Bättre begagnad cembalo sökes

En cembalo i missionshuset, vid sidan av pianot och tramporgeln, är något jag drömt om; alla eventuella tips mottages med tacksamhet!

Ny Vilhelm Ekelund-bok

Jonas Ellerström – som 1983 grundade lyrikförlaget Ellerströms – är sedan länge känd som en av landets främsta kännare av Vilhelm Ekelund; berömd 1900-talspoet och viktig föregångare till den lyriska modernismen. Ellerströms senaste Ekelund-volym, ”Dikterna till Ekelund”, är en antologi bestående av dryga fyrtiotalet dikter; alla riktade till Vilhelm Ekelund och skrivna av både vänner och allsköns diktare. De medtagna texterna är daterade alltifrån 1908 till 2010 och emellanåt mycket personligt hållna. Den konstnärliga kvalitén är starkt skiftande, men förläggaren tycks ha bestämt sig för att i denna utgåva publicera allt som kunnat vittjas i ämnet. Vad som i slutändan ger denna smakfulla lilla antologi viss tyngd är mindre hyllningsdikterna i sig utan de precisa, kunskapsrika kommentarer Jonas Ellerström adderar till varje poesibidrag.

Einar Jolin på Liljevalchs

Liljevalchs Einar Jolin-utställning innebär onekligen att museet vill rehabilitera Jolins rykte som ”ytlig elegant” – men samtidigt framhåller man att just denna ”ytliga elegans” är en god anledning att åter lyfta fram Jolin, i en tid präglad av ”besatthet av ytan”.

Liljevalchs-chefen Mårten Castenfors deklarerar: ”Det är uppenbart att Jolin, i målning efter målning, på ett nästan maniskt sätt försöker att lägga en sval, vacker hinna över tillvaron medan det under ytan tycks formligen koka i hans huvud. Jolins fullständiga orgie i vackra ytor, stil och skönhet tycks ha till uppgift att hålla något i schack, att hålla något tillbaka, nästan som en besvärjelse.”

Det är fascinerande att nu på Liljevalchs vandra runt i Einar Jolin-land. Särskilt målningarna från 1900-talets första decennier griper tag: här finns en nysaklighet, en ibland närmast geometrisk stilisering samt en naivistiskt öppen blick för skönheten i de enklaste former: ett hus, en hästkärra, en ensam båt. Här finns en stilla förundran inför tingen som kan påminna om Matisse. Den renodlade, utstuderade förenklingen ter sig överlag modernistisk: det är som att se Stockholm med funktionalisternas ögon – långt innan trettiotalet! Einar Jolin beskriver förkrigstidens Stockholm med en häpnadsväckande modernitet (samtidigt som här förvisso finns en Hilding Linnavist-aktig lekfullhet och oskuldsfullhet) och han framstår med dessa målningar som verklig avantgardist i förhållande till de flesta dåtida kollegor.

Men vad hände med tiden? Varför stelnade modernisten Jolin i sina uttryck, och varför begränsade han så starkt sin motivkrets? Liljevalchs tematiskt genomförda hängning försvårar för besökaren att finna något svar på detta. Kronologin är utsuddad: porträtt, Stockholmsbilder, stilleben osv. har sammanförts i sammanhängda teman.

Dock finner jag det inte alldeles relevant att stämpla Einar Jolin som ”ytlig”. Han ser på tillvaron med en estets förhöjda känslighet – men visst lurar jordbävningsartade krafter i många av bilderna. Det ser man – om man tittar noga. Samtidigt röjer all denna skönhet en tomhet, en saknad. Det är svårt att inte associera till Hammershöis tomma rumsinteriörer: en skönhet där livets själva puls synes ha flytt.

Einar Jolin har väl knappast värderats särskilt högt under senare år; faktum är att många av hans målningar sålts till uppseendeväckande låga priser. Det är också slående att många av de aktuella verken lånats in från privatpersoner. Sannolikt kommer nog Liljevalchs utställning att medföra att Einar Jolin åter börjar betraktas som en av de stora 1900-talskonstnärerna. För det var han, tveklöst.

