Säsongen 2018...

den nionde i ordningen...
   Planering påbörjad...

Samarbete

Flera av årets konserter kommer att arrangeras i samarbete med bl.a. hembygdsföreningen i Boda, Musik i Dalarna, ABF Rättvik m.fl. Mer om detta senare.

Generalprogram 2017 (prel.):

12 maj kl. 19: SÄSONGSÖPPNING. ”Drömspel”. Kl. 19. Kända klassiker och annat njutbart med Miriam Klein Strandberg, harpa, och Ezequiel Cortabarrias Salgueiro, tvärflöjt. Musik av Mozart, Grieg, Debussy m.fl., liksom svenska folkvisor och filmmusik.  150 kr

22 juni, kl. 19: Nils Klöfver & Per-Olof Hedlund. Två gitarrister i samspel, samt en hel del solostycken med Nils Klöfver, Londonbaserad gitarrist som spelar på världsnivå. www.nilsklofver.com   150 kr

25 juni, kl. 19. Pianoafton med 18-åriga pianisten Elise Oinonen, från Borlänge, som häromåret väckte mångas beundran när hon efter att ha vunnit en musiktävling fick spela med Dalasinfoniettan. Här med ett sommardoftande program med både svenskt och klassiskt, som Mozarts d-moll-fantasi och musik av Bach och Beethoven m.fl.   150 kr

30 juni, kl. 19: Västerländsk musikhistoria från barock till nutid.” Björn Gustavsson, innehavare av Ovanmyra kulturhus och musikkritiker i bl.a. Opus, Opulens, Tidig musik och Lira, berättar och spelar mängder av musik.  150 kr

1 juli kl. 19: Italiensk operaafton. Anne Vik Larssen (sopran), Andreas Backlund (baryton) och Henrik Berg (piano). Anne Vik Larsen har sjungit på många stora operascener och förra året fick hon massor av beröm när hon sjöng i Carmen på Dalhalla.  180 kr

4 juli kl. 19: Bach och hans samtida, med Ensemble Flautino: Kristine West (blockflöjt), Marcus Mohlin (cembalo och violin) och Stina Petersson (barockcello). Härliga tolkningar av barockmusik. Ensemblen har varit finalister i kammarmusikförbundets tävling ”Ung och lovande” och har därefter spelat in flera skivor.  180 kr

5 juli kl. 19: Radioprofilen Eric Schüldt & Göran Greider. Nytt och unikt koncept: Eric Schüldt och Göran Greider spelar musik för varandra och publiken. Kom och upplev en musikalisk dialog i ett unikt koncept som nu provas för första gången. 180 kr

6 juli kl. 19: Två av Dalarnas främsta violinister möts i Ovanmyra! Nils-Erik Sparf (född alldeles i närheten av Ovanmyra) och Anders Jakobsson (riksspelman, konsertmästare i Dalasinfoniettan).  180 kr

8 juli kl. 19: Kreativ, prisbelönad ung stråkkvartett i sommaraftonens ljus. Malvakvartetten. www.malvakvartetten.com   180 kr

26 augusti kl. 18: Legendariske Finn Zetterholm kommer åter till Ovanmyra, där han för sex år sedan gjorde en bejublad konsert, därtill fylld av de mest fantastiska anekdoter. Ta chansen att höra en av våra största trubadurer! www.finnzetterholm.com   180 kr

27 augusti kl. 16: Draupner. En av Folkmusiksveriges mest eftertraktade grupper. Efter konserten finns det möjlighet att köpa biljett till efterföljande dans med dessa musiker live på scen. Konsert kl. 16. Därefter paus med servering i Lilla salen. Kl. 18---21 (drygt): Dans till livemusik av Draupner. Medverkande: Tomas Limpan Lindberg (gitarr och bosoki), Görgen Antonson (fiol) och Henning Andersson (femsträngad fiol). Facebook: Draupner. Biljett till konsert 180 kr, biljett till danskväll 180 kr. Kombinationsbiljett: 250 kr.

 

1 september kl. 19: Kärt återbesök i Ovanmyra: Sofie Johnsson & John Mitchell. Irländsk, skotsk, amerikansk och svensk folkmusik, m.m. Den prisade duon vann nyligen Dalecarlia music awards i kategorin ”Best live music experience”. www.johnandsofie.com   180 kr

2 september kl. 19: Lindberg ggr 3. Legendariske Nils Lindberg från Gagnef tillsammans med sonen Olle och svärdottern Agnes Lindberg; ett kärt musikaliskt återseende och en unik möjlighet att åter få uppleva dessa tre tillsammans. www.aoduo.se   180 kr

3 september kl. 19:  FROM CHICAGO TO OVANMYRA. Möt Anna Fermin’s Trigger gospel, ett i USA omtalat 5-mannaband från Chicago, som spelar country och annan folkmusik, men också rock och pop. Här blandas Anna Fermins egna låtar och covers; bl.a. Dylan, Stones och Johnny Cash. Boka biljett i god tid! Läs mer, och lyssna, på www.triggergospel.net   180 kr

 

Grundpris 180 kr, kontant betalning. I anslutning till konserterna serveras kaffe och hembakt. Samarbete med Föreningen Ovanmyra kulturhus och ABF Rättvik. Information och reservering av biljetter: 0760 220037

Ovanmyra kulturhus är ett av landets få privata kulturhus och ägs och drivs av Björn Gustavsson. Ev. bidrag och ev. sponsring mottages tacksamt.

 

Ovanmyra kulturhus

Planering påbörjad av säsong nr 4 i missionshuset, där verksamheten från och med nästa år kommer att ske under namnet OVANMYRA KULTURHUS.
   Förhoppningsvis kommer det under första veckan i juli 2013 att bli en flera dagar lång kammarmusikfestival med unga begåvningar från hela landet.
   I övrigt planeras konserter med kammarmusik, jazz, folkmusik m.m., liksom flera litterära evenemang.

Ovanmyrasäsongen 2012

Se vidare ner i denna spalt för kommande konserter i augusti/september

*** 29 juni, prel. kl 18: Säsongsinvigning! Konsert med Duo Ellinor&Leonor. Med fiol och femsträngad barockcello sätter Ellinor Fritz och Leonor Palazzo ny färg på den nordiska folkmusiken, inte minst Dalarnas låttraditioner. Duon spelar även Bodapolskor.

***Tisdag 3 juli kl. 15:
Elin Thorsell, violin, Alice Thorsell, violin, Paulin Thorsell, piano
Program: Karol Szymanowski (1882 - 1937) Violin Sonata D minor Op.9; Antonin Dvorak (1841 – 1904) 4 Romantic Pieces Op.75. , Bela Bartók (1881 – 1945) Rhapsody No.1: Lassu-Moderato (Solist: Alice Thorsell); Alfred Jimenez (1988) - Sonate Élégiaque for Violin and Piano (Uruppförande. Detta verk är inspirerat av - och tillägnat - Ovanmyra missionshus.)
Systrarna Thorsell, uppvuxna i Mora, kommer här för tredje året i rad till Ovanmyra.

***Torsdag 5 juli kl. 15:
Victoria Stjerna, violin, och David Sarosi, piano
Prel. Program:
Brahms - Sonat Nr.2 i A-dur
Sarasate - Zigeunerweisen
Schubert - Sonatin i G-moll
Wienawskij - Scherzo Tarantelle
Elgar - Salut D´Amour.
Victoria Stjerna, som i år avslutar sitt första år på Göteborgs musikhögskola, är en av Sveriges främsta unga violinbegåvningar. På Youtube finns flera klipp där hon spelar.
David Sarosi, som tidigare konserterat med Victoria Stjerna, flygs in från Budapest för att medverka i ovanmyrakonserten. Till vardags går han på konservatoriet i Köpenhamn. Han leder också en kör, som bl.a. framtträtt på Malmöoperan.

