Några ord om Göran Tunström

Göran Tunström hyste en ovanlig tilltro till litteraturens betydelse och möjligheter. Jag minns den mångomtalade BLM-debatten i Moderna museet 1984. Göran Tunström satt i publiken (men närmast utgången) och skruvade sig uttråkad medan textkritiska litteraturvetare ifrågasatte romanens framtid. Mitt i debatten reste han sig och försvann ut i vårsolen.

Som uppläsare blev han allt skickligare. Högläsning ägnade han sig gärna åt. ”Göran Tunström var sin röst”, som någon så träffande skrev efter hans bortgång. Med tiden blev han något av en estradör och det var uppenbart att han trivdes på scenen. Samtidigt fanns där spänningen mellan den uppsluppne historieberättaren och den inåtvände lyrikern; mellan det publika och det privata.

I den djupt personliga ”Under tiden” (1993) berättar Göran Tunström att han ”svämmat över” av lycka de gånger han förunnats att skriva under stark inspiration. I dessa stunder av skapande eufori har det, skriver han, känts som att ha fått ”dirigera en stor symfoniorkester”.

Den mångsidige Tunström svingade sig mellan genrer och uttryckssätt, mellan myllrande epos och flortunn lyrik, mellan burleska fantasterier och nedstigningar i djupaste existentiella vånda.

Sista gången jag hörde honom var i Örebros universitetsaula, 1999. Publiken satt andäktig medan han med fenomenal inlevelse - och uppenbart njutningsfullt - läste ”Liten salongsmusik, 1943”. Det var en högläsning som förstärkte novellens konturer - snudd på en dramatisering. Vad allt förmår väl inte en röst!

Jag hade dessförinnan hört Göran Tunström på en rad uppläsningar. Efteråt brukade jag dröja mig kvar för att se om det skulle uppstå något bra tillfälle att få prata med honom. Jag vågade mig dock aldrig fram. Inför hans framträdande i Örebro stötte jag ihop med honom inne på herrtoaletten; jag nickade uppskattande och jag tyckte nog att han log vänligt tillbaka – men jag tyckte inte omgivningen var den rätta för att inleda ett samtal. Någon mer chans fick jag aldrig.

Göran Tunströms diktsamlingar innehåller bland den finaste lyrik jag vet. Med samlingar som ”Svartsjukans sånger” gjorde han sig ett namn som poet. Några ampra recensioner i slutet av 70-talet sägs ha tagit knäcken på hans lust att skriva dikter; en recensent hade klargjort att han inte var tillräckligt politiskt medveten och allt för inåtvänd.

Betydelsen av Sunne var för Tunströms författarskap kan inte nog betonas. Där ”tänds språket”, som han sade - och i ”Juloratoriet” beskrivs orten som ”en klanglåda som satte mitt språk i rörelse”. Sunne blev för Tunström ”Begynnelsernas Mysterium”. I böckerna band han samman minnen och fantasier, skapade nya världar. Skrivandet blev för Tunström en upptäcksresa. Han ville överraska sig själv likaväl som läsaren.

Men Sunne blir också metafor för den vanlighet som döljer underbara öden och äventyr. Varje människa, varje liten ort, speglar världen och universum.

I ”Under tiden” står att läsa: ”Det är ju med oss folk som med turisternas Sunne: man ser en Storgata, en Långgata och en genomfartsled och det är inte så roligt. Men bakom fönstren, på bakgårdarna och inuti oss finns något för alla gemensamt och det är inte isolerat från det yttre.”

I romanen ”Berömda män som varit i Sunne” (1998) låter han en försynt butiksinnehavare bli författare. Den utåt sett så förbindlige och förnöjsamme Stellan Jonsson (som skymtar redan i ”Tjuven”!) döljer ett ensamhetens helvete. Med hjälp av psykologen Lena Vergilius (faktiskt en kollega till Vergilius i Dantes ”Divina commedia”) vågar han nedstigningen i alla förträngda sanningar; resultatet av expeditionerna blir det manuskript vi läser. Stellan Jonsson, som dessförinnan enbart skrivit notiser för lokaltidningen, blir en av de bygdeskalder som genom att blanda stort och smått ”bygger samtal” och inte minst därför är betydelsefull. Eller som romanens skönlitterärt intresserade präst uttalar i en central passus: ”De verkligt stora diktarna når längre in i det mänskliga mysteriet än vi präster. Det gör nog också de små, ja alla de som inte har ett protokoll att följa”.

