fredag 29 januari 2010

Programverksamhet 2010

Inom ungefär en månad kommer jag att kunna presentera årets program, men redan står det klart att det blir en kammarmusikvecka alldeles efter midsommar, 27 juni till 3 juli, med kända sångerskor och en rad instrumentalister. Ytterligare musik- och litteraturprogram blir det såväl i maj som i augusti och september.

Avslutningsgudstjänst med körsång


sensommaren 2009, varmed en 130-årig epok i bygden avslutades.

Cd, Fine Arts Quartet

Fine Arts Quartet
Robert Schumann: 3 stråkkvartetter, opus 41
(Naxos)

År 1842 innebar ett intensivt kammarmusikaliskt skapande för Schumanns del. I dessa expressiva kvartetter anas inspiration från den sene Beethoven, men Schumann är vekare, mer känslofull, med tvära kast mellan skira lyriska vävar och en kraftfull expressivitet där musiken blir på liv och död. Amerikanska ”Fine Arts Quartet” väcker förstås skyhöga förväntningar, men denna nyinspelning klargör omedelbart att bättre än så här kan det knappast bli. De tätt sammanlänkade musikerna levandegör intensivt med sina instrument: det är bara att låta sig omslutas.

torsdag 28 januari 2010

Noréns nya på Dramaten

Målarsalen, Dramaten
Om kärlek
av Lars Norén
Regi: Sara Giese
I rollerna: Christopher Wagelin, Malin Arvidsson, Mattias Silvell, Tanja Lorentzon och Magnus Roosmann.

Om kärlek är både en typisk och en otypisk norénpjäs. Typisk i sitt tema: två par i yngre medelåldern, marridna av ambivalens, frustration och oklara livsmål; otypisk i sin karga, stiliserade och språkligt nedskruvade form. Här om någonsin är Norén granne med Fosse, även om influenserna från den norske dramatikern varit tydliga alltsedan ett decennium tillbaka och Lars Norén gång på gång ju visat sin höga uppskattning av Jon Fosses dramatik.

Sara Giese har en smula abstrakt iscensatt Noréns hårt avskalat existentiella drama (som samtidigt känns paradoxalt lättvindigt, delvis beroende på att personerna förblir så skissartade, anonyma), men även om hon valt duktiga skådespelare har det blivit en lite distanserad, egendomligt sval föreställning – accentuerat av Jan Lundbergs scenografi, med kala, vita väggar, utbytbara precis som pjäspersonerna.

Mot slutet av föreställningen tillkommer en motivkrets av kristen symbolik och något slags försoningstanke – och detta efter att kyrkklockor tidigare ringt mellan scenskiftena, som för att understryka pjäsens karaktär av själamässa. Mot slutet tänds stearinljus, en psalmbok läggs där intill, och en av skådespelarna sjunger Lina Sandells ”Blott en dag”. Det är ett slut som ytterligare stärker släktskapet Norén—Fosse. Så ändar Om kärleken i en närmast religiös tillbedjan…

måndag 25 januari 2010

Cd, REBaroque

REBaroque
Konstnärlig ledning: Maria Lindal
Verk av Johan Helmich Roman
(Proprius)

Barockvirtuosen Johan Helmich Roman tonsatte inom de flesta genrer och den här ambitiösa cd:n speglar fint bredden i hans skapande och fungerar utmärkt som introduktion till ”den svenska musikens fader”. Skivan innehåller bland de bästa Roman-tolkningar jag hört. Han spelas med en upptäckarglädje och en kärlek som resulterar i sprudlande framföranden. REBaroque spelar långt vid sidan av rutinens trygga väg. Konsertmästare Maria Lindal leder ett lika tätt som exalterat framförande av centrala Roman-verk. Allt görs så energiskt och vitalt att Roman näst intill återuppstår.

Cd, Frans Helmersson, Uppsala kammarorkester

Uppsala kammarorkester
Helmer Alexandersson: symfoni nr 2, ouvertyr i C-moll
(Sterling)

Uppsala kammarorkester under Paul Mägi gör en lika storartad som inspirerad insats i dessa två orkesterverk, skrivna av den i dag helt bortglömde Helmer Alexandersson; en blyg och tillbakadragen stockholmare som 1927 dog utfattig och jordfästes på kommunal bekostnad. Men vilken musik denne 30-åring lämnade efter sig! Instrumenteringen är fyndig, klangen bred och spännande – Alexanderssons musik är helt i klass med Alfvéns, Griegs och Sibelius. ”Det hör till sällsyntheterna att en okänd svensk komponist blivit så hjärtligt hyllad vid en konsert”, rapporterade Svenska Dagbladet 1923. När man hör dessa spännande verk kan man inte annat än drömma om en snar Alexandersson-kväll på något framsynt konserthus.

fredag 22 januari 2010

Konsert med Dalasinfoniettan, 21 januari

Kristinehallen, Falun, 21/1
Dalasinfoniettan
Solist: Georg Gulyás, gitarr
Dirigent: David Björkman
Verk av Bartók, Rodrigo och Beethoven

Jag gillar verkligen Georg Gulyás gitarrspel; inte minst hans förmåga att frilägga musikaliska strukturer och framhäva dynamiska effekter. Men här finns också en djärvhet, särskilt i pianissimo-avsnitt, som emellanåt gör Gulyás till poet lika mycket som instrumentalist. En av hans tidigare lärare var Göran Söllscher, men enligt min mening är Gulyás betydligt mer drabbande i sitt utspel – dock utan att låta expressiviteten bli manér eller utanverk. Kort sagt, Georg Gulyá målar med en frapperande bred palett.

Här spelade han solostämman i Rodrigos kända Concierto de Aranjuez från 1940 där den lite hetsiga spanska koloriten i yttersatserna kringgärdar en svärmiskt mjuk mellansats, där melankolin emellanåt når ett slags paradoxal eufori: en sorg granne med glädjen.

Orkestern samspelade lyhört i Aranjuez, under distinkt, skarpt överblickande ledning av David Björkman. I likhet med Tobias Ringborg har David Björkman – trots sin relativa ungdom – en framgångsrik karriär som violinist bakom sig. Björkman gjorde ett allmänt gott intryck – trots att han knappast kan ha hunnit finslipa sitt arbete med orkestern; han fick här rycka in med bara några dagars varsel. Men David Björkman har uppenbarligen en specialtalang för att rycka in med bara några dagars varsel: det har redan hänt flera gånger att han gjort bejublade inhopp som stand in för plötsligt insjuknade kollegor.