***Fredag 6 juli kl. 15:
Trio Grande (Johan Dalene, violin, Daniel Thorell, cello, Louise Swanteson,piano) samt , efter paus, Gabriella Swantesson, piano
Prel program för Trio Grande: Haydn pianotrio Hob XV:25 (sats 1 och 3), B.Linde, Sonata à tre op 38, sats 1, A. Dvórâk ur Trio op 90 nr 4 i e-moll "Dumky", D. Sjostakovitj e-moll sats 4.
Prel program för Gabriella: Sibelius, Romance i Dess dur op 24 nr 9, Liszt, Gnomenreigen, och dessutom något av Beethoven eller Chopin.
Trio Grande är en sensationellt ung stråktrio, bildad sommaren 2009 i samband med en sommarkurs vid Falu sommarakademi. Två av medlemmarna blir i år blir 15 och den yngste, Johan, 12. Trion träffas regelbundet och de har vid framträdanden i bl.a. Köpenhamn, Malmö och Stockholm och vunnit stora framgångar. Nyligen gav de även en konsert i Vetenskapsakademin där också kungaparet var närvarande. De gjorde då succé med bl.a. en av Haydns pianotrios.
På youtube finns klipp där ”Trio Grande” konserterar.
Uppdatering maj 2012: Ensemblen har nyligen deltagit i
Stockholm Internation Music Competition i Stockholm – och i konkurrens med
nitton andra ensembler (från bl.a. Ryssland) placerade sig slutligen Trio Grande på delad förstaplats. Pojkarna i trion, Johan och Daniel, erhöll därtill delat förstapris i sina solisktklasser. Dessutom har Daniel i år kommit på delad andraplats i tävlingen Öresundssolisten. I januari i år  gick Gabriella Swantesson till semifinal i kampen om Polstjärnepriset 2012. Både hon och systern har nyligen även tävlat i Steinwayfestivalen i Danmark. Gabriella placerade sig främst av alla deltagande svenskar och
kom på delad andraplats totalt. Hon får därmed representera Sverige vid  den internationella Steinwayfestivalen i Tyskland nu i höst. Gabriella kom på delad tredjeplats i sin åldersgrupp. De båda systrarna har nyligen fått en inbjudan att konsertera i Köpenhamn.

Härutöver är följande datum fastställda:
***14 augusti kl. 18: Unga begåvningar! 20-åriga sångarfyndet Pauline Skött, uppvuxen i en rättviksby, numera musikstuderande i Stockholm, framträder tillsammans med jämnårige Anton Nilsson, pianist, ursprungligen från Falun, numera studier på musikhögskolan i Köpenhamn. Duon rör sig inom områdena jazz-pop-visa-folkton och kommer att framföra bl.a. Visa från Utanmyra och Over the rainbow. Läs mer om musikerna på www.paulineskott.se

***15 augusti, kl. 18: Kammarmusik med världskända violinisten Nilla Pierrou och en av hennes violinelever, den unga, mycket duktiga Charlotte de Gezelle, från Brügge i Belgien. Dessutom medverkar rättviksfödde pianisten Henrik Berg.

*** 18 augusti kl. 18: Agnes och Olle Lindberg (son till Nils Lindberg, Gagnef). Klassiskt/jazz/visa. Duo A&O består av Agnes Lindberg, sång, och Olle Lindberg, gitarr och sång. Båda har gått på Kgl Musikhögskolan och är frilansmusiker med stor erfarenhet från Sveriges ledande körer och ensembler, vilket har inneburit flitigt turnerande runt om i världen. Duon har jobbat ihop sedan 2004 och har konserterat runtom i landet. Olle är dessutom kompositör och lärare på Kgl Musikhögskolan, och Agnes är verksam som solist och sångpedagog. Duons program bjuder på mycket stämsång, lekfullhet och virtuositet i många olika genrer. Det blir musik av Händel, Bach, Mozart, Dowland m fl, och inte minst många egna jazzdoftande sånger i personliga arrangemang. Även lite folkmusik utlovas.

***19 augusti kl. 18: Dan Andersson-afton med Jörgen Dicander (författare, musiker, präst)

*** 24 augusti, kl. 18: Evert Taube-afton. Trubaduren Leif Hultin sjunger, spelar och berättar.

*** 25 augusti: Matiné, kl. 15 (obs tiden!): "Älskade psalmer"... Leif Hultin spelar och sjunger. Svenska psalmer, både Svenska kyrkans och frikyrkliga sånger.

*** 25 augusti, kl. 18: Birger Sjöberg-afton. Ett program om den under första hälften av 1900-talet så starkt folkligt älskade Birger Sjöberg. Leif Hultin spelar, sjunger och berättar.

*** 26 augusti, kl. 18: "Evergreens". Leif Hultin, som bland mycket annat varit barpianist i New York, sjunger och spelar - musik av Nat King Cole, Ella Fitzgerald, Frank Sinatra m.fl., kända låtar som Fly me to the moon, Stardust...

*** 31 augusti, kl. 18: "Sensommarkväll". Välklingande Siljansnäs manskör, med dryga tjugotalet sångare (fyrstämmig sång: Tenor 1, Tenor 2, Bas 1, Bas 2), framför ett finstämt program i sensommarkvällen, med klassiker ur manskörsrepertoaren och ljuva folkmusiktoner.

*** 2  september, kl. 18: Festlig säsongsfinal! Tenoren Raymond Björling, som gjorde ett bejublat framträdande i Ovanmyra hösten 2010, återkommer här tillsammans med pianisten Lennart Palm. Denne framträder här med keyboard och kommer att lägga ut orkesterliknande ljudmattor denna afton, med två avdelningar härlig musik. Dels en avdelning med operaarior, varav flera sådana som Raymonds farfar, Jussi Björling brukade sjunga, dels en avdelning med lättare musik, till stor del ur kända musikaler. Boka biljetter i god tid! Max cirka 175 sittplatser.

Tredje säsongen, 2012!

I år blir det först tre konserter under Musik vid Siljan-veckan (i serien "Unga begåvningar"); sedan drar säsongen igång på allvar i augusti/september. Närmare besked kommer att ges här senare i vår.
All information kommer fortsättningsvis att ges på denna adress, inte på "ovanmyra2011" etc.