Stort plus till Liljevalchs för att man samtidigt utgett en så påkostad bok om Einar Jolin, med utomordentliga reproduktioner och intressanta texter.

Fantastisk

konsert med Pers Hans och Alexander Olsson, lördag kväll den 23 oktober.

Ur boken "Folkmusiken i Sverige":

Inga spelmän kunde spela som de vilka tagit lärdomar av näcken, ty näcken var mäktig och det fanns många boningar i hans hus. På vilket sätt lärlingen nu än kom i kontakt med honom så blev han mästerspelman och kunde spela näckens polska så att alla som hörde den tvingades dansa. Ja, han kunde få människor att skratta och gråta till musiken därför att han hade musikens makt i sin hand, förlänad av näcken.

Harry Martinson:

När man fotvandrar i världen blir sjöarna ens käraste dygd. Att sänka sina svullna aftonfötter i 'den namnlösa sjön', ta fram sina gula, flatslitna tvålbit i västen och smeka sina långa, fula tår, under en björk, på en udde, invid ett svartskuggat vatten: vad verklighet i drömmen.

Musik överallt

Musik finns numera överallt. Vilken otrolig skillnad mot forntida förhållanden!

I mitten av 60-talet hade knappt hälften av de svenska hemmen skivspelare eller bandspelare. Min första egna LP fick jag 1970: Bachs Brandenburgskonserter med St Martin in the Fields, under ledning av Neville Marriner.

I början av 70-talet började många bibliotek inrätta särskilda musikavdelningar, ibland inrättades även särskilda musikbliotekarietjänster. Man fick titta igenom ett kartotek över tillgängliga grammofonskivor, och så kontakta expeditionen och meddela önskemål. Efter att ha fått hörlurar var det bara att sjunka ner i anvisad fåtölj. På de flesta musikavdelningar fanns ännu i mitten av 70-talet nästan enbart klassisk musik (och detta trots att merparten av alla skivor som såldes i Sverige var popmusik; år 1968 såldes 8 miljoner skivor, varav 6 miljoner räknades till genren pop).

Halvliggande i en sjuttiotalsorange soffa brukade jag lyssna på Chopin i väntan på bussen hem. Eller Bach. Från 1973 fanns även Ekseption-skivor; med uppspeedade verk av både Chopin och Bach – och så superbegåvat gjort att jag ibland blev kvar i musiken och missade bussen. Särskilt fantastiskt var att få höra musiken i stereo: det var en stor lyx.

På grammofonspelaren hemma lyssnade jag på Contact: en av landets första radikala rockgrupper. Här blandades folkmusik och samhällskritiska slängar, och i ”Ode till en fjord” – med udden riktad mot OK-raffinaderiet i Brofjorden – fick svensk miljörörelse en av sina första musikaliska framgångar (samma år som almstriden). Contact medverkade som första svenska band på Roskildefestivalen (1972).

I dag har många lyssningshörnor försvunnit från biblioteken. Musiken har blivit bärbar, och tillgängligheten närmast obegränsad. På Youtube kan man se musikfilmer av alla de slag. Man kan jämföra tolkningar, kolla in repetitioner, man kan gå på guidad tur på La Scala – nästan allt finns.

Youtube startades 2005 men köptes året därpå av Google; ett amerikanskt internetföretag med en årsomsättning som nu närmar sig otroliga 200 miljarder kronor! Varje dag visas en miljard videoklipp på Youtubes webbsida.

Ett av problemen i kölvattnet av denna utveckling har att göra med upphovsrätt. Numera ser jag ofta konsertbesökare som filmar evenemangen – trots att detta i regel är förbjudet. Av någon anledning tycks även kopieringsskyddat material accepteras på Youtube – såvida klippet understiger 10:58 minuter (!). Följden blir att exempelvis operaverk på dvd styckas i ett antal delar och sedan läggs ut på webbsidan.

Svindlande utveckling – men inte problemfri.

