Oslobesöket 2008 i samband med operainvigningen

Kulturlivet inte bara i Oslo utan i Norge som helhet kommer att få sig en rejäl skjuts framåt i och med invigningen 12 april av operahuset: ett mastodontiskt, futuristiskt och på alla sätt hypermodernt bygge i det gamla hamnområdet, bara ett stenkast från järnvägsstationen.

Borta är hamnsjåarna: i stället för styckegodshantering ska det nu vid denna kaj lastas världsstjärnor och lossas musikteater av internationell klass.

Norges huvudstad har hittills – anmärkningsvärt nog – saknat operahus. Den norske opera har under efterkrigstiden fått låna en gammal talteater. Efter lång prövotid får nu institutionen en lyxig byggnad av modernaste snitt – helt i klass med Europas främsta operahus.

Läget alldeles vid vattnet och den spatiösa arkitekturen, med mycket glas, påminner om Göteborgsoperan. Byggnaden i Björvika har ritats av arkitektbyrån Snöhetta, som genomfört en rad prestigefyllda projekt under senare decennier. Oslooperan – som kostat motsvarande fem miljarder – reser sig likt en fjällsluttning från kajens vita marmor och har något rymdlikt egensinnigt över sig, samtidigt som den ansluter till skandinavisk formgivning av gängse efterkrigsmodell (låt vara att träinredningen ibland är så fyrkantigt rustik att den estetiska bländningen grusas).

Invigningen av Oslooperan (se mer, även filmer!, på www.operaen.no), som inkluderar både opera- och balettkompani, har väckt ett enormt gensvar i norska medier.

Kungligheter, statsöverhuvuden och kulturkändisar minglade på invigningsfesten. Institutionen kommer säkert att bli en nationell stolthet. Superlativerna har redan varit många: Et nasjonalt löft… Det störste kulturhus siden Nidarosdomen... Europas mest storslagne operabygg... Kunstarter som gjenfödes…

Operahuset, med 1364 sittplatser i huvudsalongen och därtill ytterligare två scener, ska samarbeta med såväl Metropolitanoperan som lokala operakompanier. En rad spännande produktioner är inplanerade, alltifrån en operaversion av Jon Fosses roman Melancholia till Monteverdis Orfeo.

Intressant också att det kommer att bli många konserter, både med Det norske operas orkester, som härigenom lyfts fram, och inhemska och utländska gästspel.

Att döma av genrepet till den synnerligen ambitiösa ”öppningsgalan” vinnlägger sig operan under Björn Simensens ledning om ett mycket modernt tilltal och där inte minst baletten visar på starka influenser från europeisk samtida dansteater (trendig, postmodernt ironisk); bredden var påfallande. Sammanfattningsvis kan man nog tala om succé redan från början (den kritik som för några år sedan riktades mot projektet tycks totalt bortblåst).

Under mitt senaste besök hann jag även med att lyssna på Oslofilharmonikerna – som under senare år blivit än bättre och nu förmedlar en tätare, mer precis helhetsverkan än exempelvis Stockholmsfilharmonikerna – och som emellanåt framträder med så sofistikerad klangverkan att jag associerar till Berlinfilharmonikerna.

Nu fick jag tillfälle att se finländske mästardirigenten Jukka-Pekka Saraste göra underverk med ensemblen – och därtill höra Henning Kraggerud som solist i Carl Nielsens modernistiskt romantiska violinkonsert. Och att få uppleva Kraggerud i detta sammanhang var fantastiskt! Trots sin ungdom är han redan en av Skandinaviens absolut främsta på sitt instrument. Få kan uppvisa en sådan kombination av intensiv närvaro och avspänd elegans; något som också ger honom ett stort eget utrymme: han diktar på fiol.

Mellan konserter av olika slag passar jag på att äta söndagslunch på Theatercaféen – kanske Nordeuropas vackraste och bäst bevarade restaurang i jugendstil. Vad gäller skönhet och atmosfär har denna restaurang knappast någon konkurrent norr om en linje Paris—Berlin. Än i dag underhåller en liten stråktrio uppe på balkongen, med klassisk repertoar. Tillsammans med sorlet och det uppsluppna folklivet blir upplevelsen operaaktig: det är som att befinna sig mitt inne i en uppsättning av Puccinis La boheme, akt 2, Café Momus.

Om dirigering

Vad har en dirigent för betydelse för den musik som framförs? Visst, han eller hon anger takten, markerar insatser och övervakar så att det inte uppstår slitningar mellan stämmorna eller att orkesterkollektivet sackar i lugna passager, och så vidare – men i vad mån påverkar dirigentens insatser framförandet i sin helhet?