Dalasinfoniettan inledde med typisk Bartók-musik: Rumänska folkdanser från krigsåret 1915 – där östeuropeiskt och västeuropeiskt stöter som kontinentalplattor mot varandra men där samtidigt dramatiken mildras av den folkloristiska mjukhet som är så typiskt bartoksk. Orkestern avslutade för full maskin i Beethovens symfoni nr 1, och även om instuderingen kändes någorlunda gedigen flöt spelet ändå fram lite för sorglöst: detta var en söndagsutflykt i Beethoven-land snarare än en tolkning på liv och död – och det är så Beethoven bör spelas: kompromisslöst; och både köttsligt och andligt.

tisdag 19 januari 2010

Cd, Rosamunde Trio

The Rosamunde Trio
Verk av Tjajkovskij och Sjostakovitj
(Alto)

Jag vet inte vad som gör den kammarmusikaliska jordmånen så särskilt rik i just Centraleuropa, kanske en länge utbredd salongsmusikkultur, hur som helst är det slående hur ofta centraleuropeiska kammarmusiker förmår musicera på en nivå utöver det vanliga. Rosamunde-trion har i Prag spelat in Tjajkovskijs pianotrio i a-moll med sällan hörd lidelse – men inte jämntjockt, utan med espri och sober lätthet i handlaget. Lika lysande är resultatet i Sjostakovitj djupt gripande pianotrio nr 2, skriven krigssommaren 1943. Ensemblen lyfter fram den askgrå sorg som kringvärver denna glasartat sköra och emotionellt laddade musik.

fredag 15 januari 2010

En rad nya cd-skivor!

”Romantic violin”, div. artister (Naxos)
”Fireworks”, Vadim Gluzman/Angela Yoffe (BIS)
Bernhard Henrik Crusell, Östgöta blåsarsymfoniker (Sterling; i serien ”Swedish romantics”)
Frédéric Chopin, Piano Concertos, Janne Mertanen, piano (Alba)
Brahms, Symphony 2 (m.m.), John Eliot Gardner (dir.) (SDG)
Dvorak, Concerto pour violoncello et orchestre, Pragfilharmonikerna, Jean-Guihen Queyras, cello (Harmonia Mundi)
Weber, ”The Symphonies”, Taipola Sinfonietta, Jaakko Luoma, fagott (BIS)
”Rote Rosen”, Richard Strauss-sånger, Camilla Tilling, sopran, Paul Rivinius, piano (BIS)
Richard Franck, Orchesterwerke, Württembergische Philharmonie Reutlingen (Sterling)
Robert Hermann, Symphonies 1&2, Württembergische Philharmonie Reutlingen (Sterling)
Zygmunt Noskowski, orchestral Works (vol. 1), National Polish Radio Symphony Orchestra (Sterling).


”Romantic violin” är en cd-antologi med en lång rad kända verk för soloviolin, där många duktiga artister sammantaget gör detta till en underbar viloplats för alla som gillar kombinationen fiol—klassisk musik. Bland de bästa insatserna gör Takako Nishizaki i Beethovens romans för violin och orkester; hon spelar även i flera av de andra inslagen (hur urvalet av artister gått till framgår ej). Här har schablonmässigt ”romantisk” musik premierats, men även traditionell ”zigenarmusik” finns med (av det slag som spelas på turisthotellen i Budapest).

Utpräglat virtuos, ”romantisk” musik bjuds också på ”Fireworks” med den israeliske violonisten Vadim Gluzman och pianisten Angela Yoffe från samma land. Schumanns Träumerei görs vemodigt avklarnat, resten präglas av den tekniska och artistiska briljans som duon genom sitt musikval här demonstrerar. Till del bjuds musik av osteuropeiskt ursprung; harmoniskt spännande och melodiskt ”urromantisk” (jag tänker på exempelvis Henryk Wieniawskis ”Fantasie brillante”).

Beethovens underbara septett i e-moll klingar fint även i sättning för renodlad blåsensemble; här i arrangemang av Bernhard Henrik Crusell (död 1838), vars ”Fantasie över Svenska nationalmelodier” (lite göticistiskt svulstig) även framförs av rutinerade Östgöta blåsarsymfoniker på den Crusell-cd som nu utges med eldsjälen Olof Boman som säker dirigent.

Chopins pianokonserter, tillkomna 1829—1830, bär med sig mycket av Mozart men är samtidigt så självständiga i förhållande till wienklassicismen att man redan här kan tala om fullt utbildad högromantik. Unge solisten Janne Mertanen tolkar både den första och den andra pianokonserten med brådmogen känsla och full artistisk behärskning. Och Joensuu City Orchestra under Hannu Koivula gör ett utmärkt arbete på denna nya Chopin-cd.

Brahms fyra symfonier har länge utgjort grundpelare i den klassiska musikens orkesterrepertoar. Under ledning av fantastiske John Eliot Gardner, i en liveupptagning från Pleyel-salen i Paris, klingar Brahms andra symfoni ovanligt lätt, med en fräschör som inte ofta hörs i tyska tolkningar (att dramatiken är nedtonad nivellerar dock i viss mån verket); här med ”Orchestre Révolutionnaire et Romantique” och The Monteverdi Choir. Må vara att Beethoven till viss del fortlevde i Brahms orkesterverk; Schubert är en annan nära Brahms-frände, och här tolkar solisten Nathalie Stutzmann (kontraalt) även några Schubert-sånger, som Brahms arrangerade för orkester, kör och solist.

Att höra Pragfilharmonikerna spela Dvorak är optimalt; det upplevde jag redan för tjugo år sedan, i dåvarande Tjeckoslovakien. När orkestern tillsammans med solisten Jean-Guihen Queyras framför Dvoraks cellokonsert sker underverk. Bättre blir det knappast. Som bonus: kammarmusikaliska Dvorak-pärlan ”Dumky”, opus 90, för cello, fiol och piano. Oändligt vackert!

På cd:n med Carl Maria von Webers första och andra symfoni ingår också annan orkestermusik av kompositören – alltsammans framfört med ungdomlig glöd av finska Taipola Sinfonietta, där stråkmusikerna i andra symfonins presto-sats spelar så taglet ryker om strängarna, föreställer jag mig. Uppfriskande spel överlag: Weber återuppstånden.

Camilla Tilling är en oftast fantastisk opera- och romanssångerska; så även i det tjugotalet Richard Strauss-sånger hon här framför tillsammans med den tyske pianisten Paul Rivinius. Dock har jag hört dessa Strauss-sånger i mer drabbande tolkningar med äldre, mer livserfarna solister.

Richard Franck-cd:n innehåller orkesterverk skrivna 1894—1905 av denne tyske kompositör, som står med ena benet i senromantiken, med det andra i tidig modernism. Finstilt, melodiskt skir och lyriskt känslig är hans musik – och den tyska orkester som tar sig an orkestersviten m.m. gör det verkligen med den äran. Denna cd lyfter samtidigt upp Franck ur en lång tids glömska.

Samma orkester som föregående (där svenske Ola Rudner sedan nyligen är chefdirigent!) lyfter fram också en annan bortglömd tysk kompositör från åren kring förra sekelskiftet: Robert Hermann (död 1912). Uppmuntrad av bl.a. Edvard Grieg komponerade Hermann en hel del kammarmusik (gemensamt för de båda: djärva modulationer). I det symfoniska formatet är Hermann kanske inte så överväldigande, men åtminstone som musikaliskt tidsdokument, från en intressant övergångsålder mellan klassicism och modernism, är det mycket hörvärt.