Faderns tidiga död innebar slutet på en uppenbart lycklig barndom - men som i skrivandet kunde återuppväckas. Tiden fram till faderns bortgång beskriver han som ”en låda av ljus”. I det perspektivet kan hans böcker betraktas som framkallningsbad. Förlorade möjligheter återkommer. Avbrutna samtal fortsätter. Döda ges åter liv.

”Jag samtalar också med min far”, står att läsa i ett av de sista fragmenten i den postumt utgivna romantorson ”Försök med ett århundrade”. Faktiskt en viktig dimension av denna fascinerande romanbyggarbetsplats: läsning, litteratur som ett samtal mellan levande och döda.

Skönlitteraturens uppgift à la Tunström: att ljuda och ge hopp – alldeles som det heter om Bachs musik i ”Juloratoriet” (för vilken han fick Nordiska rådets litteraturpris 1984 och där det i motiveringen bl.a. sägs att författaren ”gestaltar möjligheten att ur kaos skapa världen på nytt”).

Livets mysterium söker Tunström här och nu. ”Närmare Gud än hud/ kommer vi aldrig”, står att läsa i en av hans dikter. Världen utforskas via Sunne, kosmos via mikrokosmos.

I en av romanerna liknar han trädgårdslandens rabarberknoppar vid periskop som nyfiket skjuter upp ur underjorden: de ser sig runt i världen ”så som jag ser mig omkring”. För Göran Tunström var Undret allestädes närvarande.

Uppmärksamhet, närvaro och ett slags inlevelsefull förvåning kännetecknar hans diktning (”det viktiga är inte hur det går, utan hur det försiggår”).

”Och plötsligt är det afton” lyder (med Quasimodo) omkvädet genom ”Under tiden”. Han berättar där om en nära-döden-upplevelse efter en bilolycka: det var som om själen med ens höjde sig över smärtan. Själen, skriver han, ”svävade över tillvaron och log”. I diktsamlingen ”De andra, de till hälften synliga” (1966) beskrivs i en av dikterna ett dödsfall. Slutstroferna lyder: ”Och luckorna stängs på alla köpingens tak/ Ensam drar han bort med sitt ljus”.

Den diktare som sökte hålla ”jublets kategorier” gick bort i förtid, en grå vinterdag år 2000. Han lämnade ett stort tomrum efter sig. Poeten Eva Ström skrev i ett eftermäle: ”Han var något så sällsynt som en verkligt djupt älskad författare.” Och DN:s Ingela Lind skrev inkännande: ”För honom var varje människa ett under. Han skrev utifrån en ´barnslighet´ och en obotlig förlust. Utifrån Guds och Faderns död. Längtan efter den förlorade helheten bränner genom hela hans konstnärskap, där orden som hos Emanuel Swedenborg bär på en drastisk konkretion och ett vardags-extatiskt allvar."

Omdöme

om konserten med Nils Lindberg & Anders Paulsson från en i publiken:

Det var en helt fantastiskt konsert med dels Nils Lindbergs egna verk men även några gamla jazzgodingar från andra kompositörer. Efter pausen fick vi höra Cecilia Gustavsson kula och Anders Paulsson stämma in på sin sopransax - helt suveränt. En konsert som mycket väl skulle platsa på Dalhalla.

Sommar & musik

En ofta viktig del av sommarens upplevelser handlar om musikupplevelser. Och det kan handla om väldigt olika sorts musik. Det kan vara upplevelsen av skiftande vattenljud från bäckar och åar man passerar under en fjällvandring; det kan vara dragspelstonerna på en brygga utanför Fjällbacka; det kan vara något underbart brasilianskt man snappar upp under en resa. Och det kan – som i år – vara pianisten Anna Christensson när hon spelar Schuberts Impromptu.

När jag år 2003 skrev en debattartikel och underströk hur viktigt det är att dagspressen slår vakt om kulturbevakningen illustrerades texten av två förmenta motsatser: å ena sidan ett fotografi av en kammarmusikensemble; å andra sidan en bild på The Beatles. Undermeningen var klar: Den som slår vakt om kammarmusik kan omöjligt uppskatta popmusik.