Utblickar från Söderås

Recensionsröster om min senaste bok (beställ gärna pr mail, bjorn.gson@spray.se = endast 70 kr/ex):

"Trivsam läsning om Söderås" Dala-Demokraten

"Björn Gustavssons förmåga att levandegöra sin trakt och de olika årstiderna är en givande läsning." Falu-Kuriren

"Det är vackert och långsamt skrivet, en utbyggd natur- och bygdedagbok, stillsam och njutbar upplevelseläsning om ett gott liv." Sundsvalls Tidning

"Att läsa Björn Gustavssons betraktelser kring Siljan är att gå tillbaka till de mentala basnäringarna och överskölja de sönderurbaniserade hjärnvindlingarna med drycker från livets källor. /.../ Hans årskrönika över Siljansbygden är ett verk att läsa både ur litterär, naturälskande men också regionalpolitisk synpunkt." Tidningen Kulturen

En av Sveriges främsta spelmän,

Pers Hans Olsson, spelman från Rättvik, i tredje generationen, framträder lördagen den 23 oktober kl. 18 i Ovanmyra missionshus och spelar rättvikslåtar och egna kompositioner,tillsammans med sonen Alexander, som redan nu, i unga år, är en mycket framstående violinist.

Pers Hans har varit en av de mest kända spelmännen i Sverige alltsedan folkmusikvågen vällde in i landet, kring 1970. Kort tid därefter bildade Pers Hans och Björn Ståbi folkmusikduon Bockfot.

Pers Hans har spelat in en rad skivor, innehar Zorns guldmärke sedan många år, och häromåret fick han Rättviks kommuns kulturpris.

Diktsamlingar som romaner

Diktsamlingar tjocka som Krig och fred och Bröderna Karamazov? Ja, kanske inte Göran Sonnevis Oceanen (420 sidor), men Ulf Lundells Frukost på en främmande planet (830 sidor). Den sistnämnda betraktas ofta som en roman, men jag läser den i första hand som en diktsamling: en samling reflektioner, anteckningar och minnesbilder som spränger den gängse lyrikens gränser.

I år har två tegelstensartade diktsamlingar utkommit: Joar Tibergs Ansvaret, Ansvaret, Ansvaret, Ansvaret (ja, så lyder titeln) och Johan Jönsons Livdikt, båda på Bonniers. Den förstnämnda är inte paginerad men rymmer uppskattningsvis 800 sidor, och Johan Jönsons drygt 700.

Så ironiskt: så omfångsrika som dessa volymer är väl inga romaner som ges ut i dagens Sverige!

Joar Tibergs diktsamling består av en mängd fragment, med ofta bara något ord per sida, och får mig att minnas underbara avantgardistiska lyrikböcker i Berlin för trettio år sedan – men magnituden i Tibergs experimenterande minner också om Morten Söndergaard; en av dagens främsta danska poeter. Samtidigt röjer Tibergs sparsmakade Big Bang en språkkänsla påminnande om Lars Noréns sextiotalsdiktning. Joar Tiberg töjer lyriken till nästan språklöshetens gräns – vilket paradoxalt nog får dessa utslungade skärvor att glimma än starkare. Här – med ofta Stig Larssonskt renodlade trivialiteter – bjuds ett slags anti-dikt – som ger svensk lyrik en rejäl skjuts framåt. ”Jag är inte poet, jag hatar poesi”, skriver denne – poet.

Johan Jönsson är en mer frenetiskt sökande konstnär, hela tiden vidöppen för sin samtid och i dialog med skeenden runtom i samhället. En nyckelmening i Livdikt: ”levandet är radikalt begränsat och beroende. Fiktionen, som konstituerar våra förhoppningar om nästa dag, försöker ta sig ur det.” Så blir hans livdikt ett slags överlevnadsrum. Jönssons dikter är generellt mer intellektuellt resonerande än Tibergs. Andra gånger framskymtar starkt hat gentemot samhällets privilegierade. Johan Jönsson odlar ett klassperspektiv och skriver självutlämnande om tröstlöshet och utanförskap. Flera hundra sidor består av ett slags samtal där diktjaget intervjuar sig själv. Frånsett en släng av postmodern kostymering är detta angelägen, intressant och friskt formsökande lyrik – besläktad med samlingens skalbaggar på sista sidan: ”rör sig, vankar, längs med marken, omkring, på väg mot nya äventyr”.