Slutligen Zygmunt Noskowski; vid förra sekelskiftet allmänt betraktad som en av de största polska orkestertonsättarna. Också han draggas nu upp ur glömskans hav, med en första cd-volym med hans orkestermusik; här tre mycket vackra (djärvt anlagda, sinnligt färgrika) verk från 1875 och 1888. De polska radiosymfonikerna spelar med smittande kärlek.

måndag 11 januari 2010

Låten barnen komma till mig

och förmenen dem det icke, ty de höra Guds rike till...

Altartavlan i missionshuset visar hur Jesus välkomnar barn som strömmar till - motivet är vanligt i missionskyrkor. Men minst lika vanligt i denna miljö är nog bilder föreställande Jesus som den gode herden.

Den vackra oljemålningen i Ovanmyra är från mitten av 1900-talet och gjordes av en son till den legendariske rättviksprästen Samuel Gabrielsson (död 1968). Den senare har bl.a. utgett läsvärda memoarer. Han skrev även en del skönlitterära texter och psalmer (flera av dem finns med i psalmboken).

Motivet på altartavlan i Ovanmyra återfinns dock även inom svenska kyrkan, bl.a. i Linköpings domkyrka (en målning av Sörensen), i Börrums kyrka (Östergötland), i Johannes kyrka i Malmö och i Sundby kyrka (där altartavlan målades av prästen själv: Gustaf Lundqvist).

Rättviksveranda i gammal stil

Ny cd med Vivaldi-musik

Gli Incogniti (Amanda Beyer, soloviolin, ledare), Alba Roca, violin, Favio Lasco, violin, Maillard Bérengère, violin, Marta Páramo, viola, Marco Ceccato, cello m.fl.)
Vivaldi: Årstiderna m.m.
(Zigzag)


Den här cd:n börjar med rena knockouten. Underbart suggestivt, temperamentsfullt och poetiskt-expressionistiskt framför musikerna i Gli Incogniti några nyupptäcka violinkonserter av Vivaldi – som härmed får världspremiär – och man tänker: Vilket gudabenådat spel! Även ett så uttröskat verk som Årstiderna görs här långt bättre än snittet – men tolkningen sticker ändå inte ut tillräckligt för att matcha den sagolika inledningen på denna skiva – som ändå som helhet är lätt att förälska sig i.

lördag 9 januari 2010

Rättviks turisthotell, 1904


- ett av Sveriges vackraste och mest påkostade hotell för hundra år sedan.
Hade det funnits kvar 2010 skulle det med all säkerhet ha fått uppleva en ny renässans, med tanke på hur vackert det var inte minst interiört, med matsalar i fornnordisk stil och med läsesalonger med stora palmväxter, osv.

På hemväg från fäboden, Rättvik AD 1907

Slädparti, hotell Lerdalshöjden, Rättvik, mitten av 1900-talet

Om Nils Lindberg

Oskar Lindberg, som började sin karriär som 14-årig organist i Gagnef, hade som tonsättare stor bredd i uttrycket. Men denna spännvidd framkommer sällan av nutida framföranden av hans musik. När ska man få höra den symfoniska dikten ”Från de stora skogarna” (1918), orkestersviten ”Färdeminnen” och den symfoniska dikten ”Gesunda”? Och vem ska väcka nytt liv i hans opera, Fredlös, baserad på Selma Lagerlöfs roman.

Oskar Lindbergs mångsidighet går igen hos Nils Lindberg, som både förvaltar farbroderns arv och vidareutvecklar det. Nils Lindberg, som bor i Gagnef och i år fyller 75, är en internationellt uppskattad både musiker och tonsättare. Bredden i uttrycket påminner om farbroderns, men också den starka kärleken till Dalarna: till dess natur och folkmusik. Båda har också en förmåga att skapa ljuv melodik. När jag hör ”Jag lyfter ögat mot himmelen”, den psalm som Oskar Lindberg tonsatte 1917, tänker jag på den melodiska, lyriskt genomströmmade skönhet som Nils Lindberg gång på gång släpper fram. Hans musik kan vara så ogarderat lidelsefull och uttrycka en så varm och innerlig melodik att effekten kan bli rent bländande.

Det finns få svenskar som i dag skriver en så mjuk och intagande musik – och som samtidigt har sådana inslag av komplexitet att helheten blir enastående. Björn J:son Lindh är emellanåt inne på samma marker, och även pianisten och kompositören Anders Widmark.

Nils Lindbergs tonsättargärning är imponerande, både kvantitativt och kvalitativt. Efter en gedigen skolning, med kompositionsutbildning för bl.a. Lars-Erik Larsson, har han avancerat över breda fält: som kompositör, som arrangör och som musiker – främst då som pianist, där han som jazzpianist är en av landets yppersta. Han har producerat skivor i snart femtio år – och när jag nu lyssnat igenom många av dem är det svårt att inte gripas av det uppsluppna musikanteri som präglar hans verk: här finns en glädje, nyfikenhet, gränslös upptäckariver. Nils Lindberg är en naturtalang som rör sig av och an mellan den klassiska musikens domäner, folkmusiken, jazz och visa. Intet tycks honom främmande.

Men vad som främst slår mig är kontrasten mellan dala-doftande romantik (en skönhetsdyrkan som ibland närmar sig en meditativ, stilla ornamentik) och en mer intellektuell-prövande attityd som tar sig uttryck i stark formmedvetenhet och allehanda experiment.

Flera av hans större orkesterverk finns på skiva, t.ex. Sju dalmålningar (1973), Lapponian Suite, Mytologiska bilder och Speglingar. År 1990 gav han ut ”O Mistress Mine”, med tonsättningar av bl.a. Shakespeare-dikter; senare arrangerade han sviten för blandad kör. ”Shall I compare thee to a summer’s day” blev sedan det hittills mest sålda körverket i Sverige.

Andra populära verk är sviten Ljus och mörker (körmusik baserad på Harry Martinsson-dikter), Mässa i svensk folkton (1993), Requiem (1993), Höga visan (1997), A Christmas cantata (2002) och Till himlen med lovsång (2004).

En renodlad jazzskiva som ”Third saxes galore” innehåller jazz av bästa märke; när jag hör detta tänker jag på legendarer som Lars Gulin och de bästa kvällar jag upplevt på Fasching. ”Märits visa” görs underbart. Här finns också en spännande och svängig låt komponerad av sonen Olle – som ger anledning att tro att ett tredje generationens ymnighetshorn öppnats.

Personligen älskar jag den lidelsfulla ”Torn Eriks visa” och ”Funderingar kring Gammal fäbodpsalm” (Nils Lindbergs gör en så högtidlig och jazzigt högflygande version av farbroderns verk att man blir rörd); båda återfinns på Sju dalmålningar (en LP överförd till cd, med ett vimmel av begåvade musiker: Putte Wickman, Arne Domnérus, Jan Allan, Freskkvartetten…).