Det finns – förvisso – fördomar om allt. För egen del kan jag, ärligt talat, lika väl uppskatta kammarmusik som avantgardistisk pop.

Här några av denna sommars musikupplevelser: Lisa Rydberg när hon spelade såväl rättvikslåtar som Bach på solofiol, därtill med en sinnlig utlevelse som – tror jag – hypnotiserade huvuddelen av publiken; den Elton John-aktige, överdådigt musikaliske popartisten Jamie Cullum då han höll Dalhallapubliken i ett fast grepp; Hans Pålssons finstämda pianoafton i Mellby ateljé på Österlen; och den avspända stämningen vid ”Jazz under stjärnorna” i Brantevik, där Mats Norrefalk, Nils Landgren och Lill Lindfors var aftonens ”leading stars” – och alltsammans var så fantastiskt att man riktigt såg hur publiken smälte. Säreget också att uppleva bystugedanserna runtom i siljansbygden i början av juli: verkligen som att kliva in i en Zornmålning; verkligen som att uppleva denna trakt – ja: inifrån.

Men jag missade de stora kammarmusikfestivalerna: Saxå, Båstad, Gotland, Sandviken… Jag missade Drottningholmsteatern, jag missade Confidencen. Önskar mer än jag får.

Men nu ska jag minnas något jag redan fått. Exempelvis augustikvällen för tio år sedan under ”Musik på slottet”. Det var en operaafton med Kerstin Avemo och Tito Beltran i den fabulösa Rikssalen – Tessins klassicistiska skapelse. Här höll Gustav III sina kandelaberupplysta maskeradbaler på 1770-talet, och här hölls riksdagens högtidliga öppnanden. Ackompanjerade av Stockholmsensemblen under Mats Liljefors sjöng solisterna arior och duetter ur välkända operor. Kerstin Avemo var blixtrande klar i sitt framträdande: hennes ljusa, ranka röst tedde sig, med sitt okonstlade allvar, som mycket värdig – i synnerhet jämfört med den passionerade Tito Beltrans ibland glassigt självmedvetna soloåkningar. Konserten var utmärkt, utan att på något vis vara sensationell – men i avslutningsnumret – duetten mellan hertigen och Gilda i Rigoletto – hände något. Här hade duon sjungit upp sig rejält. Efter det starka bifallet följde en rad extranummer, bl.a. dryckesvisan i La traviata. Nu fullkomligt kokade publikhavet av upphetsning. När sedan Tito Beltran intog en av balkongerna och sjöng ”Nessun dorma” ur Puccinis Turandot var succén total. Publiken närmade sig extas.

Så där är det ibland på konserter: något mediokert börjar med ens – ofta rätt oförklarligt – glida över i ett slags sällsam stämning där allt stämmer och där allt tycks möjligt.

Från tidigare år i Stockholm minns jag sommarnattskonserterna på Nationalmuseum – en underbar tradition. Akustiken i den övre delen av trapphallen är skarp och tydlig, synnerligen koncenterad och med lång efterklang. Och medan musiken klingade kunde man se skärgårdsbåtarna stäva förbi utanför hallens panoramafönster.

Ett av de bästa minnena: kammarmusikfestivalen i finländska Kuhmo. Programfoldern till 2007 års festival avslutades: ”Välkomna, vänner, musikälskare och äventyrslystna, bordet står dukat. Var säkra på att ni kommer att lindas in i en magisk vävnad i Kuhmo… Musik är människoandens enda alster som får tiden att stå stilla, känslor och skönhet att bli tidlösa. Njut av musiken, den är en förverkligad dröm…”

Hur kommer det sig att denna fjärran ort, med bara 10 000 invånare, kunnat bli så omtalat i vida musikkretsar runtom i världen? Jag minns att 2007 års festival bjöd på flera hundra artister och ett drygt 70-tal konserter. Programutbudet var överväldigande: man kunde besöka konserter från 11-tiden till framåt midnatt. En dag var jag så uppfylld av musik att jag glömde äta och i stället levde på Brahms.