Ju klarare uppfattning en dirigent har om ett visst verk, desto större chans att detta sedan blir tydligt också i konsertsituationen. Slutresultatet är dock beroende i vad mån dirigenten förmår kommunicera sin vision av musiken – och det huvudsakliga språk han eller hon härvid har att tillgå är händernas…

Dirigering är, kan man säga, ett subjektivt utdanat teckenspråk.

Den gestiska uttrycksfullheten kan hos en yrkesdirigent förfinas och utvecklas till ett artisteri i sig. Dirigentens uttrycksarsenal är emellertid mångsidig och svåranalyserad. Hur dirigenten är som person har betydelse: karaktär, utstrålning, etcetera, liksom pedagogisk förmåga, tillvägagångssätt vid repetitioner, allmänna auktoritet, kroppshållning, ansiktsuttryck… Förmågan att engagera, inspirera och skapa atmosfär är central. Och kanske viktigast av allt: dirigenten måste inge förtroende – i annat fall kommer musikerna att brista i uppmärksamhet och respekt.

En dirigent är i mångt och mycket en lagledare, en sammanhållande gestalt. Ett orkesterkollektiv påverkas obönhörligt av den person som ska leda dem. Somliga dirigenter försöker skapa en gemenskap med musikerna även utanför repetitionsmiljön och konsertsalen, ett trimmat team, medan andra företräder en mer distanserad hållning och aktar sig för personliga bindningar. Andrzej Wajda gjorde en intressant film, Dirigenten, där den auktoritäre kontra demokratiske dirigenten fick symbolisera kommunism respektive demokrati. Den förre dirigerade matematiskt exakt, med en taktpinne som var lika mycket pekpinne; den senare var en rik, humanistisk personlighet – ungefär som Robin Williams radikala lärargestalt i 90-talsfilmen Döda poeters sällskap.

Dirigenten som konstnär, ibland betraktad som geni, växte fram under 1800-talet. Tidigare var det vanligt att en cembalist (generalbas) eller försteviolinist från sin plats ledde orkestern; oftast genom ett mer utagerande, tydliggörande spel. Under sovjettiden gjordes försök med revolution även i orkestersammanhang: en rysk orkester provade att uppträda helt utan ledning och radade upp musikerna i cirkel, så att alla skulle se varandra.

I äldre tid angavs takten genom stampningar i golvet, och senare, fram till 1700-talet, genom att dirigenten markerade takten genom att bulta en stålskodd käpp i golvet (kompositören Lully dog av blodförgiftning sedan han slagit sönder stortån med en sådan käpp).

En del dirigenter, Claudio Abbado, Thomas Dausgaard m.fl., skulpterar fram musiken och långa stunder inte ens antyder själva taktslagen. Många av dagens dirigenter har gjort sig av med taktpinnen och skulpterar gestiskt musiken. Somliga rör sig med hela kroppen; jag har sett professionella dirigenter snarast dansa framför orkestern: de har dansat fram musiken.

Cecilia Rydinger Alin, professor i orkesterdirigering vid musikhögskolan i Stockholm, säger att en av dirigentens huvuduppgifter är att skapa positiv energi. ”Ställer jag höga krav på mig själv kan jag ställa höga krav på dem jag jobbar med. Jag har ett stort ansvar att ta in alla impulser som strömmar emot mig från musikerna. Jag både ger och tar emot impulser. Om jag sätter upp ett sorgfyllt stycke måste jag avkräva sorg av musikerna. Vi måste tillsammans finna ett uttryck för sorg.”

Vill man ha en fördjupad bild av dirigering rekommenderas Thomas du Quercy-Ahréns avhandling Orkesterdirigering (2002), som främst fokuserar på dirigentutbildningen som den ser ut runtom i Europa. Av äldre verk kan nämnas Hector Berlioz Le chef d’orchestre och Hermann Scherchens tyskt grundliga Lehrbuch des Dirigierens.

Men kanske är dirigentrollen urgammal? Någonstans läser jag att det fanns dirigenter redan 3 000 före Kristus, i det faraoniska Egypten. Där fanns en företeelse som kallades cheironomi och som bestod i att någon genom finger- och handrörelser i luften tecknade musikaliska skeenden.

Lite högtidligt skulle man kunna säga att dirigenten ska förlösa en viss musik och få den att klinga enligt en bestämd intention.

