Vinterfest, konsert i Mora kyrka, 19 februari

Mora kyrka, 19/2
Dalasinfoniettan
Solister: Martin Fröst, klarinett, Viviane Hagner, violin, Anne Sofie von Otter, mezzosopran, Tabea Zimmermann, viola, Bengt Forsberg, piano, Christian Poltéra, cello samt Roland Pöntinen, piano.


Vinterfest hade satsat stort på fredagskvällens konsert i Mora kyrka, som upplystes både ut- och invändigt av suggestiva ljussättningar. Därtill lyste rader av marschaller samt isskulpturer längs snöröjningarna fram till kyrkporten.

Via storbildsskärmar kunde alla i publiken följa skeendet framme på scenen. Samtidigt blir dock all denna teknik en påminnelse om att Mora kyrka – med alla skymmande pelare – knappast är en lämplig lokal för kammarmusik.

Dalasinfoniettan svarade för en happening-artad, lite rörig inledning som inbegrep några danspreludier av Lutoslawski samt Brahms Ungerska danser (arrangerade av Göran Fröst, som själv medverkade som altviolinist i orkestern, som denna kväll förstärktes även av bl.a. Christian Svarfvar). Martin Fröst spelade snygga klarinettsolen – och apropå årets tema, musik och kroppslighet: han spelar verkligen med hela kroppen, denne Martin Fröst. Jag vet få andra musiker som så tydligt låter kroppen följa med i musicerandet; jag kommer osökt att tänka på den finske violinsolisten Pekka Kuusisto.

Härefter följde härligt svängig barock: några sviter ur Rameaus ”Les Boréades”, som sinfonietta-musikerna är väl bekanta med. Riktigt bra spelade orkestern i Haydns violinkonsert nr 1, där kvällens solist, tyska Viviane Hagner, gjorde en alldeles fenomenal insats.

Hennes tonbildning är gnistrande klar och perfekt konturerad – därtill med luftig, inlevelsefull frasering. I Adagiot briljerade hon med sakligt-lyriskt spel och nästan viktlöst spel: Viviane Hagner spelade frånvänt som en mystiker – men samtidigt med en paradoxal närvaro i varje ton i detta sällan spelade verk, som för övrigt är musik helt i stil med den unge Mozarts.

Efter paus intogs podiet av Bengt Forsberg, piano, Tabea Zimmermann, viola, samt hovsångerskan Anne Sofie von Otter, som sjöng några Baudelaire- och Verlainedikter tonsatta av Charles Martin Loeffler; en gles, ganska komplex och dessutom en smula abstrakt musik, präglad av närmast fransk modernism som den tedde sig i början av 1900-talet. Man kunde också komma att tänka på Gösta Nystroem som den ljuder i romanserna. De båda instrumentalisterna var utmärkta, och von Otter sjöng med nedtonad intensitet (ungefär som Håkan Hagegård ofta gör: nedtonat – för att nå ökad intensitet).

Som avslutning underbart samspel i Schumanns pianotrio nr 2 med fingertoppskäsnlige Roland Pöntinen vid pianot, säkre Christian Poltéra på cello och Tabea Zimmerman – som hanterar sin djupt klingande viola så att instrumentet liksom uppstår ur sin annars ofta anonyma tillvaro. Tolkningen av den fyrsatsiga pianotrion var känsloladdad och gjord med en omsorg skvallrande om kärlek.

Ingmar Bergman-film på dvd: Musik i mörker

Jämför Ingmar Bergmans tidiga filmer med hans senare: det är verkligen att få uppleva två vitt skilda tidsåldrar. I 1940-talsfilmerna ser man ett så annorlunda Sverige att man tycker sig blicka minst hundra år bakåt i tiden.

Psykologiskt lyhörd orkestermusik, och skådespelare präglade av dåtidens helt annorlunda skolning, liksom rent allmänt en estetik som vetter mot ett slags förhöjd realism – sammantaget bjuder filmerna på fascinerande tidsresor.

Även i Bergmans tidigaste filmer återfinns tydligt hans senare huvudteman. Jag har nyligen sett Ingmar Bergmans fjärde film, Musik i mörker (1948), där inledningens lyriskt-symbolistiska dödsvision starkt påminner om inledningsscenen i den senare Smultronstället.

