Cd, Academy of Ancient Music

Academy of Ancient Music
Geminiani: Concerti Grossi 7–12
(Harmonia Mundi)

Franscesco Geminiani är känd för att ha skrivit den första violinskolan (1731) men minst lika mycket för sin melodiska barockmusik. Som ung var han elev till Corelli, men likt Händel flyttade Geminiani till London. Här framförs Concerto grosso som visserligen Corelli skrivit men som Geminiani arbetade vidare på: det är fantasifulla fortsättningar: ett musikaliskt utforskande av den musikens ytterligare möjligheter. Man gjorde så under barocken: lånade ogenerat av andra och satte sedan sin egen stämpel på musiken. Detta är, kan man säga, Corelli à la Geminiani. Andrew Manze är en lysande ensembleledare och här även violinsolist; musiken strålar av uppsluppen spelglädje.

Cd, Jordi Savall

Jordi Savall, gamba, m.fl. musiker
Marin Marais: ”Suitte d’un Gout Etranger” och ”Pièces de viole”
(Aliavox)

Skomakarsonen Marais, född 1656, gjorde snabb karriär som banbrytande viola da gamba-virtuos; han blev känd i hela Europa för sin underbara teknik och ton – efterhand också för sina kompositioner för detta instrument (men också för en rad operor m.m.). Jordi Savall, en brinnande entusiast inom barockmusiken, gör här - med bistånd av en grupp medmusikanter – fantastiska insatser på sologamban. År 1992 biovisades en underbar film om Marias, ”All världens morgnar” – samma purcellskt melankoliska musik dominerar även på denna dubbel-cd.

Regi Bergman

Paul Duncan och Bengt Wanselius (huvudredaktörer)
Texter av Birgitta Steene, Peter Cowie, Bengt Forslund, Erland Josephson och Ingmar Bergman
Regi Bergman
Bokförlaget Max Ström

Regi Bergman måste vara ett av senare decenniers mest påkostade verk inom svensk bokutgivning. En 600-sidig bok i jätteformat som både översiktligt och detaljerat skildrar Ingmar Bergman som filmregissör, låt vara att även teateruppsättningar avhandlas.

Filmproduktionerna granskas kronologiskt. Tillsammans med mängder av inspelningsbilder och unikt privat material blir slutresultatet fantastiskt: här får man onekligen en djup inblick i ämnet bergmansk regi.

Arbetet med denna bok inleddes i samförstånd med Ingmar Bergman, som välvilligt ställde alla sina texter till redaktionens förfogande, vilket från början innebar fantastiska möjligheter.

Men inte nog med den mastodontiska boken: som bonus medföljer en dvd, med flera timmars speltid. Dels en film med Ingmar Bergmans egna smalfilmer, dels från inspelningen av Höstsonaten, Bildmakarna och Saraband. Här finns fantastiska sekvenser – som när Ingmar Bergman avbryter filmarbetet genom att hävda att kamerasurret hörs, samtidigt med skådespelarrösterna. De andra förundras: ingen har hört det ljudet! (Detta får mig att minnas generalrepetitionerna av hans iscensättningar på Dramaten: han hade gett personalen stränga order att bums föra ut personer som störde föreställningen med hostningar. Det stod även i programbladen: ”Hostningar undanbedes”.)

En annan sekvens, som nog är inspelad i smyg, visar den despotiska sidan av regissören: Ingmar Bergman blir rasande när han får veta att teamet bytt ut en filkamera utan att meddela honom. ”Vi ville inte oroa dig”, försvarar sig medarbetaren. Då blir Bergman än mer rasande!

Erland Josephson skriver i sin fina minnestext: ”Jag är väldigt gripen och imponerad av honom. Han var aggressiv, han var ömsint, han var genomskådande. Han var i mycket en maktmänniska.” Men ingen kunde som Bergman vara närvarande i ögonblicket och förvandla vardagen till fest, skriver Josephson.

Regi Bergman erbjuder unika möjligheter för alla som vill förkovra sig i främst filmerna. Och som läsare får man här chansen att träda i vart fall lite, lite närmare den Store.

Käbi Laretei, Vart tog all denna kärlek vägen

Käbi Laretei
Vart tog all denna kärlek vägen?
Norstedts

Pianisten Käbi Laretei har gett ut en bok där hon berättar om sitt förhållande med Ingmar Bergman; de var gifta 1959—1969 och fick sonen Daniel tillsammans (denne har ju för övrigt regisserat den mästerliga filmen Söndagsbarn, med underbar dalaskildring och enastående skådespelarinsatser).

Käbi Laretei ger i förordet ett kortfattat efterhandsperspektiv (där hon med rörande inlevelse berättar om några besök 2007 hos den döende Ingmar Bergman). I övrigt baseras denna litet fragmentariska men ändå suggestiva bok på kronologiskt uppställda brev mellan de älskande samt en del utdrag ur en dagbok Käbi Laretei tycks ha skrivit i hemlighet (detta påminner om Ingmar Bergmans mamma, som också i hemlighet skrev dagbok om sina samlevnadsproblem med den stränge fadern).

