Starka prosadikter

Finlandssvenske Kurt Högnäs, som nu vid åttio års ålder utkommit med sin sextonde diktsamling, är förvånansvärt okänd här i Sverige – och inte ens i Finland tycks han ha uppmärksammats efter förtjänst. Högnäs nya diktsamling, De bronsblå solarna, är ett mästerverk. I denna svit prosadikter möter en traditionell modernism; ibland påminnande om Gunnar Björling. Dikterna är oerhört vackra – både lättillgängliga och komplexa, konkreta och metafysiska, gnistrande klara och dunkelt suggestiva. Diktjagets sammansmältning med naturen och djupa reflektioner över skilda livsformer och tidens relativitet sker med ett språk lika gnistrande klart som dunkelt suggestivt. Ibland är det lyriskt högspänt à la en ordberusad Artur Lundkvist; men strax efteråt är det så kärvt och barskrapat att dikten närmar sig den abstrakta konstens säregna lyskraft. Sammantaget: livsklokhet och förundran, eufori och sorg – alltsammans sammanflätat till en betvingande läsupplevelse.

Tomas Tranströmer innan debuten

Tomas Tranströmers ungdomsdikter
Med kommentarer av Jonas Ellerström
Ellerströms förlag


Innan Tomas Tranströmer gjorde sin lyckosamma debut med samlingen ”17 dikter”, 1954, hade han publicerat ett smärre antal dikter i tidskrifter. Dessa hade fram till nyligen (2006) aldrig publicerats i bokform, och utgivaren, Jonas Ellerström, presenterar dem nu på nytt, inbakade i en resonerande och intressant essä – till vilken han även fogat en researtikel som Tomas Tranströmer publicerade i Arbetaren, 1953. Den har aldrig tidigare tryckts om.

Artikeln, som beskriver intryck från en resa i Tornedalen, refuserades av DN:s Olof Lagercrantz. Den kom i stället att publiceras på ett helsidesuppslag i syndikalistiska Arbetaren.

När jag läser Tranströmers resebrev kan jag inte låta bli att tänka på att Eyvind Johnson tjugo år tidigare hade gjort ungefär samma sak. Han hade under en veckas tid rest runt i Tornedalen, och hans resebrev därifrån publicerades i ett antal artiklar på DN:s Namn och nytt-sida.

Tomas Tranströmers skildring av norrländsk glesbygd tillkom som ett bidrag till Arbetarens artikelserie ”Mitt sommarlandskap”. Den unge Tranströmers text är lite ungdomligt vinglig, och emellanåt juvenilt överdriven (ödemarksvägen beskrivs som ”en väg som leder främlingen allt längre och längre in i Asien”) och ibland schablonartad (”en finskspråkig befolkning som inte gärna svarar på tilltal”).

Men emellanåt lyser texten till, låter ana talangen: ”Jag står på backkrönet och ser hur solljuset filtreras genom molnskikt efter molnskikt innan det träffar Karesuando som står med ett främmande, asiatiskt leende i sin lappdräkt.”

Tomas Tranströmer, 80, hyllas med böcker

Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt (Bonniers)
Tomas Tranströmer: Dikter och prosa 1954—2004 (Bonniers)


Strax innan Tomas Tranströmers 80-årsdag hyllar Albert Bonniers förlag den i många år nobelpristippade poeten med dels en mycket omsorgsfullt formgiven samlingsvolym, innehållande dikter och prosa som utgivits under åren 1954—2004, dels med en omfångsrik monografi skriven av litteraturvetaren Staffan Bergsten, som här samlat sig till, tycker jag, ett av sina bästa verk någonsin, vilket betyder: utomordentligt välskrivet.

Staffan Bergsten, en av landets främsta kännare inom området poesihistoria, gav redan i ”Den svenska poesins historia” (2007) prov på sin insiktsfullhet när det gäller Tranströmers diktning. Nu har han skrivit ett diktarporträtt där han mindre beskriver diktarens privatliv – även om han uppmärksammar framför allt Tranströmers arbete som psykolog – utan framför allt inriktar sig på att söka beskriva hans poesi, både motiviskt, metriskt och, inte minst, analytiskt.

Än en gång frapperas man av Bergstens skicklighet i att nysta upp en dikt och klarlägga den. Jag vet få litteraturvetare som med sådan stringens och beläsenhet kan lösa upp strofer in i minsta beståndsdel och frilägga både innehåll och strukturer. Han gör det dessutom på ett språk präglat av klarhet och saklighet.

Staffan Bergsten har mycket gemensamt med äldre tiders litteraturhistoriker; han väver samman dikt och liv och tvekar inte att –nästan i förbigående – slå fast att dikternas ”jag” är identiskt med personen Tomas Tranströmer; en liknande utsaga skulle knappast en yngre litteraturvetare drista sig att skriva.

Men i det stora hela fungerar Staffan Bergstens monografi som en upplysningscentral: Bergsten kastar ljus både över Tranströmers liv och över hans dikter, och sammantaget avslutar jag läsningen med en känsla av att ha berikats.

Staffan Bergsten var under flera år kollega med Tranströmer, då denne medverkade som lärare på ”Skapande svenska”-kursen på litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, och de har i decennier också varit vänner. Föreliggande bok har tillkommit i ett nära och vänskapligt samarbete mellan Staffan Bergsten och Tomas Tranströmer och dennes fru, som numera fungerar som ett slags tolk åt den slagrörde poeten. Mot denna speciella bakgrund är nog monografin att betrakta som ett ”vänskapsporträtt” i lika hög grad som ett ”diktarporträtt”, men med den förutsättningen given kan man å andra sidan gissa att både just denna vänskap samt Staffan Bergstens mångåriga förtrogenhet med Tranströmers texter faktiskt också på många sätt gynnat den slutliga boken.

Om Augustin Mannerheims Goethe-tolkningar i nyutkomna "Livskälla ur döden sprungen" (ellerströms)

Till det yttre är detta en enkel, på gränsen till oansenlig liten volym, där läsaren dessutom, otidsenligt nog, måste sprätta sidorna med kniv innan läsning är möjlig, men vilken glimmande Goethe-skatt denna bok rymmer! 96-årige Augustin Mannerheim (brorson till finske presidenten Gustaf Mannerheim) har efter ett långt livs umgänge med Goethe nu samlat ett urval tolkningar ur den tyske diktarens produktion och dessutom försett alltsammans med ytterst intressanta kommentarer. Augustin Mannerheim, som själv kan framstå som en sentida Goethe-gestalt (slottsherre, litteraturforskare, civiljägmästare, poet), är lyhörd både för klarheten i Goethes diktkonst och för den komplexa rimflätningens speciella krav. Hans förtrogenhet med Goethe framstår faktiskt som rena valfrändskapen, och tonsäkerheten när han baxar över en dikt från tyska till svenska är anmärkningsvärd. Översättningarna måste kort sagt betecknas som mästerliga.

Ny bok av rättviksförfattaren Rolf Christerson

Huvudpersonen i dalaförfattaren Rolf Christersons förra roman, En stjärna i skogen, var en trendmedveten konsult som for omkring i Sverige för att övertala glesbygdskommuner att satsa på centrumutveckling. ”Riv gamla hus och ersätt alltsammans med en modern galleria!” Satiren fick mig att associera till Nikolaj Gogols Döda själar. Den godmodiga humorn kunde påminna om Bo Baldersson, och de drastiska upptågen om Paasolina.

Rolf Christersons nya roman, Vågspel trots allt (också den utgiven på egna förlaget Siljan), är mer psykologiskt-filosofiskt inriktad och har ett allvarligare tonläge (även om Christersons prosa också här karakteriseras av ett lätt och luftigt anslag, där humorn ofta ges spelrum. Till stor del handlar det dock om en ganska försynt, finstilt humor). Boken består av tolv kapitel, och i vart och ett av dessa kommer en person till tals. Texterna är ett slags inre monologer, svepande mellan dåtid, nu och framtid. De tolv människorna tycks ha endast ett gemensamt: att de bor i ett och samma hyreshus.

Vad säger ett sådant faktum om människors ensamhet? Åtskilligt. De som här kommer till tals – ett tvärsnitt av en inlandskommuns befolkning – ger bilden av ett samhälle där ensamheten tycks konstitutiv. I den grad Christersons tolvstämmiga samtidsverk kan ses som en ”kollektivroman” är det i så fall ett kollektiv som imploderat; den parallell som man kan dra till Josef Kjellgrens Människor kring en bro förstärker skillnaderna till det ensamhetens Sverige som går i dagen hos Christerson.

Förbindelserna mellan bokens karaktärer tycks inte vara många, och de är i vart fall inte särskilt tydliga; för mig blir detta snarare en slumpartad mosaik av röster, lite i stil med danske Peer Hultbergs (vidunderliga) romaner, där en kör av röster flätats ihop till polyfoni av prosalyriskt förtätade, korta monologer. Det är förstås också lätt att associera till Bodil Malmstens pjäs För att lämna röstmeddelande, tryck stjärna, där ett antal monologröster bildar en samtidskritisk mosaik av det tidiga 2000-talets Sverige.

