tisdag 4 september 2012

Ovanmyra kulturhus

Planering påbörjad av säsong nr 4 i missionshuset, där verksamheten från och med nästa år kommer att ske under namnet OVANMYRA KULTURHUS.
   Förhoppningsvis kommer det under första veckan i juli 2013 att bli en flera dagar lång kammarmusikfestival med unga begåvningar från hela landet.
   I övrigt planeras konserter med kammarmusik, jazz, folkmusik m.m., liksom flera litterära evenemang.

tisdag 3 april 2012

Ovanmyrasäsongen 2012

Se vidare ner i denna spalt för kommande konserter i augusti/september

*** 29 juni, prel. kl 18: Säsongsinvigning! Konsert med Duo Ellinor&Leonor. Med fiol och femsträngad barockcello sätter Ellinor Fritz och Leonor Palazzo ny färg på den nordiska folkmusiken, inte minst Dalarnas låttraditioner. Duon spelar även Bodapolskor.

***Tisdag 3 juli kl. 15:
Elin Thorsell, violin, Alice Thorsell, violin, Paulin Thorsell, piano
Program: Karol Szymanowski (1882 - 1937) Violin Sonata D minor Op.9; Antonin Dvorak (1841 – 1904) 4 Romantic Pieces Op.75. , Bela Bartók (1881 – 1945) Rhapsody No.1: Lassu-Moderato (Solist: Alice Thorsell); Alfred Jimenez (1988) - Sonate Élégiaque for Violin and Piano (Uruppförande. Detta verk är inspirerat av - och tillägnat - Ovanmyra missionshus.)
Systrarna Thorsell, uppvuxna i Mora, kommer här för tredje året i rad till Ovanmyra.

***Torsdag 5 juli kl. 15:
Victoria Stjerna, violin, och David Sarosi, piano
Prel. Program:
Brahms - Sonat Nr.2 i A-dur
Sarasate - Zigeunerweisen
Schubert - Sonatin i G-moll
Wienawskij - Scherzo Tarantelle
Elgar - Salut D´Amour.
Victoria Stjerna, som i år avslutar sitt första år på Göteborgs musikhögskola, är en av Sveriges främsta unga violinbegåvningar. På Youtube finns flera klipp där hon spelar.
David Sarosi, som tidigare konserterat med Victoria Stjerna, flygs in från Budapest för att medverka i ovanmyrakonserten. Till vardags går han på konservatoriet i Köpenhamn. Han leder också en kör, som bl.a. framtträtt på Malmöoperan.

***Fredag 6 juli kl. 15:
Trio Grande (Johan Dalene, violin, Daniel Thorell, cello, Louise Swanteson,piano) samt , efter paus, Gabriella Swantesson, piano
Prel program för Trio Grande: Haydn pianotrio Hob XV:25 (sats 1 och 3), B.Linde, Sonata à tre op 38, sats 1, A. Dvórâk ur Trio op 90 nr 4 i e-moll "Dumky", D. Sjostakovitj e-moll sats 4.
Prel program för Gabriella: Sibelius, Romance i Dess dur op 24 nr 9, Liszt, Gnomenreigen, och dessutom något av Beethoven eller Chopin.
Trio Grande är en sensationellt ung stråktrio, bildad sommaren 2009 i samband med en sommarkurs vid Falu sommarakademi. Två av medlemmarna blir i år blir 15 och den yngste, Johan, 12. Trion träffas regelbundet och de har vid framträdanden i bl.a. Köpenhamn, Malmö och Stockholm och vunnit stora framgångar. Nyligen gav de även en konsert i Vetenskapsakademin där också kungaparet var närvarande. De gjorde då succé med bl.a. en av Haydns pianotrios.
På youtube finns klipp där ”Trio Grande” konserterar.
Uppdatering maj 2012: Ensemblen har nyligen deltagit i
Stockholm Internation Music Competition i Stockholm – och i konkurrens med
nitton andra ensembler (från bl.a. Ryssland) placerade sig slutligen Trio Grande på delad förstaplats. Pojkarna i trion, Johan och Daniel, erhöll därtill delat förstapris i sina solisktklasser. Dessutom har Daniel i år kommit på delad andraplats i tävlingen Öresundssolisten. I januari i år  gick Gabriella Swantesson till semifinal i kampen om Polstjärnepriset 2012. Både hon och systern har nyligen även tävlat i Steinwayfestivalen i Danmark. Gabriella placerade sig främst av alla deltagande svenskar och
kom på delad andraplats totalt. Hon får därmed representera Sverige vid  den internationella Steinwayfestivalen i Tyskland nu i höst. Gabriella kom på delad tredjeplats i sin åldersgrupp. De båda systrarna har nyligen fått en inbjudan att konsertera i Köpenhamn.