Fantastiskt att få se skådespelare som Birger Malmsten, Mai Zetterling och Bengt Eklund i dvd-upplaga, och med Erland von Kochs musik, som här går i dalaton, och rent allmänt håller förvisso filmens insiktsfulla skildring av utanförskap; därtill spännande utforskning av teman som ödesgemenskap och konsten som livsavgörande kraft (filmen är närapå Orfeus&Eurydike-myten i Bergman-tappning).

Björn Skifs show på Cirkus

När Hugo Alfvén var ute på sina bejublade turnéer med Orphei drängar var det ofta en av hans sånger som väckte starkast respons: ”Så tag mitt hjärta”. Något liknande kan sägas om Björn Skifs, vars framträdanden under senare år ofta kulminerat med ”Håll mitt hjärta”. Publiken blir märkbart gripen – och när jag nyligen såg Björn Skifs show på Cirkus i Stockholm syntes många tårögda i publikhavet.

Den aktuella showen, regisserad och koreograferad av Pernilla Skifs och med gamle vapendragaren Hans Gardemar som kapellmästare, inkluderar många musiker och dansare och skiftar mellan storvulna masscener, röjig rock och en stillhet gränsande till förundran. Alltsammans är proffsigt, men innehållsmässigt en smula berg-och-dalbaneaktigt. Björn Skifs styrka är ett slags feel good-musik; kärleksfullt, hypermusikaliskt – att jämföra med jämnårige Ulf Lundell, som också utgår från rockmusik, men som därtill blivit en del av rockens revolterande dimension. Björn Skifs är mer en ”krama-mig-artist” som förför med ren musikalitet.

Svensk utopist: 1700-talsprästen Fredrik Rådberg som skrev det utopiska verket FRIEDLAND, "en himmelens förgård"

Den svenske prästen Fredrik Rådberg, född revolutionsåret 1789, nöjde sig inte med att predika de kristna idealen: han ville även se dem förverkligade: samhället borde realisera urkristendomen och dess idéer om egendomsgemenskap, förklarade han.

Socialistiska svärmare av olika slag fanns det gott om under 1800-talet. Rådbergs idéer grundas främst på en radikal tolkning av kristendomen, som han betraktar som den europeiska civilisationens ”moder och amma”. Kristendomen, inskärper han, är så mycket mer än blott gudstjänster: den är ”samhällslifvets rot och kärna”.

Hans radikala predikningar väckte stort uppseende. I ett tal 1849 på ”Reformsällskapet” i Vänersborg uttalar han: ”Religionen och politiken, heter det, äro hvardera en sak för sig. Jag kan och skall aldrig medgifva detta.”

Utvecklingen i landet gick dock inte i riktning mot egendomsgemenskap och jämlikhet. Rådberg ser tvärtom hur religionen utnyttjas som täckmantel för att förnedra människor, göra dem till ”boskapens like”. Evangeliet, dundrar Rådberg, har reducerats till ”tungomål för papegojor”.

Fredrik Rådberg publicerade 1839 en av de få litterära utopier som författats i Sverige. Det enda tidigare exemplet torde vara prästen Hans Bergströms Indianiske bref, 1770, med underrubriken ”Utförlig beskrifning öfver twänne obekanta rikens moraliska, politiska och oekonomiska beskaffenhet” – en skrift som senare intresserat bl.a. August Strindberg som uppskattade verkets försocialistiska tendenser. Rådbergs utopi, Friedland, med undertiteln ”Romantisk, litterär och politisk dröm”, skildrar – med kuriös detaljrikedom – en överblickbar modellvärld: ett utopiskt ö-rike, beläget någonstans i Söderhavet.

Utopin – en genre som frodades under 1800-talet – är till stor del just reseskildring, i tid och rum. Idéhistoriskt ansluter Rådbergs verk väl till den traditionella genren. I bakgrunden skymtar föregångare som Campanellas Solstaten, Cabets Resa till Ikarien och inte minst Thomas Mores omtalade Utopia, som utkom redan 1516 och som fått ge namn åt en hel genre. Än längre tillbaka skymtar berättelserna om Atlantis och om guldåldersriken, liksom Platons föreställningar om en idealstat.