Rolf Christerson har en uppenbar talang att beskriva människors ensamhet och självtvivel. Ett återkommande tema är förfelade drömmar – men samtidigt besitter hans gestalter en förmåga att stoiskt uthärda prövningar och – trots allt – tappert tro på morgondagen. Det är allmängiltigt, ofta träffande, och dessutom smyger det sig en hel del samhällskritik. Rolf Christerson riktar sökarljuset mot välfärdssamhällets baksida.

Djupast trålar författaren i det avslutande kapitlet, där en trägen konstnär får komma till tals. Han ventilerar frågor om det berättigade i att ägna sig åt måleri – när ”allt har målats bättre av Zorn, van Gogh, Larsson, Liljefors, Edelfeldt och de andra”. Men mirakulöst nog lyckas det både denne och de elva andra i hyreshuset att (via tappert resonerande) vända tvivel till stolthet, mörker till ljus – och hux flux lyser vardagens grus guldlikt.

Systemkritik och apacher

Det senaste halvåret har det utkommit en rad läsvärda böcker som granskar de ökande klyftorna i samhället och – inte minst – socialdemokratins handfallenhet inför denna accelererande utveckling.

I höstas utgav ekonomijournalisten Bengt Ericson Den nya överklassen (Fischer&Co), där han belyser en svensk ekonomisk elit som snabbt fjärmat sig från vanliga människors liv. Han beskriver finansmäns och riskkapitalisters extravaganta livsföring och skildrar hur de bor. Ibland blir texten kvällstidningsaktigt reportagemässig: läsaren får blicka in genom uppborrade nyckelhål till denna andra värld. Bengt Ericson ger fascinerande men framför allt förfärande inblickar i dessa stenrika, bonusbestänkta företagsledare liv. De lyxrenoverar spatiösa våningar på Strandvägen eller flyttar ut på landet och lever herrgårdsliv. Ericsons reportageliknande resa genom den nya överklassen mynnar dock inte i någon systemkritisk slutsats, utan snarare i ett slags from förhoppning om att det kapitalistiska systemet ska självsanera och småningom minska dagens extrema inkomstskillnader mellan direktörer och arbetare.

För den som vill veta mer om den nyliberala vågen och om välfärdssamhällets allt tydligare problem att hävda statligt befästa jämlikhetsmål kan rekommenderas Tony Judts Illa far landet (Karneval). Den brittiske historikern Tony Judt, som 2006 nominerades till Pulitzerpriset för sitt omfattande översiktsverk över europeisk efterkrigshistoria, avled 2010 av en obönhörlig, snabbt nedbrytande neurologisk sjukdom, men kort dessförinnan hann han diktera denna intressanta och tankeväckande bok, liksom även den mer personliga Minneshärbärget: ett lika sorgligt som vackert avskedstagande till världen och till livet, skrivet på en koncis, osentimental prosa – men ändå med starkt lyrisk verkan.

Tony Judt dryftar socialdemokratins passivitet i ett läge där jämlikhetsidealen med kraft behöver hävdas. Detsamma gör Göran Greider i sin nya bok, Ingen kommer undan Olof Palme (Ordfront); en utomordentlig skildring av den svenska välfärdsmodellens uppgång och fall och om hur visionen av det starka samhället allt mer krakelerat. Tron på kollektiva lösningar har ersatts av individuella val (vi är snudd på situationen ”Rädde sig den som kan”).

Tony Judt och Göran Greider rör sig över ungefär samma territorium – båda med utpräglat idéhistoriska infallsvinklar. Båda förenar dessutom teoretiskt anlagda resonemang med stor kunskap och en tydlig personlig närvaro i texten. Också den resonerande, lite slingriga stilen har de gemensam. Greiders bok om Olof Palme beskriver en socialdemokrati som tappat både självförtroende och visioner. Här bjuds en i mitt tycke fantastisk läsning.

Slutligen rekommenderas Peter Glas oerhört spännande bok om Geronimo; apachekrigaren ledde de sista fria indiangrupperna och i många år gäckade de amerikanska trupperna. Gång på gång rymde han från reservatet i Arizona; sista gången 1886, tillsammans med 18 krigare och 20 kvinnor och barn. Vid ett tillfälle jagades gruppen av 5 000 soldater! Geronimo (Bakhåll) beskriver ett indianfolk med mästerliga gerillakrigare och som levde i symbios med den omgivande ökennaturen. Peter Glas skriver engagerat och kunnigt och varvar tillbakablickar på apachekrigens sista dagar med intryck från en resa i samma trakter nu på 2000-talet. Lägg därtill en mängd unika dokumentärfoton. Det här är en bok som till och med överträffar Alexander B: Adams stora biografi med samma namn (Toronto, 1971). Peter Glas skriven i samma slags personliga stil som norrmannen Helge Ingstad, som i Apacheindianerna (Skoglunds, 1946) reser runt i 1930-talets norra Mexiko för att fördjupa sig i envisa rykten om att det skulle ha funnits en grupp apacher som ännu i början av 1900-talet ska ha gäckat alla förföljare. Peter Glas bok är dock mer välresearchad och kanske inte fullt lika romantisk i sin syn på apacherna.

En rad nya diktsamlingar!

Finlandssvenske Claes Andersson, född 1937, har inte bara varit verksam som läkare, jazzpianist samt engagerad vänsterpolitiker (och 1995—1998 Finlands kulturminister); han har dessutom skrivit 23 diktsamlingar, 7 prosaböcker och en del dramatik. I hans senaste lyriksamling, Mörkrets klarhet (Söderströms/Heidruns), där ”sommaren har insjuknat i höst” och där träden ”sjunger i stormen”, dominerar en känsla av försoning; ett slags trotsig hoppfullhet, allt mörker till trots. I slutdikten ljuder Bachs musik, som ”kryper med sina silvertrådar längs mina nervbanor”. Det är en ganska talspråklig och lättillgänglig lyrik, fylld av underbara bilder (”Ditt ansikte är den världsdel jag vill resa till) men också av politiska aspekter. Därtill bråddjup ängslan: ”Lyssna till ensamheten i min hemska bön.” Här finns också en vidare oro: ”En försvinnande kort stund av mänsklighet på en obetydlig planet i ett hörn av ett hörn i universums långkorridor”.

Bo Carpelan, sedan mitten av förra århundradet en centralgestalt i den finlandssvenska litteraturen, har utgett en oerhört fin diktsamling: Gramina (Bonniers). Den nu 84-årige legendaren åberopar Horatius, Vergilius och Dante och bjuder en reducerat modernistisk poesi, präglad av såväl klarhet som gåtfullhet (”Allt levande/ oförklarligt”). Somligt är hisnande vackert: en hårt, närmast celanskt eller wittgensteinskt komprimerad poesi. Annat minner om Hölderlin, Tranströmer och Norén. Ålderdom och förestående död kastar mörka skuggor över Carpelans trotsigt flammande lyrik (bara någon enstaka putslustighet verkar stilbrytande). Slutstrofen, som ansluter till Dantes paradisvision, är magnifik: ”När ljuset ej mera bländar/ är din hemtrakt där/ och din vila”. (Kuriöst nog utgav Torsten Holmström 1926 en diktsamling med samma titel: Gramina.)

En spännande, på många sätt avancerad diktsamling är Anna Hallbergs Colosseum, Kolosseum (Bonniers), med ett mångformat poetiskt uttryck och där emellanåt korta fragment får en väldig lyster – mitt i ett virrvarr som emellanåt ter sig lite abstrakt och utstuderat formalistiskt, andra gånger genuint sökande. Det finns ett stort mått av rörelse och upptäckarglädje i denna komplexa samling. Mer avklarnad, elegisk och delvis nostalgiskt sökande i barndomslandet framstår Arne Johnsons nya diktsamling Reidjz (Symposion); här med ett återkommande omkväde om en ungdomskärlek (där känslostyrkan är nästan högromantiskt sprickfärdig). Här finns genklanger av typisk 1980-talslyrik, men ofta dominerar en påfallande enkelhet; ett vardagsnära idiom som – åtminstone när det gäller prosadikterna – får mig att tänka på såväl Saarikoski som Greider (”Jag tänker på de hus jag vistas i, hur tid passerar omkring dem och genom dem, hur spikar, foder, möbler belastas av människors utsöndringar, röster, det är en glittrande varp.”).

Till sist litet kort om ytterligare ett antal titlar. Kristian Lundbergs Mörkret skulle vara som ljuset (Symposion): denna lyrik är lika romantisk som modern, lika samtidsanknuten som orfiskt skådande. När han är som bäst kan jag inte låta bli att tänka på Erik Lindegren. Mer vardagligt förankrade är dikterna i Margareta Mörcks Livet som det kan vara ibland (Vulkan); den okonstlade, lite tonårsslängiga diktionen genererar, när den är som bäst, ett slags paradoxala förtätningar, mitt under kökslampan. Rainer Maria Rilkes högstämda Duinoelegier har utkommit i nyöversättning av Camilla Hammarström (Lejd); någon gång kan jag inse styrkan i den modernisering hon gett språkdräkten; andra gånger tycker jag att Lindegrens serena form fortfarande är oöverträffad. Ellerströms har släppt en utsökt liten volym: Edith Södergrans Aforismer: en rad poetiska förtätningar som även kastar starkt sidoljus på hennes dikter. Här med ett utmärkt förord av Jonas Ellerström och Agneta Rahikainen. På samma förlag introduceras även för första gången på svenska en av det japanska 1900-talets största poeter: Akiko Yosano, här i översättning av Kazuyo och Håkan Lundström. Den 23-åriga Yosana gjorde 1901 succé med dessa dikter: haikuartade femradingar, fyllda av en lika komprimerad som säregen skönhet.