I en DN-intervju häromåret sa Johan Jönsson: ”Om romanen tidigare var den genre som kunde svälja allt så är det poesin som gör det nu.”

Om "Mörkrets klarhet" (Söderströms/Heidruns): ny diktsamling av Claes Andersson

Finlandssvenske Claes Andersson, född 1937, är verkligen mångsidig. Utöver 23 diktsamlingar, 7 prosaböcker och en del dramatik är han dessutom läkare, jazzpianist samt engagerad vänsterpolitiker (och 1995—1998 Finlands kulturminister). Till en början skrev Claes Andersson tämligen traditionell centrallyrik, men efterhand har ett stort mått av samhällskritik letat sig in i texterna. I denna nya diktsamling, där ”sommaren har insjuknat i höst” och där träden ”sjunger i stormen”, dominerar en känsla av försoning; ett slags trotsig hoppfullhet, allt mörker till trots. I slutdikten ljuder Bachs musik, som ”kryper med sina silvertrådar längs mina nervbanor”. Det är en ganska talspråklig och lättillgänglig lyrik, fylld av underbara bilder (”Ditt ansikte är den världsdel jag vill resa till) men också av politiska aspekter. Därtill bråddjup ängslan: ”Lyssna till ensamheten i min hemska bön.” Mörkret framstår som svårgripbart. ”Jag står vid det öppna fönstret och ser ut i mörkret, känner hur det äter mig tills jag är enbart mörker”. Här finns också en vidare oro: ”En försvinnande kort stund av mänsklighet på en obetydlig planet i ett hörn av ett hörn i universums långkorridor”.

Strändernas svall

Andra världskriget var ännu inte slut när den krigströtte Eyvind Johnson sommaren 1944 började skissa på romanen Strändernas svall – med den likaså krigströtte Odysseus i huvudrollen. Eyvind Johnson befann sig vid detta tillfälle på semester vid havet, strax utanför Göteborg. Året innan hade han utkommit med sista delen i Krilontrilogin, skriven som ett bidrag till kampen mot nazismen.

Ett halvår efter västkustvistelsen – och bara några månader innan Hitlerregimens slutliga kollaps – noterar Johnson i sin almanacka: ”Börjat med romanen om Odysseus.”

Strändernas svall utkom senhösten 1946 och blev genast mycket uppmärksammad. Boken räknas i dag som en av nobelpristagarens främsta. Sten Selander recenserade författarens omdiktning av det grekiska eposet: ”Ingenstans har Eyvind Johnsons berättargåva fått friare tyglar än här.” Anders Österling prisade verket som ”en av de djärvaste ansatserna i vår nya berättarkonst”.

Homeros Odysséen hade fascinerat Johnson ända sedan ungdomsåren. Under en stipendievistelse i Cap Breton vid franska atlantkusten i slutet av 1920-talet – när han första gången kom i kontakt med Havet – identifierade han sig så starkt med den grekiske gestalten att han i ett brev till vännen Rudolf Värnlund avslutade med orden ”Odysseus, resenär”.

Romanen utspelas i antik tid men handlar samtidigt om vår egen tid. ”En roman om det närvarande”, som undertiteln lyder. Det sinnrikt uppbyggda verket återger inte bara skilda tider utan också skilda verkligheter, på typiskt johnsonskt manér.

Odysseus långa resa hem från kriget innefattar diskussioner om skuld och hämnd. Evmaios uppfattning att ”krig föder krig” är en variation på en tanke som länge hade funnits hos Eyvind Johnson. Eller som han skrev i den tidiga romanen Minnas: ”Ingen handling sker som icke är moder till en annan.”

