergs poesi te sig avpersonaliserat textuell.

Men mestadels är det inspirerande komplext, begåvat och givande – det vill säga om man ödmjukt ger dikten tid att verka; genom vaken, långsam läsning. ”Regnet tilltar om hösten och Salungen sväller/ nordan drar/ råmande sturig och grå genom dalen med snöfyk i skägget och/ föser flytande öar av gräs upp på grund nerom Nolgårdstan// så mossen här tvärsöver viken utgör de ackumulerade/ transplantaten från mossen vid Ristjärnsbacken”. I Allhelgonanatt möter både Orfeus och Balder, både klassicism och nedtonad naturlyrik – men framför allt är det spännande med denna omplantering av Orfeus till värmländsk glesbygd. (Faktiskt måste jag associera till den underbare danske poeten Morten Söndergaards tilltag häromåret, då han lät Orfeus och Eurydike-myten utspelas bland unga människor i ett samtida Köpenhamn.)

Sven Smedberg fullföljer den modernistiska tradition vars spångar lades ut av poeter som Pound och Eliot – samtidigt som han i sin diktning också låter skymta fram en stark kärlek till den svenska lyriken – och inte minst till ett av den svenska lyrikens centrala teman: den svenska naturen. Ett stort intresse för svensk kulturhistoria återkommer i hans produktion – nu senast i Klässbols linneväveri (Heidruns, 2010) där han ingående beskriver en verksamhet som länge gjort Arvika känt inom hemslöjdskretsar. Typiskt nog har han även skrivit en bok om konstnärerna i Rackengruppen, som verkade i början av 1900-talet, liksom en volym om den värmländska musiker- och konsnärsssläkten Zetterquist.

Redan 1966 debuterade Sven Smedberg – och den danske litteraturkritikern Poul Borum var förtjust: ”en charmerande och improviserat och originell samling kortdikter”.

Nu i sommar är denne diktare dessutom aktuell med anledning av att högt ansedda Saxå kammarmusikfestival uruppfört en konsert baserad på just långdikten Allhelgonatt, med kammarkören ”Wermlandsensemblen” på scenen och med recitation av författaren själv.

Jamie Cullum på Dalhalla, 13/8

Den oerhört populäre brittiske sångaren, musikern och låtskrivaren Jamie Cullum avslutade årets europaturné med en enda spelning i Sverige: i Dalhalla lördag kväll.

Den stora arenan var fylld till ungefär hälften (jag hade gissat på fullsatt) när Jamie kom ut på scenen och förklarade att detta var den vackraste scen han någonsin befunnit sig på. (”Man vet inte om detta är dröm eller verklighet – vet ni?”)

31-årige Cullum debuterade 1999 med ett album som såldes i 600 exemplar. Efter några år kom bästsäljaren ”Pointless nostalgic”. I dag är han en av Storbritanniens främsta artister, och med världsrykte. Efter Dalhalla-besöket ska han nu åter till studion, för att spela in en uppföljare till albumet ”The Pursuit”.

Ibland betecknas Cullum som ”jazzartist”. Men jazzmusiken – även om den är central i hans musik och influerar det mesta – är bara en av flera beståndsdelar. Här blandas många stilar. Ett slags jazzpop dominerar. Ofta associerar jag till experimentell pop à la tidigt sjuttiotal: gång på gång kommer jag att tänka på grupper som Supertramp, 10 cc och Queen (och faktiskt låter Jamie Cullum ganska lik såväl Supertramps sångare som Queens Freddie Mercury – som förresten även han djärvt lät popmusiken förgrena sig åt olika håll; till och med opera förekom!). Det ligger nära till hans att jämföra Cullum även med Elton John.

En del låtar påminde dessutom om tidig sextiotalspop – och med ens framstod kvällens huvudartist som en sentida Mc Cartney. Andra låtar är stillsamma, nästan som Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water”, men mestadels får pianostämman hotta upp ackompanjemanget. När det jazzmusikaliska draget tar över blir resultatet funkig, fusionaktig jazz (så till den grad att stora delar av konserten skulle ha passat perfekt på anrika Fasching i Stockholm); andra gånger styr det hela i riktning mot samtida pop och blir hipp dansmusik alternativt soft klubbmusik (som gjord för de mest sobra miljöer). Vid några tillfällen kom en äldre jazzstil i dagen – och med ens framstod Cullum som en reinkarnerad Oscar Peterson.

Pianot står hela tiden i centrum. Jamie Cullum ömsom smeker det, ömsom hamrar på det – med en frenesi så man baxnar. Han är dessutom extremt rörlig, byter instrument, springer av och an på scenen, får igång lite allsång, hoppar upp på pianot (!) och sjunger, skämtar och spexar. Jamie Cullum är inte bara en extraordinär musiker – han är dessutom en stor entertainer. Och i allt han gör får han fint stöd av de mycket duktiga musikerna i bandet.

Cullum lyckades mot slutet engagera publiken att sjunga trestämmig körsång. Efter sista numret övergick applåderna i denna nyss inlärda sång. Då kändes kvällen med ens magisk.

Jamie Cullums segertåg genom samtidens musikaliska landskap bärs väl delvis även upp av det breda tilltalet; en mix som alltså inkluderar bland annat traditionell och experimentell jazz, och 60-, 70-, 80- och 90-talspop. Men framgången beror huvudsakligen på Cullums makalösa musikalitet, på hans stora scennärvaro, väldiga energi, spelglädje och dessutom artistiska medvetenhet.

Man kan bara fromt hoppas att Dalhallas tid inte är över.