Kammarmusikveckorna – som sedan starten 1970 tjänat som förebild för många festivaler runtom i Europa – arrangeras av Kuhmo musiksällskap, i samarbete med den europeiska kammarmusikakademin. Finansieringen sker till hälften med biljettintäkter, staten bidrar med 20 % och staden Kuhmo med 10 %. Resten av pengarna kommer från sponsorer. Publiken består till 95 % av finländare, varav cirka 40 % från Helsingforsområdet. Av utlänningarna dominerar svenskar, följt av tyskar och britter.

Festivalen lockar uppemot 40 000 besökare per år och är därmed ungefär lika stor som Musik vid Siljan, som ju brukar beskrivas som Nordeuropas största musikfestival. Men i Kuhmo handlar det bara om kammarmusik – även nyskriven sådan. Flera inhemska kritiker betonar Kuhmos stora betydelse för det finländska musiklivet – samtidigt som de förklarar att det finns en kris för kammarmusik även här. Men av den märks inget i Kuhmo, som istället fungerar som draglok för både det regionala och nationella musiklivet, liksom för turistnäringen; hälften av turismen kan kopplas till festivalen. De lokala myndigheterna har i takt med festivalens tillväxt satsat allt mer på kulturen.

Många ser festivalen som en viktig motor för den framtidstro som nu spirar. Och kanske var det festivalen som gjorde Kuhmo till stad. År 1986, när kammarmusikveckorna här börjat bli omtalade världen över, fick den lilla ödemarksorten nämligen stadsrättigheter. Dessförinnan var detta ett ganska fattigt område, med nästan inga kulturella evenemang. Ännu på 60-talet fanns isolerade, väglösa byar, med egna skolor. Kontakten med omvärlden var liten.

Kammarmusikfestivalen förvandlade byn Kuhmo till stad och vital kulturhärd. Den unge cellist, Seppo Kuhmanen, som 1970 föreslog en festival här, kan känna sig stolt: hans tanke föll i god jord i det karga Karelen – och festivalen visar år efter år vilken kraft musik kan innehålla.

publikrekord

när Nils Lindberg och Anders Paulsson konserterade: cirka 160 besökare.
Bland kommentarerna (läsarreaktioner på en regiontidnings webbsida):"Vilka fantastiska verk Nils serverade. Huvudet höll på att spricka av huvudvärken. /- - -/ Pallade iallafall 35 minuter men aldrig mer. Har Dalhalla patrasket flyttat till Ovanmyra?"
Och här en något mer positiv röst: "Det var en helt fantastiskt konsert med dels Nils Lindbergs egna verk men även några gamla jazzgodingar från andra kompositörer. Efter pausen fick vi höra Cecilia Gustavsson kula och Anders Paulsson stämma in på sin sopransax - helt suveränt. En konsert som mycket väl skulle platsa på Dalhalla."

Per Wästberg, generös bokälskare & Sven Smedberg

Bland de böcker jag läst på senare tid är det några jag särskilt skulle vilja nämna. Dels Per Wästbergs senaste volym i memoarserien, den 430-sidiga Hemma i världen, som behandlar tiden 1966—1980 (det är dock frapperande i hur liten utsträckning Wästberg tycks ha influerats av denna politiskt, socialt och kulturellt djupt omvälvande tid; 68-rörelsen anas på sin höjd som en krusning i marginalen). I övrigt är det en underbar bok: stilistiskt glänsande, minnesskarp, känsla för detaljer, anekdoter och personporträtt. Här finns också en lust att lära känna livet i hela dess bredd som jag ofta kan tycka påminna om Göran Tunströms glupande livsaptit och uppenbara lust att vilja bokstavligt talat skriva om allt.

Fantastisk är också litteraturvetaren och bibliotekarien Lena Kjersén Edmans Böcker som samtalar – en bok där författaren i delvis postmodern anda intresserar sig för hur teman, myter, litteratur ständigt återkommer inom litteraturen; som i en ekokammare. Men här finns inget av kammarlärt tungomålstalande: i första hand möter här en sprudlande vital, uppslagsrik och berikande bok där kärleken till litteraturen går som en central källåder och där författarens vida beläsenhet är lika slående som imponerande. Kort sagt: en bokälskare delar generöst med sig av sina iakttagelser och funderingar – och volymen är fängslande från början till slut. Hade den kommit ut på ett större förlag (nu BTJ) skulle den ha haft stor chans att nå en verkligt bred läsekrets.

