tisdag 1 december 2009

EMIL SJÖGREN: ny bok om hans tonsättargärning

Anders Edling
Emil Sjögren (monografi i serien ”Svenska tonsättare”)
Atlantis

Musikaliska akademin och bokförlaget Atlantis har tillsammans börjat utge en serie monografier om svenska tonsättare. Avsikten är att böckerna ska vara relativt lättillgängliga och innehålla utförliga verkförteckningar och information om tillgängliga inspelningar. Nyligen utkom musikbibliotekarien Anders Edlings bok om Emil Sjögren; en volym som måste sägas vara både välskriven och på välinformerad.

Anslaget är brett: fram stiger inte bara en av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets främsta kompositörer, utan också en god del av dåtida kotterier och stämningar. Sammantaget en välavvägd blandning av personhistoria, idéhistoria och musikhistoria.

Den på sin tid så uppburne Emil Sjögren – som av musiker, konstnärer och författare betraktades som ”Sveriges främste tonpoet” (med vänner som Strindberg, Heidenstam och Carl Larsson) – började från ungefär 1930-talet sakta försvinna ur det offentliga medvetandet. När en skivserie med svensk kammarmusik skulle utges på 1940-talet fanns Sjögren inte ens med! Dag Wirén påstod att Sjögrens kammarmusik ”lider av många tekniska brister”, och en annan hävdade att Sjögren ”inte ställt upp några större musikaliska problem att lösa”.

Nu, i början av 2000-talet, har stämningsmålaren Emil Sjögren börjat rehabiliteras; åtskilliga verk har de senaste åren utkommit på cd, ett Sjögren-sällskap har bildats och nya notutgåvor är under utgivning. Fortfarande är det emellertid sällan hans verk spelas på konserthusen; kanske krävs det att någon lyfter fram hans tonkonst genom ett antal temakvällar i exempelvis Berwaldhallen (och i radio och på tv) för att intresset för honom ska ta ny fart.

Anders Edling skriver: ”Sjögrens sånger sjöngs ständigt under 1900-talets första år på konserter, i sällskap och i hemmiljöer, och de räknades som en ungdomens musik.” Edling karakteriserar honom som ”en intimist”, med solosången, pianostycket, violinsonaten och orgelmusiken som sina domäner (orkesterförsöken är inte många).

Förkärleken för det lilla formatet påminner om en annan samtida storhet, nämligen Edvard Grieg. Redan som yngling beundrade Emil Sjögren Grieg – och när denne 1873 hade spelat i Stockholm och senare på kvällen var hembjuden till en familj klättrade Sjögren upp längs husväggen och höll sig fast i en stupränna, i hopp om att få se den store Grieg. Ett antal år senare skulle i sin tur Grieg komma att hylla Emil Sjögren, som den norske kompositören betecknade som ”Sveriges förste tonpoet”.

Hur ska man egentligen beskriva Emil Sjögrens musik? Förutom den kammarmusikaliska formen: utsökt lyrisk känsla och en stil som ansluter både till nationalromantiska stildrag och modernistiska, experimentella strömningar i tiden, där inte minst tidig impressionism allt mer smyger sig in.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar