Bok om Carl-Erik af Geijerstam

ÖPPENHET
(En bok om Carl-Erik af Geijerstam)
Red. Jonas Ellerström, Louise Eklund och Lars Bergquist
Ellerströms


Carl-Erik af Geijerstam förblev länge oförtjänt ouppmärksammad inom svensk litteratur; ett öde som han har delat med exempelvis Carl-Göran Ekerwald, som till del verkat inom ungefär samma domäner.

Ellerströms förlag har nu utgett en mångsidigt belysande bok om essäisten och poeten Carl-Erik af Geijerstam, som för några år sedan gick bort i en ålder av 94 år, efter ett produktivt författarliv vid sidan av en mångårig lärargärning i Uppsala. Han debuterade som lyriker redan 1936, med samlingen ”Väktare vid spannet” och skrev sammanlagt 13 diktsamlingar. Därtill kommer tio prosavolymer (med texter som ställvis legerar prosa, lyrik, minnesanteckningar och essä) samt bl.a. några volymer med Hermann Hesse-översättningar.

Jag träffade Carl-Erik af Geijerstam en sommardag 1984 i värmländska Ransäter. Han framstod genast som en av de mest sympatiska författare jag dittills över huvud taget hade träffat. Två frågeställningar diskuterade vi den där stekheta dagen: Hur behåller man bäst sin nyfikenhet inför världen och undviker vaneseende? Vi talade också om innebörden av Kierkegaards ord om ”evigt ejes kun det tapte”.

Nu i efterhand inser jag att det där var två verkliga huvudteman inom af Geijerstams författarskap. Av detta skäl framstår monografins titel, ”Öppenhet”, som mycket väl vald. De flesta av bidragsgivarna till denna antologiskt upplagda bok kommer faktiskt in på dessa för diktaren så centrala frågeställningar.

Samtliga essäer som här publiceras slingrar sig förtroligt eller essäistiskt resonerande fram till väsentliga aspekter af Carl-Erik af Geijerstams författarskap. Det enda jag egentligen saknar är en mer sammanfattande överblick över hans gärning. Bland bidragsgivarna fastnar jag särskilt för Tom Hedlunds valfrändsaktigt skrivna ”På plats”, Louise Ekelunds mer litteraturvetenskapligt anlagda ”Detta häpna öga”, Lennart Sjögrens kollegiala ”Sinnenas klarsyn”, Jonas Ellerströms sammanfattande ”Läsare, forskare, levnadspraktiker” (men jag hade alltså önskat mig en i ännu högre grad summerande text) och Ulf I Erikssons så vackert och känsligt skrivna ”Barndom bevarad”. Som avslutning publiceras även ett samtal som Louise Ekelund hade med af Geijerstam år 1990 (flera av bidragen till denna monografi har f.ö. tidigare publicerats i tidskrifter). Sammanfattningsvis borde en bok som denna öka intresset för den lika försynte som skarpsynte diktaren Carl-Erik af Geijerstam och hans nästan vilhelm ekelundska uppmärksamhet inför livets ”uppenbara hemlighet”.

Här har du ditt liv

Inom kort, i början av juni, utkommer på dvd ett av det svenska 1900-talets filmiska höjdpunkter. SF-serien ”Svenska klassiker” berikas då med ”Här har du ditt liv” från 1966, där Jan Troell mästerligt tolkar Eyvind Johnsons självbiografiska romanserie om den unge Olof. Som alter egot gör Eddie Axberg en oerhört fin insats; vid sidan av storheter som Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Holger Löwenadler, Ulf Palme, Ulla Sjöblom, Allan Edwall, Per Oscarsson m.fl.; ja, en stor del av den dåtida skådespelareliten passerar här revy.

Vilhelm Moberg blev så förtjust i filmatiseringen att han något åt senare bad Jan Troell att göra film av den egna romanserien om Utvandrarna. Även där fick Eddie Axberg en huvudroll, som drängen Robert.