Härutöver är följande datum fastställda:
***14 augusti kl. 18: Unga begåvningar! 20-åriga sångarfyndet Pauline Skött, uppvuxen i en rättviksby, numera musikstuderande i Stockholm, framträder tillsammans med jämnårige Anton Nilsson, pianist, ursprungligen från Falun, numera studier på musikhögskolan i Köpenhamn. Duon rör sig inom områdena jazz-pop-visa-folkton och kommer att framföra bl.a. Visa från Utanmyra och Over the rainbow. Läs mer om musikerna på www.paulineskott.se

***15 augusti, kl. 18: Kammarmusik med världskända violinisten Nilla Pierrou och en av hennes violinelever, den unga, mycket duktiga Charlotte de Gezelle, från Brügge i Belgien. Dessutom medverkar rättviksfödde pianisten Henrik Berg.

*** 18 augusti kl. 18: Agnes och Olle Lindberg (son till Nils Lindberg, Gagnef). Klassiskt/jazz/visa. Duo A&O består av Agnes Lindberg, sång, och Olle Lindberg, gitarr och sång. Båda har gått på Kgl Musikhögskolan och är frilansmusiker med stor erfarenhet från Sveriges ledande körer och ensembler, vilket har inneburit flitigt turnerande runt om i världen. Duon har jobbat ihop sedan 2004 och har konserterat runtom i landet. Olle är dessutom kompositör och lärare på Kgl Musikhögskolan, och Agnes är verksam som solist och sångpedagog. Duons program bjuder på mycket stämsång, lekfullhet och virtuositet i många olika genrer. Det blir musik av Händel, Bach, Mozart, Dowland m fl, och inte minst många egna jazzdoftande sånger i personliga arrangemang. Även lite folkmusik utlovas.

***19 augusti kl. 18: Dan Andersson-afton med Jörgen Dicander (författare, musiker, präst)

*** 24 augusti, kl. 18: Evert Taube-afton. Trubaduren Leif Hultin sjunger, spelar och berättar.

*** 25 augusti: Matiné, kl. 15 (obs tiden!): "Älskade psalmer"... Leif Hultin spelar och sjunger. Svenska psalmer, både Svenska kyrkans och frikyrkliga sånger.

*** 25 augusti, kl. 18: Birger Sjöberg-afton. Ett program om den under första hälften av 1900-talet så starkt folkligt älskade Birger Sjöberg. Leif Hultin spelar, sjunger och berättar.

*** 26 augusti, kl. 18: "Evergreens". Leif Hultin, som bland mycket annat varit barpianist i New York, sjunger och spelar - musik av Nat King Cole, Ella Fitzgerald, Frank Sinatra m.fl., kända låtar som Fly me to the moon, Stardust...

*** 31 augusti, kl. 18: "Sensommarkväll". Välklingande Siljansnäs manskör, med dryga tjugotalet sångare (fyrstämmig sång: Tenor 1, Tenor 2, Bas 1, Bas 2), framför ett finstämt program i sensommarkvällen, med klassiker ur manskörsrepertoaren och ljuva folkmusiktoner.

*** 2  september, kl. 18: Festlig säsongsfinal! Tenoren Raymond Björling, som gjorde ett bejublat framträdande i Ovanmyra hösten 2010, återkommer här tillsammans med pianisten Lennart Palm. Denne framträder här med keyboard och kommer att lägga ut orkesterliknande ljudmattor denna afton, med två avdelningar härlig musik. Dels en avdelning med operaarior, varav flera sådana som Raymonds farfar, Jussi Björling brukade sjunga, dels en avdelning med lättare musik, till stor del ur kända musikaler. Boka biljetter i god tid! Max cirka 175 sittplatser.

måndag 26 mars 2012

Tredje säsongen, 2012!