Utopiska lyckoriken är vanligen belägna på andra sidan jorden – ofta upptäcks de av någon europeisk resenär som råkat förirra sig… Utopin ger motbilder av befintligt liv.

Som litteraturprofessor Thure Stenström påpekat finns sammantaget mängder av lycko-öar i världslitteraturens ocean.

I Thomas Mores Utopia har den portugisiske sjöfararen Rafael just återvänt från ett besök på ön med samma namn, ”hittills okänd för det stora flertalet”. Folket där härstammar från grekerna och har en bildningsnivå som ”överträffar alla andra folks” och lever under kung Utopus. Privategendom är förbjuden. ”Ingen äger någonting men alla är rika”… Öns namn kan härledas till grekiskans ”ao”, icke”, och ”topos”, plats. Alltså ett ”ingenstädes”: en ort som inte återfinns i den fysiska rumsdimensionen.

Även i Rådbergs utopi, Friedland, lever den antika högkulturen vidare – uppblandad med det bästa från europeiskt 1800-tal. Européer som tröttnat på ”egoismen och ateismen” har i stället flyttat hit.

Bokens ingångscitat är hämtat från lord Byron: ”Jag drömde, fast det inte allt var dröm.” Huvudpersonen Fritz har efter diverse irrfärder råkat ut för skeppsbrott och hamnat på Friedland – en ö som omedelbart försätter hans sinnen i ett berusande lyckotillstånd. (”Skeppsbruten, kastad af hafsvågorna på en okänd kust, befann jag mig, då jag åter vaknade till sans, upptagen bland bildade och ädelsinnade menniskor.”)

Fritz, som kommer från Sverige, där han av en biskop förföljts som ”kättare” (Rådbergs alter ego?), möter här Brenda, som blir hans guide genom ”det i evig vår grönskande Friedland”.

Och ju mer Fritz lär känna Friedland, desto bättre tycker han sig lära känna vad sann kristendom innebär…

Han inleder med att besöka huvudstaden Mannheim. Färden går på järnväg, i en landå efter en ångdriven postvagn, och i ”den obeskrivliga hastigheten av 60 km/tim.” Fritz är hänförd: ”Det var en skön majdag. Naturen, som här oändligt mäktigare talar till det nyvaknade hjertat, än i Europa, hade iklädt sig högtidsskruden. Ängarna stodo i den färgrikaste pragt, besådda med tusen slags blommor, hvilkas likar i glans och vällukt jag aldrig mera får se. /---/ Än ilade vi förbi doftande pomeransskogar, der tusende foglar sjöngo sitt Hallelujah, än palmlunder, i hvilkas skugga en ensam näktergal prisade paradisets fröjder och den eviga kärlekens rikedom på njutningar; än vilda, romantiska trakter, der skyhöga klippor genomskuros af brusande vattenfall.”

Det dockskåpsartade Friedland beskrivs minutiöst, vilket framgår redan av kapitelrubrikerna: ”Det yttre af staden Mannheim”; ”Det inre af staden Mannheim”; ”Mannheims allmänna nöjen, högtider, sedvanor”… Boken rymmer också en karta, varav dessutom framgår att Friedland ingår i en hel arkipelag. Öarna har ett inlett ett samarbete genom det s.k. Friedlandsförbundet och utgör i praktiken ”ett enda samhälle”. (Möjligen har författaren inspirerats av Almqvists skrift från 1820: Handlingar till upplysningen i Manhemsförbundets historia, där han lanserar en plan för hur unga människor genom en sorts götisk kristendom gradvis ska ledas mot en allt renare andlighet.)

En av öarna heter Atlantis, med ”Glückstadt” som huvudstad. En annan heter ”Nya Sverge” (”i naturskönhet med Friedland täflande”) och här bor inflyttade svenskar i städer som Stockholm och här återfinns såväl Mälaren som Fyrisån… På en annan ö, Palestina, bor judar som konverterat till kristendomen. Nya Grekland bebos av greker som ”enthusiastiskt efterbildar” antikens högkultur och där man överallt ser ”de herrligaste monumenter, tempel publika byggnader och bad”. Österland har en asiatisk karaktär, medan Hesperien (med städer som Neapel och Sevilla) bebos av ”ett gladt, lättsinnigt, men skönt och välartadt folk”.