Käbi Laretei framstår som en klarsynt och reflekterande människa, där svårigheten att kombinera konst (pianospel) och äktenskapligt samliv i mångt och mycket liknar Ingmar Bergmans. Trots att dessa båda konstnärsnaturer omedelbart dras till varandra och känner djup attraktion och samhörighet anar man redan tidigt – hos båda parter – mer eller mindre uttalade försök att freda sig mot en alltför fullständig sammanslutning med den andre. Äktenskapsproblemen finns där inbyggda från första stund. Mer och mer framstår det som att Käbi och Ingmar uppslukas av varandra – som om de paradoxalt nog kvävdes av den kärlek de båda längtar.

Gång på gång belyses hur Ingmar Bergman både längtar och skyr verklig närhet. Käbi Laretei skriver moderligt i ett av breven: ”Min lilla son, ha förtroende, tillförsikt, tålamod – du har det i din konst, ha det även i kärleken.” Ingmar Bergman svarar med att beskriva sina demoner och sin kamp för att försöka bli kvitt dem.

Lars Norén, En dramatikers dagbok

Lars Norén
EN DRAMATIKERS DAGBOK
Albert Bonniers förlag


År 1968 publicerade Lars Norén den märkliga Salome, sfinxerna, med undertiteln ”roman om en tatuerad flicka”. Där möter ett berättarjag ”svävande ovanför alla känslor”.

Fyrtio år senare utger Lars Norén En dramatikers dagbok, men här med ett berättarjag nedsänkt i alla möjliga känslor – ofta motstridiga. Norén skriver visserligen att han i denna dagbok vill skildra sitt liv ”objektivt”; att han vill betrakta sig själv ”behaviouristiskt” – men den föresatsen misslyckas han kapitalt med. Livets påfrestningar är inte fiktion: de måste genomlevas.

De mest frekventa orden i Noréns bibeltjocka verk (uppemot 1800 sidor) bildar, nästan av sig självt, motsatspar: stilla—intensivt; underbart—fruktansvärt... Men så är just ambivalens ett återkommande fenomen i nästan allt vad Norén skrivit (notera en tidig pjästitel: En fruktansvärd lycka).

I ungdomsverket Salome, sfinxerna dominerar en starkt lyrisk prosa. Liggande i badkaret upplever berättaren ”en stilla och emotionell landsbygd”... Stilen är naivistisk-svindlande: ”Just nu skulle jag önska att allting blev blått: gatan, min stadsdel, människorna, bekanta och andra som promenerar i värmen, telefonautomaterna av lätt glas, trafikmärkena, skyskraporna – smäckra, ljusa som cellerna i en honungskaka – att ansiktena blev ljusblåa i det blå, de ljudlösa bilarna som flygprojektiler. Därför har jag ett par stora blå glasögon.”

Lars Norén debuterade som lyriker men har egentligen aldrig – vad han än säger – upphört med poesin: den följde med in i 1970-talets dagboksböcker, den följde med in i dramatiken – och nu senast följde den med in i hans mastodontiska dagbok, där han beskriver sitt vardagsliv under åren 2000—2005. Allt noteras: telefonsamtal, klockslag, väderlek, matinköp, tankar, känslor, hur hans skådespelare klarar eller inte klarar sina uppgifter, hur skrivandet fortlöper – och kärleken…

Lars Noréns blir notisskrivare om sitt eget liv. Han strövar omkring i det välbekanta tills det framstår som främmande. Och ju mer han granskar sig själv, desto mer upptäcker han… Genom att skriva om sig själv lär han känna sig själv. ”Boken är jag. Jag är boken.” Han studerar det egna jaget med en iver påminnande om Michel de Montaignes i dennes berömda Essäer (frånsett det faktum att Norén emellanåt kan uttrycka leda inför både sig själv och tillvaron i stort; han är ofantligt mycket mer hudlös och förbehållslös än de flesta som gett sig in i liknande projekt).

”Fast jag oavbrutet skriver om mig själv och det jag minns från min värld är jag inte intresserad av mitt jag”, hävdar Lars Norén. ”Jag försöker beskriva det instrument som jag är. Mina redskap.”

Som om han med detta projekt försökte hitta inte bara sanning, utan också ett sannare språk. Nya sätt att uttrycka sig på. Ett djärvare skrivsätt.

Det handlar – som så ofta hos Norén – om längtan efter autenticitet… ”De sista åren måste jag ägna åt självrannsakan och sanning, en sanning så nära sanningen som det är möjligt för en människa att komma. /---/ Risken är att jag inte blir älskad, men det är det värt.” (En liknande uppriktighetslängtan återkommer i såväl Sylvia Plaths som Gombrowicz fascinerande dagböcker; Thomas Manns är mer tillknäppta.) Noréns dagbok är för övrigt betydligt mer självanalytisk än besläktade verk som Dostojevskijs En författares dagbok och Per Wästbergs En ung författares dagbok.