Senast utkom cd:n Om kärlek och plommon, inspelad 2007 i Bjursås kyrka. Det är kör- och pianomusik, framförd av Nya vokalensemblen och damkören Cantamus under ledning av driftige Roland Östblom. Här möter en blandning av skir lyrik och Gunnar Erikssonaktigt ljust modernistiska tonsättningar av främst Bo Setterlind-dikter, men också av Pär Lagerkvist och Harry Martinsson.

torsdag 7 januari 2010

Om Ingmar Bergman och Söndagsbarn

År 1987 publicerade Ingmar Bergman memoarsamlingen Laterna magica. Bokens kanske mest lyriska kapitel – präglat av en sinnlighet i nivå med Artur Lundkvists ungdomsroman Floderna flyter mot havet – beskriver en söndagsutflykt tillsammans med fadern, som ska predika i kyrkan någon mil bort.

Bergman talar i boken om ”en sjunken värld av ljus, dofter och ljud” – men dessa minnen bärgas så fullständigt och iscensätts med så åskådlig skärpa att det är som om det klara, rena språket samtidigt förmår veva fram en film… Eller än mer: man inte bar ser det beskrivna utan tycker sig till och med kunna kliva in i denna förlorade värld.

Framför allt kapitlet om söndagsutflykten med fadern står fram som särskilt betydelsefullt. Jag ser att jag vid läsningen 1989 noterade i marginalen att detta var ett synnerligen poetiskt kapitel.

Ingmar Bergman måtte själv ha inspirerats av just denna sekvens: det är nämligen den som ligger till grund för prosaverket Söndagsbarn som han skrev 1990 och om vilket han senare sagt: ”Söndagsbarn är praktiskt taget ett exakt återberättat minne. Det är det närmaste jag vågat komma någonting någon gång.”

I detta litterära mästerverk finns inte bara en åttaårig pojkes öppna absorberande av en lika spännande som vacker värld – här dväljs också faderns lynniga temperament. ”Ibland var humöret gott hela dagen, ibland hann dämonerna ifatt pastorn och han blev fåordig, bortvänd och retlig.” Därtill återfinns en översittare till storebror, nattliga familjegräl, barnrika grannfamiljers liv i smuts och armod, spökhistorier… Idyll och kaos växlar, kaos är granne med Gud. Å ena sidan är huvudpersonen överbeskyddad och privilegierad, å andra sidan är han skyddslös, på gränsen till existentiellt övergiven.

Berättelsen om cykelturen till kyrkan med efterföljande bad, matsäckspaus och åskväder dubbelexponeras med scener där Bergmans vuxna alter ego besöker den döende fadern i en mörk stockholmsvåning (”jag tänker på honom ur ett förtvivlat avstånd men med ömhet”).

Blandningen av ömsint inlevelse och kompromisslös psykologi i människoteckningen gör Söndagsbarn till en märklig blandning av tablåartade minnesbilder och mer eller mindre utarbetade helvetesinteriörer av olika slag. Enkelhet och komplikation, sommaridyll och fasansfulla upplevelser av skräck – i Söndagsbarn tecknas en värld lika underbar som avskyvärd, och genomgående ur barnets perspektiv. Det är lätt att associera till några andra barndomsskildringar i svensk litteratur. Jag tänker dels på Åke Malmbergs Åke och hans värld, som innehåller liknande kast mellan ytterligheter (högborgerlig sommarbleke kontra demonfyllt mörker bakom kulisserna), dels Pär Lagerkvists starkt koncentrerade prosastycke Far och jag, som beskriver en söndagspromenad längs järnvägen (”När jag var bortåt tio år gammal, minns jag, tog far mig i handen en söndagseftermiddag och vi skulle ut i skogen och höra på fågelsången”).

I Söndagsbarn gör den åldrande Ingmar Bergman om resan med fadern; denna heta sommardag som ändar i våldsamt åskväder. Han gör om resan, i minnet, som ett försök att förstå också fadern. Här finns scener påminnande om den tidiga filmen Smultronstället, men här anas en mer uttalad vilja att lära känna den inneslutne, dogmatiske fadern. I slutsekvensen beskrivs hur de tillsammans, smutsiga och leriga efter störtregnet, leder cykeln till järnvägsstationen i Djurås. Det hela framstår som en symbolistisk-mytologisk bild av livet självt – och mitt i allt läser jag en mening riktad till den nu, 1990, döde fadern: ”Jag räcker ut handen och ber honom om förlåtelse, nu, idag, i detta ögonblick.”

Ingmar Bergman sammanfattade Söndagsbarn i en artikel i Aftonbladet: ”Historien är ett barndomsminne. Jag hade – tror jag – just fyllt åtta år och det är en lördag i slutet av juli 1926. Familjen bor i ett obeskrivligt tjechovskt sommarhus i Dalarna. Vi är många: Mor, far, moster Emma, tre barn, tant Märta, barnflickan Maj (som jag älskar), kokerskan Lalla och en ung kvinnlig vän till familjen som heter Marianne (som jag också älskar). Min vackra mor älskar jag emellertid allra mest. På lördag eftermiddag anländer far med Stockholmståget."

Den enkla men suggestiva prosan i Söndagsbarn, där dofter, ljud och ljus registreras, ger en läsupplevelse som i sin åskådlighet alltså kan upplevas som filmisk. När jag sedan ser filmatiseringen känns det paradoxalt nog som en ny version av en film jag redan sett.

Ingmar Bergmans son från äktenskapet med Käbi Laretei, Daniel Bergman, debuterade 1992 som långfilmsregissör med en extremt inlevelsefull filmatisering av boken. Det är en av de bästa svenska filmer jag sett. Och med Thommy Berggren som fadern, Lena Endre som modern, Birgitta Valberg som mormodern, Börje Ahlstedt som morbror Carl och Jacob Leygraf som storebror Dag är det upplagt för skådespelartriumfer i samma klass som i Ingmar Bergmans egna filmer. Inte bara skådespelarval utan även registilen, med tvära kast mellan idyll, strindbergskt inferno och groteska drömspelsartade sekvenser, påminner om släktskapet mellan Daniel och Ingmar Bergman. Också sonens val av musik påminner om faderns, och är lika drabbande.

Filmen, som finns utgiven på dvd, ger även förtätade miljöbilder från södra Dalarna och är delvis inspelad på plats. Över huvud taget är det svårt att underskatta Dalarnas betydelse för Ingmar Bergman, som tillbringade barndomssomrarna i ett stort vackert hus, byggt 1909, på en höjd längs Dalälven, mellan Gagnef och Borlänge.

Ingmar Bergman sa en gång: "Jag är uppvuxen i Dalarna. Älven, åsarna, skogarna och hedarna är ett landskap som finns inskrivet längst in i mitt medvetande." När sommarstället såldes efter mormoderns död fortsatte han ändå att regelbundet besöka Dalarna. Flera av femtiotalets manuskript tillkom vid vistelser på hotell Siljansborg i Rättvik ("Jag brukade bo i en liten dublett på översta våningen med utsikt över Siljan och åsarna").

Bo Widerberg sa en gång lite skämtsamt att Ingmar Bergman är ”vår dalahäst mot världen”. Och visst återkommer dalamiljöerna i åtskilliga filmer – och flera av dem spelades även in på plats.

