Sommar & musik

En ofta viktig del av sommarens upplevelser handlar om musikupplevelser. Och det kan handla om väldigt olika sorts musik. Det kan vara upplevelsen av skiftande vattenljud från bäckar och åar man passerar under en fjällvandring; det kan vara dragspelstonerna på en brygga utanför Fjällbacka; det kan vara något underbart brasilianskt man snappar upp under en resa. Och det kan – som i år – vara pianisten Anna Christensson när hon spelar Schuberts Impromptu.

När jag år 2003 skrev en debattartikel och underströk hur viktigt det är att dagspressen slår vakt om kulturbevakningen illustrerades texten av två förmenta motsatser: å ena sidan ett fotografi av en kammarmusikensemble; å andra sidan en bild på The Beatles. Undermeningen var klar: Den som slår vakt om kammarmusik kan omöjligt uppskatta popmusik.

Det finns – förvisso – fördomar om allt. För egen del kan jag, ärligt talat, lika väl uppskatta kammarmusik som avantgardistisk pop.

Här några av denna sommars musikupplevelser: Lisa Rydberg när hon spelade såväl rättvikslåtar som Bach på solofiol, därtill med en sinnlig utlevelse som – tror jag – hypnotiserade huvuddelen av publiken; den Elton John-aktige, överdådigt musikaliske popartisten Jamie Cullum då han höll Dalhallapubliken i ett fast grepp; Hans Pålssons finstämda pianoafton i Mellby ateljé på Österlen; och den avspända stämningen vid ”Jazz under stjärnorna” i Brantevik, där Mats Norrefalk, Nils Landgren och Lill Lindfors var aftonens ”leading stars” – och alltsammans var så fantastiskt att man riktigt såg hur publiken smälte. Säreget också att uppleva bystugedanserna runtom i siljansbygden i början av juli: verkligen som att kliva in i en Zornmålning; verkligen som att uppleva denna trakt – ja: inifrån.

Men jag missade de stora kammarmusikfestivalerna: Saxå, Båstad, Gotland, Sandviken… Jag missade Drottningholmsteatern, jag missade Confidencen. Önskar mer än jag får.

Men nu ska jag minnas något jag redan fått. Exempelvis augustikvällen för tio år sedan under ”Musik på slottet”. Det var en operaafton med Kerstin Avemo och Tito Beltran i den fabulösa Rikssalen – Tessins klassicistiska skapelse. Här höll Gustav III sina kandelaberupplysta maskeradbaler på 1770-talet, och här hölls riksdagens högtidliga öppnanden. Ackompanjerade av Stockholmsensemblen under Mats Liljefors sjöng solisterna arior och duetter ur välkända operor. Kerstin Avemo var blixtrande klar i sitt framträdande: hennes ljusa, ranka röst tedde sig, med sitt okonstlade allvar, som mycket värdig – i synnerhet jämfört med den passionerade Tito Beltrans ibland glassigt självmedvetna soloåkningar. Konserten var utmärkt, utan att på något vis vara sensationell – men i avslutningsnumret – duetten mellan hertigen och Gilda i Rigoletto – hände något. Här hade duon sjungit upp sig rejält. Efter det starka bifallet följde en rad extranummer, bl.a. dryckesvisan i La traviata. Nu fullkomligt kokade publikhavet av upphetsning. När sedan Tito Beltran intog en av balkongerna och sjöng ”Nessun dorma” ur Puccinis Turandot var succén total. Publiken närmade sig extas.

Så där är det ibland på konserter: något mediokert börjar med ens – ofta rätt oförklarligt – glida över i ett slags sällsam stämning där allt stämmer och där allt tycks möjligt.

Från tidigare år i Stockholm minns jag sommarnattskonserterna på Nationalmuseum – en underbar tradition. Akustiken i den övre delen av trapphallen är skarp och tydlig, synnerligen koncenterad och med lång efterklang. Och medan musiken klingade kunde man se skärgårdsbåtarna stäva förbi utanför hallens panoramafönster.

Ett av de bästa minnena: kammarmusikfestivalen i finländska Kuhmo. Programfoldern till 2007 års festival avslutades: ”Välkomna, vänner, musikälskare och äventyrslystna, bordet står dukat. Var säkra på att ni kommer att lindas in i en magisk vävnad i Kuhmo… Musik är människoandens enda alster som får tiden att stå stilla, känslor och skönhet att bli tidlösa. Njut av musiken, den är en förverkligad dröm…”

Hur kommer det sig att denna fjärran ort, med bara 10 000 invånare, kunnat bli så omtalat i vida musikkretsar runtom i världen? Jag minns att 2007 års festival bjöd på flera hundra artister och ett drygt 70-tal konserter. Programutbudet var överväldigande: man kunde besöka konserter från 11-tiden till framåt midnatt. En dag var jag så uppfylld av musik att jag glömde äta och i stället levde på Brahms.

Kammarmusikveckorna – som sedan starten 1970 tjänat som förebild för många festivaler runtom i Europa – arrangeras av Kuhmo musiksällskap, i samarbete med den europeiska kammarmusikakademin. Finansieringen sker till hälften med biljettintäkter, staten bidrar med 20 % och staden Kuhmo med 10 %. Resten av pengarna kommer från sponsorer. Publiken består till 95 % av finländare, varav cirka 40 % från Helsingforsområdet. Av utlänningarna dominerar svenskar, följt av tyskar och britter.

Festivalen lockar uppemot 40 000 besökare per år och är därmed ungefär lika stor som Musik vid Siljan, som ju brukar beskrivas som Nordeuropas största musikfestival. Men i Kuhmo handlar det bara om kammarmusik – även nyskriven sådan. Flera inhemska kritiker betonar Kuhmos stora betydelse för det finländska musiklivet – samtidigt som de förklarar att det finns en kris för kammarmusik även här. Men av den märks inget i Kuhmo, som istället fungerar som draglok för både det regionala och nationella musiklivet, liksom för turistnäringen; hälften av turismen kan kopplas till festivalen. De lokala myndigheterna har i takt med festivalens tillväxt satsat allt mer på kulturen.