Nya böcker

I en av Andrej Tarkovskijs filmer, jag vill minnas Spegeln, bläddrar en av huvudpersonerna i en praktfull bokvolym, fylld av reproducerade ikonmålningar. Kameran dröjer andaktsfullt vid bild efter bild. Pappersprassel vid sidvändningen är det enda ljud som hörs. Själva läsakten förlänas en underbar materialitet. Närbilderna, lugnet, handen som vänder blad – det är som om även läsandet här blir något ikonartat.

Jag minns detta när jag nu bläddrar i den nyutkomna ”Hälsning från Leksand”, med gamla vykort och andra fotografier från tiden kring förra sekelskiftet – då Leksand var ett av landets populäraste resmål. Jag sjunker in i motiven. Det är som att falla djupt i en brunn av historia. Jovia Marceta på Leksands kulturhus är redaktör för denna gediget sammanställda bok, utgiven av kommunen och med Roland Andersson som textförfattare.

Inte nog med att detta är en fantastisk bok: det medföljer även en dvd, där Olle Winge berättar om gamla tiders Leksand, varvat med avsnitt ur gamla dokumentärfilmer. Dessutom finns flera bildspel där fotografier passerar revy, till musik av Leksands spelmanslag, Sofia Sandéns sång, osv.

Jag nämner detta som exempel på en av 2010 års intressanta bokvolymer. Låt mig helt kort nämna ytterligare några: Litteraturprofessor Lars Lönnroths fantastiskt välskrivna memoarer; här bjuds en stilistisk uppvisning av i dag sällsynt slag. Lönnroths ”minnesfragment” är skrivna med en språklig klarhet som påminner mig om Ivar Los memoarer, som utstrålade samma berättarglädje, samma språkliga smidighet och okonstlade uttryckskraft. Lönnroths 500-sidiga ”Dörrar till främmande rum” (Atlantis) är hyperspännande; inte minst interiörerna från Berkeley, som utgjorde något av 68-rörelsens vagga och där gästlärare Lönnroth i den allmänna radikaliseringens namn med ens lade sig till med helskägg.

Göran Greiders ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” (Ordfront) är inte genomgående så personligt präglad som jag kanske hade väntat mig; i mångt och mycket bestås läsaren med ganska allmänt hållna analyser av de senaste decenniernas politiska och ekonomiska utveckling. Greider tar sig grundligt fram; han plogar upp höga vallar av läsfrukter och komplexa analyser – men om man framhärdar i den emellanåt ganska kompakta prosan belönas man rikt: Göran Greiders reflektioner kring klass och miljö är fundamentala och viktiga. Läs!

Att Henrik Berggren inte fick Augustpris för sin suveränt skrivna Palmemonografi, ”Underbara dagar framför oss” (Norstedts), förvånar. Det är en av årets bästa böcker – som därtill blixtbelyser det svenska folkhemmets uppgång och fall.

Jag vill även nämna den lite udda ”Långsamhetens nej”, utgiven av den produktive Thomas Nydahl (Tusculum), som här odlar ett slags ”slow thinking” i montaignesk anda. Det är reflektioner i allehanda ämnen, men genomgående återkommer ett slags vantrivsel i den moderna kulturen (jag kommer att tänka på Botho Strauss). Thomas Nydahl hatar ”shoppingkulturen” och värnar sin outsiderroll (och längtar, följdriktigt, till ”Ölands allvarsmarker”).

Bestsellers = bäst litteratur?

Som ”inköpsvägledning” har Bonnierägda nätbokhandeln Adlibris börjat skicka listor över nyutgivna böcker till svenska bibliotek. I exempelvis Stockholm görs redan de flesta beställningar utifrån Adlibris-listorna.

”Det här är en grundklassning över vad de behöver köpa”, förklarar företagets vd, Pär Svärdson.

Kategori A, ”Storsäljande författare”, presenteras först. Allra sist, under F, förtecknas ”Mycket smal litteratur”.

Ska svenska bibliotek alltså hädanefter basera sina inköp på hur kommersiellt gångbar en viss titel är?

Även Bibliotekstjänst drivs i allt högre grad av kommersiella hänsyn. Tidigare recenserades allt nyutkommet (recensionerna betydde åtskilligt när landets bibliotekarier planerade bokinköp) men numera avböjer BTJ att recensera bl.a. ”smal lyrik med låga försäljningssiffror”.

Adlibris har alltså börjat toppstyra bibliotekens inköp. Konsekvens: deckare och kokböcker kommer att fylla en allt större del av utrymmet medan ”smal” litteratur aldrig får en chans.

”Vi underlättar bara bibliotekariernas jobb”, säger Fredrik Lind på Adlibris.

Snart blir väl biblioteken Adlibris-filialer. Dags för ett nytt författaruppror?

Utblick över fördomar

När Eyvind Johnson och Harry Martinson 1974 tilldelats nobelpriset i litteratur utsattes båda för hätsk kritik. De mer eller mindre förföljdes i media. Deras sista tid i livet fördystrades av detta misstänkliggörande. Eyvind Johnson slutade skriva och dog efter två års tystnad, Harry Martinson blev allt mer deprimerad och tog sitt liv.

På ett seminarium hörde jag en gång Kerstin Ekman berätta om när hon blev uppringd av DN:s kulturredaktion, som berättade nyheten att Harry Martinson var död. Tidningen ville ha en reaktion. Kerstin Ekman: ”Jag började gråta i telefonen. Men då blev journalisten förvånad: ’Va? Gråter du? Det är du den första som gör.’ Sådan var stämningen på den tiden.”

Karl Vennberg deklarerade att Johnson och Martinson inte var värda priset. Sven Delblanc betecknade Akademiens beslut som ”katastrofalt”. När Harry Martinson och Eyvind Johnson själva fick komma till tals i tv framstod de som så sammanbitna, så på sin vakt, att man snarast fick intrycket av två anklagade. Harry Martinson förklarade inför tv-kameran att han var ”beklämd” av de negativa reaktioner han mött.

Sveriges Radio gjorde ett Eko-inslag med Mikael Timm som reporter – som spydig och ironisk gentemot Eyvind Johnson faktiskt hånade denne. När Johnson mångordigt försökte besvara frågan hur det kändes att få nobelpris, avbröt Mikael Timm (likt en raljant Täppas Fogelberg): ”Jaha, det var tydligen en svår fråga.”

De kritiska rösterna var många. Kurt Aspelin menade att valet var ”helt befängt” och Sven-Eric Liedman ansåg att såväl Johnson som Martinson var ”fruktansvärt passé”. Olof Lagercrantz anklagade Nobelkommittén för ”återfall i nationalism och provinsialism” och DN-kritikern Karl-Erik Lagerlöf skrev: ”Eyvind Johnson är ju internationellt sett inte på något vis en nydanare.”

När jag i början av 1980-talet så smått började forska valde jag Eyvind Johnsons prosa. Jag mötte förvånade reaktioner och nedlåtande kommentarer på den litteraturvetenskapliga institutionen. Hur kunde jag över huvud taget intressera mig för Eyvind Johnson? Han var ju överspelad sedan länge! En mossig, borgerlig författare! En klassförrädare! En överlöpare! Några av de mer revolutionära forskarna menade att hans nobelpris var överklassens uppmuntrande tack för att han genom sitt författarskap avslöjat sig som en klassförrädare.

Politruker som konstapelaktigt bevakar litteraturen har väl alltid funnits. Själv fick jag nyligen höra att min senaste bok, Utblickar från Söderås (med ju ganska oskyldiga små betraktelser från Siljansbygden), var att betrakta som i det närmaste ”sverigedemokratisk”.

Varför det? Jo, ordet ”nationalromantik” nämns där flera gånger.

Hm… Kanske hela sjön mellan Rättvik och Mora är lite misstänkt – ja, utsikterna häromkring lite sverigedemokratiska?

Ny Vilhelm Ekelund-bok

Jonas Ellerström – som 1983 grundade lyrikförlaget Ellerströms – är sedan länge känd som en av landets främsta kännare av Vilhelm Ekelund; berömd 1900-talspoet och viktig föregångare till den lyriska modernismen. Ellerströms senaste Ekelund-volym, ”Dikterna till Ekelund”, är en antologi bestående av dryga fyrtiotalet dikter; alla riktade till Vilhelm Ekelund och skrivna av både vänner och allsköns diktare. De medtagna texterna är daterade alltifrån 1908 till 2010 och emellanåt mycket personligt hållna. Den konstnärliga kvalitén är starkt skiftande, men förläggaren tycks ha bestämt sig för att i denna utgåva publicera allt som kunnat vittjas i ämnet. Vad som i slutändan ger denna smakfulla lilla antologi viss tyngd är mindre hyllningsdikterna i sig utan de precisa, kunskapsrika kommentarer Jonas Ellerström adderar till varje poesibidrag.