Jag minns att filmen sändes i samband med Eyvind Johnsons nobelpris, 1974, och även någon dag efter mordet på Olof Palme. Filmen är i mångt och mycket en episk beskrivning av det moderna Sveriges framväxt, i mångt och mycket personifierat av den bildningshungrande unge Olof.

Eyvind Johnsons far prenumererade på arbetarrörelsens tidning med det typiska namnet ”Ljus”. Själv insåg Eyvind Johnson tidigt vikten av bildning. I ett resebrev från Paris skrev han 1925: ”Läskonsten har varit och är ett av de vapen, som skall hålla blicken öppen och vägen klar. Den övervinner rummet, så som den övervunnit tiden, den är en eld som håller facklan i mänsklighetens hand lysande och oförgänglig”

Eyvind Johnson inleder sin självbiografiska Romanen om Olof med att beskriva den 13-årige huvudpersonens uppbrott från fosterföräldrarna. Pojken dras med en stark längtan efter att få komma ut i världen. Eller som det står i boken: ”Bort: det var ordet för alltsammans.”

Samma uppbrott skildras f.ö. också i ”Personligt dokument” (1932), där Eyvind Johnson minns hur han tog farväl av mostern och morbrodern, som bodde i en liten by längs järnvägen, några mil norr om Boden. Johnson drar sig först till minnes det enahanda livet där i vildmarken: ”Runt omkring fanns myrar och fiskevatten och brist på människor. Jag arbetade något, läste, fiskade och jagade – men så plötsligt gav jag mig plötsligt av därifrån – hem – och gick sedan mot söder, bara någon mil, och sökte mig arbete vid en gallringsbom. Det var en av mitt livs tyngsta och vackraste somrar.”

Nyfikenhet på nya miljöer kom att prägla Eyvind Johnsons liv. Vid 19 lämnade han Norrbotten och for Stockholm, vid 21 fortsatte han till Tyskland, året därpå till Frankrike. De följande åren reste han åtskilligt i Europa och övervägde även besök i Ryssland och Turkiet. Tillsammans med Norrbottenvännen Carl Jansson planerade han rentav att fara till Afrika. För att möjliggöra en resa till Madagaskar började han ta engelskalektioner. Men den unge Johnson förälskade sig i lärarinnan, norska Aase, och så blev det familj och regelbundet skrivarbete i stället.

Från 1930, då Johnson återvände till Sverige, märks en allt starkare tendens till ett självrannsakande skrivande, med romangestalter som ideligen försöker få svar på frågan vem de egentligen är. Huvudpersonen Henrik Fax i Regn i romanen Regn i gryningen (1933) vägrar till en början att ta itu med sina minnen: ”Du springer fort över det förflutnas stenhögar i hopp om att det inte skall göra så ont i fötterna då.”

I en intervju för norska Dagbladet berättar Eyvind Johnson: ”När jag började med Olofromanen, under första hälften av 30-talet, var det främst självmedlidande jag ville bekämpa.” Notera att en liknande föresats dominerar i nästa romantrilogi, där Johannes Krilon varnar för självömkan och att försjunka i egna, privata sorger och problem.

Försommaren 1934, kort efter att Eyvind Johnson påbörjat Olofromanen (en första skiss hade då redan publicerats i BLM, under rubriken ”Tidig upplevelse”), företog författaren en omfattande rundresa i Norrbotten. Han hälsade på i hemtrakterna i Boden och fortsatte sedan ensam upp genom Tornedalen. Under denna veckolånga färd – med många timmar i linjebussar – började han skissa på Olofromanen. Parallellt med dessa första utkast berättade han om sina intryck i en serie resebrev, som samma sommar publicerades på Dagens Nyheter Namn och Nytt-sida.

Det ödsliga landskapet upp genom älvdalen gjorde författaren förtjust och väckte säkert många barndomsminnen. Vid ett tillfälle fylls bussen av psalmsjungande laestadianer, och den på sätet hoptryckte Eyvind Johnson känner sig med ens som ”en stor hedning”. Hopklämd sitter han likväl ”alldeles betagen” och lyssnar till deras sång på finska.

