Harry Martinson:

När man fotvandrar i världen blir sjöarna ens käraste dygd. Att sänka sina svullna aftonfötter i 'den namnlösa sjön', ta fram sina gula, flatslitna tvålbit i västen och smeka sina långa, fula tår, under en björk, på en udde, invid ett svartskuggat vatten: vad verklighet i drömmen.