I år blir det först tre konserter under Musik vid Siljan-veckan (i serien "Unga begåvningar"); sedan drar säsongen igång på allvar i augusti/september. Närmare besked kommer att ges här senare i vår.
All information kommer fortsättningsvis att ges på denna adress, inte på "ovanmyra2011" etc.

onsdag 21 september 2011

Lyxigt spahotell i Varberg

Jag har de senaste åren påbörjat en reportageserie där jag beskriver utvalda svenska hotell, i synnerhet äldre, genuina och sådana med särskild karaktär eller belägenhet – eller rent allmänt av kulturhistoriskt intresse. Hittills har jag bland annat beskrivit vistelser på det anrika fjällhotellet i Tännäs, STF:s fjällstation i Grövelsjön och ”Sporthotellet” på Långberget i norra Klarälvdalen.
I somras besökte jag Comwells överdådiga hotell vid Lilla Apelviken, tre kilometer söder om Varberg; en stor anläggning, och belägen på en udde, alldeles vid havet. Runtom utbreder sig underbara, till stor del oexploaterade omgivningar, utomordentligt lämpade för bad och promenader.
Jag minns att det var påfallande ödsligt när jag vandrade förbi här i slutet av 1980-talet. Men nu möter här ett spa-hotell som de senaste åren etablerat sig som ett av Sveriges lyxigaste.
Utvändigt är mycket sig likt jämfört med tidigt 1900-tal, då ett av Sveriges största sanatorier just hade byggts här i Apelviken. Läget alldeles vid havet ansågs ha en gynnsam inverkan på de tuberkulos-patienter som tillbringade somrarna här (sanatorier brukade anläggas i områden där luften ansågs vara särskilt frisk; ofta på bergshöjder och i barrskogsområden).
Jag bodde i en minisvit ovanför entrén, med havsutsikt. Vågorna hördes in på rummet… De vita gardinerna rörde sig lite i kvällsbrisen, vågsvallet mot sandstranden brusade, många badade ute i bukten, dryga hundra meter bort. Framåt kvällen satte en pianist igång med att underhålla på rundeln mellan entrén och havet (men detta område borde göras helt bilfritt; hela anläggningen skulle då bli än mer exklusiv).
Efter en ovanligt generös kvällsbuffé, med ett stort urval både förrätter och varmrätter, begav jag mig ut på udden, upp till den gamla fyren. Överallt den starka lukten av tång och hav. Sent på kvällen var det dags för dagens höjdpunkt: ett besök på spaavdelningen, bland annat med en stor pool med uppvärmt havsvatten (32 grader) och flera mindre bassänger, plus flera basturum – varav det största, ångbastun, var fyllt av en svag eukalyptusdoft – och med ens kom jag ihåg de fantastiska termalbaden i Budapest. Att få frossa i omväxlande varma och kalla pooler och basturum av olika slag är en njutning som bara den kan förklara varför allt fler människor efterfrågar den här typen av anläggning. Man kan helt enkelt lägga av sig stress och förpliktelser och skamlöst hänge sig en njutning bestående i att inte göra något alls. ”Konsten att göra ingenting”, som det italienska ordspråket lyder.
Nästa morgon – efter att ha ätit en frukostbuffé med nästan oändliga valmöjligheter –gick jag en sväng ut mot udden och såg delar av det gamla stenbrottet. Intill en numera försvunnen stenarbetarbostad hyrde Carl Larsson och hans familj en enkel bostad en sommar för länge sedan; flera målningar tillkom här.
Det gamla sanatoriet finns kvar – till det yttre. Invändigt är allting ombyggt, och även om rummen inte har lyxklass så är allting åtminstone genomtänkt och prisvärt. Här möter alltså ingen genuint bevarad brunnsortsatmosfär som i Loka, Medevi osv.
Till det yttre är de långsträckta husbyggnaderna ganska enkla, de påminner faktiskt om dåtida logementsbyggnader för värnpliktiga (faktum är att flera av husen stilistiskt ter sig nära besläktade med kasernerna på de gamla regementena i exempelvis Karlstad, Örebro och Östersund).
De ganska tätt liggande byggnaderna och de rofyllda omgivningarna ger likafullt associationer till klassiska brunnsorter. Jag kom till och med att tänka på tjeckiska Marienbad (en urgammal badanläggning som ännu för tjugo år sedan var a sleeping beauty; det var som att vandra omkring i 1800-talet; det måtte ha tett sig likadant för Goethe, Dostojevskij och de andra kändisarna som frekventerade detta dåförtiden europeiska inneställe). Även atmosfären i Karlsbad, norr om Marienbad, kan påminna om stämningarna på Comwells upprustade gamla sanatorium.
Men så läser jag till min häpnad att Varberg och Karlsbad år 2004 ingick ett vänortsavtal och att inte minst de båda städernas kurortstraditioner i detta sammanhang särskilt ska beaktas.
Anläggningen i Varberg har aldrig varit mondän. Först nu, på 2000-talet, har en viss mondän nimbus kommit att omge detta badhotell – som långt in på 1900-talet var en anläggning präglad av kamp mot en fruktansvärd folksjukdom och dit inte minst många fattiga och svårt sjuka sökte sig, som till ett sista halmstrå av hopp. År 1927 var detta sanatorium Skandinaviens största, med plats för 574 patienter och med flera hundra anställa.
Idag, 2011, frekventeras detta hotell, ”Varbergs kurort”, av många konferensgäster men också av privatgäster som här kan njuta ett brett utbud av livgivande behandlingar.