Diktsamlingar som romaner

Diktsamlingar tjocka som Krig och fred och Bröderna Karamazov? Ja, kanske inte Göran Sonnevis Oceanen (420 sidor), men Ulf Lundells Frukost på en främmande planet (830 sidor). Den sistnämnda betraktas ofta som en roman, men jag läser den i första hand som en diktsamling: en samling reflektioner, anteckningar och minnesbilder som spränger den gängse lyrikens gränser.

I år har två tegelstensartade diktsamlingar utkommit: Joar Tibergs Ansvaret, Ansvaret, Ansvaret, Ansvaret (ja, så lyder titeln) och Johan Jönsons Livdikt, båda på Bonniers. Den förstnämnda är inte paginerad men rymmer uppskattningsvis 800 sidor, och Johan Jönsons drygt 700.

Så ironiskt: så omfångsrika som dessa volymer är väl inga romaner som ges ut i dagens Sverige!

Joar Tibergs diktsamling består av en mängd fragment, med ofta bara något ord per sida, och får mig att minnas underbara avantgardistiska lyrikböcker i Berlin för trettio år sedan – men magnituden i Tibergs experimenterande minner också om Morten Söndergaard; en av dagens främsta danska poeter. Samtidigt röjer Tibergs sparsmakade Big Bang en språkkänsla påminnande om Lars Noréns sextiotalsdiktning. Joar Tiberg töjer lyriken till nästan språklöshetens gräns – vilket paradoxalt nog får dessa utslungade skärvor att glimma än starkare. Här – med ofta Stig Larssonskt renodlade trivialiteter – bjuds ett slags anti-dikt – som ger svensk lyrik en rejäl skjuts framåt. ”Jag är inte poet, jag hatar poesi”, skriver denne – poet.

Johan Jönsson är en mer frenetiskt sökande konstnär, hela tiden vidöppen för sin samtid och i dialog med skeenden runtom i samhället. En nyckelmening i Livdikt: ”levandet är radikalt begränsat och beroende. Fiktionen, som konstituerar våra förhoppningar om nästa dag, försöker ta sig ur det.” Så blir hans livdikt ett slags överlevnadsrum. Jönssons dikter är generellt mer intellektuellt resonerande än Tibergs. Andra gånger framskymtar starkt hat gentemot samhällets privilegierade. Johan Jönsson odlar ett klassperspektiv och skriver självutlämnande om tröstlöshet och utanförskap. Flera hundra sidor består av ett slags samtal där diktjaget intervjuar sig själv. Frånsett en släng av postmodern kostymering är detta angelägen, intressant och friskt formsökande lyrik – besläktad med samlingens skalbaggar på sista sidan: ”rör sig, vankar, längs med marken, omkring, på väg mot nya äventyr”.

I en DN-intervju häromåret sa Johan Jönsson: ”Om romanen tidigare var den genre som kunde svälja allt så är det poesin som gör det nu.”

Om "Mörkrets klarhet" (Söderströms/Heidruns): ny diktsamling av Claes Andersson

Finlandssvenske Claes Andersson, född 1937, är verkligen mångsidig. Utöver 23 diktsamlingar, 7 prosaböcker och en del dramatik är han dessutom läkare, jazzpianist samt engagerad vänsterpolitiker (och 1995—1998 Finlands kulturminister). Till en början skrev Claes Andersson tämligen traditionell centrallyrik, men efterhand har ett stort mått av samhällskritik letat sig in i texterna. I denna nya diktsamling, där ”sommaren har insjuknat i höst” och där träden ”sjunger i stormen”, dominerar en känsla av försoning; ett slags trotsig hoppfullhet, allt mörker till trots. I slutdikten ljuder Bachs musik, som ”kryper med sina silvertrådar längs mina nervbanor”. Det är en ganska talspråklig och lättillgänglig lyrik, fylld av underbara bilder (”Ditt ansikte är den världsdel jag vill resa till) men också av politiska aspekter. Därtill bråddjup ängslan: ”Lyssna till ensamheten i min hemska bön.” Mörkret framstår som svårgripbart. ”Jag står vid det öppna fönstret och ser ut i mörkret, känner hur det äter mig tills jag är enbart mörker”. Här finns också en vidare oro: ”En försvinnande kort stund av mänsklighet på en obetydlig planet i ett hörn av ett hörn i universums långkorridor”.

Strändernas svall

Andra världskriget var ännu inte slut när den krigströtte Eyvind Johnson sommaren 1944 började skissa på romanen Strändernas svall – med den likaså krigströtte Odysseus i huvudrollen. Eyvind Johnson befann sig vid detta tillfälle på semester vid havet, strax utanför Göteborg. Året innan hade han utkommit med sista delen i Krilontrilogin, skriven som ett bidrag till kampen mot nazismen.

Ett halvår efter västkustvistelsen – och bara några månader innan Hitlerregimens slutliga kollaps – noterar Johnson i sin almanacka: ”Börjat med romanen om Odysseus.”

Strändernas svall utkom senhösten 1946 och blev genast mycket uppmärksammad. Boken räknas i dag som en av nobelpristagarens främsta. Sten Selander recenserade författarens omdiktning av det grekiska eposet: ”Ingenstans har Eyvind Johnsons berättargåva fått friare tyglar än här.” Anders Österling prisade verket som ”en av de djärvaste ansatserna i vår nya berättarkonst”.

Homeros Odysséen hade fascinerat Johnson ända sedan ungdomsåren. Under en stipendievistelse i Cap Breton vid franska atlantkusten i slutet av 1920-talet – när han första gången kom i kontakt med Havet – identifierade han sig så starkt med den grekiske gestalten att han i ett brev till vännen Rudolf Värnlund avslutade med orden ”Odysseus, resenär”.

Romanen utspelas i antik tid men handlar samtidigt om vår egen tid. ”En roman om det närvarande”, som undertiteln lyder. Det sinnrikt uppbyggda verket återger inte bara skilda tider utan också skilda verkligheter, på typiskt johnsonskt manér.

Odysseus långa resa hem från kriget innefattar diskussioner om skuld och hämnd. Evmaios uppfattning att ”krig föder krig” är en variation på en tanke som länge hade funnits hos Eyvind Johnson. Eller som han skrev i den tidiga romanen Minnas: ”Ingen handling sker som icke är moder till en annan.”

Odysseus ges en rad roller i romanen: han är Resenären, Berättaren, Den finurlige – men också Den tvekande. Någon plats för heroisering finns alltså inte plats för i Johnsons omdiktning. Inte efter två förödande världskrig.

Ett stort mått av avheroisering präglar snarare Johnsons omskrivning av Homeros berättelse. I krig finns bara förlorare. Avheroiseringen märks också genom en hög grad av psykologisk komplikation – liksom i de återkommande dubbelexponeringarna antik tid–modern tid.

En rad samtidsanalogier förekommer. Penelopes friare huserar vilt på Ithaka under Odysseuss frånvaro – likt tyska soldater i de ockuperade länderna. Och Dolios dotter är en motsvarighet till vad som i Norge kallades ”tysketöser”.

Johnsons pacifistiska övertygelse tonar fram på olika vis. Mot slutet av boken anas en utopi: att upprepningens cirkel av krig kanske kan vara slut och att en ny tid i stället kan ta sin början (”skeppet är uppdraget, jag har gjort i ordning ett bad, älskade herre”).

Romanen börjar i den situation som beskrivs i Odysséns femte sång: Odysseus är hos Kalypso, som han måste lämna, eftersom gudarna bestämt att han skall återvända till Ithaka. Johnsons vankelmodige Odysseus både vill och inte vill lämna denna kvinna; han är nämligen medveten om att hans återkomst till Ithaka kanske leder till ett nytt krig. Ena stunden verkar han acceptera gudarnas ordning och förelägganden; vid andra tillfällen är han mera upprorisk. Acceptera sitt öde eller göra uppror? Här finns rentav ett inslag av existentialism. Eyvind Johnson hade vid denna tid just stiftat bekantskap med Sartre (som han även översatte till svenska). Odysseus undrar om ett krig nödvändigtvis måste följas av ett nytt – eller kan historien ta en ny vändning? Frågeställningen skulle komma att följa Johnson också i senare romaner.

Drömmen om en tillvaro utan krig återkommer under Odysseus vidare färder, bort från Kalypso på ön Ogygia (=Utopia!). Evmaios får bli språkrör för utopin: blodsvallet längs stränderna kan upphöra, säger han, först ”om mänskorna slutar att slåss om makten”.

Starka upplevelser av Havet återkommer, boken igenom. Som Merete Mazzarella skriver i sin avhandling om verket (Myt och verklighet): ”Havet finns hela tiden med på ett sinnligt gripbart sätt” /…/ ”I själva verket förefaller havet i Strändernas Svall att vara allestädes närvarande och allvetande. Det lever, det andas och det lyssnar. Det binder ihop alla kuster och skapar därmed en känsla av samhörighet och samtidighet mellan romanens olika skeenden, dvs. mellan Odysseus upplevelser å ena sidan och Penelopes och Telemakhos å den andra.”

Olika former av samtidighet återkommer även strukturellt. Tre skilda förlopp synkroniseras och beskrivs parallellt. Odysseus äventyr; Penelopes tillvaro på Ithaka; Telemakhos resa. Mot slutet löper dessa tre huvudskikt samman (strukturen påminner om en trestämmig fuga, har någon påpekat). Ambitionen att skapa samtidighet framkommer också av avsnitten som växelvis beskriver Nausikaa och Odysseus – och som getts rubriken Växelsång.