På väg till Karesuando stiger han ut i byarna och lyssnar till människorna - ”finska klingar kring mig”… ”Och jag drömmer om att bo här ensam en vinter”. När han så nått vägs ände i norr bekänner han att han velat fortsätta: ”Det är en liten gård uppe vid Kilpisjärvi jag borde tittat på.”

När Eyvind Johnson beskriver uppväxtårens landskap i Olofromanen gör han det således med färska intryck av Norrbotten. Resan hade varit både en resa i gamla minnen och en upptäcktsfärd. Och kärleken till landskapet är tydlig i romansviten: ”Här rullade ett så vackert stycke Norrbotten förbi. Nu var det grönt, fingrönt, midsommargrönt. /- - -/ Han såg en stor, grå by, och plötsligt tyckte han att det grå färgen var vacker, den med.” Och när han blir en del av flottarlaget och ledig ser ut över sommarkvällen känner han djup tillfredsställelse över sin nya tillvaro: ”Han tyckte han själv flöt ut i den ovanliga kvällen. Han kände sig stark och fri och den ängslan han känt under resan hit och på stigen längs älven försvann för en stund; han gick i ett rus av klara ljud, timrets bruna glans och de blånande byarna. Nu har jag börjat.”

Olof möter en äldre arbetare, Kristiansson – vars berättarkonst djupt fascinerar ynglingen: ”För Olof var han en sagoberättare, hans verklighet var en saga och allt som gick ur hans mun blev sagor. Jag skulle vilja vara så, tänkte Olof. En som kan dra historier om allting.”

Nyutkomna cd-skivor

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen fäbod och plötsligt kunna njuta av något urgammalt – som med ens ter sig som en daggfrisk nyskapelse.

Unga engelska sopranlöftet Elizabeth Watts, ännu i början av sin karriär, har tillsammans med 40 år gamla ensemblen The English Concert spelat in en rad Bach-kantater samt enstaka arior (Cantatas und Arias, Harmonia Mundi). Att lyssna på exempelvis ”Ich wünschte mir den Tod” fungerar som rena återuppståndelsen. Den välrenommerade ensemblen spelar underbart. Watts sjunger särskilt i lägre register glödande dunkelt, nästan i mezzo-läge.

De fyra cd-skivorna i boxen ”Musique de table” (Harmonia Mundi) innehåller en komplett inspelning av Telemanns s.k. taffel-musik och på konvoluten avbildas, fiffigt nog, diverse bestick. Freiburger Barockorchester har under senare år gjort fantastiska framryckningar. Visserligen kan jag ibland sakna ett större mått av dynamik och lite djärvare spel, men sammanfattningsvis formar sig tolkningarna av dessa ouvertyrer, sinfonior och smärre konserter av olika slag till en överdådig musikalisk buffé. Telemann: som att möta ännu en vår, inne i våren.

Beethoven sa om Bach: ”Nicht Bach, sondern Meer sollte er heissen” (Inte Bäck, utan Hav borde han heta). En förnämlig uttolkare av Bach, den häromåret bortgångne Lars Sellergren, framför i en nyutgiven volym (Sellergren nr 5, Sterling) sex Beethoven-sonater och han gör det med ett pianospel som är lika konstfullt som avskalat enkelt. Mästerligt.

Fantastiskt spel möter även på en ny cd (ECM) med den unge österrikiske Beethoven-kännaren Till Fellner, vars ljuvligt avslappnade men ändå precist kontrollerade spel i pianokonserter nr 4 och 5 får starkt stöd av Montréal-symfonikerna under Kent Nagano.

