Ny cd: Bachs Brandenburgskonserter

Academy of Ancient Music
Bach: Brandenburg Concertos
(Harmonia Mundi)

Man kan verkligen höra den musikhistoriska utvecklingen om man jämför Academy of Saint Martin in the Fields inspelning 1970 av Bachs Brandenburgkonserter med Academy of Ancient Musics på en nyutkommen dubbel-cd. Användningen av tidstrogna instrument har förändrat ljudbilden, liksom ett mer dedicerat spelsätt, där man undan för undan sökt nå fram till barockmusikens specifika uttryck.

Jag minns med vilken omåttlig glädje jag lyssnade till Academy of Saint Martin in the Fields under legendariske Neville Marriner. Ensemblen är för övrigt ännu livaktig och firar i år 50-årsjubileum. Men kort innan Marriner frånträdde 1974 fick ensemblen en konkurrent i nybildade Academy of Ancient Music, också den brittisk, specialiserad på tidstrogna framföranden av främst orkesterverk från barocken.

De sex orkesterverken – som Bach 1721 tillägnade en greve Brandenburg – görs med utsökt finess under mycket kompetent ledning av Richard Egarr – och kan möjligen komma att bli lika epokgörande som tidigare Neville Marriners inspelning. Man verkligen hör hur ensemblen försökt arbeta sig ner i tiden och medvetet håller undan senare tiders tendens att ”romantisera” ljudbilden. Faktiskt – det känns som om man med ens befann sig i 1700-talet när denna gediget rekonstruerade musik här klingar.

Ny cd: Liszt, Die Legende von der heiligen...

Staatskapelle Weimar, ungerska radiokören samt sångsolister
Franz Liszt: Die Legende von der heiligen Elisabeth
(cpo)

Liszts senare kompositioner är ofta sällsamma – det gäller inte minst detta oratorium för sångsolister, blandad kör och orkester, skrivet 1862, och redan här finns starka inslag av den harmoniskt avancerade musik kompositören mot slutet av sitt liv allt mer experimenterade med (med stildrag som pekar fram mot 1900-talsmusiken mer instabila harmonier); religiöst inspirerad, förenklad musik. Fantastisk kör och smidigt följsam orkester plus sångarfynd som mezzon Dagmar Pecková bäddar för en högtidsstund – faktiskt klingar Liszt här som en tidig Wagner.

Virginia Woolf: London

Virginia Woolf
London
Översättning: Gun R Bengtsson
Ellerströms

Förlaget Ellerströms ska börja utge en serie Virginia Woolf-essäer; i den första, vackert formgivna volymen London publiceras sex ursprungliga tidskriftsartiklar från tidigt 1930-tal där författaren strosar runt i den brittiska huvudstaden. Från denna hemtama miljö levererar Wolf stilistiska uppvisningar som är bland det absolut bästa man kan tänka sig i klassen litterära reportage (lite i stil med George Orwells oförtjänt bortglömda essäer, men hos Woolf med en så utsökt litterär stil att man sällan ser dess make).

I föreliggande texter – här för första gången på svenska – sveps man in i atmosfärrika skildringar av mellankrigstidens London, gjorda med en sådan blandning av närvarokänsla, detaljrikedom och litterär inlevelse att man upplever det som om man gick där vid författarens sida. Alltsammans är gjort med samma överdådiga, närmast filmiska blick: interiörerna från Londons hamn, vandringen längs Oxford Street, besöken i författarmuseer, kyrkor och underhus. Fantastiska texter – alltsammans med sådan briljans att få författare ens närmar sig höjdlägen som dessa.

Det är både profant och sakralt; en prosa där gatsopare och lorder är lika viktiga, lika värdefulla som allt annat. Det är humanistiskt och ödmjukt; ja, skrivet med smått biblisk blick för den gudomliga komedi som är vårt snabbt förbiilande vardagsliv.

Jan Ling: Franz Liszt

Jan Ling
Franz Liszt och 1800-talets konstmusik
Gidlunds

Jan Ling, en av Sveriges absolut främsta musikhistoriker, har nyligen utkommit med en oerhört intressant bok om Franz Liszt och dennes liv – en rikt illustrerad bok som samtidigt rymmer massor av spännande sidoutflykter vilka exempelvis belyser musikklimatet runtom i Europa under 1800-talet och den klassiska musikens skilda utvecklingsspår under samma tid.

Jan Ling har all heder av sitt emellanåt närmast idéhistoriskt laddade verk, som alltså till viss del är en monografi om Liszt och dennes växlingsrika liv. Från en tillvaro som firad pianovirtuos slutar Liszt som ensam grubblare och med en allt tydligare religiös dimension invävd i musiken han skapar. Härutöver ger den 300-sidiga boken en generös rundmålning av hela det kontinentala Europas vid denna tid blomstrande musikliv, varvid Jan Lings lite sociologiska musikperspektiv kommer väl till pass.

Efter att ha läst boken tycker man sig dels komma människan och tonsättaren Franz Liszt ganska nära (man anar ett ytterst spännande livsöde; en film om honom skulle kunna bli fantastisk); därtill får man alltså på köpet en generalrepetition av den klassiska musikens omvälvande 1800-tal.