Musikens makt

Musik har spelat en viktig roll i alla kända kulturer. Det finns forskare som till och med anser att musiken uppstod innan talet. Musik tycks ha funnits i alla kulturer, i alla tider, överallt på jorden.

Det äldsta instrument som hittats är ungefär 35 000 år gammalt. Det är en flöjt, gjord i ben och ett par decimeter lång, med fem hål. Flöjten hittades djupt inne i en grotta i Tyskland.

Ingmar Bergman klargjorde ofta sin höga värdering av musik. Han sa någon gång att han gärna – ”om jag hade varit mer musikalisk” – skulle ha velat bli dirigent. Särskilt Mozarts ”Trollflöjten” har en särskild ställning i hans produktion. Man kan i detta sammanhang se flöjten som en metafor för musikens makt att betvinga människan, förvandla henne. Franz Schubert sa: ”Trolltonerna från Mozarts musik visar oss en väg från det här livets grådask mot ett klart, vackert fjärran, som vi med tillförsikt får hoppas på.”

Om musikens makt skrev Arthur Schopenhauer: ”Ingen konstart påverkar människan så omedelbart eller så på djupet som musik.”

Musiken listar sig förbi intellektet och kan djupgående påverka en människa. Inför musik är vi försvarslösa. Det vet inte minst filmskapare: musiken påverkar hur vi uppfattar ett visst skeende. Byt musik – och upplevelsen blir helt annorlunda.

”Musikens makt” hette en tidskrift som gavs ut 1973—1980 av en grupp radikaler som arbetade i 68-rörelsens anda. Här betonades musikens makt i ett politiskt sammanhang. I det första numret, sommaren 1973, fanns följande tidstypiska programförklaring: "Maktens musik, svensktoppens och hitlistornas eländiga dravel, bygger upp en skog av fördomar och söver ner oss till passiva konsumenter. Med musikens makt ska vi gå till strid för en levande, progressiv musikkultur. En musik som aktiverar oss. Ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i."

Ett annat uttryck för tron på musikens makt är de allt fler musikterapeuter som med hjälp av musik försöker bota patienter med diverse diagnoser. Och på antroposfernas sjukhus i Järna, söder om Stockholm, brukar överläkaren, när det är dags för den dagliga ronden, gå i täten och spela flöjt.

Musik som medicin? Varför inte. Martin Luther skrev, efter att ha befunnit sig i en djup depression: ”Mitt hjärta flödar över av tacksamhet till musiken, som så ofta har vederkvickt mig och räddat mig ur stor själsnöd.”

Musik är ofta oaser i våra liv. Musiken vidgar oss, stärker oss, gör oss svagare – dess påverkan vara både vittgående och djup.