Boccherini tolkas sprudlande vitalt på nyutgivna ”Six Sonatas for Cello and Piano” av cellisten Fedor Amosov och pianisten Jen-Ru Sun (Naxos). Tjusiga duo-dialoger – samtidigt som jag blir nyfiken på originalets sättning: cello/cembalo. Lägg därtill två nya eminenta Mozart-skivor, och våren 2011 känns fullbordad. Dels Mozartsymfonierna 39 och 41 under ledning av John Eliot Gardner och The English Baroque Solists (skivmärke SDG) kan här avlyssnas kammarmusikaliskt genomlysta (à la Svenska kammarorkestern); dels Mozarts opera Idomeneo med danska radiosymfonikerna under Adam Fischer och bl.a. Kristina Hammarström som Idomante (skivmärke DRS). En mästerlig inspelning från början till slut – med svindlande höjdpunkter som sångarkvartettens framträdande i ”Andro ramingo e solo”.

Kammarmusikdagar 2011, Ovanmyra missionshus

Välkomna till en andra säsong i Ovanmyra missionshus; ett välbevarat missionshus från 1878 i vacker dalanatur, 15 km norr om Rättvik, 50 km nordväst om Falun. Även i år inbjuds till kammarmusikdagar, denna gång med fokus på unga, begåvade kammarmusiker. Förbokning av biljetter rekommenderas. Biljettpris 120 kr. Biljetterna kan bokas per e-brev på adress ovanmyrabiljetter@hotmail.com eller per telefon, 0709 351842. Reservation för ev. ändringar.


6/7 kl. 16
Louise Swantesson och Gabriella Swantesson, båda piano.

Två utomordentligt begåvade systrar från Malmö kommer att i varsin avdelning spela Liszt, Beethoven, Chopin m.m.; dessutom ska de spela fyrhändigt av Mozart.

Louise Swanteson, 13. Började spela piano vid 5 års ålder. Vann första pris i Steinway Piano Festival 2008 (i kategorin barn upp till 11 år). Specialpris i Jablonski-tävlingen i Västerås 2009. Tilldelades Kungliga Musikaliska Akademiens Mai von Rosenstipendium 2010. Deltagit i mästarkurser med Peter Jablonski, Per Tengstrand, Hans Pålsson, Roland Pöntinen m.fl. Framträtt som solist i en rad sydsvenska städer. Ingår i Trio Grande, som våren 2011 gav sin första konsert i anrika Palladium i Malmö.

Gabriella Swantesson, 15. Började spela piano vid 5 års ålder. Deltog i Kävlinge pianomästerskap (under ledning av Hans Pålsson) vid både fem, sex och sju års ålder (då hon prisbelönades). Tredjepris i Steinway Piano Festival 2007 (åldersgruppen 12—14 år). Specialpris i Jablonski-tävlingen i Västerås 2009. Andra pris i Steinway Piano Festival 2010 (gruppen 12—14 år). Deltagit i Peter Jablonskis musikfestival 2008, där hon vann andrapris i ålderskategorin 12—14 år. Tagit lektioner för bl.a. Staffan Scheja, Peter Jablonski, Per Tengstrand och Roland Pöntinen. Framträtt som solist i en rad sydsvenska städer. Tilldelades Kungl. Musikaliska akademins Mai von Rosenstipendium 2010.


8/7 kl. 16
Marika Dahlbäck, cello,
Zina Oganova Larsson, piano

Duon kommer att framföra den ryske kompositören Miaskovskys sonat nr 1 för cello och piano, och Beethovens Variationer på ett tema ur Händels Juda Maccabeus.
Marika kommer dessutom att spela nr 3 i Brittens solosvit för cello.

Marika Dahlbäck, 24, uppvuxen i Göteborg, började spela cello som fyraåring. Vid 15 flyttade hon till Stockholm för att gå musikgymnasiet Lilla akademien. Efter examen vid Kungl. musikhögskolan fortsatte hon sina studier vid musikhögskolan i Oslo, med Truls Mörk, en av västvärldens främsta cellister, som lärare. Försommaren 2011 tar hon sin masterexamen. Marika fick 2008 Ale kommuns kulturstipendium. Hon har framträtt på festivaler och deltagit i masterclasses såväl i Sverige som utomlands. Ingår i ensemblen Swedish Chamber Trio.