Huvudön, Friedland, beskrivs som ”en himmelens förgård”. Huvudstaden Mannheim ”är omgifven i norr af det skyhöga, romantiska Friedberget, i vester och söder af herrliga parker och landtgårdar, palmskogar, blomsterängar och sädesfält”. Och arkitekturen är ypperlig: ”alla publika byggnader i Mannheim äro praktbyggnader och mönster af smak, skönhet och harmoni”.

Fritz reser vidare till småstäderna Liberpool och Boston (”med oljemålade plankhus”); därefter till Bellevue, omgiven av ”en paradisisk rosengård”. Resan är oavbrutet tjusande:

”Öfvermätta af själsnjutning fortsatte vi under en outsägligt herrlig, stjernklar natt vår resa till Athen, näst Paris Freidlands nyaste stad, 3,5 svenska mil från Carlshamn. En svensk kan svårligen göra sig någon rätt föreställning om en sådan natt. Friedlands himmel, dess måne och stjernor ha en helt annan klarhet än i vårt töckenhöljda Norden; de senare synas mycket större, deras ljus nästan flammande. Aldrig har mitt hjerta varit uppfyldt af en så himmelsk, så äkta religiös och allälskande känsla”.

Inför återfärden till Europa befinner sig Fritz på avskedskalas hos storfursten, vars maka tar farväl med en avskedskyss ”så tjusande himmelsk” att han… vaknar.

Bokens slutord lyder: ”Det var då blott en dröm? Ja! Hvad äro väl samhälls-, skönhets- och kärleksidealer annat än drömmar på jorden!” Mot detta står dock förordets tal om att bokens romantiska form är ”en mantel” (alltså en förklädnad!) och att han i Friedland även infogat sina ”vakna idéer”.

Ibland förefaller denne stadskomminister i Vänersborg vara mer kritisk mot samtidens Sverige än han öppet vågade uttala.

Fredrik Rådberg, som levde 1789—1853, betraktades av sin samtid som radikal: många såg i denne kyrkoherde ännu en av tidens alla socialister. Han beskylldes ofta för att stå den franske utopisten Saint-Simon nära. I Stockholmspressen försvarade sig Rådberg och förnekade sådana samband.

Men trots att Rådberg i både Friedland och i flera av de andra skrifter han utgav ofta talar om behovet av genomgripande samhällsförändringar, framstår, vid närmare skärskådan, den religionsuppfattning han förespråkar som just det slags kristendom som överklassens representanter använde som moralisk sanktion för dåvarande klassamhälle. Rådbergs ideologi tycks med andra ord sammanfalla med det styrande samhällsskiktets. Men kuriöst nog är det just detta samhällsskikt han kritiserar i sina skrifter.

Läser man det tiotal böcker Fredrik Rådberg utgav och även en del av hans predikningar blir bilden emellanåt en smula kluven. Å ena sidan tycks han mena att en reformerad kristendom skulle kunna förebygga och hindra revolutionära samhällsförändringar av det slag som skett i spåren av franska revolutionen; å andra sidan tycks han verkligen drömma om ett socialistiskt samhälle där urkristendomens radikala ideal förverkligats. Mot detta talar, återigen, den påfallande lutherskt präglade kristendom som här och var skymtar fram.

Efter att ha läst igenom hans efterlämnade skrifter får jag snarast bilden av en man som inte så mycket ville förändra själva samhället som moralen i samhället. Rådberg ville inte understödja någon ”pövelrevolution” utan hoppades snarare att en kristen och patriotisk moral så att säga uppifrån skulle reformera samhället och upphäva de mest flagranta missförhållandena.

Friedland beskriver en dröm – och bokens innehåll ter sig just drömlikt i sin motsägelsefulla och ofta oklara form. Men spännande är det.

Laura Fitinghoff; en av Sveriges första barnboksförfattare

Om författarinnan Laura Fitinghoff, död för drygt hundra år sedan, numera är hågkommen, är det för boken Barnen från Frostmofjället, utkommen 1907 (och flera gånger filmad). Enbart billighetsupplagan 1910 sålde i 40 000 exemplar! Hennes tidigare böcker – romaner, noveller och barnböcker – är dock numera helt bortglömda.