Den tyske romantikern ETA Hoffman sa: ”Musiken låser upp ett obekant rum för människan – en värld som inte har någonting gemensamt med den yttre sinnesvärld som omger henne och i vilken man lämnar kvar alla vardagliga känslor för att ge sig hän åt en obeskrivlig längtan.” (Det här påminner om vad en åhörare sa efter en kammarmusikvecka: ”Jag hade svårt att komma ner till jorden igen efter alla himmelska upplevelser.”)

I vilken mån är musik ett ”känslans språk”? Är musiken ett språk som tar vid där våra ”vanliga” språk upphör? Nej, snarare (skulle jag säga) ett parallellt språk; eller ett språk som till väsentlig del överlappar de verbala språken.

tisdag 20 september 2011

Några ord om Göran Tunström

Göran Tunström hyste en ovanlig tilltro till litteraturens betydelse och möjligheter. Jag minns den mångomtalade BLM-debatten i Moderna museet 1984. Göran Tunström satt i publiken (men närmast utgången) och skruvade sig uttråkad medan textkritiska litteraturvetare ifrågasatte romanens framtid. Mitt i debatten reste han sig och försvann ut i vårsolen.

Som uppläsare blev han allt skickligare. Högläsning ägnade han sig gärna åt. ”Göran Tunström var sin röst”, som någon så träffande skrev efter hans bortgång. Med tiden blev han något av en estradör och det var uppenbart att han trivdes på scenen. Samtidigt fanns där spänningen mellan den uppsluppne historieberättaren och den inåtvände lyrikern; mellan det publika och det privata.

I den djupt personliga ”Under tiden” (1993) berättar Göran Tunström att han ”svämmat över” av lycka de gånger han förunnats att skriva under stark inspiration. I dessa stunder av skapande eufori har det, skriver han, känts som att ha fått ”dirigera en stor symfoniorkester”.

Den mångsidige Tunström svingade sig mellan genrer och uttryckssätt, mellan myllrande epos och flortunn lyrik, mellan burleska fantasterier och nedstigningar i djupaste existentiella vånda.

Sista gången jag hörde honom var i Örebros universitetsaula, 1999. Publiken satt andäktig medan han med fenomenal inlevelse - och uppenbart njutningsfullt - läste ”Liten salongsmusik, 1943”. Det var en högläsning som förstärkte novellens konturer - snudd på en dramatisering. Vad allt förmår väl inte en röst!

Jag hade dessförinnan hört Göran Tunström på en rad uppläsningar. Efteråt brukade jag dröja mig kvar för att se om det skulle uppstå något bra tillfälle att få prata med honom. Jag vågade mig dock aldrig fram. Inför hans framträdande i Örebro stötte jag ihop med honom inne på herrtoaletten; jag nickade uppskattande och jag tyckte nog att han log vänligt tillbaka – men jag tyckte inte omgivningen var den rätta för att inleda ett samtal. Någon mer chans fick jag aldrig.

Göran Tunströms diktsamlingar innehåller bland den finaste lyrik jag vet. Med samlingar som ”Svartsjukans sånger” gjorde han sig ett namn som poet. Några ampra recensioner i slutet av 70-talet sägs ha tagit knäcken på hans lust att skriva dikter; en recensent hade klargjort att han inte var tillräckligt politiskt medveten och allt för inåtvänd.

Betydelsen av Sunne var för Tunströms författarskap kan inte nog betonas. Där ”tänds språket”, som han sade - och i ”Juloratoriet” beskrivs orten som ”en klanglåda som satte mitt språk i rörelse”. Sunne blev för Tunström ”Begynnelsernas Mysterium”. I böckerna band han samman minnen och fantasier, skapade nya världar. Skrivandet blev för Tunström en upptäcksresa. Han ville överraska sig själv likaväl som läsaren.

Men Sunne blir också metafor för den vanlighet som döljer underbara öden och äventyr. Varje människa, varje liten ort, speglar världen och universum.

I ”Under tiden” står att läsa: ”Det är ju med oss folk som med turisternas Sunne: man ser en Storgata, en Långgata och en genomfartsled och det är inte så roligt. Men bakom fönstren, på bakgårdarna och inuti oss finns något för alla gemensamt och det är inte isolerat från det yttre.”