Karin Bergman sålde sommarhuset i Våroms år 1956. Sonen Ingmar lär ha velat köpa det, men modern sa nej. Möjligen är detta en förlust han aldrig kom över.
I Saraband, Ingmar Bergmans sista film, gjord 2003, förekommer ett fotografi som föreställer den gård där berättelsens Johan bor. Det verkliga motivet på detta snabbt förbiskymtande foto är emellertid just Våroms, Bergmans älskade sommarviste som barn.

Ny cd: Beethoven, pianokonserter

London Symphony Orchestra
Solist: John O’Conor, piano
Ludwig van Beethoven: Pianokonserter, nr 2 och 5
(Telarc)

Beethovens andra pianokonsert är mer regelmässigt klassicistisk än den senare nr 5. Dock finns tidiga romantiska drag redan i pianokonsert nr 2, vilket tydligt framgår av en så subtil tolkning som John O´Connors, som här spelar med en poets känslighet. Och när han drar ner tempot i Adagiot får han samtidigt fram den där typiska arkitekturen som ger Beethovens figurationer ett så avklarnat klassiskt intryck. Och däremellan: svärmiska melodier som pekar fram mot högromantiken. Londonsymfonikerna leds av Andreas Delfs och spelar med återhållen intensitet. Alltsammans är väl balanserat och grundligt instuderat. En pärla till inspelning.

Ny cd: Bachs Brandenburgskonserter

Academy of Ancient Music
Bach: Brandenburg Concertos
(Harmonia Mundi)

Man kan verkligen höra den musikhistoriska utvecklingen om man jämför Academy of Saint Martin in the Fields inspelning 1970 av Bachs Brandenburgkonserter med Academy of Ancient Musics på en nyutkommen dubbel-cd. Användningen av tidstrogna instrument har förändrat ljudbilden, liksom ett mer dedicerat spelsätt, där man undan för undan sökt nå fram till barockmusikens specifika uttryck.

Jag minns med vilken omåttlig glädje jag lyssnade till Academy of Saint Martin in the Fields under legendariske Neville Marriner. Ensemblen är för övrigt ännu livaktig och firar i år 50-årsjubileum. Men kort innan Marriner frånträdde 1974 fick ensemblen en konkurrent i nybildade Academy of Ancient Music, också den brittisk, specialiserad på tidstrogna framföranden av främst orkesterverk från barocken.

De sex orkesterverken – som Bach 1721 tillägnade en greve Brandenburg – görs med utsökt finess under mycket kompetent ledning av Richard Egarr – och kan möjligen komma att bli lika epokgörande som tidigare Neville Marriners inspelning. Man verkligen hör hur ensemblen försökt arbeta sig ner i tiden och medvetet håller undan senare tiders tendens att ”romantisera” ljudbilden. Faktiskt – det känns som om man med ens befann sig i 1700-talet när denna gediget rekonstruerade musik här klingar.

tisdag 5 januari 2010

Ny cd: Liszt, Die Legende von der heiligen...

Staatskapelle Weimar, ungerska radiokören samt sångsolister
Franz Liszt: Die Legende von der heiligen Elisabeth
(cpo)

Liszts senare kompositioner är ofta sällsamma – det gäller inte minst detta oratorium för sångsolister, blandad kör och orkester, skrivet 1862, och redan här finns starka inslag av den harmoniskt avancerade musik kompositören mot slutet av sitt liv allt mer experimenterade med (med stildrag som pekar fram mot 1900-talsmusiken mer instabila harmonier); religiöst inspirerad, förenklad musik. Fantastisk kör och smidigt följsam orkester plus sångarfynd som mezzon Dagmar Pecková bäddar för en högtidsstund – faktiskt klingar Liszt här som en tidig Wagner.

Virginia Woolf: London

Virginia Woolf
London
Översättning: Gun R Bengtsson
Ellerströms

Förlaget Ellerströms ska börja utge en serie Virginia Woolf-essäer; i den första, vackert formgivna volymen London publiceras sex ursprungliga tidskriftsartiklar från tidigt 1930-tal där författaren strosar runt i den brittiska huvudstaden. Från denna hemtama miljö levererar Wolf stilistiska uppvisningar som är bland det absolut bästa man kan tänka sig i klassen litterära reportage (lite i stil med George Orwells oförtjänt bortglömda essäer, men hos Woolf med en så utsökt litterär stil att man sällan ser dess make).

I föreliggande texter – här för första gången på svenska – sveps man in i atmosfärrika skildringar av mellankrigstidens London, gjorda med en sådan blandning av närvarokänsla, detaljrikedom och litterär inlevelse att man upplever det som om man gick där vid författarens sida. Alltsammans är gjort med samma överdådiga, närmast filmiska blick: interiörerna från Londons hamn, vandringen längs Oxford Street, besöken i författarmuseer, kyrkor och underhus. Fantastiska texter – alltsammans med sådan briljans att få författare ens närmar sig höjdlägen som dessa.

Det är både profant och sakralt; en prosa där gatsopare och lorder är lika viktiga, lika värdefulla som allt annat. Det är humanistiskt och ödmjukt; ja, skrivet med smått biblisk blick för den gudomliga komedi som är vårt snabbt förbiilande vardagsliv.

Jan Ling: Franz Liszt

Jan Ling
Franz Liszt och 1800-talets konstmusik
Gidlunds

Jan Ling, en av Sveriges absolut främsta musikhistoriker, har nyligen utkommit med en oerhört intressant bok om Franz Liszt och dennes liv – en rikt illustrerad bok som samtidigt rymmer massor av spännande sidoutflykter vilka exempelvis belyser musikklimatet runtom i Europa under 1800-talet och den klassiska musikens skilda utvecklingsspår under samma tid.

Jan Ling har all heder av sitt emellanåt närmast idéhistoriskt laddade verk, som alltså till viss del är en monografi om Liszt och dennes växlingsrika liv. Från en tillvaro som firad pianovirtuos slutar Liszt som ensam grubblare och med en allt tydligare religiös dimension invävd i musiken han skapar. Härutöver ger den 300-sidiga boken en generös rundmålning av hela det kontinentala Europas vid denna tid blomstrande musikliv, varvid Jan Lings lite sociologiska musikperspektiv kommer väl till pass.

Efter att ha läst boken tycker man sig dels komma människan och tonsättaren Franz Liszt ganska nära (man anar ett ytterst spännande livsöde; en film om honom skulle kunna bli fantastisk); därtill får man alltså på köpet en generalrepetition av den klassiska musikens omvälvande 1800-tal.

Jan Lings lite folkbildaraktiga och samtidigt passionerade intresse för sitt ämne och för musiken som konstart ter sig besläktat med vad han inledningsvis skriver om Liszt; denne ville, förklarar Ling, ”föra hela mänskligheten till ett musiknjutningens och bildningens Elysée långt bortom vardagens trivialiteter”.

cd, Folkjul

S:t Jacobs kammarkör, Sofia Karlsson och Emma Härdelin, Gunnar Idenstam, orgel
Folkjul
(BIS)

Den skicklige organisten Gunnar Idenstam har under senare år allt tydligare orienterat sig mot svensk folkmusik – så till den grad att han ibland valt att spela ”Bach i folkton” – en lika sällsam som överraskande upplevelse. Och på denna skiva, där han arrangerat merparten av materialet, bjuds traditionella julvisor och psalmer, men med kurbitsaktig fiolinramning; julmusiken ingår äktenskap med polskor, orgelimprovisationer och en kongenial experimentlusta med överraskande gott resultat.