Lyxigt spahotell i Varberg

Jag har de senaste åren påbörjat en reportageserie där jag beskriver utvalda svenska hotell, i synnerhet äldre, genuina och sådana med särskild karaktär eller belägenhet – eller rent allmänt av kulturhistoriskt intresse. Hittills har jag bland annat beskrivit vistelser på det anrika fjällhotellet i Tännäs, STF:s fjällstation i Grövelsjön och ”Sporthotellet” på Långberget i norra Klarälvdalen.
I somras besökte jag Comwells överdådiga hotell vid Lilla Apelviken, tre kilometer söder om Varberg; en stor anläggning, och belägen på en udde, alldeles vid havet. Runtom utbreder sig underbara, till stor del oexploaterade omgivningar, utomordentligt lämpade för bad och promenader.
Jag minns att det var påfallande ödsligt när jag vandrade förbi här i slutet av 1980-talet. Men nu möter här ett spa-hotell som de senaste åren etablerat sig som ett av Sveriges lyxigaste.
Utvändigt är mycket sig likt jämfört med tidigt 1900-tal, då ett av Sveriges största sanatorier just hade byggts här i Apelviken. Läget alldeles vid havet ansågs ha en gynnsam inverkan på de tuberkulos-patienter som tillbringade somrarna här (sanatorier brukade anläggas i områden där luften ansågs vara särskilt frisk; ofta på bergshöjder och i barrskogsområden).
Jag bodde i en minisvit ovanför entrén, med havsutsikt. Vågorna hördes in på rummet… De vita gardinerna rörde sig lite i kvällsbrisen, vågsvallet mot sandstranden brusade, många badade ute i bukten, dryga hundra meter bort. Framåt kvällen satte en pianist igång med att underhålla på rundeln mellan entrén och havet (men detta område borde göras helt bilfritt; hela anläggningen skulle då bli än mer exklusiv).
Efter en ovanligt generös kvällsbuffé, med ett stort urval både förrätter och varmrätter, begav jag mig ut på udden, upp till den gamla fyren. Överallt den starka lukten av tång och hav. Sent på kvällen var det dags för dagens höjdpunkt: ett besök på spaavdelningen, bland annat med en stor pool med uppvärmt havsvatten (32 grader) och flera mindre bassänger, plus flera basturum – varav det största, ångbastun, var fyllt av en svag eukalyptusdoft – och med ens kom jag ihåg de fantastiska termalbaden i Budapest. Att få frossa i omväxlande varma och kalla pooler och basturum av olika slag är en njutning som bara den kan förklara varför allt fler människor efterfrågar den här typen av anläggning. Man kan helt enkelt lägga av sig stress och förpliktelser och skamlöst hänge sig en njutning bestående i att inte göra något alls. ”Konsten att göra ingenting”, som det italienska ordspråket lyder.
Nästa morgon – efter att ha ätit en frukostbuffé med nästan oändliga valmöjligheter –gick jag en sväng ut mot udden och såg delar av det gamla stenbrottet. Intill en numera försvunnen stenarbetarbostad hyrde Carl Larsson och hans familj en enkel bostad en sommar för länge sedan; flera målningar tillkom här.
Det gamla sanatoriet finns kvar – till det yttre. Invändigt är allting ombyggt, och även om rummen inte har lyxklass så är allting åtminstone genomtänkt och prisvärt. Här möter alltså ingen genuint bevarad brunnsortsatmosfär som i Loka, Medevi osv.
Till det yttre är de långsträckta husbyggnaderna ganska enkla, de påminner faktiskt om dåtida logementsbyggnader för värnpliktiga (faktum är att flera av husen stilistiskt ter sig nära besläktade med kasernerna på de gamla regementena i exempelvis Karlstad, Örebro och Östersund).
De ganska tätt liggande byggnaderna och de rofyllda omgivningarna ger likafullt associationer till klassiska brunnsorter. Jag kom till och med att tänka på tjeckiska Marienbad (en urgammal badanläggning som ännu för tjugo år sedan var a sleeping beauty; det var som att vandra omkring i 1800-talet; det måtte ha tett sig likadant för Goethe, Dostojevskij och de andra kändisarna som frekventerade detta dåförtiden europeiska inneställe). Även atmosfären i Karlsbad, norr om Marienbad, kan påminna om stämningarna på Comwells upprustade gamla sanatorium.
Men så läser jag till min häpnad att Varberg och Karlsbad år 2004 ingick ett vänortsavtal och att inte minst de båda städernas kurortstraditioner i detta sammanhang särskilt ska beaktas.
Anläggningen i Varberg har aldrig varit mondän. Först nu, på 2000-talet, har en viss mondän nimbus kommit att omge detta badhotell – som långt in på 1900-talet var en anläggning präglad av kamp mot en fruktansvärd folksjukdom och dit inte minst många fattiga och svårt sjuka sökte sig, som till ett sista halmstrå av hopp. År 1927 var detta sanatorium Skandinaviens största, med plats för 574 patienter och med flera hundra anställa.
Idag, 2011, frekventeras detta hotell, ”Varbergs kurort”, av många konferensgäster men också av privatgäster som här kan njuta ett brett utbud av livgivande behandlingar.

Musikens makt

Musik har spelat en viktig roll i alla kända kulturer. Det finns forskare som till och med anser att musiken uppstod innan talet. Musik tycks ha funnits i alla kulturer, i alla tider, överallt på jorden.

Det äldsta instrument som hittats är ungefär 35 000 år gammalt. Det är en flöjt, gjord i ben och ett par decimeter lång, med fem hål. Flöjten hittades djupt inne i en grotta i Tyskland.

Ingmar Bergman klargjorde ofta sin höga värdering av musik. Han sa någon gång att han gärna – ”om jag hade varit mer musikalisk” – skulle ha velat bli dirigent. Särskilt Mozarts ”Trollflöjten” har en särskild ställning i hans produktion. Man kan i detta sammanhang se flöjten som en metafor för musikens makt att betvinga människan, förvandla henne. Franz Schubert sa: ”Trolltonerna från Mozarts musik visar oss en väg från det här livets grådask mot ett klart, vackert fjärran, som vi med tillförsikt får hoppas på.”

Om musikens makt skrev Arthur Schopenhauer: ”Ingen konstart påverkar människan så omedelbart eller så på djupet som musik.”

Musiken listar sig förbi intellektet och kan djupgående påverka en människa. Inför musik är vi försvarslösa. Det vet inte minst filmskapare: musiken påverkar hur vi uppfattar ett visst skeende. Byt musik – och upplevelsen blir helt annorlunda.

”Musikens makt” hette en tidskrift som gavs ut 1973—1980 av en grupp radikaler som arbetade i 68-rörelsens anda. Här betonades musikens makt i ett politiskt sammanhang. I det första numret, sommaren 1973, fanns följande tidstypiska programförklaring: "Maktens musik, svensktoppens och hitlistornas eländiga dravel, bygger upp en skog av fördomar och söver ner oss till passiva konsumenter. Med musikens makt ska vi gå till strid för en levande, progressiv musikkultur. En musik som aktiverar oss. Ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i."

Ett annat uttryck för tron på musikens makt är de allt fler musikterapeuter som med hjälp av musik försöker bota patienter med diverse diagnoser. Och på antroposfernas sjukhus i Järna, söder om Stockholm, brukar överläkaren, när det är dags för den dagliga ronden, gå i täten och spela flöjt.

Musik som medicin? Varför inte. Martin Luther skrev, efter att ha befunnit sig i en djup depression: ”Mitt hjärta flödar över av tacksamhet till musiken, som så ofta har vederkvickt mig och räddat mig ur stor själsnöd.”

Musik är ofta oaser i våra liv. Musiken vidgar oss, stärker oss, gör oss svagare – dess påverkan vara både vittgående och djup.

Den tyske romantikern ETA Hoffman sa: ”Musiken låser upp ett obekant rum för människan – en värld som inte har någonting gemensamt med den yttre sinnesvärld som omger henne och i vilken man lämnar kvar alla vardagliga känslor för att ge sig hän åt en obeskrivlig längtan.” (Det här påminner om vad en åhörare sa efter en kammarmusikvecka: ”Jag hade svårt att komma ner till jorden igen efter alla himmelska upplevelser.”)

I vilken mån är musik ett ”känslans språk”? Är musiken ett språk som tar vid där våra ”vanliga” språk upphör? Nej, snarare (skulle jag säga) ett parallellt språk; eller ett språk som till väsentlig del överlappar de verbala språken.

Några ord om Göran Tunström

Göran Tunström hyste en ovanlig tilltro till litteraturens betydelse och möjligheter. Jag minns den mångomtalade BLM-debatten i Moderna museet 1984. Göran Tunström satt i publiken (men närmast utgången) och skruvade sig uttråkad medan textkritiska litteraturvetare ifrågasatte romanens framtid. Mitt i debatten reste han sig och försvann ut i vårsolen.

Som uppläsare blev han allt skickligare. Högläsning ägnade han sig gärna åt. ”Göran Tunström var sin röst”, som någon så träffande skrev efter hans bortgång. Med tiden blev han något av en estradör och det var uppenbart att han trivdes på scenen. Samtidigt fanns där spänningen mellan den uppsluppne historieberättaren och den inåtvände lyrikern; mellan det publika och det privata.

I den djupt personliga ”Under tiden” (1993) berättar Göran Tunström att han ”svämmat över” av lycka de gånger han förunnats att skriva under stark inspiration. I dessa stunder av skapande eufori har det, skriver han, känts som att ha fått ”dirigera en stor symfoniorkester”.

Den mångsidige Tunström svingade sig mellan genrer och uttryckssätt, mellan myllrande epos och flortunn lyrik, mellan burleska fantasterier och nedstigningar i djupaste existentiella vånda.

Sista gången jag hörde honom var i Örebros universitetsaula, 1999. Publiken satt andäktig medan han med fenomenal inlevelse - och uppenbart njutningsfullt - läste ”Liten salongsmusik, 1943”. Det var en högläsning som förstärkte novellens konturer - snudd på en dramatisering. Vad allt förmår väl inte en röst!

Jag hade dessförinnan hört Göran Tunström på en rad uppläsningar. Efteråt brukade jag dröja mig kvar för att se om det skulle uppstå något bra tillfälle att få prata med honom. Jag vågade mig dock aldrig fram. Inför hans framträdande i Örebro stötte jag ihop med honom inne på herrtoaletten; jag nickade uppskattande och jag tyckte nog att han log vänligt tillbaka – men jag tyckte inte omgivningen var den rätta för att inleda ett samtal. Någon mer chans fick jag aldrig.