Strändernas svall finns även i dramatiserad form (jag har sett den både som talteater (1987) och som opera (i Vadstena på 90-talet). Avsnitten om Nausikaa har tonsatts av Ingvar Lidholm, för sopran, kör och orkester.

Vid 67 års ålder höll Eyvind Johnson ett tal vid Sveriges klassikerförbunds årsmöte; han berättade då även om Strändernas svalls tillkomst. ”En del böcker känns som uppenbarelser. Homeros blev en sådan för mig /…/ i synnerhet Odyséen”. Och om Strändernas svall: ”Den är ett försök till en spegling eller speglingar av situationer, problem och stämningar världen runt i vår egen tid.”

En historiepessmistisk syn präglar Johnsons tal vid klassikerförbundets årsmöte 1967: ”Människorna förändras inte så mycket genom tiderna – som många, som tror sig att de börjar en ny tideräkning med sig själva, inbillar sig. Jordklotets folk har gång på gång upplevt samma ängslan, samma slags fasor, samma väntan, samma besvikelser, samma förnyade förhoppningar som antikens människor”.

Just detta slags historiesyn skulle senare komma att ligga författaren till last, när han under 1970-talet ofta kom att stämplas som ”borgerlig pessimist” och ”klassförrädare”.

Ny diktsamling av Tomas Mikael Bäck

Den finlandssvenske poeten Tomas Mikael Bäck (f. 1946) förvaltar alltsedan debuten 1972 en ganska avantgardistisk ådra. Hans diktning präglas likväl av ett vardagligt tonfall och är oftast relativt lättläst. Närmast tematiskt utforskar diktaren alldagliga miljöer genom att med öppna sinnen beskriva vardagliga erfarenheter. Nostalgiskt blir det sällan; snarare är tonfallet reflekterande, eller lekfullt. Bäcks senaste diktsamling, Fantasi C-Dur, innefattar musikaliska upplevelser; boken kan ses som en replik till Schumanns komposition med samma titel. Precis som i Infjärdsbild (2008) reser diktjaget tillbaka till barndomslandskapet. Lätta impressioner och minnesbilder dominerar kontrasteringen av barndom och ett vintrigt nu. Men känslan av främlingskap växer. Minnena tenderar att övergå i fantasier: moll blir dur. Tomas Mikael Bäck skriver en nedtonat modernistisk, genomgående sinnligt registrerande poesi – som dessutom växer i betydelse vid en omläsning.

Dansk lyrik: en översikt

Efter att ha läst ungefär trettio nyutkomna diktsamlingar kan jag bara konstatera att den danska lyriken tycks vitalare än den svenska – men kanske har det delvis att göra med att de danska förlagen inte dragit ned så starkt på utgivningen som många svenska förlag. Särskilt Borgen forlag har av tradition en ambitiös utgivning av just lyrik.

Att möta det danska språket via lyriken är fantastiskt. Gång på gång under läsningen slår det mig hur vackert danska språket faktiskt ljuder…

Trålar man inom nyutgiven dansk lyrik finner man – precis som i Sverige – en stor mängd postmodernism: en mångdimensionell, komplex, polyfonisk och formmedveten poesi där en språkdiskursiv upptagenhet emellanåt dominerar. Men vid sidan av detta uppror mot den centrallyriska, identifikationsskapande traditionen finns en bredd och en djärvhet som i sig vittnar om rådande vitalitet. Lyrikens traditionella gränser överträds gärna, till förmån för de mest skilda experiment.

Just blandningen av genrer och former inom den nya poesin fick nyligen den danska litteraturvetaren Marie Büchert att fråga sig: ”Måske er det her, i de hybride former, at fremtidens virkelighed skal findes?” Och: ”Måske er denne besværlige virkelighed helt anderledes, end vi er vant til at tænke den.”

Här nedan några framträdande namn inom dagens danska lyrik.

Henrik Nordbrandt (f. 1945), en av dansk litteratur mest hyllade diktare. Fick år 2000 Nordiska rådets litteraturpris för diktsamlingen Drömmebroer. Har sedan debuten 1966 publicerat uppemot 40 titlar – förutom dikter också deckare, barnböcker, essäer, dagböcker – och en kokbok. Efter studier i kinesiska, turkiska och arabiska vid Köpenhamns universitet har han tillbringat en stor del av sitt vuxna liv i medelhavsländerna.

Nordbrandt kan inrangeras i genren skrifttematisk diktning (en poesi som så att säga reflekterar över sig själv). Dikterna präglas av språkliga paralleller och förskjutningar, men mitt i allt raffinemang (som också rymmer en hel del melankoli) finns också en språklig lätthet; ibland gränsande till det lekfulla.

Jag läser samlingen ”Besögstid” (Gyldendal), vars komprimerade titeldikt ger en Quasimodo-liknande stämning: ”Med et blomstrer alt/ og enhver er alene/ i sin besögstid”. Och som i så många av Nordebrandts dikter: förnuftet fightas med känslan. Andra gånger finns här en elegans som drar mot det svulstiga, det elegant avslipade, det intellektuellt svala.

Pia Tafdrup (f. 1952) debuterade med diktsamlingen Når der går hul på en engel (1981) och blev en av de mest omskrivna poeterna i den danska lyrikboomen på 1980-talet. År 1999 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för den bildrika samlingen Dronningeporten (1998). Hon är sedan 1989 medlem av Det Danske Akademi.

Pia Tafdrup har skrivit lyrik, skådespel och romaner; senast romanen Stjerne uden land (2008). Hennes diktsamlingar har översatts till 30 språk. Hon har redigerat två antologier med dansk poesi och har bland mycket annat även läst in sina dikter på en cd.

Om sitt skrivande har hon sagt så här: Jeg har altid skrevet af nødvendighed, af ren og skær overlevelse.”

Samlingen Boomerang (2007) består av enbart haikudikter. Det komprimerade, ofta överraskande bildspråket kan ibland föra tankarna till Tua Forsström. Samtidigt anas ett släktskap med Tomas Tranströmers hårt lindade lyrik. Pia Tafdrups haikus är aningen kärvt anlagda och inte helt lättillgängliga (men ger man dem tid kan de inspirera, ungefär som abstrakt bildkonst). Flera av dikterna genomlyser krigets vanvett, på ett ganska tidlöst sätt. ”Soldater er blot/ sönner, faedre, elskere.../ Stole står tomme.” Och denna: ”Ingen undskyldning/ gives: Svaerdet kan ikke/ skilles fra hånden.” Och om människans inre (en tämligen dyster anblick): ”Den indre löve/ vil fodres, naeppe taemmes./ Gab råt opspaerret.” Men också denna: ”Fuglen flygter ind/ i sit eget bur – finder/ himmelvid frihed.”

Juliane Preisler (f. 1959) skriver dikter som ofta skildrar utsatta människors belägenhet. Ibland möter en fasa som sipprar in i ombonade liv; ungefär som i en Ingmar Bergman-film: ”Han er i sin seng, og han er barn, og der burde være tryghed allevegne, han har trygheden om sig, næsten som et tæppe, andre mennesker, hans mennesker, husets kendthed, gulvbræddernes knirken, loftets revner. Men det er ikke virkeligt, intet af det er virkeligt, han selv ikke virkelig inde midt i det. Mørket er. Mørket er virkeligt. Klangen af stilhed. Fravær. Vågenhed. Ensomhed. Alt dette er virkeligt, tilstanden er virkelig. Han selv ikke.” Julaine Preisler är bra på att beskriva stämningar, atmosfärer – och dessutom komponerar hon fyndigt egna ord, som ”aftenbriseagtig”, ”uendelighedklingende”, ”kirkestille” och ”divadrömmende”. Påfallande ofta beskriver dikterna parförhållandets svårigheter – som i samlingen Det taendte hus. Senast utgav hon romanen Lyse tider.

Den svenske författaren Thomas Nydahl hyllar henne på sin blogg: ”Preisler skriver inte om de människor som anses lyckade eller välartade. De dras inte bara med stora existentiella problem, utan befinner sig också, både fysiskt och mentalt, i ett slags utanförskap, i en rännsten utmed den guldkantade gata många drömmer om att få vandra på. /- - -/ Dessa kvinnor faller gång på gång ner i misslyckandets dy, men de bevarar ett slags värdighet och vilja att resa sig igen.”

Simon Grotrian (f. 1961) har sedan debuten 1987 gett ut ett tjugotal diktsamlingar. Han är den yngre generationens mystiker och magiker – en smula svårtillgänglig, men spännande och apart. Grotrians dikter präglas av en fragmentarisk, bildrik stil, gränsande till surrealism, men också till barockdiktning och konkretism. Det finns postmoderna inslag i hans kontrastrika lyrik (såsom avsaknad av centrum, av uppenbar enhet) men de religiösa inslagen har på senare tid stärkts.