Många ser festivalen som en viktig motor för den framtidstro som nu spirar. Och kanske var det festivalen som gjorde Kuhmo till stad. År 1986, när kammarmusikveckorna här börjat bli omtalade världen över, fick den lilla ödemarksorten nämligen stadsrättigheter. Dessförinnan var detta ett ganska fattigt område, med nästan inga kulturella evenemang. Ännu på 60-talet fanns isolerade, väglösa byar, med egna skolor. Kontakten med omvärlden var liten.

Kammarmusikfestivalen förvandlade byn Kuhmo till stad och vital kulturhärd. Den unge cellist, Seppo Kuhmanen, som 1970 föreslog en festival här, kan känna sig stolt: hans tanke föll i god jord i det karga Karelen – och festivalen visar år efter år vilken kraft musik kan innehålla.

Försommarmusik...

Jag har upplevt sommaren ännu litet vackrare när jag lyssnat på tre nya cd-skivor med Bach-tolkningar. Jag tycker oerhört mycket om ”Konzerte und Sinfonien für Oboe” med virtuose Heinz Holliger som solist och i fenomenalt samspel med Camerata Bern. Under ett granitgrått, nästan intetsägande cd-omslag (ECM, new series) döljer sig en lustgård av kärleksfullt musikanteri och med härligt bett i stråkarnas tonbildning. I ”Georg Gulyás plays Bach II” (Proprius) har denne svenske, internationellt framgångsrike gitarrist transkriberat en rad Bach-verk – och resultatet klingar underbart på detta instrument. Alldeles riktigt som solisten skriver i cd-häftet: ”Bachs verk tillhör det slags musik man kan ägna ett liv åt att upptäcka.” Bach på gitarr blir mer poetisk, mer vekt drömsk – och med det musicerande Gulyás bjuder på kan skivan inte annat än rekommenderas. Härutöver framhäver jag gärna dubbelalbumet ”Bach, The Essentials” (Harmonia Mundi); en antologi-cd med olika inspelningar där verkligen mycket väsentligt av ”den femte evangelisten” kommit med, låt vara att alltsammans blir en smula rapsodiskt. Men som överblick och som grundbult i ett musikbibliotek ter den sig genast värdefull. Här konserterar toppensembler som ”Akademie für alte Musik Berlin” och härlige cembaloavirtuosen Richard Egarr.

Nya Buxtehude-tolkningar vimlar det knappast av – desto roligare när det kommer en så högklassig cd som ”Scandinavian Cantatas” (Dacapo), där denna vitala musik (pendlande mellan det kyskt Bachska och en mer händelskt uppsluppen, prunkande stil). Här en dansk inspelning, och med stor akustisk lyster (inspelningen gjord i en Helsingör-kyrka), och både instrumentalister och vokalister framträder i paritet med den serena grundton som dominerar i denna sakrala, ofta smått renässanshögstämda musik.

Bernardo Storace (f. 1664) har väl ofta fått stå i skuggan av Frescobaldi – men en skiva ”Harpsichord Music” av Storace med Hiroshima-födda Naoka Oakutagawa lyfter genast fram honom som en viktig del av europeisk musikhistoria. Många av dessa cembalokompositioner är ju rentav i klass med Scarlatti – och den unga japanskan spelar mycket bra.

Och nu ett rejält kliv till en två timmar lång inspelning: ”Schumann, Scenes from Goethe’s Faust” (Naxos) med Warszawa-filharmonikerna och deras kör samt sångsolister. Warszawa-filharmonikerna är bland de bästa i Europa: hör man symfonisk musik med dem är det ofta med en känsla av att komma ut på öppet hav. Sådant är inte självklart – men dylikt har jag upplevt i den polska huvudstaden. Här en inspelning gjord i orkesterns mastodontiska konserthall (invigd 1955), och med Antoni Watt i ledningen – utomordentlig skeppare även när det stormar som mest i denna romantiskt yviga, starkt känsloladdade musik.

Låt mig krydda med ytterligare två skivor. Först Saint-Saëns ”String Quartets” med Fine Arts Quartet (Naxos): här möter några av musikhistoriens vackraste, mest rikhaltiga och mest komplexa verk – och med uttolkare som denna ensemble blir resultatet fantastiskt. Att lyssna på denna skiva är som att besöka ett själsligt spa. ”Guitar Music” av Francisco Tarrega (Naxos) erbjuder ett brett urval av dennes musik, här med den fine gitarristen Mats Bergström. Mest känt torde stycket ”Recuerdos de la Alhambra” vara – ljuvlig och drömsk musik!

Bakgrundsmusik kan bli förgrundsmusik

Är man på restaurang eller café kan levande musik i lokalen förhöja stämningen – eller rentav skapa den. Ännu för femtio år sedan var det vanligt att musikkapell spelade på svenska restauranger; en tradition som sedan decennier i stort sett försvunnit.

Utomlands är det bättre ställt – ännu. På Theatercaféen i Oslo spelar det
lilla stråkkapellet upp kväll efter kväll från sin balkong, högt ovanför de
spatiösa matsalarna. I Berlin brukar gatumusiker komma in på restauranger och spela en stund, innan de drar vidare till nästa ställe. Och i Budapest lockar många matställen, främst de dyra, med zigenarkapell. Men ännu för tjugo år sedan fanns folkliga matställen («etterems») i Budapest där stråkkapell underhöll från små podier i något hörn.

Traditionen med levande musik på caféer vårdas betydligt bättre; men
också i en caféstad som Budapest är fenomenet på väg bort i den brutala
moderniseringsvåg som de senaste tio åren svept fram över den ungerska staden. Borta är den märkliga frid som rådde i de stora caféhusen ännu på 1980-talet, med en gammal tant eller farbror vid pianot, dagarna i ända. I vackra Gerbeaud, ett av de äldsta ställena, spelas visserligen operettmusik och liknande – men numera ur diskret uppsatta högtalare.