Odysseus ges en rad roller i romanen: han är Resenären, Berättaren, Den finurlige – men också Den tvekande. Någon plats för heroisering finns alltså inte plats för i Johnsons omdiktning. Inte efter två förödande världskrig.

Ett stort mått av avheroisering präglar snarare Johnsons omskrivning av Homeros berättelse. I krig finns bara förlorare. Avheroiseringen märks också genom en hög grad av psykologisk komplikation – liksom i de återkommande dubbelexponeringarna antik tid–modern tid.

En rad samtidsanalogier förekommer. Penelopes friare huserar vilt på Ithaka under Odysseuss frånvaro – likt tyska soldater i de ockuperade länderna. Och Dolios dotter är en motsvarighet till vad som i Norge kallades ”tysketöser”.

Johnsons pacifistiska övertygelse tonar fram på olika vis. Mot slutet av boken anas en utopi: att upprepningens cirkel av krig kanske kan vara slut och att en ny tid i stället kan ta sin början (”skeppet är uppdraget, jag har gjort i ordning ett bad, älskade herre”).

Romanen börjar i den situation som beskrivs i Odysséns femte sång: Odysseus är hos Kalypso, som han måste lämna, eftersom gudarna bestämt att han skall återvända till Ithaka. Johnsons vankelmodige Odysseus både vill och inte vill lämna denna kvinna; han är nämligen medveten om att hans återkomst till Ithaka kanske leder till ett nytt krig. Ena stunden verkar han acceptera gudarnas ordning och förelägganden; vid andra tillfällen är han mera upprorisk. Acceptera sitt öde eller göra uppror? Här finns rentav ett inslag av existentialism. Eyvind Johnson hade vid denna tid just stiftat bekantskap med Sartre (som han även översatte till svenska). Odysseus undrar om ett krig nödvändigtvis måste följas av ett nytt – eller kan historien ta en ny vändning? Frågeställningen skulle komma att följa Johnson också i senare romaner.

Drömmen om en tillvaro utan krig återkommer under Odysseus vidare färder, bort från Kalypso på ön Ogygia (=Utopia!). Evmaios får bli språkrör för utopin: blodsvallet längs stränderna kan upphöra, säger han, först ”om mänskorna slutar att slåss om makten”.

Starka upplevelser av Havet återkommer, boken igenom. Som Merete Mazzarella skriver i sin avhandling om verket (Myt och verklighet): ”Havet finns hela tiden med på ett sinnligt gripbart sätt” /…/ ”I själva verket förefaller havet i Strändernas Svall att vara allestädes närvarande och allvetande. Det lever, det andas och det lyssnar. Det binder ihop alla kuster och skapar därmed en känsla av samhörighet och samtidighet mellan romanens olika skeenden, dvs. mellan Odysseus upplevelser å ena sidan och Penelopes och Telemakhos å den andra.”

Olika former av samtidighet återkommer även strukturellt. Tre skilda förlopp synkroniseras och beskrivs parallellt. Odysseus äventyr; Penelopes tillvaro på Ithaka; Telemakhos resa. Mot slutet löper dessa tre huvudskikt samman (strukturen påminner om en trestämmig fuga, har någon påpekat). Ambitionen att skapa samtidighet framkommer också av avsnitten som växelvis beskriver Nausikaa och Odysseus – och som getts rubriken Växelsång.

Strändernas svall finns även i dramatiserad form (jag har sett den både som talteater (1987) och som opera (i Vadstena på 90-talet). Avsnitten om Nausikaa har tonsatts av Ingvar Lidholm, för sopran, kör och orkester.

Vid 67 års ålder höll Eyvind Johnson ett tal vid Sveriges klassikerförbunds årsmöte; han berättade då även om Strändernas svalls tillkomst. ”En del böcker känns som uppenbarelser. Homeros blev en sådan för mig /…/ i synnerhet Odyséen”. Och om Strändernas svall: ”Den är ett försök till en spegling eller speglingar av situationer, problem och stämningar världen runt i vår egen tid.”