Zina Oganova Larsson härstammar från den anrika kurortstaden Pjatigorsk i Ryssland där hon började spela piano vid 4 års ålder. Redan vid 11 framträdde hon som solist i Chatjaturjans Pianokonsert med orkester. År 2002 flyttade hon till Sverige och fortsatte studera vid Edsbergs musikinstitut i Stockholm, för professor Mats Widlund. Zina, som vunnit ett flertal musiktävlingar, är verksam som solopianist, kammarmusiker, ackompanjatör och pianolärare. År 2010 grundade hon i Stockholm ”Virtuoso musikskola”.


9/7 kl. 16
Victoria Stjerna, violin
Matti Busch, piano

Prel. kommer att framföras Bartoks Rumänska folkdanser, Saint-Saens Introduction et Rondo Capriccioso m.m.

Victoria Stjerna, 18, är från Göteborg, där hon våren 2011 går ut musikgymnasiet. Hon har deltagit i masterclasses och festivaler både i Sverige och utomlands. I maj 2010 deltog hon i SM för unga stråkar och vann första pris. Våren 2011 medverkade hon i Öresunds-solisten , en tävling mellan unga svenska och danska solister upp till 20 år, där hon kom på 2:a plats och även blev tilldelad publikens pris för bästa framträdande. Victoria har en av huvudrollerna i en dokumentärserie som sändes våren 2010 i SVT2. Den handlade om henne och två andra finalister från Polstjärnepriset som här fick berätta om hur det är att som ungdom satsa på den klassiska musiken, med målet att bli solist.

Matti Busch, 21 år, från Falun, går andra året på musikhögskolan i Malmö för Hans Pålsson. Hans farfar var den berömde tyske violinisten Adolf Busch, och farbrodern den kände dirigenten Fritz Busch. Efter avslutade studier vid Musikkonservatoriet i Falun, 2009, tilldelades han Hugo Alfvénstipendiet. Hösten 2010 var Matti Busch solist i Chopins första pianokonsert tillsammans med Dalarnas orkesterförening.
Har deltagit på masterclasses med bl.a. Roland Pöntinen, Franciska Skoog, Tamas Ungar, Julian Jacobsen, Jens Harald Bratlie samt Simon Crawford Phillips.


10/7 kl. 16
Amandus Lind, violin
Matti Busch, piano

Prel. program: Dvorak sonatinen, Beethovens violin sonat i F dur ("Vårsonaten")samt varsitt solostycke.

Amandus Lind, 19, från Falun, vann som 14-åring musiktävlingen Musica Acustica och fick därefter göra sin solodebut tillsammans med Dalasinfoniettan. 2007 kom han till final i SM för unga solister. Våren 2011 var han solist i en Vivaldi-konsert tillsammans med Siljansbygdens orkesterförening. Har deltagit i masterclasses för bl.a. Nilla Pierrou, Henning Kraggerud och Andreas Röhn. Efter avslutade studier vid musikkonservatoriet i Falun sökte han nyligen till musikhögskolorna i Köpenhamn och Oslo och fick på båda ställena högsta poäng. Hösten 2011 kommer han att fortsätta sin musikutbildning i Oslo, där han även – sensationellt nog – ska tjänstgöra i stråkensemblen Oslo Camerata (som i höst ska konsertera med världskände cellisten Truls Mörk och då bl.a. delta i en festival i Mexiko).

Lars Noréns Stillheten, Stockholms stadsteater

Stockholms stadsteater
STILLHETEN
av Lars Norén
Regi: Eirik Stubö
Scenografi: Kari Gravklev
I rollerna: Sten Ljunggren, Katarina Ewerlöf, Magnus Krepper, Michael Jonsson och Maria Salomaa.