Och så har jag upptäckt en spännande poet – en lärd och kanske lite krävande sådan, men definitivt inte uppmärksammad efter förtjänst. Jag tänker på Sven Smedberg, boende i mytomspunna Mangskog utanför Arvika, och 70 år i år. De myter han intresserar sig för i sitt skrivande är inte minst de antika myterna. I långdikten Allhelgonatt (Heidruns), och med nästan lite Günter Grass-liknande illustrationer, utförda av Roj Friberg, återberättas Orfeus-myten, omplacerad i Mangskog-miljö! Här ekar av inte bara antik tid, utan också av Fröding och Sven Alfons (”en beundrad försångare”, som Smedberg skriver i ett efterord). Det är ibland kärvt på flera vis och texten ekar intertextuellt och kan ibland ha ett avancerat anslag, ibland påminnande om Arne Johnson – och förstås även Ekelöf. I sina värsta stunder kan Smedbergs poesi te sig avpersonaliserat textuell.

Men mestadels är det inspirerande komplext, begåvat och givande – det vill säga om man ödmjukt ger dikten tid att verka; genom vaken, långsam läsning. ”Regnet tilltar om hösten och Salungen sväller/ nordan drar/ råmande sturig och grå genom dalen med snöfyk i skägget och/ föser flytande öar av gräs upp på grund nerom Nolgårdstan// så mossen här tvärsöver viken utgör de ackumulerade/ transplantaten från mossen vid Ristjärnsbacken”. I Allhelgonanatt möter både Orfeus och Balder, både klassicism och nedtonad naturlyrik – men framför allt är det spännande med denna omplantering av Orfeus till värmländsk glesbygd. (Faktiskt måste jag associera till den underbare danske poeten Morten Söndergaards tilltag häromåret, då han lät Orfeus och Eurydike-myten utspelas bland unga människor i ett samtida Köpenhamn.)

Sven Smedberg fullföljer den modernistiska tradition vars spångar lades ut av poeter som Pound och Eliot – samtidigt som han i sin diktning också låter skymta fram en stark kärlek till den svenska lyriken – och inte minst till ett av den svenska lyrikens centrala teman: den svenska naturen. Ett stort intresse för svensk kulturhistoria återkommer i hans produktion – nu senast i Klässbols linneväveri (Heidruns, 2010) där han ingående beskriver en verksamhet som länge gjort Arvika känt inom hemslöjdskretsar. Typiskt nog har han även skrivit en bok om konstnärerna i Rackengruppen, som verkade i början av 1900-talet, liksom en volym om den värmländska musiker- och konsnärsssläkten Zetterquist.

Redan 1966 debuterade Sven Smedberg – och den danske litteraturkritikern Poul Borum var förtjust: ”en charmerande och improviserat och originell samling kortdikter”.

Nu i sommar är denne diktare dessutom aktuell med anledning av att högt ansedda Saxå kammarmusikfestival uruppfört en konsert baserad på just långdikten Allhelgonatt, med kammarkören ”Wermlandsensemblen” på scenen och med recitation av författaren själv.

Jamie Cullum på Dalhalla, 13/8

Den oerhört populäre brittiske sångaren, musikern och låtskrivaren Jamie Cullum avslutade årets europaturné med en enda spelning i Sverige: i Dalhalla lördag kväll.

Den stora arenan var fylld till ungefär hälften (jag hade gissat på fullsatt) när Jamie kom ut på scenen och förklarade att detta var den vackraste scen han någonsin befunnit sig på. (”Man vet inte om detta är dröm eller verklighet – vet ni?”)

31-årige Cullum debuterade 1999 med ett album som såldes i 600 exemplar. Efter några år kom bästsäljaren ”Pointless nostalgic”. I dag är han en av Storbritanniens främsta artister, och med världsrykte. Efter Dalhalla-besöket ska han nu åter till studion, för att spela in en uppföljare till albumet ”The Pursuit”.