Ny cd med Bo Linde-musik

Gävle symfoniorkester
Verk av Bo Linde
(Swedish society)

Det romantiska och melodiska draget i Bo Lindes musik låg inte rätt i tiden på 1960-talet, då han komponerade som flitigast (han dog 1970, 37 år gammal). Men jag minns hans musik till Bengt Lagerkvists filmatisering av Hemsöborna, 1966: det var fantastiskt: kongenialt och variationsrikt – och just musiken uppmärksammades av många. Det är fint att symfonikerna från Bo Lindes hemstad Gävle nu får ta sig an några av hans symfoniska verk. Under Petter Sundkvists ledning stiger musiken fram så välspelad och överväldigande att jag – när den böljar som mest – associerar till Benjamin Britten och – när den stillnar i lyrik – till Lars-Erik Larsson. Framför undrar jag vad Bo Linde skulle ha kunnat uträtta om han fått leva längre. Detta är den andra volymen i en planerad serie på 4 där Gävlesymfonikerna spelar in all Bo Lindes orkestermusik. Jag tror att vi närmar oss en verklig Bo Linde-renässans.

måndag 4 januari 2010

Ulf Lundell: Sex pjäser

Ulf Lundell
6 pjäser
Wahlström&Widstrand

Visst är det ironiskt att Ulf Lundell, som tidigare närmast har raljerat med sitt ointresse för dramatik, plötsligt kastar sig in i genren – och i ett enda slag utkommer med en 500-sidig volym med sex pjäser.

Och vilka pjäser sedan! De är mycket välskrivna och jag läser dem med stor behållning. Emellertid är det frestande att kategorisera dem som främst läsdramer: jag tror att de på många sätt är svåra att realisera sceniskt. Det visade sig förresten redan i urpremiären av ”Backstage”, som spelades i stockholmsförorten Gubbängen våren 2009. Förhoppningsvis görs fler iscensättningar framöver, med bättre resurser och skarpare regi.

Att den mångsidige Ulf Lundell med tiden skulle komma att intressera sig för dramatik är i grunden dock inte särskilt förvånande. Ända sedan debuten med Jack har recensenter – och med all rätt – brukat framhålla hans speciella talang för dialog. Därtill kommer att Lundell i mångt och mycket är en experimenterande natur. Det faktum att han heller inte bryr sig särskilt mycket om vedertagna kompositionsmönster och traditionell dramaturgi tycks ha inneburit en frihetskänsla: de sex pjäserna är skrivna i en lätt, luftig stil där allt tycks möjligt. Man anar en inspiration gränsande till entusiasm. Ulf Lundell har funnit en ny form, där frihet råder.

Pjäserna är tematiskt besläktade. Här möter sex variationer på samma tema. Nästan genomgående återfinns en konstnärlig, frustrerad man i mogen medelålder (med tydliga drag av författaren själv – men det självbiografiska inslaget har ju alltid varit starkt i Ulf Lundells prosa) som i mondän semestermiljö, ofta utomlands och i ett hotellrum, samtalar med, eller snarare grälar med, sin flickvän – som ofta är många år yngre. Det är dramatik helt i linje med Strindberg, Ingmar Bergman och Lars Norén.

Just Lars Norén ter sig synnerligen besläktad med Ulf Lundell. De senaste åren har jag alltid osökt brukat tänka på Lars Norén varje gång jag läst en ny bok av Ulf Lundell: samma solitära, självrannsakande position, samma samtidskritiska utblick, samma upprördhet över samtida fenomen, samma avsky mot det omgivande samhällets ytlighet och såpakultur. Deras pjäspersoner påminner om varandra så till den grad att Noréns pjäspersoner lätt skulle kunna ta plats i en Ulf Lundellpjäs, och vice versa.

I de sex pjäserna framträder personer som är lika välbeställda som uttråkade. Männen är djupt ambivalenta till kvinnlig närhet – en närhet som de både längtar och frustreras av. Pjäsernas yngre kvinnor framstår som ganska vilsna. Texterna ger en sent-på-jorden-känsla. Förlusterna är många och svåra. Vemodet ligger som en slöja över dessa karaktärer, där de slutna rummen samtidigt blir symboliska för en avskildhet från livet. Kärleken framstår som en undflyende hägring. Återstår att njuta av nuet, dricka sin champagne, äta på svindyra hotell i Alperna eller Fjärran Östern – samtidigt som denna artificiella livsföring förstärker känslor av något artificiellt och ohållbart. Eller som en av männen säger: Jag skulle hellre äta på Ikea.

Apropå teater: en av rollfigurerna, Henrik, deklarerar: ”Jag vet inte ett skit om teater, jag har läst en hel del pjäser, sett två, den ena bara till hälften, och nu skriver jag pjäser och jag vidhåller att jag inte behöver veta ett skit om teater, ju mindre jag vet desto bättre, jag har alltid hållit mig borta från kotterierna, jag bryr mig inte om vad man kan eller inte kan skriva eller göra på en teater”.

Det är, på något sätt, Ulf Lundell i ett nötskal: den fristående konstnären som helt utgår från sig själv och sina inre, öppna landskap.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli: Naturen

Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Naturen
Atlas förlag

29-åriga Caroline Ringskog Ferrada-Noli romandebuterar med ett säreget, mycket begåvat skrivet verk: Naturen.

Emellertid: i denna jag-roman tycks ”naturen” snarast anspela på den mänskliga naturen. Den unga kvinnliga betraktaren rör sig likt en desillusionerad flanör genom samtidens fragmentiserade värld; lite cynisk, lite bitter – men framför allt: skadeskjuten efter en djup sorg.

Emellanåt framstår boken som en samtida blogg där den unga kvinnan ibland raljant, ibland uppgivet-blaserat, noterar fenomen i sin omgivning och bl.a. upprörs av arbetarklassens slappa klädstil och över huvud taget svenskarnas fulhet (skildringen är lite à la Carl Johan Vallgrens nidbild av Sverige i Herr Bachmanns testamente; andra gånger tänker jag på Michelle Meadows underbara gestaltning av den uttråkat överlägsna östermalmsflickan i Johan Klings film Darling).

Mestadels imponeras man av det täta, smidiga, smått läckert samtida språket; Ferrada-Noli är en makalös stilist – och detta faktum tillsammans med djärvheten i själva anslaget gör denna roman till en läsupplevelse. En känsla av friskhet dominerar – ibland kom jag på mig med att associera till den unge Hamsun.