En historiepessmistisk syn präglar Johnsons tal vid klassikerförbundets årsmöte 1967: ”Människorna förändras inte så mycket genom tiderna – som många, som tror sig att de börjar en ny tideräkning med sig själva, inbillar sig. Jordklotets folk har gång på gång upplevt samma ängslan, samma slags fasor, samma väntan, samma besvikelser, samma förnyade förhoppningar som antikens människor”.

Just detta slags historiesyn skulle senare komma att ligga författaren till last, när han under 1970-talet ofta kom att stämplas som ”borgerlig pessimist” och ”klassförrädare”.

Trio Poseidon & Göteborgssymfonikerna: Storartat!

Trio Poseidon (Sara Trobäck, violin, Claes Gunnarsson, cello, Per Lundberg, piano)
Göteborgssymfonikerna, dirigent Neeme Järvi
Beethoven: Konsert för piano, violin, cello och orkester; Brahms, konsert för violin, cello och orkester
(Chandos)

Snudd på årets hittills bästa svenska cd! Trio Poseidons medlemmar (där främst Sara Trobäck och Claes Gunnarsson har gedigen orkestererfarenhet vid sidan av sina solistiska karriärer) befinner sig uppenbarligen på hemmamarker: såväl Beethoven som Brahms framträder här i starkt ljus; alltsammans är intensivt och inkännande tolkat. Sara Trobäck, som jag följt sedan orkesterdebuten med Svenska kammarorkestern för ganska många år sedan, spelar på hög internationell nivå, liksom såväl Claes Gunnarsson som den fantastiske pianisten Per Lundberg. Därtill Neeme Järvis göteborgssymfoniker, som här sprudlar av spelglädje, parat med skarp precision.

Italiensk operafest

Donizetti: Maria Stuarda
Orchestra Filarmonica Marchigiana
Solister: Laura Polverelli, Maria Pia Piscitelli, Mario Cassi m.fl.
(Naxos)

Gaetano Donizetti, som ju i mångt och mycket kan betecknas som en föregångare till Verdi, gjorde 1834 stor succé med Maria Stuarda; en dramatiskt strukturerad opera som samtidigt genomflödas av ljus melodik; karakteriserande och dramatisk. Kort sagt, det är italiensk opera när den är som bäst – och när den som här framförs av en italiensk orkester och dito solister som animerat gör sitt yppersta blir resultatet fantastiskt. Den är kanske inte omedelbart insmickrande, denna musik: men för alla operafrälsta väntar en högtidsstund. Mezzon Laura Polverelli är en av flera sångarbegåvningar. Att detta är en live-upptagning från en operafestival i Macerata (2007) bara förstärker festkänslan.

Tysta och stilla

Dalgången: en dov glöd
av slocknande färger

I kväll är det marken
som lyser oss

Stumma i skogsbrynet,
lugnade av gåtfullt gult,
står vi tysta och stilla
inför jord och stjärnor

Rast

Myrbäckens uråldrighet:
mångårighet utan tid

och denna märkliga tystnad

Vatten
Blänket av sol
Elden som flammar

Mot vattnet,
mot tystnaden

Barockt på cd

Nu gör jag en liten fördämning i den strida strömmen av nyutgivna cd-skivor – och låter denna krönika fånga upp några nyutkomna titlar inom barockgenren.

Först en av mina favoritensembler: Concerto Italiano, med sofistikerade Rinaldo Alessandrini som dirigent och här med unga geniet Pergolesis ”Messa Romana” (nog bör Mozart ha inspirerats?) och Alessandro Scarlattis ”Missa per il Santo Natale” (känslan av liturgisk bruksmusik dominerar). Det är allvarsamt, strävt – men gediget så man njuter av varenda detalj (Naïve, OP 30461).

Lika högklassig är inspelningen av Bachs Brandenburgskonserter med English Baroque Soloists under ledning av John Eliot Gardiner. Vilken otrolig uppryckning jämfört med exempelvis den i och för sig fantastiska tolkning som Neville Marriner bjöd i början av 70-talet med St Martin in the Fields. Lyssna på denna skiva (SDG 707) och hör hur otroligt sjudande, studsig och smittande vital Bach är i denna underbara orkestersvit.