Göran Tunströms diktsamlingar innehåller bland den finaste lyrik jag vet. Med samlingar som ”Svartsjukans sånger” gjorde han sig ett namn som poet. Några ampra recensioner i slutet av 70-talet sägs ha tagit knäcken på hans lust att skriva dikter; en recensent hade klargjort att han inte var tillräckligt politiskt medveten och allt för inåtvänd.

Betydelsen av Sunne var för Tunströms författarskap kan inte nog betonas. Där ”tänds språket”, som han sade - och i ”Juloratoriet” beskrivs orten som ”en klanglåda som satte mitt språk i rörelse”. Sunne blev för Tunström ”Begynnelsernas Mysterium”. I böckerna band han samman minnen och fantasier, skapade nya världar. Skrivandet blev för Tunström en upptäcksresa. Han ville överraska sig själv likaväl som läsaren.

Men Sunne blir också metafor för den vanlighet som döljer underbara öden och äventyr. Varje människa, varje liten ort, speglar världen och universum.

I ”Under tiden” står att läsa: ”Det är ju med oss folk som med turisternas Sunne: man ser en Storgata, en Långgata och en genomfartsled och det är inte så roligt. Men bakom fönstren, på bakgårdarna och inuti oss finns något för alla gemensamt och det är inte isolerat från det yttre.”

I romanen ”Berömda män som varit i Sunne” (1998) låter han en försynt butiksinnehavare bli författare. Den utåt sett så förbindlige och förnöjsamme Stellan Jonsson (som skymtar redan i ”Tjuven”!) döljer ett ensamhetens helvete. Med hjälp av psykologen Lena Vergilius (faktiskt en kollega till Vergilius i Dantes ”Divina commedia”) vågar han nedstigningen i alla förträngda sanningar; resultatet av expeditionerna blir det manuskript vi läser. Stellan Jonsson, som dessförinnan enbart skrivit notiser för lokaltidningen, blir en av de bygdeskalder som genom att blanda stort och smått ”bygger samtal” och inte minst därför är betydelsefull. Eller som romanens skönlitterärt intresserade präst uttalar i en central passus: ”De verkligt stora diktarna når längre in i det mänskliga mysteriet än vi präster. Det gör nog också de små, ja alla de som inte har ett protokoll att följa”.

Faderns tidiga död innebar slutet på en uppenbart lycklig barndom - men som i skrivandet kunde återuppväckas. Tiden fram till faderns bortgång beskriver han som ”en låda av ljus”. I det perspektivet kan hans böcker betraktas som framkallningsbad. Förlorade möjligheter återkommer. Avbrutna samtal fortsätter. Döda ges åter liv.

”Jag samtalar också med min far”, står att läsa i ett av de sista fragmenten i den postumt utgivna romantorson ”Försök med ett århundrade”. Faktiskt en viktig dimension av denna fascinerande romanbyggarbetsplats: läsning, litteratur som ett samtal mellan levande och döda.

Skönlitteraturens uppgift à la Tunström: att ljuda och ge hopp – alldeles som det heter om Bachs musik i ”Juloratoriet” (för vilken han fick Nordiska rådets litteraturpris 1984 och där det i motiveringen bl.a. sägs att författaren ”gestaltar möjligheten att ur kaos skapa världen på nytt”).

Livets mysterium söker Tunström här och nu. ”Närmare Gud än hud/ kommer vi aldrig”, står att läsa i en av hans dikter. Världen utforskas via Sunne, kosmos via mikrokosmos.

I en av romanerna liknar han trädgårdslandens rabarberknoppar vid periskop som nyfiket skjuter upp ur underjorden: de ser sig runt i världen ”så som jag ser mig omkring”. För Göran Tunström var Undret allestädes närvarande.

Uppmärksamhet, närvaro och ett slags inlevelsefull förvåning kännetecknar hans diktning (”det viktiga är inte hur det går, utan hur det försiggår”).

”Och plötsligt är det afton” lyder (med Quasimodo) omkvädet genom ”Under tiden”. Han berättar där om en nära-döden-upplevelse efter en bilolycka: det var som om själen med ens höjde sig över smärtan. Själen, skriver han, ”svävade över tillvaron och log”. I diktsamlingen ”De andra, de till hälften synliga” (1966) beskrivs i en av dikterna ett dödsfall. Slutstroferna lyder: ”Och luckorna stängs på alla köpingens tak/ Ensam drar han bort med sitt ljus”.

Den diktare som sökte hålla ”jublets kategorier” gick bort i förtid, en grå vinterdag år 2000. Han lämnade ett stort tomrum efter sig. Poeten Eva Ström skrev i ett eftermäle: ”Han var något så sällsynt som en verkligt djupt älskad författare.” Och DN:s Ingela Lind skrev inkännande: ”För honom var varje människa ett under. Han skrev utifrån en ´barnslighet´ och en obotlig förlust. Utifrån Guds och Faderns död. Längtan efter den förlorade helheten bränner genom hela hans konstnärskap, där orden som hos Emanuel Swedenborg bär på en drastisk konkretion och ett vardags-extatiskt allvar."

Omdöme

om konserten med Nils Lindberg & Anders Paulsson från en i publiken:

Det var en helt fantastiskt konsert med dels Nils Lindbergs egna verk men även några gamla jazzgodingar från andra kompositörer. Efter pausen fick vi höra Cecilia Gustavsson kula och Anders Paulsson stämma in på sin sopransax - helt suveränt. En konsert som mycket väl skulle platsa på Dalhalla.

Sommar & musik

En ofta viktig del av sommarens upplevelser handlar om musikupplevelser. Och det kan handla om väldigt olika sorts musik. Det kan vara upplevelsen av skiftande vattenljud från bäckar och åar man passerar under en fjällvandring; det kan vara dragspelstonerna på en brygga utanför Fjällbacka; det kan vara något underbart brasilianskt man snappar upp under en resa. Och det kan – som i år – vara pianisten Anna Christensson när hon spelar Schuberts Impromptu.

När jag år 2003 skrev en debattartikel och underströk hur viktigt det är att dagspressen slår vakt om kulturbevakningen illustrerades texten av två förmenta motsatser: å ena sidan ett fotografi av en kammarmusikensemble; å andra sidan en bild på The Beatles. Undermeningen var klar: Den som slår vakt om kammarmusik kan omöjligt uppskatta popmusik.

Det finns – förvisso – fördomar om allt. För egen del kan jag, ärligt talat, lika väl uppskatta kammarmusik som avantgardistisk pop.

Här några av denna sommars musikupplevelser: Lisa Rydberg när hon spelade såväl rättvikslåtar som Bach på solofiol, därtill med en sinnlig utlevelse som – tror jag – hypnotiserade huvuddelen av publiken; den Elton John-aktige, överdådigt musikaliske popartisten Jamie Cullum då han höll Dalhallapubliken i ett fast grepp; Hans Pålssons finstämda pianoafton i Mellby ateljé på Österlen; och den avspända stämningen vid ”Jazz under stjärnorna” i Brantevik, där Mats Norrefalk, Nils Landgren och Lill Lindfors var aftonens ”leading stars” – och alltsammans var så fantastiskt att man riktigt såg hur publiken smälte. Säreget också att uppleva bystugedanserna runtom i siljansbygden i början av juli: verkligen som att kliva in i en Zornmålning; verkligen som att uppleva denna trakt – ja: inifrån.

Men jag missade de stora kammarmusikfestivalerna: Saxå, Båstad, Gotland, Sandviken… Jag missade Drottningholmsteatern, jag missade Confidencen. Önskar mer än jag får.