Stockholms stadsteater visar i vår en fantastiskt stark uppsättning av Lars Noréns tidiga pjäs Nattvarden. Sten Ljunggren är extremt bra i rollen som fadern, och den lite inåtvänt sorgsna modern görs oändligt varmt och varsamt av Katarina Ewerlöf. Och Magnus Krepper är ett utomordentligt val i rollen som den latent aggressive äldste sonen. Yngste sonen spelas av Michael Jonsson – som allteftersom visar sig kongenial i den svåra rollen som Noréns alter ego John. Hushållerskan spelas av Maria Salomaa, som tillför spelet både en air av ursprunglighet, enkelhet men här också – lite överraskande – ett inslag av erotisk spänning.

I Stillheten återvänder Lars Norén för tredje gången till den familj han tidigare skildrat i Natten är dagens mor (1982) och Kaos är granne med Gud (1983). Varför återvänder han till en och samma familj? Ja, förmodligen inte bara av personliga skäl (förebilden har sagts vara barndomshemmet i Skåne) utan snarast för att han insett hur fundamental familjen är för vår individuella utveckling; här grundläggs mönster, bindningar och konflikter som många av oss väl aldrig blir fria ifrån. Här sker vår tillblivelse.

Pjäsen är skriven med kärleksfull inlevelse i var och en av rollfigurerna. Resultatet blir sannfärdigt motsägelsefullt. Som åskådare kan man förstå vars och ens dilemma, vars och ens bevekelsegrunder. De sitter fast i sig själva, hittar inte ut…

Typiskt för familjemedlemmarna är hur de slits mellan emotionella bindningar och en längtan efter frigörelse. Ett annat dilemma är att de försöker leva upp till idealbilder av olika slag: idealbilder av sig själva, av de andra, av relationer, av hur ett hem ska se ut, hur en «mor» ska vara, och så vidare. Med sådana bilder inom sig går de sönder. Men under alla utbrott, bortom all förtvivlan, binds de samman av kärlek till varandra. Men eftersom de så dåligt förmår uttrycka denna kärlek, tar den sig oväntade uttryck, ofta förtvivlade, deformerade, groteska. Dylika förvrängda signaler kan förvisso vara svårtolkade – särskilt om de på verbal nivå, eller i gestik, uttrycker hat…

Stillheten präglas av ett mera vemodigt tonfall än de båda tidigare pjäserna om denna familj. Det är som om den absoluta botten är nådd… Som om inte ens hopp återstod… Pjäsens personer når inte varandra. Kollisionerna äger ofta rum på ett språkligt plan. De talar förbi varandra, hör inte varandra…

Någon gång – snabbt smältande ögonblick – händer det dock att de kravlar sig upp på små öar av samförstånd. Plötsligt anar man att hela världar skulle kunna födas ur de stunderna…

Både vad gäller personsammansättning och tematik påminner pjäsen om O’Neills Lång dags färd mot natt. Handlingen försiggår från morgon till kväll på ett litet skånskt familjehotell, statt i tjechovskt förfall och utan gäster… Strax utanför ligger järnvägsstationen – men det är sällan ens tågen stannar till numera… Det är augusti, värmebölja. Familjen har upplevt en ganska lugn sommar – «vi har nästan varit som en familj igen», konstaterar fadern. Denna ödesdigra dag får emellertid modern besked om att cancern spridit sig och att hon har högst tre månader kvar. Yngste sonen, som nyligen utkommit med sin första bok, har just kommit hem från Stockholm. Den äldre brodern, som bor kvar hemmavid, är mycket svartsjuk på lillebrors framgångar, men också på dennes mod i hemmet; den yngre brodern artikulerar rentav hans egna förträngningar. Fadern, slutligen, brottas med ekonomiska bekymmer – och med begäret till flaskan.