Björn Ranelid: Ansikte av eld

Björn Ranelid
Ansikte av eld
Albert Bonniers förlag


Björn Ranelid har i sina omfångsrika och numera årligen utkommande romaner allt tydligare bemödat sig om att lyfta fram så kallat vanliga människors livsöden; författaren demonstrerar, med en folkskollärares envishet, varje individs storhet, unicitet och absoluta egenvärde. Ranelids humanistiska mission ackompanjeras därtill av en för varje bok allt fränare samhällskritik och ett massivt fördömande av samhällets ökande klassklyftor.

Höstens nya roman, Ansikte av eld, är Björn Ranelids starkaste verk hittills. Djupt rörd läser jag om vänskapen mellan två till synes omaka kvinnor: 93-åriga, stenrika Greta Anker, boende i flott våning på Östermalm och flickan Saskia från hemtjänsten. De blir nära förbundna och förevisningsexempel på den praktiska humanism Björn Ranelid så gärna förevisar i sina böcker.

Aldrig tidigare har Björn Ranelid skrivit en så koncentrerad men samtidigt så luftigt och flyhänt prosa. Stilen är så ren och avskalad att den kan påminna om Ingmar Bergmans berättelser. Ranelids tidigare tendens till en nästan barockartad stilistisk ornamentik hålls här tillbaka – låt vara att metaforerna ibland drar mot ett slags tunströmsk romantik men samtidigt förstärker detta berättelsens skimmer av saga och legend (här finns sekvenser, som julmiddagen den gamla damen ordnar för stadens uteliggare, som närmar sig Astrid Lindgren-territorium).

Ansikte av eld synar överklassamhället; letar sig in bakom Strandvägens vackra fasader och beskriver framgångsrika människors mörka baksidor – samtidigt som tidigare knarkaren Saskia bestås en äreräddning och får exemplifiera människans förvandlingspotential. Ungefär som hos Norén: En droppe kärlek, och allt kan förändras.

Temat i den nya boken känns igen. En rad berättelser från tidigare romaner återkommer, fördjupas och vidareutvecklas (på samma sätt arbetade för övrigt Göran Tunström och Lars Ahlin; två författare som Ranelid står mycket nära). Såväl i Min son fäktas mot världen (2000) som i Krigaren (2001) beskrev Björn Ranelid människor som också vände marknadsliberalismen ryggen och som också idkade en praktisk humanism.

Det finns i Ranelids senare böcker en närmast religiös tro på kärlekens undergörande kraft; ett slags kärleken-övervinner-allt-tematik av dostojevskijartade dimensioner.

David Puma och drottning Silvia (2002) innehöll en passus som lika gärna kunde ha varit skriven av Lars Ahlin: ”Älskad vare den som sett miraklet i tiggare och fördömda.” Också där rymdes en accentuerat samhällskritisk dimension (”Sverige behöver arga, unga män som sätter glödheta spett i överklassen”). Kvinnan är första könet (2003) formade sig till en lyrisk hymn till kvinnan som väsen, och till kärleken som kraft. Författarens patos för rättvisa och jämlikhet lyste igenom överallt.

Lustmördarna (2005) var (i likhet med den nya boken) anlagd som en levnadsskildring av en föregivet verklig människa. I Hjärtat som vapen (2006) – en titel som faktiskt skulle kunna appliceras på de flesta Ranelidromaner – förevisade författaren återigen en människa som med sin godhet och medmänsklighet trotsar livets hårda och nedbrytande makter.

Samtidigt som Ansikte av eld väver samman teman och berättelser från tidigare romaner är den ovanligt sammanhållen och koncentrerad, låt vara att tematiken är flerskiktad och – frestas jag säga – polyfont anlagd. (Och rumstiden är kvantfysikaliskt uppöst: förfluten och närvarande tid förevisas likt kinesiska askar.) Hela det svenska 1900-talet passerar här revy, levande nästan som i Olle Hägers monumentala dokumentärfilm Hundra svenska år, men här i den skönlitterära form som Björn Ranelid ju tilltror med en missionärs envishet (”Böckernas värld är egentligen större än kosmos och rymmer alla tidevarv och epoker”).

Björn Ranelid diktar likt en romantiker samtidigt som hans samhällskritik och idéhistoriska exkurser stadigt förankrar texten i samtid. Ansikte av eld är både saga och rå verklighet – ett mästerstycke helt i klass med Lars Ahlins konstnärliga testamente: Din livsfrukt.

Björn Ranelids nya roman handlar om kärlek och medmänsklighet, och rymmer ett memento: Ta vara på din frihet, människa; och ta vara på dina medmänniskor lika väl som dig själv.

Signums kulturhistoria: 1900-talet

Jakob Christensson (red.)
Signums svenska kulturhistoria, del 8 (1900-talet)
(Atlantis)

Bokförlaget Signum, som sedan 2006 uppgått i Atlantis, har gjort sig känt för utomordentliga uppslagsverk: Signums svenska konsthistoria (i 13 delar, 1994—2005) och Signums svenska kulturhistoria, som började utges 2004 och där nu den sista och avslutande del 8 just kommit. Redaktör är idéhistorikern Jakob Christensson, som här presenterar en bred och välputsad backspegel över 1900-talet.

Jag läser denna tegelsten till bok med glupande aptit och konstaterar gång på gång att skribenterna skriver lika åskådligt som precist, och hela tiden utifrån uppenbart gedigna fackkunskaper. Det gångna århundradet stiger fram tydligt och levande – ungefär som i Olle Hägers och Hans Villius extremt välgjorda och åtta timmar långa film: Hundra svenska år (numera tillgänglig på dvd).

Bland många intressanta kapitel kan nämnas Hans Albin Larssons om 1900-talets demokratiska och politiska processer, Lars-Åke Engbloms genomgång av svensk press, Orvar Löfgrens genomgång av ”Turism och resande” och Henrik Ranbys om stadsplanering och bostäder (som utmärkt kompletterar Eva Erikssons båda tegelstenar i samma ämne: Den moderna stadens födelse och Den moderna staden tar form).

Växlingen mellan breda panoreringar och detaljrika, nästan kuriösa exkurser gör alltså läsningen till en fröjd. Lägg därtill ett rikt och i många fall unikt bildmaterial, baserat på efterforskningar i Kungliga bibliotekets arkiv – och helheten måste nog betraktas som ett obligatorium för alla med intresse för svensk nutidshistoria.

Horace Engdahl: Ärret efter drömmen

Horace Engdahl
Ärret efter drömmen
Albert Bonniers förlag

Horace Engdahl utgav för tio år sedan den sparsmakade volymen ”Meteorer”, fylld av infall och reflektioner i de mest skilda ämnen. Det var ett slags tänkebok, där främst litteraturens och konstens väsen avhandlades och där han frimodigt, och avspänt-lekfullt svingade sig mellan djupsinnigheter och lappri och där han samtidigt testade den aforistiska genrens uttrycksmöjligheter.

I höst återkommer Engdahl med en lysande essäsamling, betitlad Ärret efter drömmen, och här skriver han – måste jag nog säga – bättre än någonsin. Och som essäist förefaller han vara i sitt rätta element. Här kan litteraturvetenskapligt plöjningsarbete förenas med fri associationsflykt.