Men nu ska jag minnas något jag redan fått. Exempelvis augustikvällen för tio år sedan under ”Musik på slottet”. Det var en operaafton med Kerstin Avemo och Tito Beltran i den fabulösa Rikssalen – Tessins klassicistiska skapelse. Här höll Gustav III sina kandelaberupplysta maskeradbaler på 1770-talet, och här hölls riksdagens högtidliga öppnanden. Ackompanjerade av Stockholmsensemblen under Mats Liljefors sjöng solisterna arior och duetter ur välkända operor. Kerstin Avemo var blixtrande klar i sitt framträdande: hennes ljusa, ranka röst tedde sig, med sitt okonstlade allvar, som mycket värdig – i synnerhet jämfört med den passionerade Tito Beltrans ibland glassigt självmedvetna soloåkningar. Konserten var utmärkt, utan att på något vis vara sensationell – men i avslutningsnumret – duetten mellan hertigen och Gilda i Rigoletto – hände något. Här hade duon sjungit upp sig rejält. Efter det starka bifallet följde en rad extranummer, bl.a. dryckesvisan i La traviata. Nu fullkomligt kokade publikhavet av upphetsning. När sedan Tito Beltran intog en av balkongerna och sjöng ”Nessun dorma” ur Puccinis Turandot var succén total. Publiken närmade sig extas.

Så där är det ibland på konserter: något mediokert börjar med ens – ofta rätt oförklarligt – glida över i ett slags sällsam stämning där allt stämmer och där allt tycks möjligt.

Från tidigare år i Stockholm minns jag sommarnattskonserterna på Nationalmuseum – en underbar tradition. Akustiken i den övre delen av trapphallen är skarp och tydlig, synnerligen koncenterad och med lång efterklang. Och medan musiken klingade kunde man se skärgårdsbåtarna stäva förbi utanför hallens panoramafönster.

Ett av de bästa minnena: kammarmusikfestivalen i finländska Kuhmo. Programfoldern till 2007 års festival avslutades: ”Välkomna, vänner, musikälskare och äventyrslystna, bordet står dukat. Var säkra på att ni kommer att lindas in i en magisk vävnad i Kuhmo… Musik är människoandens enda alster som får tiden att stå stilla, känslor och skönhet att bli tidlösa. Njut av musiken, den är en förverkligad dröm…”

Hur kommer det sig att denna fjärran ort, med bara 10 000 invånare, kunnat bli så omtalat i vida musikkretsar runtom i världen? Jag minns att 2007 års festival bjöd på flera hundra artister och ett drygt 70-tal konserter. Programutbudet var överväldigande: man kunde besöka konserter från 11-tiden till framåt midnatt. En dag var jag så uppfylld av musik att jag glömde äta och i stället levde på Brahms.

Kammarmusikveckorna – som sedan starten 1970 tjänat som förebild för många festivaler runtom i Europa – arrangeras av Kuhmo musiksällskap, i samarbete med den europeiska kammarmusikakademin. Finansieringen sker till hälften med biljettintäkter, staten bidrar med 20 % och staden Kuhmo med 10 %. Resten av pengarna kommer från sponsorer. Publiken består till 95 % av finländare, varav cirka 40 % från Helsingforsområdet. Av utlänningarna dominerar svenskar, följt av tyskar och britter.

Festivalen lockar uppemot 40 000 besökare per år och är därmed ungefär lika stor som Musik vid Siljan, som ju brukar beskrivas som Nordeuropas största musikfestival. Men i Kuhmo handlar det bara om kammarmusik – även nyskriven sådan. Flera inhemska kritiker betonar Kuhmos stora betydelse för det finländska musiklivet – samtidigt som de förklarar att det finns en kris för kammarmusik även här. Men av den märks inget i Kuhmo, som istället fungerar som draglok för både det regionala och nationella musiklivet, liksom för turistnäringen; hälften av turismen kan kopplas till festivalen. De lokala myndigheterna har i takt med festivalens tillväxt satsat allt mer på kulturen.

Många ser festivalen som en viktig motor för den framtidstro som nu spirar. Och kanske var det festivalen som gjorde Kuhmo till stad. År 1986, när kammarmusikveckorna här börjat bli omtalade världen över, fick den lilla ödemarksorten nämligen stadsrättigheter. Dessförinnan var detta ett ganska fattigt område, med nästan inga kulturella evenemang. Ännu på 60-talet fanns isolerade, väglösa byar, med egna skolor. Kontakten med omvärlden var liten.

Kammarmusikfestivalen förvandlade byn Kuhmo till stad och vital kulturhärd. Den unge cellist, Seppo Kuhmanen, som 1970 föreslog en festival här, kan känna sig stolt: hans tanke föll i god jord i det karga Karelen – och festivalen visar år efter år vilken kraft musik kan innehålla.

publikrekord

när Nils Lindberg och Anders Paulsson konserterade: cirka 160 besökare.
Bland kommentarerna (läsarreaktioner på en regiontidnings webbsida):"Vilka fantastiska verk Nils serverade. Huvudet höll på att spricka av huvudvärken. /- - -/ Pallade iallafall 35 minuter men aldrig mer. Har Dalhalla patrasket flyttat till Ovanmyra?"
Och här en något mer positiv röst: "Det var en helt fantastiskt konsert med dels Nils Lindbergs egna verk men även några gamla jazzgodingar från andra kompositörer. Efter pausen fick vi höra Cecilia Gustavsson kula och Anders Paulsson stämma in på sin sopransax - helt suveränt. En konsert som mycket väl skulle platsa på Dalhalla."

Per Wästberg, generös bokälskare & Sven Smedberg

Bland de böcker jag läst på senare tid är det några jag särskilt skulle vilja nämna. Dels Per Wästbergs senaste volym i memoarserien, den 430-sidiga Hemma i världen, som behandlar tiden 1966—1980 (det är dock frapperande i hur liten utsträckning Wästberg tycks ha influerats av denna politiskt, socialt och kulturellt djupt omvälvande tid; 68-rörelsen anas på sin höjd som en krusning i marginalen). I övrigt är det en underbar bok: stilistiskt glänsande, minnesskarp, känsla för detaljer, anekdoter och personporträtt. Här finns också en lust att lära känna livet i hela dess bredd som jag ofta kan tycka påminna om Göran Tunströms glupande livsaptit och uppenbara lust att vilja bokstavligt talat skriva om allt.

Fantastisk är också litteraturvetaren och bibliotekarien Lena Kjersén Edmans Böcker som samtalar – en bok där författaren i delvis postmodern anda intresserar sig för hur teman, myter, litteratur ständigt återkommer inom litteraturen; som i en ekokammare. Men här finns inget av kammarlärt tungomålstalande: i första hand möter här en sprudlande vital, uppslagsrik och berikande bok där kärleken till litteraturen går som en central källåder och där författarens vida beläsenhet är lika slående som imponerande. Kort sagt: en bokälskare delar generöst med sig av sina iakttagelser och funderingar – och volymen är fängslande från början till slut. Hade den kommit ut på ett större förlag (nu BTJ) skulle den ha haft stor chans att nå en verkligt bred läsekrets.

Och så har jag upptäckt en spännande poet – en lärd och kanske lite krävande sådan, men definitivt inte uppmärksammad efter förtjänst. Jag tänker på Sven Smedberg, boende i mytomspunna Mangskog utanför Arvika, och 70 år i år. De myter han intresserar sig för i sitt skrivande är inte minst de antika myterna. I långdikten Allhelgonatt (Heidruns), och med nästan lite Günter Grass-liknande illustrationer, utförda av Roj Friberg, återberättas Orfeus-myten, omplacerad i Mangskog-miljö! Här ekar av inte bara antik tid, utan också av Fröding och Sven Alfons (”en beundrad försångare”, som Smedberg skriver i ett efterord). Det är ibland kärvt på flera vis och texten ekar intertextuellt och kan ibland ha ett avancerat anslag, ibland påminnande om Arne Johnson – och förstås även Ekelöf. I sina värsta stunder kan Smedbergs poesi te sig avpersonaliserat textuell.

Men mestadels är det inspirerande komplext, begåvat och givande – det vill säga om man ödmjukt ger dikten tid att verka; genom vaken, långsam läsning. ”Regnet tilltar om hösten och Salungen sväller/ nordan drar/ råmande sturig och grå genom dalen med snöfyk i skägget och/ föser flytande öar av gräs upp på grund nerom Nolgårdstan// så mossen här tvärsöver viken utgör de ackumulerade/ transplantaten från mossen vid Ristjärnsbacken”. I Allhelgonanatt möter både Orfeus och Balder, både klassicism och nedtonad naturlyrik – men framför allt är det spännande med denna omplantering av Orfeus till värmländsk glesbygd. (Faktiskt måste jag associera till den underbare danske poeten Morten Söndergaards tilltag häromåret, då han lät Orfeus och Eurydike-myten utspelas bland unga människor i ett samtida Köpenhamn.)