Laura Fitinghoff debuterade 1885 med barnboken En liten värld bland fjällen, illustrerad av Jenny Nyström. Här beskrivs en vandring författaren år 1863 gjorde längs Ångermanälven, tillsammans med Skansengrundaren Arthur Hazelius. Vanan att vandra behöll hon för övrigt livet ut. Såtillvida kan hon betraktas som en kvinnlig motsvarighet till den flitigt vandrande kollegan Karl-Erik Forsslund.

Laura Fitinghoff växte upp som en av fem döttrar till den lärde kyrkoherden Bernhard Runsten och hans fru i Sollefteå. Kyrkoherden undervisade själv sina döttrar i religion, latin, litteratur och astronomi. Alla döttrarna studerade vid Musikaliska akademien. Kyrkoherdens fru och döttrar fick hjälpa till och ta hand om bygdens fattiga. Under vintern 1867/1868 kom många tiggare till prästgården, som med sina tre våningar närmast kan beskrivas som ett träslott. Lauras dotter, Rosa, berättar i sina memoarer (Minnenas kavalkad, 1948): "Under de stora nödåren puttrade dagen lång i prostgårdens ena bykgryta en värmande soppa kokt på kött, gryn och annat ätbart för att bjuda de nödlidande, vilka i långa rader kommo vandrande över skogar, fjäll och frusna vatten för att hos prosten Runstens söka själens hugsvalelse och kroppens näring, vila och värme. Somliga dagar kunde dylika uthungrade stackare uppgå till sextio, ja sjuttio personer, barnen inbegripna.”

I boken Lärdom och idyll, med underrubriken Prästgården som bildningsmiljö, skriver Gerd Reimers om denna familj: ”Prosten var en boren pedagog, och han tycks aldrig ha försummat att koppla på det som döttrarna kallade ’den stora allmänbildningen’, så snart han fick tillfälle. Efter middagens franska konversationsövningar kunde det i klara kvällar bli astronomilektioner så att säga live under stjärnorna. I varje situation var denne fader pedagogen med stort P – i ämbetsutövningen, i predikstolen, i kvällarnas musikaliska underhållning i salen”.

Sommaren 1870 fick en 65-årig herre, bördig från Dalsland, syn på den 21-åriga Laura. Den stenrike brukspatronen Conrad Bleckert Fitinghoff, som ägde massor av gårdar och bruk, runtom i Sverige, satt vid sitt stambord på anrika hotell Rydberg i Stockholm när den vackra prästdottern passerade ute på gatan. Mannen vid bordet blev blixtförälskad. Han tog reda på vem hon var och började oupphörligt uppvakta henne. Han friade sedan sju gånger innan han slutligen sa ja.

Gerd Reimers: ”Laura fullkomligt dränktes i denna världens goda, egendomar, sommarvillor, manskörsuppvaktningar av hundra sångare på bröllopsdagens morgon, egen hjulångare med lövade kransar, baler, fester, lysande umgänge. När dottern Rosa föddes ett år senare fick hon en egen ångbåt och femhundra renar i doppresent. Allting var överdådigt hos denne norrländske industriman, som inte tyckte han kunde betala ett högt nog pris för den lycka han nått så sent i livet.”

Laura Fitinghoff kom sålunda under inflytande av diametralt skilda män: först den humanistiske, strängt kristne fadern, därefter den världsvane maken med sina dyra vanor.

Efter ett drygt decennium gick det utför med Conrads affärer, delvis på grund av felinvesteringar. Snart kunde han inte längre försörja sin familj, vars residens, slottet Ekensholm i Sörmland, måste säljas på exekutiv auktion. Laura började skriva för att rädda familjen undan utmätning och svält. Hennes första bok, En liten värld bland fjällen, som för övrigt kallats Sveriges första moderna barnbok, togs väl emot (en faksimilutgåva utkom 1991).

Elin Wägner intervjuade Laura Fitinghoff år 1908, och hon berättade då, kort före sin död, om nya litterära projekt; bland annat en fortsättning på Barnen från Frostmofjället.

Laura Fitinghoff var en produktiv författare och åtminstone de första böckerna utkom i flera upplagor. Hennes ambitiösa prosaprojekt, som exempelvis de postumt utkomna romanerna Om tvenne makter (1916), Brittsommar (1917) och Stella (1924) är i dag fullständigt bortglömda – liksom faktiskt författarinnan själv. Egentligen är det väl bara Barnen från Frostmofjället som lever vidare.