Fantastisk (om än lite hopplockartad) är också skivan med min älsklingssångerska Sandrine Piau, som här tillsammans med världsstjärnor som Philippe Jaroussky, Ann Hallenberg och Marie-Nicole Lemieux – och understödda av dynamiska, musikaliskt sprakande Ensemble Matheus – tolkar operaarior av Vivaldi, och med så färgsprakande entusiasm och smittande musikalitet att man knockoutad sjunker allt djupare i lyssningsfåtöljen (naïve, OP 30508).

Förföriskt intensiv är också italienska kontraalten Sara Mingardo, inte minst på en ny skiva med sakrala Vivaldi-verk, tillsammans med Concerto Italiano och utgiven i ensemblens pågående utgivningsprojekt av 450-Vivaldikompositioner härbärgerade i ett bibliotek i Turin (naïve, Musica Sacra,, volym 6). Mingardo sjunger som om hon vore född rätt in i denna färgrika, allt annat än stilla svepande kyrkomusik; det är vitalt som pågick här en väldig fest. Och egentligen: det gör det ju.

Den 20 augusti 2011

ger Nils Lindberg (piano) och Anders Paulsson (världskänd saxofonist) en konsert i Ovanmyra missionshus.
Nils Lindberg är en levande legend och vi kan här räkna med att få höra åtskilliga av hans kompositioner - som böljar av och an mellan jazz och folkmusik.
Missa inte!

utsikt mot sydväst

Ovanmyra, den 1 oktober 2010

Stark Norénuppsättning i Göteborg i höst

Folkteatern, Göteborg
SKALV
av Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
I rollerna: Lars Magnus Larsson, Julia Marko-Nord, Shebly Niavarani, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist och Sven Boräng.

Sällan har jag sett en så Jon Fosse-aktig Norén-uppsättning som höstens ”Skalv” på Folkteatern i Göteborg – där Lars Norén ju nu numera är konstnärlig ledare. I ”Skalv” råder samma strikta minimalism som hos norrmannen; de tre familjemedlemmarna talar oavbrutet förbi varandra; den djupt nedkörda jargongen manglas fram, tömd på egentlig mening. Vars och ens ensamhet är astronomisk.

Sofia Jupither har varit inne på Fosses domäner också tidigare och har regisserat flera av hans pjäser. Hennes iscensättning av Lars Noréns Skalv är djupt imponerande; hon har uppenbart exakt gehör för Noréns replikföring. Erlend Birkelands scenografi, föreställande väntrummet till den psykiatriska klinik där det medelålders parets vuxna dotter tagits in akut, framstår som en beckettsk vänthall i en rymd av meningslöshet. Scenens utstuderat visuella renhet påminner mig om gamla Schaubühne i Berlin och den förhöjda realism som där länge odlades alltifrån Peter Steins dagar.

Julia Marko-Nord gör dottern med drabbande känslighet i mimiken; hennes ögon speglar den avgrundslösa meningslöshet hon känner i livet (”Jag vill inte leva i den här världen”). Det är en gestalt som starkt påminner om huvudpersonen i Noréns tidigare ”Hebriana”. Lena B Nilsson är fantastisk som den frustrerade, frånvända modern (”Nej, nej, så kan det väl kännas ibland”, avfärdar hon dottern. ”Det kommer att bli bra igen”). Modern lägger ner mer energi på att vika iordning dotterns klädesplagg än på att söka verklig kontakt med henne. Lars Magnus Larssons fader utstrålar en avlägsenhet som kom han från en helt annan planet. Och den osannolikt handfallne vårdaren (Shebly Niavarani) verkar mer se den nyinlagda patienten som en kvinna att förföra än som en medmänniska att hjälpa.

Oändlig ensamhet – och alltsammans skildrat i en drygt timslång föreställning som blir till en isande nedstigning i ett helvete lika synligt som osynligt.