Sven Smedberg fullföljer den modernistiska tradition vars spångar lades ut av poeter som Pound och Eliot – samtidigt som han i sin diktning också låter skymta fram en stark kärlek till den svenska lyriken – och inte minst till ett av den svenska lyrikens centrala teman: den svenska naturen. Ett stort intresse för svensk kulturhistoria återkommer i hans produktion – nu senast i Klässbols linneväveri (Heidruns, 2010) där han ingående beskriver en verksamhet som länge gjort Arvika känt inom hemslöjdskretsar. Typiskt nog har han även skrivit en bok om konstnärerna i Rackengruppen, som verkade i början av 1900-talet, liksom en volym om den värmländska musiker- och konsnärsssläkten Zetterquist.

Redan 1966 debuterade Sven Smedberg – och den danske litteraturkritikern Poul Borum var förtjust: ”en charmerande och improviserat och originell samling kortdikter”.

Nu i sommar är denne diktare dessutom aktuell med anledning av att högt ansedda Saxå kammarmusikfestival uruppfört en konsert baserad på just långdikten Allhelgonatt, med kammarkören ”Wermlandsensemblen” på scenen och med recitation av författaren själv.

Jamie Cullum på Dalhalla, 13/8

Den oerhört populäre brittiske sångaren, musikern och låtskrivaren Jamie Cullum avslutade årets europaturné med en enda spelning i Sverige: i Dalhalla lördag kväll.

Den stora arenan var fylld till ungefär hälften (jag hade gissat på fullsatt) när Jamie kom ut på scenen och förklarade att detta var den vackraste scen han någonsin befunnit sig på. (”Man vet inte om detta är dröm eller verklighet – vet ni?”)

31-årige Cullum debuterade 1999 med ett album som såldes i 600 exemplar. Efter några år kom bästsäljaren ”Pointless nostalgic”. I dag är han en av Storbritanniens främsta artister, och med världsrykte. Efter Dalhalla-besöket ska han nu åter till studion, för att spela in en uppföljare till albumet ”The Pursuit”.

Ibland betecknas Cullum som ”jazzartist”. Men jazzmusiken – även om den är central i hans musik och influerar det mesta – är bara en av flera beståndsdelar. Här blandas många stilar. Ett slags jazzpop dominerar. Ofta associerar jag till experimentell pop à la tidigt sjuttiotal: gång på gång kommer jag att tänka på grupper som Supertramp, 10 cc och Queen (och faktiskt låter Jamie Cullum ganska lik såväl Supertramps sångare som Queens Freddie Mercury – som förresten även han djärvt lät popmusiken förgrena sig åt olika håll; till och med opera förekom!). Det ligger nära till hans att jämföra Cullum även med Elton John.

En del låtar påminde dessutom om tidig sextiotalspop – och med ens framstod kvällens huvudartist som en sentida Mc Cartney. Andra låtar är stillsamma, nästan som Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water”, men mestadels får pianostämman hotta upp ackompanjemanget. När det jazzmusikaliska draget tar över blir resultatet funkig, fusionaktig jazz (så till den grad att stora delar av konserten skulle ha passat perfekt på anrika Fasching i Stockholm); andra gånger styr det hela i riktning mot samtida pop och blir hipp dansmusik alternativt soft klubbmusik (som gjord för de mest sobra miljöer). Vid några tillfällen kom en äldre jazzstil i dagen – och med ens framstod Cullum som en reinkarnerad Oscar Peterson.

Pianot står hela tiden i centrum. Jamie Cullum ömsom smeker det, ömsom hamrar på det – med en frenesi så man baxnar. Han är dessutom extremt rörlig, byter instrument, springer av och an på scenen, får igång lite allsång, hoppar upp på pianot (!) och sjunger, skämtar och spexar. Jamie Cullum är inte bara en extraordinär musiker – han är dessutom en stor entertainer. Och i allt han gör får han fint stöd av de mycket duktiga musikerna i bandet.

Cullum lyckades mot slutet engagera publiken att sjunga trestämmig körsång. Efter sista numret övergick applåderna i denna nyss inlärda sång. Då kändes kvällen med ens magisk.

Jamie Cullums segertåg genom samtidens musikaliska landskap bärs väl delvis även upp av det breda tilltalet; en mix som alltså inkluderar bland annat traditionell och experimentell jazz, och 60-, 70-, 80- och 90-talspop. Men framgången beror huvudsakligen på Cullums makalösa musikalitet, på hans stora scennärvaro, väldiga energi, spelglädje och dessutom artistiska medvetenhet.

Man kan bara fromt hoppas att Dalhallas tid inte är över.

Himlaspelet 2011

Det sägs att Rune Lindströms präststudier i Uppsala gick trögt och att han helst tänkte på sagor och sägner från hembygden i Dalarna – och inte minst kurbitsmålarnas frodigt berättande dalmålningar. En vårvinterkväll 1941 hade den unge studenten en pjäs klar: "Ett spel om en väg som till himla bär". Han läste upp den för några kamrater i Uppsala, bland dem Gösta Folke (senare teaterchef i bl.a. Malmö). I Gösta Folkes regi och med författaren i huvudrollen fick pjäsen ett halvår senare sin urpremiär i Leksand, sommaren 1941.

Himlaspelet är teaterhistoria och sjuttio år senare fortfarande en vital del av Leksands kulturliv. Spelet lockar årligen många åskådare. När jag premiärkvällen närmade mig Leksand var det bara att följa huvudströmmen av bilar och gående: den väg som till den nya spelplatsen bar.

Trots att jag varit teaterrecensent under trettio års tid – och dessutom har bott i Dalarna de senaste fem åren – har jag inte förrän nu sett Rune Lindströms pjäs. Jag kan därför inte relatera till tidigare uppsättningar – vilket jag förstått att väldigt många kan. I lördags fanns i publiken en dam som var med redan vid urpremiären 1941.

Lösningen med ett stort tält har beskrivits som en halv återgång till den tidigare friluftsteaterkänslan, men förhoppningsvis blir detta ändå ett provisorium: det blir något plastigt och kvalmigt-instängt med så många människor i ett så stort och så tätt omslutet tält.

Huvudintrycket av denna på många sätt färgrika och fartfyllda iscensättning ger associationer till de nästan långdansaktigt sammanfogade spel- och dansscener som i många år kännetecknat värmländska Västanå teater. En folklig enkelhet kombinerad med ett modernt, fritt och lustfyllt sceniskt tilltal.

Den utomordentliga musikerensemblen sitter i fonden, mestadels dolda av den tygskärm där dalmålningar och andra illustrationer projiceras. Särskilt i inledningen firar den nya tekniken triumfer, med snyggt infogade filmklipp och återblickar på de tidiga årens himlaspel, så att det hela blir en hyllning till ursprunget – varefter jubileumsföreställningen så att säga bryter ny mark. Här finns en fantasi som rycker upp pjäsen i en scenisk samtid, men mestadels med en tydlig pietet mot originalet.

Birgit Carlstén har regisserat ett himlaspel som andas pånyttfödelse – samtidigt som det finns åtskilligt som länkar in spelet i riktning mot musikal-genren. Här finns en uppenbar risk att Rune Lindströms visserligen folkspelsfotade pjäs dras en smula för långt i riktning mot en spelstil där allmogelyrik à la Karlfeldt och Bror Hjort i allt för hög grad baxas in mot nöjets estrader.

Emellanåt ett överdåd som bländar – inte minst Pelle Lindströms intensitet i rollen som Gammel-Jerk; jag kom plötsligt att tänka på Alice Cooper och andra tidiga sjuttiotalsrockare! Linus Lindman som kung Salomo har en liknande kompromisslös utstrålning – medan Carl-Åke Eriksson som Vår herre odlar en mer traditionell spelstil; han framstår här som en nära släkting till den ”Förklädd gud” som Hjalmar Gullberg och Lars-Erik Larsson hade lanserat året innan teologstuderande Rune Lindström diktade sitt verk. Kort och gott: genomgående utmärkta aktörer.