Ibland betecknas Cullum som ”jazzartist”. Men jazzmusiken – även om den är central i hans musik och influerar det mesta – är bara en av flera beståndsdelar. Här blandas många stilar. Ett slags jazzpop dominerar. Ofta associerar jag till experimentell pop à la tidigt sjuttiotal: gång på gång kommer jag att tänka på grupper som Supertramp, 10 cc och Queen (och faktiskt låter Jamie Cullum ganska lik såväl Supertramps sångare som Queens Freddie Mercury – som förresten även han djärvt lät popmusiken förgrena sig åt olika håll; till och med opera förekom!). Det ligger nära till hans att jämföra Cullum även med Elton John.

En del låtar påminde dessutom om tidig sextiotalspop – och med ens framstod kvällens huvudartist som en sentida Mc Cartney. Andra låtar är stillsamma, nästan som Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water”, men mestadels får pianostämman hotta upp ackompanjemanget. När det jazzmusikaliska draget tar över blir resultatet funkig, fusionaktig jazz (så till den grad att stora delar av konserten skulle ha passat perfekt på anrika Fasching i Stockholm); andra gånger styr det hela i riktning mot samtida pop och blir hipp dansmusik alternativt soft klubbmusik (som gjord för de mest sobra miljöer). Vid några tillfällen kom en äldre jazzstil i dagen – och med ens framstod Cullum som en reinkarnerad Oscar Peterson.

Pianot står hela tiden i centrum. Jamie Cullum ömsom smeker det, ömsom hamrar på det – med en frenesi så man baxnar. Han är dessutom extremt rörlig, byter instrument, springer av och an på scenen, får igång lite allsång, hoppar upp på pianot (!) och sjunger, skämtar och spexar. Jamie Cullum är inte bara en extraordinär musiker – han är dessutom en stor entertainer. Och i allt han gör får han fint stöd av de mycket duktiga musikerna i bandet.

Cullum lyckades mot slutet engagera publiken att sjunga trestämmig körsång. Efter sista numret övergick applåderna i denna nyss inlärda sång. Då kändes kvällen med ens magisk.

Jamie Cullums segertåg genom samtidens musikaliska landskap bärs väl delvis även upp av det breda tilltalet; en mix som alltså inkluderar bland annat traditionell och experimentell jazz, och 60-, 70-, 80- och 90-talspop. Men framgången beror huvudsakligen på Cullums makalösa musikalitet, på hans stora scennärvaro, väldiga energi, spelglädje och dessutom artistiska medvetenhet.

Man kan bara fromt hoppas att Dalhallas tid inte är över.

Himlaspelet 2011

Det sägs att Rune Lindströms präststudier i Uppsala gick trögt och att han helst tänkte på sagor och sägner från hembygden i Dalarna – och inte minst kurbitsmålarnas frodigt berättande dalmålningar. En vårvinterkväll 1941 hade den unge studenten en pjäs klar: "Ett spel om en väg som till himla bär". Han läste upp den för några kamrater i Uppsala, bland dem Gösta Folke (senare teaterchef i bl.a. Malmö). I Gösta Folkes regi och med författaren i huvudrollen fick pjäsen ett halvår senare sin urpremiär i Leksand, sommaren 1941.

Himlaspelet är teaterhistoria och sjuttio år senare fortfarande en vital del av Leksands kulturliv. Spelet lockar årligen många åskådare. När jag premiärkvällen närmade mig Leksand var det bara att följa huvudströmmen av bilar och gående: den väg som till den nya spelplatsen bar.

Trots att jag varit teaterrecensent under trettio års tid – och dessutom har bott i Dalarna de senaste fem åren – har jag inte förrän nu sett Rune Lindströms pjäs. Jag kan därför inte relatera till tidigare uppsättningar – vilket jag förstått att väldigt många kan. I lördags fanns i publiken en dam som var med redan vid urpremiären 1941.

Lösningen med ett stort tält har beskrivits som en halv återgång till den tidigare friluftsteaterkänslan, men förhoppningsvis blir detta ändå ett provisorium: det blir något plastigt och kvalmigt-instängt med så många människor i ett så stort och så tätt omslutet tält.

Huvudintrycket av denna på många sätt färgrika och fartfyllda iscensättning ger associationer till de nästan långdansaktigt sammanfogade spel- och dansscener som i många år kännetecknat värmländska Västanå teater. En folklig enkelhet kombinerad med ett modernt, fritt och lustfyllt sceniskt tilltal.