Ärret efter drömmen är en klippbok; texterna har tidigare publicerats i tidningar och tidskrifter, men sammantaget bildas ändå en sammanhållen helhet, där frågor om den klassiska litteraturens framtid och begreppet litterär kvalitet utgör några av flera underliggande teman.

Att den klassiska romantiska litteraturen är Horace Engdahls specialområde märks naturligtvis, men förutom infallsrika, utomordentligt spännande essäer om exempelvis Karl Philipp Moritz, Atterbom och Almqvist (sistnämnda kapitel extremt välskrivet) finns stimulerande texter om bl.a. litteraturkritikens väsen, Gunnar Björling, Ulf Linde och Stig Larsson. Samt inte minst: en essä om essäistik.

Horace Engdahl talar sig varm för essä-genren - och med hela den vältalighet som blivit hans signum: ”Essän är en kvarleva från lantjunkarnas värld, den sista återstoden av en gammal samtalskultur, som fick sin dödskyss när planeringskalendern blev var mans och kvinnas egendom. I databasernas och tvåminutersinslagens epok gör essän ett lika egendomligt intryck som en hästdragen kaross. Texter som inte går att sammanfatta! Det är den sista tillflyktsorten för en ålderdomlig, tidsödande, personbunden och svåröverförbar meningsstruktur, som bär det ringaktade namnet kunskap.”

Kombinationen lärdom–associationsrikedom har i denna bok avsatt en rik skörd. Och alltsammans skrivet på ett språk där pregnansen går hand i hand med lyrisk nästan eufori. Bara några exempel: ”Få ting är så underbara som att drabbas av den slumrande kraften hos ett dödförklarat mästerverk.” ”Att läsa Runeberg för detaljernas skull vore som att dricka alkoholfritt vin eller som att följa en fotbollsmatch utan att heja på något av lagen: skäligen meningslöst.”

Ny bok om Lars-Erik Larsson

Carlhåkan Larsén
Lars-Erik Larsson
Atlantis


Bokförlaget Atlantis har i samarbete med Musikaliska akademien lanserat serien ”Svenska tonsättare”. Senast har nu utkommit en monografi om Lars-Erik Larsson (1908—1986) – lagom till hundraårsjubileet av dennes födelse. Carlhåkan Larsén har skrivit en initierad bok i klassisk life-and-letter-stil, där ett lätt och läsarvänligt tilltal kombinerats med en distinkt stil vad gäller rent musikaliska beskrivningar. Det bor en folkbildare i Larsén, som med sin lite jovialiska stil emellanåt framstår som en sentida Sten Broman.

Lars-Erik Larsson har väl alltsedan 1930-talet varit folkligt både känd och uppskattad, men på senare decennier är det väl framför allt Förklädd gud som dominerat, även om Pastoralsvit och en del andra verk spelas emellanåt.

I Skåne, kompositörens hembygd, har det dock nyligen firats rejält, med en sju timmar lång konsert till Lars-Erik Larssons ära! Bland mycket annat framfördes (av Malmöoperan) ett numera nästan helt bortglömt verk: operan Prinsessan av Cypern (som inte spelats sedan urpremiären 1937 på Stockholmsoperan!).

Carlhåkan Larsén skriver kronologiskt om Lars-Erik Larssons liv och verk, men med betoning på det senare. Om Larssons privata liv och personliga funderingar får vi inte veta mycket. Jag skulle också gärna ha sett en mer djupgående analys av Lars-Erik Larsson som exempelvis tonsättare av filmmusik – faktum är att han enbart under 40-talet skrev musik till 22 filmer!

I det stora hela får man dock en ganska god bild av Lars-Erik Larssons tonsättargärning. Det må vara att han fascinerades av Hindemith och av tolvtonstekniken, liksom av modernistiska och nyklassicistiska stilriktningar: i grund och botten var och förblev han en expressiv senromantiker. Men lättheten, enkelheten i hans musik kan nog delvis återföras till nyklassicistiska stildrag.

Men så finns här ju också den där svårdefinierade, ”nordiska” tonen – det räcker ju att lyssna till prologen till En vintersaga: fylld av sagoton à la Sibelius – och av en melankoli stor som hela det nordliga granskogsbältet.

Ny bok: Allt du behöver veta om klassisk musik

Allt du behöver veta om klassisk musik
(red. John Burrows)
Översättning: Adrian Tinz
Damm förlag


För den som inte vill gå kurs i musikhistoria men ändå önskar förbättra sina kunskaper i ämnet ”klassisk musik” kan rekommenderas en påkostad, omfångsrik och läckert designad bok - med den litet anspråkslösa titeln Allt du behöver veta om klassisk musik.

Den engelske musikproducenten John Burrows har uppbådat ett team av experter inom olika musikområden och sammanställt ett lättillgängligt referensverk, som efter en inledande snabbkurs i musikteori banar sig fram genom musikhistorien ända till samtida konstmusik.

Tonvikten i det rikt illustrerade verket ligger på komprimerade porträtt av de mest kända kompositörerna inom västerländsk konstmusik, med en snabbgenomgång av viktiga verk, ofta spetsat med diverse (oftast välbekanta) anekdoter.

Burrows skriver i förordet om sin avsikt med denna volym: ”Jag kontaktade förlaget Dorling Kindersley för första gången när de utvecklade en illustrerad bok om Shakespeare. Jag insåg genast vilket behov som finns av en rikligt illustrerad referenskälla som tar upp allt som kan tänkas vara praktiskt användbart inom musiken. Boken skall informera, intressera och vara användbar för alla som tycker om klassisk musik, oavsett ålder och kunskapsnivå.”

Detta är inte uppslagsboken för den som söker fördjupning, men som informativt referensverk är det gediget. Texterna är genomgående skrivna med både entusiasm och noggrannhet. Må vara att alltsammans är gjort för att attrahera en bred publik: det är ibland glassigt som i vilken modetidning som helst, alternativt superpedagogiskt som i hyperillustrerade guideböcker – men i mångt och mycket bjuds alltså en kompetent snabbguidning genom europeisk musikhistoria.

Det finns förvisso ett och annat att invända emot (en svensk läsare blir kanske besviken över att inga svenska kompositörer kvalificerat sig, och översättningen kan någon gång vackla till (”instigerade ett intresse” – vad är det?), men huvudintrycket är ändå ett verk där medarbetarnas entusiasm för uppgiften lyckligt landat i den färdiga produkten.

Man kan väl säga att detta verk motsvarar programserier med ”easy listening” och liknande – ett försök att fånga upp en bred publik och bilda den så mycket som nu bara är möjligt på dryga 500 sidor.

För egen del väntar jag nu bara på att det ska komma ett musiklexikon på dvd; där torde möjligheterna vara enorma.

söndag 3 januari 2010

GOTT NYTT ÅR

År 2010 blir det kammarmusik, opera och litteraturaftnar i Ovanmyra missionshus. En rad musiker, sångare och författare har tackat ja till medverkan och utförligt program kommer att presenteras inom högst några månader.