Genomgående bjuds ett brett och modernt tilltal, men projektionerna i fonden lyser emellanåt blekt och oskarpt. Det finns också en risk att det snabba tempot gör den allegoriska dimensionen en smula oskarp. Mest tveksamt finner jag inslaget där pjäsen görs till en antinazistisk pamflett och krigsbilder från andra världskriget varvas med att ”nazisoldater” rusar runt bland publiken med skarpt lysande ficklampor. Uppenbart finns anspelningar på Hitler i Rune Lindströms pjäs, men de ska nog inte överdrivas.

Snarare dominerar, tycker jag nog, en ganska tidstypisk dalaromantisk och nationalkonservativ underström, åtminstone emellanåt. I grund och botten är väl Himlaspelet att betrakta som en moralitet – och det är inte svårt att finna likheter med medeltidens tablåartade religiösa skådespel där allegoriska figurer gestaltar kampen mellan dygder och laster och där den kanske mest kända pjäsen är ”Spelet om envar”, från 1500-talet och även den på rimmad vers.

”Ett spel om en väg som till himla bär” kan samtidigt ses som en sentida motsvarighet till den blandning av folklig talteater och opera som senare kom på modet och där Mozarts Trollflöjten är ett paradexempel. Rune Lindströms på liknande vis komiskt spetsade rimflätning påminner om genren, men också – och inte minst – om Ibsens versdrama Peer Gynt. Jag har inte sett jämförelsen, men den är ju oundviklig: Peer Gynt och Himlaspelet är nära släktingar – och Carlsténs iscensättning påminner ibland om den uppsluppna, fräcka och burleska Peer Gynt som Ingmar Bergman 1986 gjorde på Dramaten.

Rune Lindström skrev 1941 i sitt företal till pjäsen om en gammal leksandskarl som begrundat sin förestående bortgång med orden: ”Ä blir föll te gå te nå’ långväga budar”. Dessa ord, skriver Lindström, ”kunna aldrig gå bort ur mitt minne”. Det var där, i den folkligt fotade föreställningsvärlden, som han började spinna sin fantasi – och han gjorde det med en romantisering av dalafolket som var mycket tidstypisk. Lindström skriver: ”Jag tog till min uppgift att i bygdens egna färger utmåla den livssyn, som blivit mig själv till styrka, glädje och hjälp.”

Lägg härtill de med tiden lagrade skikten av folkmusikaliskt präglad musik som blivit en viktig del av himlaspelet – med kompositioner av alltifrån Håkan Norlén och Lillebror Söderlundh till Nils Lindberg och årets arrangör Anders Soldh – och alltsammans blir som ett lod djupt ned i tiden – och glittrande vitalt när det fogats samman som här.

Försommarmusik...

Jag har upplevt sommaren ännu litet vackrare när jag lyssnat på tre nya cd-skivor med Bach-tolkningar. Jag tycker oerhört mycket om ”Konzerte und Sinfonien für Oboe” med virtuose Heinz Holliger som solist och i fenomenalt samspel med Camerata Bern. Under ett granitgrått, nästan intetsägande cd-omslag (ECM, new series) döljer sig en lustgård av kärleksfullt musikanteri och med härligt bett i stråkarnas tonbildning. I ”Georg Gulyás plays Bach II” (Proprius) har denne svenske, internationellt framgångsrike gitarrist transkriberat en rad Bach-verk – och resultatet klingar underbart på detta instrument. Alldeles riktigt som solisten skriver i cd-häftet: ”Bachs verk tillhör det slags musik man kan ägna ett liv åt att upptäcka.” Bach på gitarr blir mer poetisk, mer vekt drömsk – och med det musicerande Gulyás bjuder på kan skivan inte annat än rekommenderas. Härutöver framhäver jag gärna dubbelalbumet ”Bach, The Essentials” (Harmonia Mundi); en antologi-cd med olika inspelningar där verkligen mycket väsentligt av ”den femte evangelisten” kommit med, låt vara att alltsammans blir en smula rapsodiskt. Men som överblick och som grundbult i ett musikbibliotek ter den sig genast värdefull. Här konserterar toppensembler som ”Akademie für alte Musik Berlin” och härlige cembaloavirtuosen Richard Egarr.

Nya Buxtehude-tolkningar vimlar det knappast av – desto roligare när det kommer en så högklassig cd som ”Scandinavian Cantatas” (Dacapo), där denna vitala musik (pendlande mellan det kyskt Bachska och en mer händelskt uppsluppen, prunkande stil). Här en dansk inspelning, och med stor akustisk lyster (inspelningen gjord i en Helsingör-kyrka), och både instrumentalister och vokalister framträder i paritet med den serena grundton som dominerar i denna sakrala, ofta smått renässanshögstämda musik.

Bernardo Storace (f. 1664) har väl ofta fått stå i skuggan av Frescobaldi – men en skiva ”Harpsichord Music” av Storace med Hiroshima-födda Naoka Oakutagawa lyfter genast fram honom som en viktig del av europeisk musikhistoria. Många av dessa cembalokompositioner är ju rentav i klass med Scarlatti – och den unga japanskan spelar mycket bra.

Och nu ett rejält kliv till en två timmar lång inspelning: ”Schumann, Scenes from Goethe’s Faust” (Naxos) med Warszawa-filharmonikerna och deras kör samt sångsolister. Warszawa-filharmonikerna är bland de bästa i Europa: hör man symfonisk musik med dem är det ofta med en känsla av att komma ut på öppet hav. Sådant är inte självklart – men dylikt har jag upplevt i den polska huvudstaden. Här en inspelning gjord i orkesterns mastodontiska konserthall (invigd 1955), och med Antoni Watt i ledningen – utomordentlig skeppare även när det stormar som mest i denna romantiskt yviga, starkt känsloladdade musik.

Låt mig krydda med ytterligare två skivor. Först Saint-Saëns ”String Quartets” med Fine Arts Quartet (Naxos): här möter några av musikhistoriens vackraste, mest rikhaltiga och mest komplexa verk – och med uttolkare som denna ensemble blir resultatet fantastiskt. Att lyssna på denna skiva är som att besöka ett själsligt spa. ”Guitar Music” av Francisco Tarrega (Naxos) erbjuder ett brett urval av dennes musik, här med den fine gitarristen Mats Bergström. Mest känt torde stycket ”Recuerdos de la Alhambra” vara – ljuvlig och drömsk musik!

Poesi...

Lars Hermansson berättar i sin märkvärdiga vandringsbok ”Gå till gå” om ett samtal med en ung italienska. Han säger till henne:

”Poesi är en så otidsenlig företeelse att jag ibland inte riktigt kan fatta att den faktiskt finns. Jag menar den behövs ju inte. Det kan inte vara många tiondels promille av befolkningen här i landet som läser poesi. Om de sköt oss skulle ingen bry sig. Vi ligger ju ändå bara resten av samhället till last, kräver stipendier och statsunderstöd.”

Italienskan kontrar, mycket allvarligt:

”Att läsa poesi är att förbereda sig på miraklet. Som kanske aldrig kommer. Förmodligen inte. Men i poesin finns dess försmak. I det lilla, som är nästan ingenting. Den musikalitet som uppstår när hela diktens logik har bäddat för ett femstavigt ord och poeten i stället väljer ett fyrstavigt. Det svänger. Det betyder ingenting. Men det åstadkommer en svängning i själen. Ja, så är det. Det svänger helt enkelt.”

Det räcker inte med att det skrivs lyrik. Den måste ju hitta fram till läsarna. Det kan ibland ta åratal, eller årtionden, århundraden. En läsare kan när som helst upptäcka lyrik som slår an och gör starka intryck. Poeter kan bli återupptäckta och uppvärderade. En diktare som under livet knappt uppmärksammades kan en vacker dag komma att tillhöra världslitteraturen.

Göran Tunström skrev några underbara diktsamlingar på 60-talet. Så fick han en arg recension i rikspressen, där han förebråddes för att inte vara tillräckligt samhällsengagerad. Han tog så illa vid sig att han upphörde skriva poesi. Men nu, 2011, ser jag att några av hans opublicerade dikter ska utkomma i en postum volym.