På Borgens förlag utkom 2008 ”Citroner till vorherre”, med dikter adresserade direkt till Gud och uttryckligen etiketterade som ”böner”. Här finns Aftenbön, Morgenbön, Bön om fred, Bön i depression osv. Innerlighet och starkt känslotryck präglar dikterna, varav den första lyder: ”Kaere Gud, du, som ser i det skjulte, ser også min vaeldige angst, en hånd, der försöger at knuse mit hjerte. Men jeg kan ikke acceptere den. Laer mig at tro på, at mit hjerte kan blive befriet for sin indespaerring, at det som en fugl kan flyve ud og drysse gode frö hos andre. Jeg deler jo min angst med mennesker i din verden, men angsten skiller mig også fra dem. Lad mig blive en svaevende fugl under dit elskede ansigt. Fri mig fra denne byrde. Jeg fryser til marven, og skuldrene har ingen vinger. I Jesu navn amen.”

Förra året utkom även ”Å”, med många kärleksdikter. Samlingen framstår som ett relativt harmoniskt universum – frånsett försättsbladets hieroglyfiska skrift: : ”SEDR, KOLP, DRFT, HUJI” – ett slags uratomer/kosmisk byggmassa som utgångsmaterial för diktaren. En av dikterna är särdeles vacker: ”Dage haelder spandene med kalk/ imod en vaeg.// Du er så himmel.// Det er talens brug/ der får mig til att tie.”

Diktsamlingen Soprangalopp (också 2008) vetter åt det surrealistiska: ett färgrikt, mångsidigt diktande; ett slags lyrisk berusning som kan påminna om Artur Lundkvists, men också om den unge Harry Martinsons. Men Grotrian är mer fragmentarisk. Här råder ”drömmens anarki” och ett metaforrikt språk som ofta glimmar till: ”Ikke et ord/ skal ersatte min ensomhed”; ”Trapperne löber/ som baner af kaerlighed/ ud over randene”; ”Himlen i dit ansigt”; ”jeg laenges efter aeblehösten”; ”Lad armene fyldes/ med himmel i nat/ hvor en sommerfugl synger.” Ibland tangerar diktjaget något svindlande – ”grib min ene hånd, jeg sejler vaek”.

De senaste åren har Grotrian skruvat upp produktionen: 2006 kom han med två diktsamlingar, 2007 med fyra, 2008 med tre.

Den danska kritikerns Nanna Goul placerar Grotrians dikter ”i et særpræget indre landskab, hvor der er temmelig langt til realistiske pejlemærker, og sproget er generelt så fortættet og kringlet, at mange har følt sig fristet til helt at give op.”

Det bör man inte göra: Simon Grotrians egenartade lyrik har en säregen lyskraft och belönar rikt läsaren.

Naja Marie Aidt (f. 1963) debuterade 1991 med diktsamlingen Så længe jeg er ung (1991) och har därefter gett ut både dikter, noveller, dramatik och barnböcker. Aidt har utvecklats rejält jämfört med de första samlingarnas nyenkla, vardagsorienterade lyrik. Hon fick 2008 Nordiska rådets litteraturpris för novellsamlingen Bavian.

Nyligen utkom en 530-sidig volym ”Samlede digte 1991—2008” (2009), där man kan djupdyka i Aidts lyrik. Motiviskt återkommer skildringar av barndom och tonårstid – men här finns också pendelrörelser mellan skildringar av vildmarksnatur och inblickar i människors vildmarker och svårtyglade lustar. Temat utsatt idyll återkommer. Många dikter har karaktär av sviter (ofta löst, associativt sammanbundna). Annat är mer collageartat – ibland bokstavligt, med en blandning av text, foto och konst. Ibland är det lite à la Bodil Malmsten, och Anne-Marie Berglund. Tonfallen och beskrivningarna av utsatthet kan ibland påminna om Ann-Marie Berglund, och om Bodil Malmsten. Andra gånger företräder Aidt samma blandning av hyperrealism och absurdism som exempelvis Stig Larsson. Andra gånger balanserar hon vid konstlöshetens gräns: ”Se ud på november”; ”tulipaner midt i december”; ”den brutale lyd af en orkan”; ”en togrejse gennem et snelandskab”.

Ibland finns poetiska schabloner (”sjaelens kalejdoskop”) men av de senare samlingarna framgår att Naidts poetiska självmedvetenhet gett henne mod att gå allt längre i expressivitet.

Morten Söndergaard (f. 1964) är mångsidig och en genuin begåvning. Han skriver ofta avancerat, men samtidigt paradoxalt lättillgängligt (på ett sätt som kan påminna om Simon Grotrian).

Jag minns att jag i mitten av 90-talet lyssnade till en cd med ett av hans märkliga ljudcollage. Efter debutdiktsamlingen 1992, Sahara i mine haender, har han utgett inte bara lyrik utan också en rad ljudkonstverk samt en roman. Han nominerades 2007 till Nordiska rådets litteraturpris.

Jag har läst en samlingsvolym med de tre diktsamlingarna Bier dör sovende, Vinci, senere, Et skridt i den rigtige retning (2008). Var och en av diktsamlingarna är att betrakta som sviter – och här blir korrespondenserna så tydliga att helheten blir polyfonisk.

Morten Söndergaard kan påminna om Ekelöf, och ibland även om Paasolini. Också John Ashbery och Jorge Luis Borges ligger nära hans idiom.

Här några typiska rader från samlingsvolymen: ”vi er uden fortolkning / dödsdömte/ i forstandens elektriske stol”; ”Her finder et febrilsk sprog/ hvile under mine haender”; ”Jeg leder ordene frem ved hånden,/ en raekke mörke og nervöse dyr” (en ömsinthet påminnande om Björn Ranelids språkkärlek!); ”Mörket er et gigntisk fartöj, der plöjer gennem landskabet,/ heste sover stående på markerne,/ iskrystaller blinker i deres ånde,/ tuer af tört graes daekkes af rimfrost./ Alting lytter, alting venter på signal”.

Och dikten ”Begyndelse” har en så ödmjuk ton i förhållande till en farmors enkla liv i en gammaldags trädgård att jag minns dikter av såväl Pär Lagerkvist som Göran Tunström: ”En krydderhave i sol,/ en sommer, bagest i haven/ og min farmor mellem kartoffler,/ gulerödder och pastinakker,/ hvor gammel er du, farmor”. Vidare: ”Så blev det oktober, og kaerligheden kom,/ som alltid uventet,/ og stillede sine kufferter ind i vores hjerter”; ”Kom, vi forvandler os till traeer!”; ”Digtet er en vej, der går gennem landskabet./ Den drejer og drejer,/ og det er den vej, jeg skal.”

Enkelheten är ibland påfallande. ”Jeg går tur/ i skoven./ Hver bregne,/ hvert tre, betragter mig. Stien/ jeg går på,/ er ströet/ med gule/ blade og/ solpletter./ Blå og/ zinkhvide/ blomster/ kanter vejen” ….

Här finns också en oändligt vacker dikt om ett körsbärsträd – i sin strama form en smula haiku-aktig: ”Hvor er vi? Ordene er små hinder/ rundt om tingene, vi gnaver af./ De smager godt.” (postmodernt medvetet, men romantiskt uttryckt!).

Och visst påminner Söndergaard om Simon Grotrian i diktrader som dessa: ”Jeg saetter Bachs cellosuiter på. Den blanke cd forsvinder/ ind i maskinen, og Praeludium nr. 3 i C-dur vender/ som en fiskestime på bunden af nattehimlens hav”; ”Digte er sedler/ vi stikker hinanden:/ Hjaelp mig til at blive et vaerdigt menneske”; ”I dag taenkte jeg på, at litteratur er menneskenes kollektive erindring, og at poesien er en måde at holde den i live på”; ”Ordenes bilbomber”; ”Sporvogne lyser op som skvulpende akvarier/ på metalhjul”.

Mest fascinerar den långa sviten ”Portraet med Orfeus og Eurydike” – det finns få levande skandinaviska lyriker som kan komma i nivå med denna svit, där två unga danska vagabonder inkarnerar den gamla myten och blir dess nya huvudpersoner. Briljant!

Morten Söndergaard säger i en intervju: ”Jeg har altid haft følelsen af, at det at skrive er en måde at ankomme til verden på, at være i den, selvom det kun sker i korte glimt. Det at skrive giver mig en intens følelse af at være til, af at have lov til at være i verden på godt og ondt.”

Mette Moestrup (f. 1969) debuterade 1998, hennes senaste diktsamling heter Kingsize (2006). Hon arbetar som lärare på ”Forfatterskolen” i Köpenhamn – en inrättning där åtskilliga av de yngre danska poeterna har gått.

”Kingsize” domineras av en ytterst modern poesi: självmedveten, rastlöst urban och en smula koketterande, fylld av intellektuella resonemang och språkmaterialism. Stilen är ganska abstrakt och vetter mot surrealismen. Här finns också en mardrömslik, pjäsaktig långdikt (Drama Queen I, talkshow). Bäst av allt: de avslutande prosalyriska sammanställningarna, genom vilka alfabetet böljar i en lång dyning, från a till ö, och där vilket ord och vilken mening som helst blir närmast ett slags utställningsobjekt. Vardagsspråk blir med ens nästan epifaniskt.

Ursula Andkjær Olsen (f. 1970) har med sina fyra diktsamlingar etablerat sig som ett av de viktigt namn inom den nya danska poesin. Hon debuterade 2000 och utkom senast med diktsamlingen Havet er en scene (2008).

