Ny bok av rättviksförfattaren Rolf Christerson

Huvudpersonen i dalaförfattaren Rolf Christersons förra roman, En stjärna i skogen, var en trendmedveten konsult som for omkring i Sverige för att övertala glesbygdskommuner att satsa på centrumutveckling. ”Riv gamla hus och ersätt alltsammans med en modern galleria!” Satiren fick mig att associera till Nikolaj Gogols Döda själar. Den godmodiga humorn kunde påminna om Bo Baldersson, och de drastiska upptågen om Paasolina.

Rolf Christersons nya roman, Vågspel trots allt (också den utgiven på egna förlaget Siljan), är mer psykologiskt-filosofiskt inriktad och har ett allvarligare tonläge (även om Christersons prosa också här karakteriseras av ett lätt och luftigt anslag, där humorn ofta ges spelrum. Till stor del handlar det dock om en ganska försynt, finstilt humor). Boken består av tolv kapitel, och i vart och ett av dessa kommer en person till tals. Texterna är ett slags inre monologer, svepande mellan dåtid, nu och framtid. De tolv människorna tycks ha endast ett gemensamt: att de bor i ett och samma hyreshus.

Vad säger ett sådant faktum om människors ensamhet? Åtskilligt. De som här kommer till tals – ett tvärsnitt av en inlandskommuns befolkning – ger bilden av ett samhälle där ensamheten tycks konstitutiv. I den grad Christersons tolvstämmiga samtidsverk kan ses som en ”kollektivroman” är det i så fall ett kollektiv som imploderat; den parallell som man kan dra till Josef Kjellgrens Människor kring en bro förstärker skillnaderna till det ensamhetens Sverige som går i dagen hos Christerson.

Förbindelserna mellan bokens karaktärer tycks inte vara många, och de är i vart fall inte särskilt tydliga; för mig blir detta snarare en slumpartad mosaik av röster, lite i stil med danske Peer Hultbergs (vidunderliga) romaner, där en kör av röster flätats ihop till polyfoni av prosalyriskt förtätade, korta monologer. Det är förstås också lätt att associera till Bodil Malmstens pjäs För att lämna röstmeddelande, tryck stjärna, där ett antal monologröster bildar en samtidskritisk mosaik av det tidiga 2000-talets Sverige.

Rolf Christerson har en uppenbar talang att beskriva människors ensamhet och självtvivel. Ett återkommande tema är förfelade drömmar – men samtidigt besitter hans gestalter en förmåga att stoiskt uthärda prövningar och – trots allt – tappert tro på morgondagen. Det är allmängiltigt, ofta träffande, och dessutom smyger det sig en hel del samhällskritik. Rolf Christerson riktar sökarljuset mot välfärdssamhällets baksida.

Djupast trålar författaren i det avslutande kapitlet, där en trägen konstnär får komma till tals. Han ventilerar frågor om det berättigade i att ägna sig åt måleri – när ”allt har målats bättre av Zorn, van Gogh, Larsson, Liljefors, Edelfeldt och de andra”. Men mirakulöst nog lyckas det både denne och de elva andra i hyreshuset att (via tappert resonerande) vända tvivel till stolthet, mörker till ljus – och hux flux lyser vardagens grus guldlikt.