Vinterfest i Mora; första konserten

Zornmuseet, Mora, 18/2
Michelangelokvartetten (Mihaela Martin, violin, Stephan Picard, violin, Nobuko Imai, viola, och Frans Helmerson, violoncell).


Vinterfest femårsjubilerar med ett i vanlig ordning brett anlagt program – samtidigt som jag läser att en del av festivalen ska ges i repris i huvudstaden: ”Vinterfest goes Stockholm”. Enligt festivalledningen får Siljansregionen härigenom en chans att ”profilera sig”.

Länsmusiken i Dalarna och kommunerna kring Ovansiljan stöder på olika vis den framgångsrika vinterfestivalen, vilket inte hindrar att de privata sponsorerna är många. Särskilt fäster jag mig vid att ”Next Jet” utvalts som samarbetspartner – ett flygbolag som presenterar sig som ”affärsflyg för företag och privatpersoner” och som enligt egen utsago ”vill ge aktiva, högpresterande personer och företag en större närvaro på den globala marknaden”.

”Högpresterande”?? Dessutom: festivalledningen bör beakta klimatfrågan och inte obekymrat anvisa jetflyg som spyr ut tonvis med koldioxid några mil ovanför järnvägslinjen mot Stockholm men utan särskilt stor tidsvinst.

Med detta sagt: Michelangelokvartetten, bestående av erfarna solister som samtliga därtill är högt kvalificerade pedagoger vid musikhögskolor, svarade för en fin festivalupptakt på torsdagen. Instrumenten ljöd med imponerande stor ton i konsthallen i Zornmuseet, där akustiken passar perfekt för kammarmusikändamål.

Michelangelokvartetten, som sedan bildandet 2002 turnerat runtom i världen, framförde Puccinis ofta spelade ”I crisantemi”, Mozarts stråkkvartett nr 15 i d-moll samt Smetanas fascinerande stråkkvartett nr 1 i e-moll, ”Aus meinem Leben”.

Det var genomgående spel på hög nivå, men några tonmissar i förstafiolstämman och därtill med allt för lite tydlig kontakt musikerna emellan förtog en smula av de individuellt sett goda insatserna.

Mästerlige Frans Helmerssons är kvartettens allt överskuggande stjärna, och till stor del tack vare honom hölls samspelet samman. Altviolinisten Nouboko Imai gjorde också en storartad insats, låt vara att hennes spel är mer reflekterande, analytiskt, än Helmersons passionerat-nerviga.

Helsingfors-intryck, hösten 2008

Att komma till Helsingfors är uppfriskande inte bara för att kulturlivet är så vitalt utan också för att staden har påfallande vänliga invånare. Stockholms urbana hets och mer amerikanska mentalitet känns med ens avlägsen.

Lite ålderdomlig också den vackra finlandssvenskan – hela tiden full av små pikanterier. Gick förbi en krog vars meny lockade med ”Varm hönssmörgås med äppel, höna och gurka”, ”halstrad tjäder”, ”ostgratinerad grisfilé” och ”stekt bröst av orre”. Som efterrätt kunde man välja ”plättar med syltsortiment”.

Jag hör några finlandssvenskar hälsa på varandra – inte med ”Tjena, hur är läget?” utan med orden ”Hur lunkar livet?”. Bara att få höra sådant är värt en finlandsresa.

I Finland finns till och med ”Svenska folkskolans vänner”. Men folkskolan försvann ju vid grundskolereformen 1962? Jo, visst, men i Finland lever saker och ting vidare. Folkskoleföreningar och spårvagnar, gatsten på centrumgatorna, åldriga ord, bålda konjunktiver…

Installerar mig på kulturcentrumet Hanaholmen, som Finland lät bygga sedan Sverige år 1967 efterskänkte krigsskulder. Anläggningens huvudsyfte: att främja de kulturella förbindelserna länderna emellan.

Hanaholmen: ett allkonstverk som samlar ett tvärsnitt av det tidiga 1970-talets typiska arkitektur, skulptur, måleri, textilier och möbler som i en tidsbubbla – eller annorlunda uttryckt: en välbevarad, mycket påkostad skapelse från betongbrutalismens tid, men av förädlat slag och där den finska karaktären ingått ett slags symbios med en ren, naturnära och materialpåkostad nordisk efterkrigsstil.