I Wien däremot finns åtskilliga gamla caféer som bjuder på levande musik. Repertoaren brukar innehålla både klassiskt och urmodiga schlagers och sånger. De pianoverk jag häromåret hörde på ett välbevarat café nära Volksoper i Wien är ungefärligen desamma som enligt gamla uppteckningar spelades på Café Vaterland i Berlin på 1920-talet (Wiens caféer kan på flera vis ge en upplevelse av konserverad tid.)

Pianomusik har länge varit en självklarhet på många caféer och konditorier. En av de sista svenska bastionerna för denna tradition var anrika Bräutigams i Göteborg, som på 1990-talet obönhörligt förvandlades till trendig restaurang. Jag minns den finlemmade gentleman som dagligen kom dit, strax efter klockan tolv, med sitt nothäfte under armen. Han tog plats vid flygeln i den största av salongerna på konditoriets övervåning (fylld av speglar, växter och vackra möbler), hängde av sin rock och hatt, bugade lätt och satte sig sedan att botanisera i den klassiska repertoaren, med emellanåt lite lättare inslag, som visor och schlagers.

Först när han avslutat ett spelpass märkte man hur tyst det blivit – trots
det konstant gemytliga sorlet från borden runtom. Men så är villkoren inom denna genre: musikerna kan knappast förvänta sig någon särskild uppmärksamhet. Det de spelar bildar oftast stämningsbakgrunder
– och den inverkan de haft i lokalen blir tydligt först när de
tystnat.

Jag minns de gånger jag i tonåren tillhörde någon ensemble som spelade
på herrgårdsrestauranger och liknande. Vi spelade för döva öron, tyckte
vi; gästerna bevärdigade oss ju knappt en blick, och i stället för applåder
efter ett avslutat verk hörde vi bara fortsatta sorl och pladder. Otacksamt!

Först flera minuter efter att vi slutat spela, och kanske till och med hunnit bära bort notställen – först då kunde det hända att någon där vid borden uppmärksammade vår existens.

Jag trodde länge att sådan här bakgrundsliknande musik var ganska betydelselös, eftersom publiken inte direkt tycktes uppmärksamma den; nu anar jag att detta slags musik kan ha en subtil inverkan även på de människor som knappt ens tycks lägga märka till den.

Men enstaka gånger när jag besökt den här sortens inrättningar har jag
mött musiker som genom sitt val av musik eller genom sin spelskicklighet förvandlat bakgrundsmusik till förgrundsmusik – och restaurang- eller cafébesöket har med ens omvandlats till ett konsertbesök. Jag minns ställen nere i Centraleuropa där publiken mer eller mindre upphört med sitt ätande och drickande därför att musiken plötsligt ryckt publiken hän – ja, så till den grad att kyparna i stället för att springa runt med buteljer eller tallrikar med ens haft fullt upp med att leverera önskemål till pianisten eller ensemblen om nya verk att framföra.

Ungefär som när vi satt på överdäck till m/s Byfjorden och såg Stångehuvuds röda granit mot djupblått vatten, det var restaurangavdelning där uppe, och lagom till desserten kom det in dragspelare och sångare, det var Taube och hela den svenska visskatten som bullades upp – och inte dröjde det länge förrän lunchgästerna förvandlats till konsertpublik och därefter till en enda stor sångkör – och detta med sådan inlevelse att jag tror att kaffet kallnade i varenda kopp.

Hewitt + Bach = sprudlande uppenbarelser

Angela Hewitt, piano, Australian Chamber Orchestra
Johann Sebastian Bach: cembalokonserter
(Hyperion)

Angela Hewitt - som lär ha gett offentliga pianokonserter redan vid fyra års ålder - är en av världens nu mest framstående pianister. Hennes spel sprudlar av musikalitet på en nivå man sällan möter. Dessa framföranden av en rad av Bachs cembalokonserter är så perfekta att man tycker sig möta denna kända musik på nytt: Hewitts tolkningar blir som uppenbarelser… I konserterna 1 och 7, som till sin struktur påminner om Albinoni och Telemann, kan man lyssna till en Bach fullständigt i sitt esse. Hewitt och Bach… - bättre kan det knappast bli…

Vad är kyrkomusik?

Begreppet ”kyrkomusik” är ett diffust begrepp. Normalt avses den musik som på något vis är förbunden med kyrkliga sammankomster och en del av liturgin.

Men spännvidden är stor mellan å ena sidan liturgisk bruksmusik och å andra sidan annan musik som spelas i kyrkorna – ofta i form av separata konserter.

Faktiskt var det väl alldeles i början av 1970-talet som svenska kyrkor började användas för renodlad konsertverksamhet. Till en början brukade dylika evenemang rubriceras som ”musikgudstjänster” och inramas av prästerlig medverkan. Under senare decennier däremot har kyrkorna allt oftare kommit att fungera som vilken konsertlokal som helst – och musikaliskt har allt fler församlingar närmast sig en ytterst liberal attityd. Rock’n roll-konserter och discomusik förekommer numera lite varstans i kyrkorna.

Jag minns att det ännu 1974 väckte stort uppseende när jazzviolinisten Svend Asmussen och Ivan Renliden turnerade i svenska kyrkor. Jazz i en helgedom? Många var upprörda.

Inom svenska kyrkan är det väl numera snart bara laestadianerna som är uttalat misstänksamma mot ”världslig” musik i kyrkorummet.

Sextiotalets andra hälft var en omvälvande period inom kyrkomusiken. Den allmänna radikaliseringen sipprade in även i kyrkans värld. Anders Frostensons psalm ”Guds kärlek är som stranden och som gräset”, från 1968, blev banbrytande. Jag minns att en del gammalkyrkliga företrädare opponerade sig mot att Guds eviga kärlek liknades vid något så förgängligt som ”gräs”. Men psalmen blev snabbt populär. Bossa nova-rytmer, brasiliansk samba och tredje världen influenser märktes de kommande åren i allt fler svenska psalmer; tänk bara på ”Jag skulle gärna vilja tro”, från samma tid.

Några år senare kom musikalen ”Jesus Christ Superstar”: Jesus blev ett ideal för många hippies – men ännu skulle det dröja innan rockmusik av detta slag fick framföras i kyrkan.