God litteratur letar sig fram: den har livskraft och ofta inget bäst före-datum.

Nyligen utgavs en märklig och imponerande diktsamling av den norrländske poeten Bengt Hansson, som avled 2007. Den omfångsrika volymen heter ”Över land färdas båten på männens axlar” och har utgetts på Ord&Visor förlag.

Bengt Hansson, uppvuxen under små omständigheter i det inre av Västerbotten, var autodidakt och fabriksarbetare och gav under sin livstid ut knappt någonting alls. Han fick inte ens gå i realskola: han behövdes hemma och fick vackert finna sig i att arbeta i skogen, som de andra i byn. Så var det ännu på 40-talet. Men han drömde om att bli poet – och under många år arbetade han oförtrutet på manuskriptet till föreliggande bok. Det fick gärna ta tid: han var mycket självkritisk.

I det tysta formade han sitt livsverk. Till form som innehåll är dikterna enkla, med ord som ”mjölkbord”, ”harspår”, ”barkspade”, ”hjortrontuvor” och ”fogsvans”. Men vilken delikat känsla för språk – och vilken genuin blick för poetisk förtätning! Ur det enkla växer fram en svindlande helhet.

Som fabriksarbetare på en plastfabrik i Vilhelmina skriver han i en dagbok någon gång i 45-årsåldern: ”Det är en underbar höstdag. Eftermiddagen använder jag till en cykeltur i naturen. Lövskogen skiftar i alla nyanser, från djupaste rött till flammande gult och asparnas gulgröna. Efter dagens knog är det en glädje att komma ut i skogen. Det är en stund av befrielse och återhämtning. Ibland känner jag en glad överraskning över att naturen finns. Den tycks mig så otroligt väsensskild från den värld vi bygger åt oss.”

”Befrielse och återhämtning” – kanske var det på likartat sätt han upplevde sitt skrivande och den allt mer påtagliga hemkänsla han uttrycker inom lyriken.

Han slet på en plastfabrik – men var i grunden en diktare. Kanske blev poesin ett sätt att överbrygga en längtan efter ett liv som inte blev hans. ”Leva skild från havet/ säger du/ är att ha flyttfågelns hjärta/ men sakna dess vingar.”

Starka prosadikter

Finlandssvenske Kurt Högnäs, som nu vid åttio års ålder utkommit med sin sextonde diktsamling, är förvånansvärt okänd här i Sverige – och inte ens i Finland tycks han ha uppmärksammats efter förtjänst. Högnäs nya diktsamling, De bronsblå solarna, är ett mästerverk. I denna svit prosadikter möter en traditionell modernism; ibland påminnande om Gunnar Björling. Dikterna är oerhört vackra – både lättillgängliga och komplexa, konkreta och metafysiska, gnistrande klara och dunkelt suggestiva. Diktjagets sammansmältning med naturen och djupa reflektioner över skilda livsformer och tidens relativitet sker med ett språk lika gnistrande klart som dunkelt suggestivt. Ibland är det lyriskt högspänt à la en ordberusad Artur Lundkvist; men strax efteråt är det så kärvt och barskrapat att dikten närmar sig den abstrakta konstens säregna lyskraft. Sammantaget: livsklokhet och förundran, eufori och sorg – alltsammans sammanflätat till en betvingande läsupplevelse.

Konsertsäsongen 2011

Preliminärt program nu utlagt på
www.ovanmyra2011.blogspot.com

Bakgrundsmusik kan bli förgrundsmusik

Är man på restaurang eller café kan levande musik i lokalen förhöja stämningen – eller rentav skapa den. Ännu för femtio år sedan var det vanligt att musikkapell spelade på svenska restauranger; en tradition som sedan decennier i stort sett försvunnit.

Utomlands är det bättre ställt – ännu. På Theatercaféen i Oslo spelar det
lilla stråkkapellet upp kväll efter kväll från sin balkong, högt ovanför de
spatiösa matsalarna. I Berlin brukar gatumusiker komma in på restauranger och spela en stund, innan de drar vidare till nästa ställe. Och i Budapest lockar många matställen, främst de dyra, med zigenarkapell. Men ännu för tjugo år sedan fanns folkliga matställen («etterems») i Budapest där stråkkapell underhöll från små podier i något hörn.

Traditionen med levande musik på caféer vårdas betydligt bättre; men
också i en caféstad som Budapest är fenomenet på väg bort i den brutala
moderniseringsvåg som de senaste tio åren svept fram över den ungerska staden. Borta är den märkliga frid som rådde i de stora caféhusen ännu på 1980-talet, med en gammal tant eller farbror vid pianot, dagarna i ända. I vackra Gerbeaud, ett av de äldsta ställena, spelas visserligen operettmusik och liknande – men numera ur diskret uppsatta högtalare.

I Wien däremot finns åtskilliga gamla caféer som bjuder på levande musik. Repertoaren brukar innehålla både klassiskt och urmodiga schlagers och sånger. De pianoverk jag häromåret hörde på ett välbevarat café nära Volksoper i Wien är ungefärligen desamma som enligt gamla uppteckningar spelades på Café Vaterland i Berlin på 1920-talet (Wiens caféer kan på flera vis ge en upplevelse av konserverad tid.)

Pianomusik har länge varit en självklarhet på många caféer och konditorier. En av de sista svenska bastionerna för denna tradition var anrika Bräutigams i Göteborg, som på 1990-talet obönhörligt förvandlades till trendig restaurang. Jag minns den finlemmade gentleman som dagligen kom dit, strax efter klockan tolv, med sitt nothäfte under armen. Han tog plats vid flygeln i den största av salongerna på konditoriets övervåning (fylld av speglar, växter och vackra möbler), hängde av sin rock och hatt, bugade lätt och satte sig sedan att botanisera i den klassiska repertoaren, med emellanåt lite lättare inslag, som visor och schlagers.

Först när han avslutat ett spelpass märkte man hur tyst det blivit – trots
det konstant gemytliga sorlet från borden runtom. Men så är villkoren inom denna genre: musikerna kan knappast förvänta sig någon särskild uppmärksamhet. Det de spelar bildar oftast stämningsbakgrunder
– och den inverkan de haft i lokalen blir tydligt först när de
tystnat.

Jag minns de gånger jag i tonåren tillhörde någon ensemble som spelade
på herrgårdsrestauranger och liknande. Vi spelade för döva öron, tyckte
vi; gästerna bevärdigade oss ju knappt en blick, och i stället för applåder
efter ett avslutat verk hörde vi bara fortsatta sorl och pladder. Otacksamt!

Först flera minuter efter att vi slutat spela, och kanske till och med hunnit bära bort notställen – först då kunde det hända att någon där vid borden uppmärksammade vår existens.

Jag trodde länge att sådan här bakgrundsliknande musik var ganska betydelselös, eftersom publiken inte direkt tycktes uppmärksamma den; nu anar jag att detta slags musik kan ha en subtil inverkan även på de människor som knappt ens tycks lägga märka till den.

Men enstaka gånger när jag besökt den här sortens inrättningar har jag
mött musiker som genom sitt val av musik eller genom sin spelskicklighet förvandlat bakgrundsmusik till förgrundsmusik – och restaurang- eller cafébesöket har med ens omvandlats till ett konsertbesök. Jag minns ställen nere i Centraleuropa där publiken mer eller mindre upphört med sitt ätande och drickande därför att musiken plötsligt ryckt publiken hän – ja, så till den grad att kyparna i stället för att springa runt med buteljer eller tallrikar med ens haft fullt upp med att leverera önskemål till pianisten eller ensemblen om nya verk att framföra.

Ungefär som när vi satt på överdäck till m/s Byfjorden och såg Stångehuvuds röda granit mot djupblått vatten, det var restaurangavdelning där uppe, och lagom till desserten kom det in dragspelare och sångare, det var Taube och hela den svenska visskatten som bullades upp – och inte dröjde det länge förrän lunchgästerna förvandlats till konsertpublik och därefter till en enda stor sångkör – och detta med sådan inlevelse att jag tror att kaffet kallnade i varenda kopp.