Premiär på La bohème, Opera på skäret

Opera på skäret, Kopparberg, 31/7
LA BOHÈME
av Giacomo Puccini
Regi: Alexander Niclasson
Scenografi: Sven Östberg
La bohème-orkestern (dirigent Andreas Lönnqvist), Bergslagens musikdramatiska kör
Sångsolister: Yana Kleyn, Cesar Augusto Gutterrez, Peter Kalinger, Catarina Lundgren,Bo Rosenkull, Sami Yousri m.fl.

Librettot i denna en av världens mest spelade operor bygger på en roman av Henri Murger; boken skildrar bohemliv bland fattiga konstnärer i 1830-talets Paris (Leoncavallo komponerade ungefär samtidigt som Puccini en opera efter samma berättelse, men den överskuggades snabbt av konkurrentens framgångar).

Att komma till Opera på Skäret en sommarkväll, sätta sig vid stranden av Ljusnaren och höra vågsvallet mot strandstenarna och i bakgrunden artisterna som sjunger upp sig i sina loger, med fönstren öppnade mot vattnet och höjderna, är bara det en upplevelse. Och ett stycke bort i slänten såg jag rentav en skara bohemer, som dukat upp en måltid i gräset, strax ovanför timmerstockarna nere i vattenbrynet som ännu minner om sågverksepoken här på ”skäret”.

La bohème har jag genom åren sett i ett otal föreställningar. Många görs historicerande, men på senare år har jag sett både psykologiserande (bohemvännerna träffas och återberättar innehållet likt ungdomsminnen) och samhällskritiska tolkningar (med Mimi som aidssjuk uteliggare mellan glittriga New York-fasader).

Unge Alexander Niclassons uppsättning placerar sig inom det relativt nutidsanknutna fältet. Här har handlingen knutits till en centralt placerad teaterkuliss, Theatre Latin, där bohemerna får tillfällighetsarbeten, men där anställningstryggheten är noll. En på sätt och vis ganska fyndig bild av nutida utsatthet. Dock tycker jag att Sigyn Stenqvists kostymdesign emellanåt drar alltför mycket åt det teatrala, faktiskt lite åt Cirkus Cirkör-hållet.

Aldrig har den f.d. sågverkslokalen varit så fullpackad av premiärpublik som denna kväll. Och tur var det: här bjöd Opera på Skäret en av de bästa föreställningarna hittills. Den colombianske tenoren César Augusto Gutterez som Rodolfo sjöng silkesmjukt och med väl modererad röst, och ryska Yana Kleyn var en underbar Mimi (bara någon gång kanske lite för skarpt konturerad sång). Bland övriga genomgående mycket goda insatser fäste jag mig främst för Peter Kalingers fenomenala baryton i rollen som Marcello. Stort plus också för den välklingande orkestern (storartat dirigerad) och de fina körinsatserna.

Det känslomässiga crescendot i sista akten gjordes med stor inlevelse, och den döende Mimi tedde sig som den sjuka flickan på Munchs berömda målning: som att det var från henne kraften och ljuset utgick.

Rodolfo har tidigare sagt henne: Jag är poet, men du är poesin.