I romanen ”Berömda män som varit i Sunne” (1998) låter han en försynt butiksinnehavare bli författare. Den utåt sett så förbindlige och förnöjsamme Stellan Jonsson (som skymtar redan i ”Tjuven”!) döljer ett ensamhetens helvete. Med hjälp av psykologen Lena Vergilius (faktiskt en kollega till Vergilius i Dantes ”Divina commedia”) vågar han nedstigningen i alla förträngda sanningar; resultatet av expeditionerna blir det manuskript vi läser. Stellan Jonsson, som dessförinnan enbart skrivit notiser för lokaltidningen, blir en av de bygdeskalder som genom att blanda stort och smått ”bygger samtal” och inte minst därför är betydelsefull. Eller som romanens skönlitterärt intresserade präst uttalar i en central passus: ”De verkligt stora diktarna når längre in i det mänskliga mysteriet än vi präster. Det gör nog också de små, ja alla de som inte har ett protokoll att följa”.

Faderns tidiga död innebar slutet på en uppenbart lycklig barndom - men som i skrivandet kunde återuppväckas. Tiden fram till faderns bortgång beskriver han som ”en låda av ljus”. I det perspektivet kan hans böcker betraktas som framkallningsbad. Förlorade möjligheter återkommer. Avbrutna samtal fortsätter. Döda ges åter liv.

”Jag samtalar också med min far”, står att läsa i ett av de sista fragmenten i den postumt utgivna romantorson ”Försök med ett århundrade”. Faktiskt en viktig dimension av denna fascinerande romanbyggarbetsplats: läsning, litteratur som ett samtal mellan levande och döda.

Skönlitteraturens uppgift à la Tunström: att ljuda och ge hopp – alldeles som det heter om Bachs musik i ”Juloratoriet” (för vilken han fick Nordiska rådets litteraturpris 1984 och där det i motiveringen bl.a. sägs att författaren ”gestaltar möjligheten att ur kaos skapa världen på nytt”).

Livets mysterium söker Tunström här och nu. ”Närmare Gud än hud/ kommer vi aldrig”, står att läsa i en av hans dikter. Världen utforskas via Sunne, kosmos via mikrokosmos.

I en av romanerna liknar han trädgårdslandens rabarberknoppar vid periskop som nyfiket skjuter upp ur underjorden: de ser sig runt i världen ”så som jag ser mig omkring”. För Göran Tunström var Undret allestädes närvarande.

Uppmärksamhet, närvaro och ett slags inlevelsefull förvåning kännetecknar hans diktning (”det viktiga är inte hur det går, utan hur det försiggår”).

”Och plötsligt är det afton” lyder (med Quasimodo) omkvädet genom ”Under tiden”. Han berättar där om en nära-döden-upplevelse efter en bilolycka: det var som om själen med ens höjde sig över smärtan. Själen, skriver han, ”svävade över tillvaron och log”. I diktsamlingen ”De andra, de till hälften synliga” (1966) beskrivs i en av dikterna ett dödsfall. Slutstroferna lyder: ”Och luckorna stängs på alla köpingens tak/ Ensam drar han bort med sitt ljus”.

Den diktare som sökte hålla ”jublets kategorier” gick bort i förtid, en grå vinterdag år 2000. Han lämnade ett stort tomrum efter sig. Poeten Eva Ström skrev i ett eftermäle: ”Han var något så sällsynt som en verkligt djupt älskad författare.” Och DN:s Ingela Lind skrev inkännande: ”För honom var varje människa ett under. Han skrev utifrån en ´barnslighet´ och en obotlig förlust. Utifrån Guds och Faderns död. Längtan efter den förlorade helheten bränner genom hela hans konstnärskap, där orden som hos Emanuel Swedenborg bär på en drastisk konkretion och ett vardags-extatiskt allvar."

måndag 12 september 2011

Omdöme

om konserten med Nils Lindberg & Anders Paulsson från en i publiken:

Det var en helt fantastiskt konsert med dels Nils Lindbergs egna verk men även några gamla jazzgodingar från andra kompositörer. Efter pausen fick vi höra Cecilia Gustavsson kula och Anders Paulsson stämma in på sin sopransax - helt suveränt. En konsert som mycket väl skulle platsa på Dalhalla.