Kyrkomusiken som genre har kraftigt vidgats under senare decennier, i takt med de förändringar Svenska kyrkan genomlevt. I många kyrkor tänjs numera rejält på gränserna, med ljusshower och rockmusik… I en jämtländsk kyrka ordnades häromåret ”psalmtoppen”, där en dansorkesterliknande ensemble spelade moderna psalmer medan prästen sjöng i bästa Christer Sjögren-stil. Men häromåret mötte jag en kantor som sa: ”Det senaste året har vi haft övervägande stora gudstjänster, med mycket folk, körer och baluns. Det har börjat kännas som att vi skapar shower för att attrahera åhörarna. Själv saknar jag avvägningen mot det stillsamma.”

Reformistiskt lagda kantorer uttrycker ofta åsikten att kyrkan ska vara till för alla och att detta måste avspeglas även i den musik som spelas. Och sådan är faktiskt den allmänna trenden; det räcker att påminna om den nyintroducerade, oranga psalmboken, ”Psalmer i 2000-talet” (Verbum), där tanken är att nya psalmer bättre ska spegla samtiden; här återfinns bl.a. Py Bäckmans ”Stad i ljus” och Benny Anderssons tonsättning av ”Rör vid mig nu”.

Häromåret bad jag fyra kantorer inom Svenska kyrkan definiera kyrkomusikens huvudsakliga uppgift. De svarade så här:

1: ”För många människor är det musiken som är vägen in i kyrkan. Som kyrkomusiker får man mycket uppskattning för musiken i gudstjänsterna. Kyrkomusikens uppgift är naturligtvis främst att förmedla den kristna tron. Min önskan är att människor ska må bra när de kommer till kyrkan. Där tror jag att musiken betyder väldigt mycket.” 2: ”Att förstärka och fördjupa. Att ta vi där orden inte räcker till.” 3: ”Att öppna människornas sinnen för Gud. Att få oss att hitta vår inre kärna.” 4: ”Dess främsta uppgift är att hjälpa till i bönen och lovsången i våra gudstjänster. Den har också en viktig uppgift att föra vidare det rika arv av musik som genom tiderna har skrivits just för kyrkan och gudstjänsten.”

Kort om nya cd-skivor

Den gångna julhelgen lyssnade jag mycket till ”Shout for joy” (Arte Verum), där Barbara Hendricks (och i viss mån Ulrika Tenstam) sjunger både traditionella julsånger och negro spirituals med jul-teman, tillsammans med välspelande Drottningholms barockensemble. Men om Barbara Hendricks musikaliskt är i sitt esse på denna skiva (generös och självsäker, expressivt uttrycksfull) finner jag henne mer återhållen på ”Die schöne Müllerin” (Arte verum). Förvisso högst ovanligt med en sopran i rollen som mjölnaren, men ändå ok. Kanske sjunger hon dock aningen stelt. Likväl är det bra, och med Pöntinen som tryggt drivankare vid flygeln. Som fin bonus en bilagd dvd-skiva där hon sjunger utdrag ur ”die Winterreise”, tillsammans med pianisten Love Derwinger.

I slutet av december genljöd mitt arbetsrum av Tine Thing Helseths trumpetsolon, på en julskiva inspelad med den norska kammarorkestern. I denna unga norska solist framträder en talang i nivå med gamle mästaren Arne Lamberth.

Men nu till januari månads favoriter: dubbel-cd:n ”Love songs” (Naïve) med mezzosopranen Anne Sofie von Otter, ackompanjerad av briljante Brad Mehldau. Jag tycker att von Otter på senare år gått från klarhet till klarhet. Hennes tolkningar fullkomligt lyser av såväl mänsklig som musikalisk mognad. På den ena cd:n sjunger hon sånger med musik av Mehldau, på den andra alltifrån Jaques Brel till Tage Danielssons ”Att angöra en brygga”. Sublimt känsligt, och lyhört. Och pianissimon med forte-verkan.

Pianisten Eldar Nebolsin, f. 1974, gör en lysande tolkning av Chopins pianokonsert nr 1: han är lika mycket poet som pianist. Och Warszawas filharmoniker bjuder en tät, inspirerad orkesterklang på denna inspelning från 2009 (Naxos). En annan pianist, en av världens nu främsta, enligt min mening, Angela Hewitt, framför Bachs ”The English suites” (Hyperion) med en sådan kombination av klarhet och finess att lyssnandet blir en första gradens njutning. Hewitt, som gav sin första solokonsert som nioåring, spelar med en exakthet à la Glenn Gould men tolkar musiken med ett större mått av hörbar eftertanke. Angela Hewitt är även aktuell med en skiva med Schumanns pianomusik; här finns både underbara Kinderszenen, Davidsbündlertänze och g-mollsonat nr 2. Triumfartat vackra tolkningar!

Barockensemblen Rebaroque (bildad 1988), med konsertmästaren Maria Lindal, har utkommit med en cd med Telemann-musik (Proprius). Det står som en sky av spelglädje över dessa sprudlande tolkningar. Jag vill slutligen framhålla även ”Ombra cara” (Harmonia Mundi), där kontratenoren Bejun Mehta sjunger en rad Händel-arior, tillsammans med Freiburger Barockorchester under eminente René Jacobs ledning. Bejun Mehta sjunger minst lika hängivet utlämnande som Philippe Jarrousky; de är båda världsledande inom kontratenorfacket. Denna fullträff till skiva (som i effekt motsvarar en flaska rödvin, minst) kompletteras av en dvd som visar hur inspelningen gick till. Underbart, från början till slut!

Musik överallt

Musik finns numera överallt. Vilken otrolig skillnad mot forntida förhållanden!

I mitten av 60-talet hade knappt hälften av de svenska hemmen skivspelare eller bandspelare. Min första egna LP fick jag 1970: Bachs Brandenburgskonserter med St Martin in the Fields, under ledning av Neville Marriner.