Dramatenuppsättningen 1988 – där Jan Malmsjö och Marie Göranzon var storartade – hade en speltid på 4,5 timmar; här har föreställningen skurits ner till 3,5 timmar. Dramatenuppsättningen präglades, minns jag, av en naturalistisk, underbar sensommaratmosfär: det var en blandning av Tjechov och Ekelöfs ”Eufori”… Norske regissören Eirik Stubö går helt annorlunda tillväga på Stockholms stadsteater: här är scenen ökenartad, helt utan rekvisita. Golvet är täckt av manus – till den pjäs som just nu iscensätts…

Den fullständigt raserade scenen inte bara koncentrerar pjäsen; den speglar även den känsla av ”förödelsens stund” som dessa människor upplever. Men här och var varma småstunder, ett nära samspråk, stillheten inför mjuk jazz som spelas i bakgrunden, ett oväntat vänligt ord som förvandlar… Men också den underbara scen regissören lagt in där plötsligt familjemedlemmarna börjar skratta… Som att de ser sig själva utifrån… Som att skådespelarna distanserat ser sina roller – samtidigt som de kanske anar hur de tar sig ut i publikens ögon… Och resultatet blir en oerhörd katharsis: skådespelare och publik skrattar högt åt alltsammans. Det är som om en stor kramp släppte… Denna sekvens: en av de märkvärdigaste teaterupplevelser jag varit med om.

Tomas Tranströmer, 80, hyllas med böcker

Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt (Bonniers)
Tomas Tranströmer: Dikter och prosa 1954—2004 (Bonniers)


Strax innan Tomas Tranströmers 80-årsdag hyllar Albert Bonniers förlag den i många år nobelpristippade poeten med dels en mycket omsorgsfullt formgiven samlingsvolym, innehållande dikter och prosa som utgivits under åren 1954—2004, dels med en omfångsrik monografi skriven av litteraturvetaren Staffan Bergsten, som här samlat sig till, tycker jag, ett av sina bästa verk någonsin, vilket betyder: utomordentligt välskrivet.

Staffan Bergsten, en av landets främsta kännare inom området poesihistoria, gav redan i ”Den svenska poesins historia” (2007) prov på sin insiktsfullhet när det gäller Tranströmers diktning. Nu har han skrivit ett diktarporträtt där han mindre beskriver diktarens privatliv – även om han uppmärksammar framför allt Tranströmers arbete som psykolog – utan framför allt inriktar sig på att söka beskriva hans poesi, både motiviskt, metriskt och, inte minst, analytiskt.

Än en gång frapperas man av Bergstens skicklighet i att nysta upp en dikt och klarlägga den. Jag vet få litteraturvetare som med sådan stringens och beläsenhet kan lösa upp strofer in i minsta beståndsdel och frilägga både innehåll och strukturer. Han gör det dessutom på ett språk präglat av klarhet och saklighet.

Staffan Bergsten har mycket gemensamt med äldre tiders litteraturhistoriker; han väver samman dikt och liv och tvekar inte att –nästan i förbigående – slå fast att dikternas ”jag” är identiskt med personen Tomas Tranströmer; en liknande utsaga skulle knappast en yngre litteraturvetare drista sig att skriva.

Men i det stora hela fungerar Staffan Bergstens monografi som en upplysningscentral: Bergsten kastar ljus både över Tranströmers liv och över hans dikter, och sammantaget avslutar jag läsningen med en känsla av att ha berikats.

Staffan Bergsten var under flera år kollega med Tranströmer, då denne medverkade som lärare på ”Skapande svenska”-kursen på litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, och de har i decennier också varit vänner. Föreliggande bok har tillkommit i ett nära och vänskapligt samarbete mellan Staffan Bergsten och Tomas Tranströmer och dennes fru, som numera fungerar som ett slags tolk åt den slagrörde poeten. Mot denna speciella bakgrund är nog monografin att betrakta som ett ”vänskapsporträtt” i lika hög grad som ett ”diktarporträtt”, men med den förutsättningen given kan man å andra sidan gissa att både just denna vänskap samt Staffan Bergstens mångåriga förtrogenhet med Tranströmers texter faktiskt också på många sätt gynnat den slutliga boken.