Ju större respekt en dirigent visar gentemot verket ifråga, och gentemot musikerna, som ska frambringa musiken ur tystnaden, desto större chans att dirigenten ska lyckas.

Ett visst mått av ödmjukhet krävs dock. Jag vet en dirigent som efter en konsert pekade ut en violinist som ansvarig för att framförandet inte hade blivit så bra som på repetitionerna. Violinisten blev så ledsen att hon slutade i orkestern och därefter aldrig mer rörde vid sitt instrument.

Cd, Londonsymfonikerna med Brahms Ungerska danser

Londonsymfonikerna
Brahms: Ungerska danser
(Chandos)

Estländske dirigenten Neeme Järvi har gjort stor succé världen över – sedan 1990-talet har han dessutom lyft Göteborgssymfonikerna till nya höjder, samtidigt som hans söner, Paavo och Kristjan, på senare år väckt uppseende för sitt arbete med andra svenska orkestrar. Och få dirigenter har spelat in så många cd-skivor som Neeme Järvi: snart uppemot 400 stycken! Denna inspelning av Brahms Ungerska danser, i komplett form, är från 1989, men digitalt remastrad och med ett sagolikt fint ljud. Kombinationen Järvi och nästan wienerisch uppspelta Londonsymfoniker ger här dessa älskade danser ett så schvungfullt och färgrikt framförande att jag förnimmer fulländning.

Cd, Londonfilharmonikerna spelar Brahms

Londonfilharmonikerna
Brahms: symfoni nr 3 och Haydnvariationerna
(Naxos)

Lyssna på den svidande sköna allegrettosatsen i Brahms tredje symfoni med Londonfilharmonikerna och ni förstår nog varför Marin Alsop blir allt mer internationellt känd. Vilken känsla för musikens detaljrikedom! Vilken förmåga att ladda den emotionellt och att därtill engagera musikerna! Till och med pianissimopartier framstår som kraftfulla under hennes minutiösa överinseende. Och med sin svepande men samtidigt kristallklara tolkning av Haydnvariationerna gör hon underverk. Marin Alsop arbetar till vardags med Baltimore-symfonikerna och är den första kvinnan att dirigera en ledande amerikansk orkester

Cd, Leopold String Trio

Leopold String Trio, Marc-André Hamelin, piano
Brahms: pianokvartetterna 1-3
(Hyperion)

Eftersom såväl den allt mer uppmärksammade brittiska Leopold String Trio som fransk-kanadensiska pianisten Marc-André hittills mest är kända för sina tolkningar av okända klassiker och samtida kompositörer är det förvånande att här möta så hisnande kongeniala tolkningar av Brahms pianokvartetter. Och ändå inte: dessa fyra musiker är så rasande skickliga och besitter en sådan sprudlande musikalitet att de med största självklarhet tycks ha stigit in i Brahms värld. På denna dubbel-cd väntar veritabla andaktsstunder för kräsna kammarmusikälskare.

Cd, Academy of Ancient Music

Academy of Ancient Music
Geminiani: Concerti Grossi 7–12
(Harmonia Mundi)

Franscesco Geminiani är känd för att ha skrivit den första violinskolan (1731) men minst lika mycket för sin melodiska barockmusik. Som ung var han elev till Corelli, men likt Händel flyttade Geminiani till London. Här framförs Concerto grosso som visserligen Corelli skrivit men som Geminiani arbetade vidare på: det är fantasifulla fortsättningar: ett musikaliskt utforskande av den musikens ytterligare möjligheter. Man gjorde så under barocken: lånade ogenerat av andra och satte sedan sin egen stämpel på musiken. Detta är, kan man säga, Corelli à la Geminiani. Andrew Manze är en lysande ensembleledare och här även violinsolist; musiken strålar av uppsluppen spelglädje.

Cd, Jordi Savall

Jordi Savall, gamba, m.fl. musiker
Marin Marais: ”Suitte d’un Gout Etranger” och ”Pièces de viole”
(Aliavox)

Skomakarsonen Marais, född 1656, gjorde snabb karriär som banbrytande viola da gamba-virtuos; han blev känd i hela Europa för sin underbara teknik och ton – efterhand också för sina kompositioner för detta instrument (men också för en rad operor m.m.). Jordi Savall, en brinnande entusiast inom barockmusiken, gör här - med bistånd av en grupp medmusikanter – fantastiska insatser på sologamban. År 1992 biovisades en underbar film om Marias, ”All världens morgnar” – samma purcellskt melankoliska musik dominerar även på denna dubbel-cd.