I början av 70-talet började många bibliotek inrätta särskilda musikavdelningar, ibland inrättades även särskilda musikbliotekarietjänster. Man fick titta igenom ett kartotek över tillgängliga grammofonskivor, och så kontakta expeditionen och meddela önskemål. Efter att ha fått hörlurar var det bara att sjunka ner i anvisad fåtölj. På de flesta musikavdelningar fanns ännu i mitten av 70-talet nästan enbart klassisk musik (och detta trots att merparten av alla skivor som såldes i Sverige var popmusik; år 1968 såldes 8 miljoner skivor, varav 6 miljoner räknades till genren pop).

Halvliggande i en sjuttiotalsorange soffa brukade jag lyssna på Chopin i väntan på bussen hem. Eller Bach. Från 1973 fanns även Ekseption-skivor; med uppspeedade verk av både Chopin och Bach – och så superbegåvat gjort att jag ibland blev kvar i musiken och missade bussen. Särskilt fantastiskt var att få höra musiken i stereo: det var en stor lyx.

På grammofonspelaren hemma lyssnade jag på Contact: en av landets första radikala rockgrupper. Här blandades folkmusik och samhällskritiska slängar, och i ”Ode till en fjord” – med udden riktad mot OK-raffinaderiet i Brofjorden – fick svensk miljörörelse en av sina första musikaliska framgångar (samma år som almstriden). Contact medverkade som första svenska band på Roskildefestivalen (1972).

I dag har många lyssningshörnor försvunnit från biblioteken. Musiken har blivit bärbar, och tillgängligheten närmast obegränsad. På Youtube kan man se musikfilmer av alla de slag. Man kan jämföra tolkningar, kolla in repetitioner, man kan gå på guidad tur på La Scala – nästan allt finns.

Youtube startades 2005 men köptes året därpå av Google; ett amerikanskt internetföretag med en årsomsättning som nu närmar sig otroliga 200 miljarder kronor! Varje dag visas en miljard videoklipp på Youtubes webbsida.

Ett av problemen i kölvattnet av denna utveckling har att göra med upphovsrätt. Numera ser jag ofta konsertbesökare som filmar evenemangen – trots att detta i regel är förbjudet. Av någon anledning tycks även kopieringsskyddat material accepteras på Youtube – såvida klippet understiger 10:58 minuter (!). Följden blir att exempelvis operaverk på dvd styckas i ett antal delar och sedan läggs ut på webbsidan.

Svindlande utveckling – men inte problemfri.

En av Sveriges främsta spelmän,

Pers Hans Olsson, spelman från Rättvik, i tredje generationen, framträder lördagen den 23 oktober kl. 18 i Ovanmyra missionshus och spelar rättvikslåtar och egna kompositioner,tillsammans med sonen Alexander, som redan nu, i unga år, är en mycket framstående violinist.

Pers Hans har varit en av de mest kända spelmännen i Sverige alltsedan folkmusikvågen vällde in i landet, kring 1970. Kort tid därefter bildade Pers Hans och Björn Ståbi folkmusikduon Bockfot.

Pers Hans har spelat in en rad skivor, innehar Zorns guldmärke sedan många år, och häromåret fick han Rättviks kommuns kulturpris.

Italiensk operafest

Donizetti: Maria Stuarda
Orchestra Filarmonica Marchigiana
Solister: Laura Polverelli, Maria Pia Piscitelli, Mario Cassi m.fl.
(Naxos)

Gaetano Donizetti, som ju i mångt och mycket kan betecknas som en föregångare till Verdi, gjorde 1834 stor succé med Maria Stuarda; en dramatiskt strukturerad opera som samtidigt genomflödas av ljus melodik; karakteriserande och dramatisk. Kort sagt, det är italiensk opera när den är som bäst – och när den som här framförs av en italiensk orkester och dito solister som animerat gör sitt yppersta blir resultatet fantastiskt. Den är kanske inte omedelbart insmickrande, denna musik: men för alla operafrälsta väntar en högtidsstund. Mezzon Laura Polverelli är en av flera sångarbegåvningar. Att detta är en live-upptagning från en operafestival i Macerata (2007) bara förstärker festkänslan.

Farväl till sommaren, farväl till Trollflöjten - och farväl till Dalhalla?

Dalhalla, 13/8
TROLLFLÖJTEN
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto: Emanuel Schikaneder
Regi: Stein Winge
Scenografi: Jesper Kjällquist
I rollerna: Espen Fegran, Eir Inderhaug, Klas Hedlund, Michael Schmidberger, Susanne Elmark, Magnus Kyhle m.fl.
Dalasinfoniettan och Dalasinfoniettans kör
Dirigent: Gintaras Rinkevicius

Stilla, ljum, vacker kväll – allt mer magisk i takt med att mörkret föll. Ändå en känsla av avsked i luften: Avsked till sommaren – och kanske avsked till Dalhalla; av flera musiktidskrifter utnämnd till en av världens vackraste utomhusarenor. Kanske avsked till möjligheten att sitta här i rättviksskogarna och se opera i världsklass.

Det verkar (trots total tystnad om saken) som att det aldrig mer blir något Musik vid Siljan; länge en av Nordeuropas största musikfestivaler – och det finns dess värre anledning till oro även vad gäller Dalhallas fortlevnad.

Hur mycket kostade denna Trollflöjten-uppsättning? Varför köpte man inte in en redan färdig operaproduktion från annat operahus i Skandinavien? Jag är rädd att Dalhalla riskerat sin framtid med projekt av detta slag. Inte minst ombyggnaden av scenen kostade hisnande belopp. Och det nya taket fungerar dess värre inneslutande vad gäller akustiken. Dalasinfoniettan fick långa stunder finna sig i att leverera bakgrundsmusik – trots goda insatser och trots ett utmärkt dirigerande av Gintaras Rinkevicius.

Har man sett Stein Winges tidigare arbeten inom talteatern känner man igen hans ihärdiga experimenterande, med åtskilliga teatrala, postmodernt influerade inslag (jag minns distanseringseffekterna i Gogols Riksrevisorn på Göteborgs stadsteater 1994); låt vara att enstaka Winge-uppsättningar kan vara superbt koncentrerade – som den rakbladsvassa åttiotalsuppsättningen på Dramaten av Ibsens En folkefiende).