Långbergets sporthotell

Blotta namnet äger ju en säregen lockelse: ”Långbergets sporthotell”… Man får en stark känsla av sextiotal – och mycket riktigt: hotellet visar sig vara invigt 1964… Här dominerar det tidiga sextiotalets postfunktionalistiska modernism. Stramt, men stilrent och hantverksskickligt i detaljerna. Och särskilt roligt att märka att mycket av det ursprungliga bevarats. Matsalen med panoramafönster och utsikt upp mot bl.a. Sälenfjällen är underbar – men minst lika charmig är sällskapsrummet i våningen under, som bär spår av det gillestuge-ideal som vid den tiden börjar bli vanligt. Här kan gästerna sitta ner vid enkla träbord, låna böcker, låta barnen leka i lekhörnan i lokalens ena ände, eller se på tv. Frapperande är också mängden konstverk som hänger på väggarna. Dessutom finns flera öppna spisar (hoppas att de används!), pingisbord, biljardbord, herr- och dambastu osv.

I Sverige finns i dag inte så många hotell som bevarat en genuin, äldre charm. Det mesta har sopats bort av ombyggnationer och moderniseringar där föga vikt lagts vid att pietetsfullt bevara en ursprunglig stil. Förvisso har senare tiders stilideal svept fram ganska hårdhänt även i Långberget – här finns en hel del rustika 70-talsdetaljer som överlagrar originalkänslan (och jag skulle tro att skylten ”Cafeteria” nära skidliftarna är från den tiden), liksom stolar i matsalen som snarast påminner om stureplansrestauranger – men helhetsintrycket blir ändå: befriande otrendigt. Det närmsta man kan komma i genuin känsla av gammaldags välkomnande hotell torde vara STF:s fjällstation i Grövelsjön.

Långbergets sporthotell tronar överst på det 630 meter höga Långberget, nordost om Sysslebäck i norra Värmland; en dryg mil öster om vägen genom Klarälvdalen. Den trehundrasextiogradiga panoramautsikten är milsvid och magnifik. Vintertid är det mycket snösäkert här. Långberget ligger i växtzon 7 – samma klimat som Västerbottens inland! Jag studerar SMHI:s klimatkartor och finner att Långberget har längre period med snötäcke än exempelvis Orsa Grönklitt; faktiskt råder här ungefär samma vinterklimat som i närliggande Sälenfjällen – som man alltså kan se sticka upp ur skogshavet några mil norr om matsalen.

Naturen är förfjällsaktig och påminner mycket om den som möter på liknande anläggningar i Nordvärmland: Branäs, Mattila och Hovfjället. Även på de orterna har många på senare år uppmärksammat de fantastiska möjligheterna till längdskidåkning. Dock: endast Långberget ett sporthotell har…

Många skidåkare lockas av det drygt sex mil långa ledsystemet. Här finns rejält kuperade spår för skidproffs och äventyrare, men också för den som vill kunna sträcka ut i mindre kuperad terräng. De vidsträckta myrarna och flerhundraåriga, torra tallrakor förhöjer vildmarksstämningen. Sommartid finns en mängd vandringsalternaitv. Man kan exempelvs besöka Vålhallasätern, Gammelsätern och Ransbysätern. I trakten finns flera fäbodar som ännu är i bruk.

Jag besökte Långbergets sporthotell en helg i början av april 2011. Första kvällen var det strålande solsken och jag for runt ett halvmilspår med de mest fantastiska utsikter åt alla håll i det storståtligt kuperade landskapet. Spåren var perfekt uppkörda. Jag blev omåkt av ganska många längdåkningsproffs (gissar jag). Fru och barn höll mestadels till i den familjevänliga slalombacken. Under högsäsong ordnas en hel del aktiviteter, både för vuxna och barn.

Sammanfattningsvis: Lång berget ligger inte bara bortom allfarvägarna, utan också vid vägs ände. Här råder en underbar ro. Både belägenheten vid sidan av de stora turiststråken och den familjära stämningen påminner starkt om STF:s fjällhotell i Grövelsjön. Även det faktum att middagen serveras på bestämda tider, är vällagad och med stort inslag av lokala, ekologiska råvaror påminner om STF Grövelsjön.