Jan Lings lite folkbildaraktiga och samtidigt passionerade intresse för sitt ämne och för musiken som konstart ter sig besläktat med vad han inledningsvis skriver om Liszt; denne ville, förklarar Ling, ”föra hela mänskligheten till ett musiknjutningens och bildningens Elysée långt bortom vardagens trivialiteter”.

cd, Folkjul

S:t Jacobs kammarkör, Sofia Karlsson och Emma Härdelin, Gunnar Idenstam, orgel
Folkjul
(BIS)

Den skicklige organisten Gunnar Idenstam har under senare år allt tydligare orienterat sig mot svensk folkmusik – så till den grad att han ibland valt att spela ”Bach i folkton” – en lika sällsam som överraskande upplevelse. Och på denna skiva, där han arrangerat merparten av materialet, bjuds traditionella julvisor och psalmer, men med kurbitsaktig fiolinramning; julmusiken ingår äktenskap med polskor, orgelimprovisationer och en kongenial experimentlusta med överraskande gott resultat.

Ny cd med Bo Linde-musik

Gävle symfoniorkester
Verk av Bo Linde
(Swedish society)

Det romantiska och melodiska draget i Bo Lindes musik låg inte rätt i tiden på 1960-talet, då han komponerade som flitigast (han dog 1970, 37 år gammal). Men jag minns hans musik till Bengt Lagerkvists filmatisering av Hemsöborna, 1966: det var fantastiskt: kongenialt och variationsrikt – och just musiken uppmärksammades av många. Det är fint att symfonikerna från Bo Lindes hemstad Gävle nu får ta sig an några av hans symfoniska verk. Under Petter Sundkvists ledning stiger musiken fram så välspelad och överväldigande att jag – när den böljar som mest – associerar till Benjamin Britten och – när den stillnar i lyrik – till Lars-Erik Larsson. Framför undrar jag vad Bo Linde skulle ha kunnat uträtta om han fått leva längre. Detta är den andra volymen i en planerad serie på 4 där Gävlesymfonikerna spelar in all Bo Lindes orkestermusik. Jag tror att vi närmar oss en verklig Bo Linde-renässans.

Ulf Lundell: Sex pjäser

Ulf Lundell
6 pjäser
Wahlström&Widstrand

Visst är det ironiskt att Ulf Lundell, som tidigare närmast har raljerat med sitt ointresse för dramatik, plötsligt kastar sig in i genren – och i ett enda slag utkommer med en 500-sidig volym med sex pjäser.

Och vilka pjäser sedan! De är mycket välskrivna och jag läser dem med stor behållning. Emellertid är det frestande att kategorisera dem som främst läsdramer: jag tror att de på många sätt är svåra att realisera sceniskt. Det visade sig förresten redan i urpremiären av ”Backstage”, som spelades i stockholmsförorten Gubbängen våren 2009. Förhoppningsvis görs fler iscensättningar framöver, med bättre resurser och skarpare regi.

Att den mångsidige Ulf Lundell med tiden skulle komma att intressera sig för dramatik är i grunden dock inte särskilt förvånande. Ända sedan debuten med Jack har recensenter – och med all rätt – brukat framhålla hans speciella talang för dialog. Därtill kommer att Lundell i mångt och mycket är en experimenterande natur. Det faktum att han heller inte bryr sig särskilt mycket om vedertagna kompositionsmönster och traditionell dramaturgi tycks ha inneburit en frihetskänsla: de sex pjäserna är skrivna i en lätt, luftig stil där allt tycks möjligt. Man anar en inspiration gränsande till entusiasm. Ulf Lundell har funnit en ny form, där frihet råder.

Pjäserna är tematiskt besläktade. Här möter sex variationer på samma tema. Nästan genomgående återfinns en konstnärlig, frustrerad man i mogen medelålder (med tydliga drag av författaren själv – men det självbiografiska inslaget har ju alltid varit starkt i Ulf Lundells prosa) som i mondän semestermiljö, ofta utomlands och i ett hotellrum, samtalar med, eller snarare grälar med, sin flickvän – som ofta är många år yngre. Det är dramatik helt i linje med Strindberg, Ingmar Bergman och Lars Norén.

Just Lars Norén ter sig synnerligen besläktad med Ulf Lundell. De senaste åren har jag alltid osökt brukat tänka på Lars Norén varje gång jag läst en ny bok av Ulf Lundell: samma solitära, självrannsakande position, samma samtidskritiska utblick, samma upprördhet över samtida fenomen, samma avsky mot det omgivande samhällets ytlighet och såpakultur. Deras pjäspersoner påminner om varandra så till den grad att Noréns pjäspersoner lätt skulle kunna ta plats i en Ulf Lundellpjäs, och vice versa.

I de sex pjäserna framträder personer som är lika välbeställda som uttråkade. Männen är djupt ambivalenta till kvinnlig närhet – en närhet som de både längtar och frustreras av. Pjäsernas yngre kvinnor framstår som ganska vilsna. Texterna ger en sent-på-jorden-känsla. Förlusterna är många och svåra. Vemodet ligger som en slöja över dessa karaktärer, där de slutna rummen samtidigt blir symboliska för en avskildhet från livet. Kärleken framstår som en undflyende hägring. Återstår att njuta av nuet, dricka sin champagne, äta på svindyra hotell i Alperna eller Fjärran Östern – samtidigt som denna artificiella livsföring förstärker känslor av något artificiellt och ohållbart. Eller som en av männen säger: Jag skulle hellre äta på Ikea.

Apropå teater: en av rollfigurerna, Henrik, deklarerar: ”Jag vet inte ett skit om teater, jag har läst en hel del pjäser, sett två, den ena bara till hälften, och nu skriver jag pjäser och jag vidhåller att jag inte behöver veta ett skit om teater, ju mindre jag vet desto bättre, jag har alltid hållit mig borta från kotterierna, jag bryr mig inte om vad man kan eller inte kan skriva eller göra på en teater”.

Det är, på något sätt, Ulf Lundell i ett nötskal: den fristående konstnären som helt utgår från sig själv och sina inre, öppna landskap.