Här dominerar en spexartad hållning – på gott och ont. På gott därför att Winge förstås följer Mozart själv i spåren, vars sånglustspel förvisso till del var inspirerat av dåtida farser och ett brett folkligt tilltal. På ont därför att sångspelets djupdimension aldrig ges plats och att uppsättningen som helhet plottras bort i en tyvärr ganska rörig föreställning där lekfullhet premierats på bekostnad av precision och koncentration. Ibland är det tidstypisk euromodernism: det kunde lika gärna vara Münchenoperan. Andra gånger är det bara plumpt.

Inledningen 2010 är lika katastrofal som 2009: Dalasinfoniettan har just kommit igång med ouvertyren då publiken hör en crossliknande motorcykel ilsket komma knattrande ner längs sidovägen. Jag märker att många i publiken inte kan koncentrera sig på ouvertyren utan istället undrar vad som egentligen pågår. Plötsligt bromsar Tamino in vrålåket framför scenen – och publiken kan andas ut: störningen hörde till spelet.

Som i så många andra Trollflöjten-uppsättningar vinner dock slutligen musiken över regiinfallen. Och sammantaget ter sig årets version aningen mer koncentrerad och genomtänkt än förra årets. Mot slutet är alltsammans ren njutning.

Även i år fäster jag mig särskilt vid Eir Inderhaugs glittrigt klara sopran i rollen som Pamina. Susanne Elmark är kanske inte briljant som Nattens drottning – men nästan; och det är gott så. Klas Hedlund sjunger efterhand upp sig rejält som Tamino, och Michael Schmidbergers Sarastro ljuder mestadels härligt myndigt (rösten är dock inte helt egaliserad). Espen Fegrans Papageno och Katarina Böhms ”Andra dam” är andra fina (bland många!) insatser att nämna.

Melody Garlot på Dalhalla

Dalhalla, 24/7
Melody Garlot m.fl.

Med sin lågmält intensiva röst, flödande mjuk och vibrerande av närvaro i varenda ton, har hon på kort tid lagt både USA och Europa för sina fötter. Publik och kritiker är överens: Melody Garlot är en sensation.

Hennes framgångshistoria är en saga. Som cyklande tonåring blev hon påkörd av en jeep som körde mot rött; med svåra skador genomlevde hon helvetet, där inga mediciner och inga terapier hjälpte. Sent omsider återvände hon till livet efter ihärdig musikterapi – och nu står hon där på scenen: spröd, ljuskänslig och med käpp: en ängel som återvänt från en nära-döden-tillvaro och som nu skriver, sjunger och spelar musik som magiskt rör vid människors hjärtan.

I vilken utsträckning gjorde olyckan henne till artist? Är hennes musicerande hennes ”sång till livet”?

25-åriga Melody Garlot hade visserligen spelat lite piano innan olyckan, men det är först efter olyckan som hon helt inriktat sig på musik. Hon skrev några låtar och lade ut dem på youtube – och sedan dess har karriären gått spikrakt. Numera turnerar hon världen runt, året runt.

Ett snyggt drag av Dalhalla att engagera henne i sommar! Det var nästan fullsatt när Melody Garlot på lördagskvällen gav en sen kvällsföreställning. Här bjöds en av de bästa kvällar jag över huvud taget minns från denna arena.

Innan paus framträdde sångaren och trombonisten Nils Landgren, här tillsammans med gitarristen och sångaren Johan Norberg. En på alla sätt samspelt duo som här nostalgiskt djupdök i sjuttiotalets pophistoria och bjöd en rad fantastiska, personliga tolkningar.

Melody Garlot inledde den oerhört snyggt ljusdesignade showen med ett Laurie Anderson-aktigt, experimentellt verk; därefter framförde hon sin originella mix av melodisk jazz, pop och aningen chanson-artade musik.

Tillsammans med uppseendeväckande talangfulla medmusiker gav Melody Garlot en exceptionell konsert.

Briljant cd-skiva!

Concerto Italiano
Furio Zanasi, Marina Comparato, Romina Basso, Sara Mingardo m.fl.
(Naïve)

Concerto Italiano måtte vara en av världens främsta ensembler inom barockmusikområdet. Och med den oerhört insiktsfulle och karismatiske Rinaldo Alessandrini som dirigent blir ofta tolkningarna lysande. Här föreligger en helt fantastisk inspelning av en av många Vivaldi-operor: Armida (uruppförd i Venedig under karnevalen 1718, baserad på Torquato Tassos versepos om Rinaldo och Armida). Jag har lyssnat hela försommaren på denna skiva – som jag redan vill utnämna till en av årets främsta! Sprudlande, glänsande vacker musik – och här med en orkester och sångare som gång på gång skickar rysningar längs hela ryggraden. Inte minst kontratenoren Martin Oro; en argentinare med italienskt ursprung som måste räknas som en av världens absolut främsta inom sitt fack. Särskilt fascinerande är det återkommande ledmotivet, som löper som en glittrande tråd operan igenom.

Drottningholmsmusiken à la Andrew Manze

Helsingborgs symfoniorkester
Roman: Drottningholmsmusiken
(BIS)

Jämfört med de oerhört snyggt anlagda terrasseringar Drottningholms barockorkester gör på inspelningen med Nils-Erik Sparf som ledare är dynamiken relativt utkavlad på denna skiva. Å andra sidan spelar Helsingborgssymfonikerna mer insiktsfullt än kanske genomsnittet orkestrar – och förtjänsten för detta ligger säkert till stor del hos dirigenten: barockentusiasten och den entusiasmerande eldsjälen Andrew Manze. Sammanfattningsvis torde detta vara en av de bästa cd-inspelningar av det sammanlagt drygt timslånga verket man för närvarande kan köpa.

Ung folkmusik, Rättvik

Folkmusikens hus, Rättvik, 5/7
Musik vid Siljan
Grupperna Reasons & Treva

”Ungt och osignat” kallar Folkmusikens hus sitt evenemang där ungdomar ges tillfälle att framträda med ofta lite experimentellt spel. För så är det: de yngsta spelar ofta annorlunda än gamla erfarna spelmän; de söker, i varje fall nu, 2010, nya vägar framåt – ofta influerade av andra genrer och av folkmusik från andra länder. Även instrumentalt märks ofta en nyorientering, med gitarrer, trummor och andra instrument.