Den omfattande diktsamlingen Skönheden haenger på traeerne” (2006) inleds symboltungt: ”Når man/ en gang har/ forladt sit udspring/ löeber man mod/ havet” (hon skriver udspring, inte ursprung!). Olsens postmodernt influerade poesi är ofta saklig på gränsen till enkel, men den filosofiska och språkmedvetna diskursen är uppenbar. ”Afstanden er en egenskab ved/ verden når man/ betragter den. Det er/ derfor det ville vaere// bedre uden öjne. Men ikke// smukkere. / - - -/ Det er derfor/ skönheden er et/ aegteskab/ mellem alt og intet”. Ibland är kompressionen sådan att man närmast associerar till Wittgenstein: ”Det sker en/ forvandling under/ transaktionen.// Det jeg vil/ sige.// Det du/ tager er ikke det/ samme som det jeg/ giver.”

Jag undrar om hon själv betraktar sin lyrik som postmodern, och hon svarar i brev: ”Jeg skriver med bevidstheden om at ting altid kan siges på en anden måde end den jeg netop har sagt dem på – hvis ikke af mig selv, så af andre. Hvis det er en postmoderne erkendelse, så er den poesi jeg skriver postmoderne.” På frågan om vilken dansk poet hon särskilt värdesätter nämner hon Inger Christensen.

Lone Hörslev (f. 1974) gick ut Forfatterskolen 2003 och har idag gett ut två romaner och fyra diktsamlingar; den senaste heter ”Jeg ved ikke om den slags tanker er normale” (2009). I samlingen Lige mig (2007) finner jag ett släktskap med Naja Marie Aidt. I centrum för dikterna står ett självmedvetet, reflekterande diktjag och tematiskt handlar det ofta om ett slags brottningskamp mellan förnuft och lidelser. Det är lyrik som kombinerar ett ganska avancerat modernt idiom med inslag av traditionell poesi som sammantaget gör poesin ganska lättillgänglig samtidigt som den har en samtida fräschör. Huvudintrycket av Hörslev är en genuin diktarbegåvning. Flera av dikterna, såsom ”Manden ved fotoautomaten”, tycks mig gjorda i Stig Larssons efterföljd. ”Jeg er en meget realistisk kvinde/ med meget/ urealistiske drömme” står att läsa i en av samlingens dikter.

Dy Plambaek (f. 1980) – som gick ut Forfatterskolen 2004 – har utgett romanen Texas rose (2008) och diktsamlingen "Buresø-fortællinger” (2005), som gissningsvis har sin rot i egna upplevelser: hon är uppväxt i Buresö på Nordsjälland. Hon säger sig vara en ”lesehest” och nämner som särskilda favoriter William Faulkner, Pia Juul, Herman Bang och Fjodor Dostojevskij.

Buresöfortaellinger har en kalejodskopisk karaktär: de många dikterna speglar barn och ungdomsminnen från Buresö liksom minnen av anförvanter och bygdeoriginal. En hel del anekdoter och udda existenser skymtar fram, men helheten förblir lite för inlindat privat alternativt allt för fragmentariskt för att riktigt engagera. Ibland påminner boken om Peer Hultbergs märkliga Bye nog verden. Dy Plambaeks diktsamling kan emellanåt mera framstå som en gles prosaberättelse med brutna radfall; samtidigt finns här en talang som söker sin väg, och möjligen kan Plambaek ta sig långt om hon mera tydligt finner en egen röst.

I övrigt: Borgen förlag utgav 2008 en spännande antologi: Hallo, jeg er vejret, med tolv ”klimatdikter”. Danmarks klimat- och energiminister, Connie Hedegaard, skriver i sitt allvarstyngda förord att klimathotet ställer mänskligheten inför ett närmast ofattbart farligt hot. ”Derfor er det vigtigt att saette ord på udfordringen /…/ Derfor har vi bedt lyrikerne om hjelp med lige precis det.” Boken utges i samarbete med Klima- og Energiministeriet, som ett led i en aktuell klimatkampanj som syftar till att få danskarna medvetna om vikten av att snabbt minska koldioxidutsläppen. Många välkända poeter medverkar. Morten Söndergaard skriver bl.a.: ”Hvert menneske er et sandkorn/ der kan standse selv den mest velsmurte maskine”, och Erik Stinus (f. 1934) hävdar i sin dikt att mänskligheten måste vända sig mot nuvarande samhällsordning: ”et oprör står for dören”.

För den som vill följa den danska poesins utveckling kan slutligen rekommenderas den anrika tidskriften Hvedekorn, som utges av Borgens förlag och som varit ett forum för konst och lyrik alltsedan 1920. Jag finner åtskilliga guldkorn i de senaste årgångarna: Lars Bukdahls manifest för ny poesi där han efterlyser ”digte på hovedet”, ”nye avantgardismer”, ”flyvende digte”, eksploderende digte” osv. Och Ask Katzeffs dikt om konsumtionssamhällets ockupation av det mänskliga sinnet, men där poesin kan bilda en frizon: ”Föler du også denne lighed/ mellem skriften/ og din sidste uberörte natur?”

Här och var i Hvedekorn dyker det upp konkretistisk och experimentell poesi à la 1960-talets gränslösa lekande; jag tänker på exempelvis 20-årige Kristoffer Raasteds lyrik i nr 2009:1, med dikter som ”tomatsuppen bobler i gryden” (”blbbblbbplb” osv.) och ”köleskabet summer” (”drlirihmril mm idrirriiiii” osv.). Och dikten om kokande vatten inleds: ”sllssslllssslslssslslssslsssl”.

Eyvind Johnson och Strändernas svall

Andra världskriget var ännu inte slut när den krigströtte Eyvind Johnson sommaren 1944 började skissa på romanen Strändernas svall – med den likaså krigströtte Odysseus i huvudrollen. Eyvind Johnson befann sig vid detta tillfälle på semester vid havet, strax utanför Göteborg. Året innan hade han utkommit med sista delen i Krilontrilogin, skriven som ett bidrag till kampen mot nazismen.

Ett halvår efter västkustvistelsen – och bara några månader innan Hitlerregimens slutliga kollaps – noterar Johnson i sin almanacka: ”Börjat med romanen om Odysseus.”

Strändernas svall utkom senhösten 1946 och blev genast mycket uppmärksammad. Boken räknas i dag som en av nobelpristagarens främsta. Sten Selander recenserade författarens omdiktning av det grekiska eposet: ”Ingenstans har Eyvind Johnsons berättargåva fått friare tyglar än här.” Anders Österling prisade verket som ”en av de djärvaste ansatserna i vår nya berättarkonst”.

Homeros Odysséen hade fascinerat Johnson ända sedan ungdomsåren. Under en stipendievistelse i Cap Breton vid franska atlantkusten i slutet av 1920-talet – när han första gången kom i kontakt med Havet – identifierade han sig så starkt med den grekiske gestalten att han i ett brev till vännen Rudolf Värnlund avslutade med orden ”Odysseus, resenär”.

Romanen utspelas i antik tid men handlar samtidigt om vår egen tid. ”En roman om det närvarande”, som undertiteln lyder. Det sinnrikt uppbyggda verket återger inte bara skilda tider utan också skilda verkligheter, på typiskt johnsonskt manér.

Odysseus långa resa hem från kriget innefattar diskussioner om skuld och hämnd. Evmaios uppfattning att ”krig föder krig” är en variation på en tanke som länge hade funnits hos Eyvind Johnson. Eller som han skrev i den tidiga romanen Minnas: ”Ingen handling sker som icke är moder till en annan.”

Odysseus ges en rad roller i romanen: han är Resenären, Berättaren, Den finurlige – men också Den tvekande. Någon plats för heroisering finns alltså inte plats för i Johnsons omdiktning. Inte efter två förödande världskrig.

Ett stort mått av avheroisering präglar snarare Johnsons omskrivning av Homeros berättelse. I krig finns bara förlorare. Avheroiseringen märks också genom en hög grad av psykologisk komplikation – liksom i de återkommande dubbelexponeringarna antik tid–modern tid.

En rad samtidsanalogier förekommer. Penelopes friare huserar vilt på Ithaka under Odysseuss frånvaro – likt tyska soldater i de ockuperade länderna. Och Dolios dotter är en motsvarighet till vad som i Norge kallades ”tysketöser”.

Johnsons pacifistiska övertygelse tonar fram på olika vis. Mot slutet av boken anas en utopi: att upprepningens cirkel av krig kanske kan vara slut och att en ny tid i stället kan ta sin början (”skeppet är uppdraget, jag har gjort i ordning ett bad, älskade herre”).

Romanen börjar i den situation som beskrivs i Odysséns femte sång: Odysseus är hos Kalypso, som han måste lämna, eftersom gudarna bestämt att han skall återvända till Ithaka. Johnsons vankelmodige Odysseus både vill och inte vill lämna denna kvinna; han är nämligen medveten om att hans återkomst till Ithaka kanske leder till ett nytt krig. Ena stunden verkar han acceptera gudarnas ordning och förelägganden; vid andra tillfällen är han mera upprorisk. Acceptera sitt öde eller göra uppror? Här finns rentav ett inslag av existentialism. Eyvind Johnson hade vid denna tid just stiftat bekantskap med Sartre (som han även översatte till svenska). Odysseus undrar om ett krig nödvändigtvis måste följas av ett nytt – eller kan historien ta en ny vändning? Frågeställningen skulle komma att följa Johnson också i senare romaner.