Den utomordentliga musikerensemblen sitter i fonden, mestadels dolda av den tygskärm där dalmålningar och andra illustrationer projiceras. Särskilt i inledningen firar den nya tekniken triumfer, med snyggt infogade filmklipp och återblickar på de tidiga årens himlaspel, så att det hela blir en hyllning till ursprunget – varefter jubileumsföreställningen så att säga bryter ny mark. Här finns en fantasi som rycker upp pjäsen i en scenisk samtid, men mestadels med en tydlig pietet mot originalet.

Birgit Carlstén har regisserat ett himlaspel som andas pånyttfödelse – samtidigt som det finns åtskilligt som länkar in spelet i riktning mot musikal-genren. Här finns en uppenbar risk att Rune Lindströms visserligen folkspelsfotade pjäs dras en smula för långt i riktning mot en spelstil där allmogelyrik à la Karlfeldt och Bror Hjort i allt för hög grad baxas in mot nöjets estrader.

Emellanåt ett överdåd som bländar – inte minst Pelle Lindströms intensitet i rollen som Gammel-Jerk; jag kom plötsligt att tänka på Alice Cooper och andra tidiga sjuttiotalsrockare! Linus Lindman som kung Salomo har en liknande kompromisslös utstrålning – medan Carl-Åke Eriksson som Vår herre odlar en mer traditionell spelstil; han framstår här som en nära släkting till den ”Förklädd gud” som Hjalmar Gullberg och Lars-Erik Larsson hade lanserat året innan teologstuderande Rune Lindström diktade sitt verk. Kort och gott: genomgående utmärkta aktörer.

Genomgående bjuds ett brett och modernt tilltal, men projektionerna i fonden lyser emellanåt blekt och oskarpt. Det finns också en risk att det snabba tempot gör den allegoriska dimensionen en smula oskarp. Mest tveksamt finner jag inslaget där pjäsen görs till en antinazistisk pamflett och krigsbilder från andra världskriget varvas med att ”nazisoldater” rusar runt bland publiken med skarpt lysande ficklampor. Uppenbart finns anspelningar på Hitler i Rune Lindströms pjäs, men de ska nog inte överdrivas.

Snarare dominerar, tycker jag nog, en ganska tidstypisk dalaromantisk och nationalkonservativ underström, åtminstone emellanåt. I grund och botten är väl Himlaspelet att betrakta som en moralitet – och det är inte svårt att finna likheter med medeltidens tablåartade religiösa skådespel där allegoriska figurer gestaltar kampen mellan dygder och laster och där den kanske mest kända pjäsen är ”Spelet om envar”, från 1500-talet och även den på rimmad vers.

”Ett spel om en väg som till himla bär” kan samtidigt ses som en sentida motsvarighet till den blandning av folklig talteater och opera som senare kom på modet och där Mozarts Trollflöjten är ett paradexempel. Rune Lindströms på liknande vis komiskt spetsade rimflätning påminner om genren, men också – och inte minst – om Ibsens versdrama Peer Gynt. Jag har inte sett jämförelsen, men den är ju oundviklig: Peer Gynt och Himlaspelet är nära släktingar – och Carlsténs iscensättning påminner ibland om den uppsluppna, fräcka och burleska Peer Gynt som Ingmar Bergman 1986 gjorde på Dramaten.

Rune Lindström skrev 1941 i sitt företal till pjäsen om en gammal leksandskarl som begrundat sin förestående bortgång med orden: ”Ä blir föll te gå te nå’ långväga budar”. Dessa ord, skriver Lindström, ”kunna aldrig gå bort ur mitt minne”. Det var där, i den folkligt fotade föreställningsvärlden, som han började spinna sin fantasi – och han gjorde det med en romantisering av dalafolket som var mycket tidstypisk. Lindström skriver: ”Jag tog till min uppgift att i bygdens egna färger utmåla den livssyn, som blivit mig själv till styrka, glädje och hjälp.”

Lägg härtill de med tiden lagrade skikten av folkmusikaliskt präglad musik som blivit en viktig del av himlaspelet – med kompositioner av alltifrån Håkan Norlén och Lillebror Söderlundh till Nils Lindberg och årets arrangör Anders Soldh – och alltsammans blir som ett lod djupt ned i tiden – och glittrande vitalt när det fogats samman som här.