I torsdags framträdde två ensembler bestående av faluungdomar: Reasons och Treva. Framför allt Treva framträder med musik förankrad i Dalarnas spelmanstraditioner, låt vara att inslaget av trummor och gitarr liksom den lite råa energin markerar 2000-tal. Den mer vokalt inriktade gruppen Treva, med ofta mycket fin stämsång, söker sig fram mera förutsättningslöst och ger sig hän svenska folkvisor lika gärna som country och hippieepokens lite mer känslostarka sångstil. Allt tycks de vilja prova på.

Trängseln var stor i konsertlokalen och många slog sig helt enkelt ner på golvet. Men att sitta på golv hör nästan till vid den här sortens evenemang. I pausen kom en kvinna framrusande till mig och förklarade hur oerhört fantastiskt det var att höra dessa duktiga ungdomar. Vi pratade om att det borde finnas ett permanent forum för musik av detta slag, där sådana här ensembler kontinuerligt kunde konsertera. Varför inte inrätta återkommande helger för ny, ung folkmusik på Folkmusikens hus (jämförbart med teatrarnas studioscener och konserthusens experimentscener).

Reasons består av Thea Åslund, Tove Lindborg, Hanna Enlöf, Ylva Eriksson och Tobias Karlehag. Instrumenten är gitarr, fiol och trummor, men stämsång och solosång dominerar. Här möter en rad begåvningar, och några av sångerna gjordes bravurmässigt.

Folkmusiktrion Treva, som gärna tar spjärn mot traditionell folkmusik och energiskt söker nya uttryck, består av Anders Dehlbom, fiol, Viktor Mörsell, gitarr och Axel Fagerberg, slagverk. Särskilt Anders Dehlboms barfotagestalt på scenen fängslade; en papageno-aktig artist som spelar med förbluffande lätthet: musiken liksom bara rinner ur hans fiol.

Stark konsert med Lill Lindfors & Bengan Janson

Klockargården, Tällberg, 4/7
Musik vid Siljan
Bengan Janson, dragspel, Lill Lindfors, sång


Lill Lindfors ”Du är den ende” hördes väldigt ofta på transistorn 1967, men så blev den också hennes verkliga genombrott, inte minst på Svensktoppen. Hon sjunger underbart på originalinspelningen – där en underhållningsorkester medverkar med maffiga arrangemang i traditionell efterkrigsstil; men samtidigt lite uppiffat; med inslag som signalerar sent sextiotal. Jag träffade för övrigt Bo Setterlind många år senare och minns att han med glädje framhävde att han hade skrivit texten till just denna musik.

Så 2010: den unga svensktoppsstjärnan, nu 70 år, men lysande av musikalisk och mänsklig mognad, avrundar en sällsynt förtätad konsert i Klockargården med att sjunga ”Du är den ende” – och även om hon här sjöng nedtonat, nästan skissartat, blev intrycket minst lika starkt. Lill Lindfors bygger sin musik inte bara med glädje, utan också med ett långt artistlivs erfarenheter och med insikt om musikens kommunikativa kraft.

Visst minns jag att hon var en god estradör exempelvis på sin krogshow årgång 1978 – men då handlade det till stor del om genretypisk underhållning. Nu, tillsammans med Bengan Janson, framträdde hon i ett program som tillvaratog och visade fram den svenska visans starka traditioner.

Bengan Janson, som med sin torra, lite drastiska humor är en utomordentlig scenpersonlighet, inledde med att sjunga en rad visor (mycket Allan Edwall), samtidigt som han spelade dragspel. Och vilken virtuos han är på detta instrument! (Men så utsågs han också till ”Årets dragspelare” 1995.)

Större delen av konserten artade sig till en mosaik av spirituellt small talk mellan estradörerna Lill Lindfors och Bengan Janson, varvat med de mest fantastiska tolkningar av Olle Adolphson, Cornelis Vreeswijk och Evert Taube (just Taube sjöng faktiskt Lill Lindfors redan på sin första LP, 1966!).

I allt en fantastisk afton.

Capella Petri och sopranen Katharina Frogner -Kockum

Åhls kyrka, Insjön, 3/7
Musik vid Siljan
Capella Petri och Katharina Frogner-Kockum

Underbar sommarkväll när det var dags för nordnorska barockensemblen Cappella Petri att konsertera i Åhls kyrka i Insjön. Ensemblen, som framträder i lite skilda konstellationer, framförde här övervägande ljus, sprudlande barockmusik – upplivad av Inge Rollands mästerliga handlag med traversflöjten.

Kvällens tema med ”barockens flyttfåglar” tedde sig aningen påklistrat men frånsett detta bjöds goda framföranden av kortare kompositioner av Vivaldi, Rameau, Cuouperin och andra kända tonsättare från barocktiden. Emellanåt hade jag gärna sett ett mer expressivt stil; mer distinkt, lite kraftfullare; i synnerhet som det här handlade om dramatisk, rytmiskt vital musik, sprudlande av energier.

En höjdpunkt var ensemblens inlevelsefulla framförande av Marais ”Klockorna i S:t Genevieve du Mont”. Hovkompositören Marais skrev detta verk åt Ludvig den XIV som ”medicin” när denne var deprimerad. Det är verkligen ett antidepressivt verk, detta, där violinstämman svingar sig i fria rymder medan cembalon hanterar ett continuo påminnande om Ravels Bolero. Mycket suggestivt!

I flera av verken sjöng även sopranen Katarina Frogner-Kockum; en ung sångerska som särskilt i de övre registren imponerar med mjuk, varm röst. Gång på gång kom jag att tänka på Sissel Kyrkjebö. Må vara att hon i ett verk som ”Sweet bird” inte ter sig helt inskolad på just Händels domäner – men i det stora hela gjorde hon en imponerande insats. Och i ”Södeste Jesu”, som delvis gick i norsk folkton, sjöng hon med så ren, okonstlad röst att liksom hela kvällen förgylldes.