Sedan Café Ekberg, med stilren originalinteriör från 1930 och med bordsservering i gammal stil. Här kan man mumsa på ”syföreningsbulle”, läsa vägghängda tidningar och titta ut på folklivet på Bulevardia – och sedan snedda förbi gamla Alexandersteatern (en byggnad som lika gärna kunde ha legat i S:t Petersburg) där stadens opera huserade fram till 1990-talet.

Den nya operan: en ståtlig, marmorvit byggnad spännande, med rena, Mies van der Rohe-aktiga linjer och en salong som delvis kan påminna om Deutsche Oper i Berlin. Lustigt nog samma enkla, suggestiva, upphöjft förfinade formspråk i baletten jag såg – åtminstone jämfört med den estetik som dominerade under Götz Friedrichs tid som intendent i Berlin.

Den tyske koreografen John Neumeier har fritt efter Tjechovs Måsen gjort en fantastisk balett och där nationaloperans orkester spelar överdådigt i bl.a. de Sjostakovitj-verk som ackompanjerar det sceniska skeendet, där tidsenlig linneklädsel och framburna björkar mot fondens blå hav och himmel ger en känsla av tidlöshet och där relationskonflikter växlar mellan en kontemplativ rymd. Koreografin spänner mellan klassiska och moderna uttryck. En högst uppfriskande inblick i samtida danskonst.

Konstmusiken har en mycket stark ställning i Helsingfors, som har fler professionella orkestrar än Stockholm och där Sibeliusakademin uppenbart fungerar som en starkare generator för musiklivet jämfört med musikhögskolan i den svenska huvudstaden. Men vad gäller nyskriven konstmusik förefaller portgången lika trög som i Sverige, där festivalerna för nyskriven musik ofta är lika avslagna föreställningar som de ”nordiska musikdagar” jag bevistade i början av oktober, med ett digert program men där publiken framstod som en tapper skara närmast sörjande. Att några clowner försökte liva upp publiken i universitetsaulan innan festivalen började framstod som typiskt: en närmast rituell besvärjelse.

Att inleda med svenska Marie-Louise Samuelssons violinkonsert Solgudinnan var dock inte helt lyckat, eftersom den med sin abstrakta, allmänmodernistiska karaktär låter så typiskt ”ny musik”; regelmässigt teoretisk snarare än personlig. Anna Lindahl, van vid denna typ av utmaningar, spelade dock galant i detta smått kakafoniska verk.

Största musikupplevelsen denna gång: de finska radiosymfonikerna, samlade i Alvar Aaltos underbara Finlandiahall från 1971: en monumental byggnad, påminnande om Berlinfilharmonikernas stora sal. Ordinarie dirigenten Sakari Oramo – nyligen introducerad också i Stockholm – var både precis och svävande lätt i framförandet av Frank Martins sällan spelade Petite symphonie concertante och i de rörande djupsinniga monologerna i dennes ”Jedermann” – här med den märklige barytonen Thomas Quasthoff, vars biktartade sång djupt rörde publiken.

Som vanligt försöker jag hinna med en sväng runt Senatstorget, där den arkitektoniska stämningen är rent rysk och där mannen bakom dessa klassicistiska byggnader, Engel, i dag lever vidare i form av ett kafé med samma namn och med utsikt just över de byggnader han skapade. Sedan vidare till nationalmuseet, där färgmystikern Mauno Markkula sprider förtrollning i en hel sal och där den underbara koloristen Yrjö Saarinen i rummet bredvid snudd på överglänser de glödande höstfärgerna utanför. Det är en kolorism snudd på extas – ungefär som hos jämnårige Helmer Osslund, vars höstmotiv ju har något evangeliskt över sig.

Fulländar Helsingforsvistelsen med att strosa runt på Salutorget, där utbudet av lingon, kantareller och hemvävda halsdukar avbryts av orange plasttält där man sitter på bänkar och dricker kokkaffe. Och överallt den mustiga finskan, som klingar som rågbröd i luften. En man spelar finsk tango på dragspel och nere vid kajen ligger de små skärgårdsbåtarna tätt, fyllda av nyfångad fisk.