Drömmen om en tillvaro utan krig återkommer under Odysseus vidare färder, bort från Kalypso på ön Ogygia (=Utopia!). Evmaios får bli språkrör för utopin: blodsvallet längs stränderna kan upphöra, säger han, först ”om mänskorna slutar att slåss om makten”.

Starka upplevelser av Havet återkommer, boken igenom. Som Merete Mazzarella skriver i sin avhandling om verket (Myt och verklighet): ”Havet finns hela tiden med på ett sinnligt gripbart sätt” /…/ ”I själva verket förefaller havet i Strändernas Svall att vara allestädes närvarande och allvetande. Det lever, det andas och det lyssnar. Det binder ihop alla kuster och skapar därmed en känsla av samhörighet och samtidighet mellan romanens olika skeenden, dvs. mellan Odysseus upplevelser å ena sidan och Penelopes och Telemakhos å den andra.”

Olika former av samtidighet återkommer även strukturellt. Tre skilda förlopp synkroniseras och beskrivs parallellt. Odysseus äventyr; Penelopes tillvaro på Ithaka; Telemakhos resa. Mot slutet löper dessa tre huvudskikt samman (strukturen påminner om en trestämmig fuga, har någon påpekat). Ambitionen att skapa samtidighet framkommer också av avsnitten som växelvis beskriver Nausikaa och Odysseus – och som getts rubriken Växelsång.

Strändernas svall finns även i dramatiserad form (jag har sett den både som talteater (1987) och som opera (i Vadstena på 90-talet). Avsnitten om Nausikaa har tonsatts av Ingvar Lidholm, för sopran, kör och orkester.

Vid 67 års ålder höll Eyvind Johnson ett tal vid Sveriges klassikerförbunds årsmöte; han berättade då även om Strändernas svalls tillkomst. ”En del böcker känns som uppenbarelser. Homeros blev en sådan för mig /…/ i synnerhet Odyséen”. Och om Strändernas svall: ”Den är ett försök till en spegling eller speglingar av situationer, problem och stämningar världen runt i vår egen tid.”

En historiepessmistisk syn präglar Johnsons tal vid klassikerförbundets årsmöte 1967: ”Människorna förändras inte så mycket genom tiderna – som många, som tror sig att de börjar en ny tideräkning med sig själva, inbillar sig. Jordklotets folk har gång på gång upplevt samma ängslan, samma slags fasor, samma väntan, samma besvikelser, samma förnyade förhoppningar som antikens människor”.

Just detta slags historiesyn skulle senare komma att ligga författaren till last, när han under 1970-talet ofta kom att stämplas som ”borgerlig pessimist” och ”klassförrädare”.

Döda språk levandegjorda

Ola Wikander
I döda språks sällskap
(W&W)

Ola Wikanders stora passion i livet är språk. Och ju äldre de är, desto intressantare finner han dem. Denne unge språkvetare är inte bara en studietalang av ovanligt slag; han har också en anmärkningsvärd förmåga att med smittande entusiasm delge andra sina intryck av urgamla språk, många av dem utdöda, som exempelvis sumeriska, etruskiska och oskiska.

I boken I döda språks sällskap väcker han flera tusen år gamla språk till liv och bjuder samtidigt läsaren på en fascinerande resa genom tid och rum. Detta är lika mycket idéhistoria som språkhistoria – inte undra på att denna bok, som nu föreligger i pocket, nominerades till Augustpriset häromåret.

Redan som pojke fascinerades Ola Wikander av urgamla språk, och fadern, Örjan Wikander, ledde den vetgirige ynglingen långt in i språkliga mysterier. ”Tillsammans har vi läst gotiska, hebreiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska och mycket annat och gång på gång tillsammans förundrats och glatts över dessa fantastiska språk, ord och texter.”

De gamla språken är för Ola Wikander inte enbart språk, utan långt mer än så: ovärderliga kunskapskällor till mänsklighetens historia. ”Texterna finns där fortfarande, och språken gör det också, hur döda de än kan verka. Vad så få idag inser är att den värld och period vi tar för givna bara är en droppe i det stora hav som är historien om mänsklighetens kultur och tankeverksamhet. I mer än femtusen år har vi haft det nästan ofattbara privilegiet att kunna nedteckna våra tankar och ord, vår historia och våra berättelser i skrift och därmed bevara dem för framtida generationer.”

Ola Wikanders kombination av kunskap, pedagogik och lidelsefullt intresse får honom att framstå som läraren i filmen I döda poeters sällskap, där mer eller mindre håglösa studenter fullständigt omvändes och smittades av lärarens intresse för sitt ämne. En liknande metamorfos även här: man läser den kompakta lilla boken med stigande upptäckariver – och tacksamhet över att kvalitetsböcker som denna över huvud taget ges ut.

Ny Selma Lagerlöf-monografi

Johan Werkmäster
Selma Lagerlöf
(LL-förlaget)

Johan Werkmästers monografi om Selma Lagerlöf, med underrubriken ”Liv, lust, litteratur”, må vara skriven för att nå personer som inte är så läsvana, men den är tveklöst av stort intresse för alla. Johan Werkmäster, själv författare och kritiker, presenterar här en kronologiskt anlagd beskrivning av Selma Lagerlöfs liv och verk, som trots de rätt kompakta sammanfattningarna sammanfattningsvis gjorts med både kompetens och uppenbar inspiration.

Johan Werkmäster har även tidigare gjort fina insatser för LL-förlaget och har stor talang vad gäller förmågan att skriva enkelt men ändå inte urvattnat. En klar stil behöver ju som bekant inte betyda urvattnat innehåll.

I denna rikt och vackert illustrerade monografi porträtteras Selma Lagerlöf med ganska närgångna panoreringar. Werkmäster har i hög utsträckning inspirerats av Selma Lagerlöfs omfattande brevsamlingar – inte minst av breven till de nära väninnorna Sophie Elkan och Valborg Olander. Inriktningen på breven har underlättat en närgången porträttering: läser man denna bok känns det som att komma författarinnan mycket nära. Werkmäster framställer det vidare som helt klart att det fanns en erotisk dimension i förhållandet till åtminstone Valborg Olander.

Werkmäster gissar att Selma Lagerlöf ägnade mer tid åt brevskrivning än åt själva författandet – hur som helst är det bara att konstatera att Selma Lagerlöf som brevskrivare är en av den svenska litteraturhistoriens yppersta.

Den nya monografin ger livfulla bilder av Selma Lagerlöfs vardagstillvaro och inte minst av hennes resor – som här med fantastiska fotografier från Nilen-seglats och andra exotiska äventyr gör att själva hennes livsbana framstår som en saga.

När Selma som barn ska resa till Stockholm tillsammans med brodern och tredjeklasskupén är smutsig att den stinker, förklarar flickan att hon minsann ska åka finare när hon blir stor. Nej, du får nog åka tredje klass hela livet, förklarar brodern.

Selma Lagerlöfs farmor var släktens stora berätterska – när hon dog var det som om en förtrollad värld stängdes, tyckte femåriga Selma. Men som vuxen gjorde hon senare detsamma med världen som tidigare farmodern: hon förtrollade den.

Om kvinnligt dagboksskrivande

Christina Sjöblad
Bläck, äntligen kan jag skriva
(Carlssons förlag)

Litteraturprofessorn Christina Sjöblad utkommer i vår med en 400-sidig studie om dagboksskrivandet under 1800-talet, och i första hand kvinnors dagboksskrivande. Sjöblad lyfter fram och resonerar kring ett tjugotal dagböcker samtidigt som hon för en del allmänna resonemang om genren och dess utveckling.

Christina Sjöblad identifierar dagboksskrivandet som en del av det tidiga 1800-talets romantiska tankeströmningar, när intresset för det egna jagets tankar och upplevelser fördjupas. Den introspektiva dagboken, ”le journal intime”, blir en ny, tidstypisk genre.

Hundratals kvinnliga dagböcker från 1800-talet finns bevarade, och författaren uppehåller sig kring ett antal representativa exempel. Christina Sjöblad har forskat länge om just dagböcker och har tidigare utgett bl.a. Victoria Benedictsons dagböcker, i tre volymer, och 1991 utkom en studie om kvinnors dagboksskrivande under 1700-talet.

Inte minst genomgången av reseberättelser i dagböcker är mycket intressant. Bland svenska dagboksskrivare fäster jag mig främst vid litterärt begåvade Elsa Kniberg, vars levnadsöde påminner om Harriet Löwenhjelms och Edith Södergrans. Jag vill minnas att Pär Wästberg tidigare skrivit om henne.

Christina Sjöblands studie väver samman enskilda dagboksexempel med en hel del allmänna resonemang, som ofta – i litteraturvetenskaplig stil – hängs upp på manliga forskares teorier (ironiskt nog). Ibland tycks det som om författaren vacklat mellan att ge en idéhistorisk exposé och en exempelsamling kvinnliga dagböcker. Läsvärt är det mestadels, hur som helst.