Kompakt och prisvärt musiklexikon

The A—Z of Classical Music
av Keith Anderson
(Naxos)

Det engelska musiklexikonet The A—Z of Classical Music har utkommit i en tredje, väsentligt förbättrad och rejält utvidgad volym. Det kompakta lilla lexikonet rymmer 930 sidor och domineras av utomordentligt välskrivna tonsättarbiografier – också de mycket kompakta. Därtill översikter om vad slags verk respektive tonsättare komponerat. Även helt moderna, mindre kända tonsättare ges utrymme (men hur kan detta lexikon som tar upp så många även svenska tonsättare utesluta Allan Petterson?). En fyllig avdelning med musiktermer etc. finns med – liksom en dubbel-cd med ett klingande urval ur musikhistorien. Men inte nog med detta: på köpet får man tillgång till lexikonets nätbaserade ”bonusområde”, med 15 timmars musik av lexikaliskt uppställda tonsättare; en del av verken kan även laddas ner (musikurvalet här är dock snävt och en smula nyckfullt). Sammantaget: ett mycket prisvärt, lärorikt och spännande musiklexikon – och utmärkt som komplement till den ocean av gratis musikhistoria som sökningar på youtube kan erbjuda.

Vivaldis fyra årstider i en både rebellaktig och ironiskt chic inspelning

Dvd: Elements/4 seasons
(Harmonia Mundi)

Barockmusikspecialiserade ensemblen Akademie für Alte Musik Berlin lanserade häromåret en ”koreografisk konsert” som nu ges ut i dvd-version och där ensemblen i samarbete med koreografen och dansaren Juan Kruz de Garaio Esnaola samspelar i ett högst egenartat projekt: evenemanget kan beskrivas som en blandning av konsert och dansteater; i grunden handlar det väl om ett försök att visualisera musik, dramatisera den. Här framförs Vivaldis Fyra årstider och barocktonsättaren Jean-Férys Les Élements. Dansare och musiker interagerar i en experimentbaserad konsert som kan beskrivas som bland det mest extrema som förevarit i branschen. Ibland är det rebellaktigt häftig teater à la Berlins Volksbühne, andra gånger så ironiskt chict att man får känslan av att detta är det postmoderna nittiotalets sista sceniska utandning. Det är spännande – men känslan av utstuderat experimenterande tar udden av själva kärnan: musikens oskuld.

Modernistisk romantik på piano

Anna Christensson, piano
Henning Mankell: Solo Piano Works
(Phoenix Editor)

Unga Anna Christensson tolkar gärna samtida musik men har därtill intresserat sig för ganska bortglömda tonsättare; här utforskar hon Henning Mankells pianoverk. Mankell, farfar till vår tids kände författare med samma namn, levde 1868—1930 och komponerade inledningsvis i tidstypisk romantisk stil men övergick allt mer till ett klangligt experimenterande i impressionistisk riktning, mestadels med en lyrisk känslighet som samtidigt rymmer en viss nationalromantik. Mankells musik ger associationer till Liszt, Grieg, Stenhammar och Eric Satie. På denna dubbel-cd bjuds något så paradoxalt som modernistisk romantik – och Anna Christensson framträder genomgående med både skärpa och ödmjuk inlevelse.

Baroque en masse!

Concerto Italiano, Sandrine Piau, Sara Mingardo: arior av Händel (Naïve
Capella Coloniensis, Emma Kirkby m.fl., Johann Adolf Hasse, Cleofide (WDR)
Capella Coloniensis, Emma Kirkby m.fl., Soprano Cantatas (Händel, Bach, Hasse) (WDR)
Boston Baroque, Vivaldi, Four Seasons (Telarc)
Akademie für alte Musik Berlin m.fl. medverkande, Telemann, Brockes-Passion (Harmonia Mundi)

Efter att åter ha sållat lite i strömmen av nyinspelad barockmusik vill jag börja med den helt underbara inspelning som Concerto Italiano gjort under ledning av en av Europas bästa dirigenter på området: Rinaldo Allesandrino (skivbolaget naïve). Och omgiven av två av kontinentens nu främsta sångerskor, underbara sopranen Sandrine Piau och kontraalten Sara Mingardo, bjuder han på denna cd på instuderingar ur en rad Händel-operor så man häpnar. Sittande vid stereon svävar jag in i ett parallellt, hisnande vackert universum.

Sopranen Emma Kirkby tillhör också stjärnskiktet bland barockoperasångare, även om hon i mitt tycke emellanåt kan låta lite gäll, eller kanske rättare: en smula skarpt konturerad. Det hindrar inte att hennes insatser i solokantater ur Johann Adolf Hasses 1700-talsopera Cleofide (idag nästan aldrig spelad) är utmärkta – där Capella Coloniensis medverkar liksom en rad andra sångsolister (WDR). Parallellt utges en cd där Kirkby/Capella Coloniensis och sopranerna Sophie Boulin och Isabelle Poulenard sjunger kantater för sopran och orkester av såväl Händel som Bach och Hasse (WDR). Musik mild som översinnligt morgonljus.

Från USA är barockmusikflödet mer begränsat, men nyligen kom en fin inspelning med Boston Baroque som (på tidstrogna instrument) framför Vivaldis Årstiderna men dessutom, och framför allt, ger ett sagolikt framförande av Francescos Geminianis Concerto Grosso nr 12. Om Vivaldi och Geminianis Concerto Gross nr 4 klingar ovanligt slätstruket så tolkas Geminiani nr 12 alltså betydligt mer temperamentsfullt; åtminstone en god del av dess potential realiseras.

Det bästa till sist: Telemanns Brockes-Passion med Akademie für Alte Musik Berlin och Rias Kammerchor under legendariske René Jacobs – som återigen överträffar sig själv. Telemanns sällan framförda passionsoratorium för solister, kör och orkester är minst i klass med Bachs Johannespassionen – men genomgående mer åt Händel- och operahållet. Dramatiken är stor, också musikaliskt. Och med så fina insatser som här är det svårt att inte bli rörd – och svårt att inte rekommendera denna gedigna produktion på dubbel-cd och med fylligt texthäfte (Harmonia Mundi).