Ångestupplevelser och känslor av vilsenhet i tillvaron återkommer – men balanseras av kärleken till skrivandet; hemmastaddheten i språket (”dagboken känns som mitt enda egentliga hem”). Lars Norén längtar efter stillhet, tid (och rum) för reflektion, skrivande, skapande… Längtan efter kärlek återkommer också – liksom rädslan för den, eftersom kärlek destabiliserar högt värderade vardagsrutiner (Noréns ambivalens inför kärleksförhållanden kan påminna om Anton Tjechovs).

Värnandet av självständighet och oberoende återkommer också i andra sammanhang: ”Jag ser till att inte skaffa mig vänner och bli intim med dem som till synes har makten.” Perspektivet är den utanförståendes: ”Det är underifrån jag skriver och tänker och ser. Det är min läggning.”

I volymen Dagbok augusti—oktober 1975 skriver Norén: ”Jag måste börja om, ständigt, varje/ ord måste återigen bli språket/ av det som inte kan sägas i språk”. Och i den nya dagboken: ”Jag vill gå in i rum som jag inte visste fanns.”

Dagbokens utfall mot kollegor och bekanta har väckt uppståndelse i pressen (DN har lett hetsjakten – precis som i höstas, då tidningen släppte loss drevet mot Maja Lundgren. Men att DN:s Maria Schottenius nu släppte fram Leif Zern som recensent, som likt en blodhund fick slita sönder Noréns dagbok, är en ren skandal. Förhållandet mellan Zern och Norén har ju i många år varit ytterst infekterat).

Noréns djupt kända misstro mot massmedia genomsyrar dagboken. Ett exempel kan räcka: ”Helvetet föreställer jag mig som Expressens nyhetsredaktion, ett antal förråade män och kvinnor som inte har något ansvar och ingen andlighet kvar, bara en upphetsad mental förruttnelse.”

Jag minns Susanne Björkmans radioprogram Associationer som sändes i P 1 1985. Lars Norén gavs där tillfälle att fritt associera kring allt som kom för honom. Fyrverkerierna av hugskott i En dramatikers dagbok påminner om just den formen.

Dagbokens styrka ligger också i att innehållet är så mänskligt: inkonsekvenserna, blandningen av högt och lågt, Guds existens och bordsmargarin… Texten spretar, som livet självt, drar åt alla möjliga håll samtidigt.

Visst, det finns anledning att diskutera moralen i att lämna ut närstående, kollegor och andra på det oförbehållsamma vis Norén gör (våndan i detta, och i hela dagboksprojektet, återkommer han ofta till), men i övrigt: svindlande litteratur: en naken prosa som överträffar det mesta i aktuell svensk utgivning.

Att läsa boken är nästan som att själv få uppleva Lars Noréns liv – filmiskt… Jag kunde se allt framför mig…

Dagboken bryts en julidag – plötsligt som ett dödsfall. Men också tiden fram till dess – med huvudpersonen irrande omkring i sin vardag, i sitt lyckliga och olyckliga liv – ruvar hela tiden en stark dödsmedvetenhet, mitt i ljuset.

En dramatikers dagbok är en så stark läsupplevelse att det blir snudd på en livsupplevelse.

Författaren skulle egentligen ha kunnat tillfoga: Mitt liv – för dig utgjutet…

Lars Lerin, En liten konstnär

Lars Lerin
En liten konstnär
Natur&Kultur

Jag har följt Lars Lerins tillblivelse som konstnär alltsedan mitten av 1980-talet. Det var då han började omnämnas i den värmländska lokalpressen och fler och fler böcker utkom på det egna förlaget Syntryck. Nu, tjugofem år senare, är han känd för en bred publik, inte minst efter den uppmärksammade utställningen på Waldemarsudde häromåret, men också för att flera av hans senare böcker verkligen uppmärksammats i media.

”En liten konstnär” – så lyder den typiskt ödmjuka titeln när Lars Lerin här berättar om sin vingliga färd ut i det stora konstnärslivet. Även om denne värmlandskonstnär inte är någon autodidakt måste han dock med fog betecknas som en ensamvarg; en artist som suveränt går sin egen väg, odlar sina egna perspektiv och allt tydligare uttrycker sina egna erfarenheter och sin egen personlighet. Hans konst är så långt från trender och gruppbildningar man kan tänka sig. Det är symptomatiskt att han möter oförståelse på Valands konsthögskola och istället beger sig ut på en målarresa i Norge med en äldre konstnär han träffar hemma i Värmland. Och i stället för att vara med jämnåriga tycks den unge Lars Lerin ha föredragit att sitta bland gamla människor i resterna av det gamla småbrukarsverige, likt en sentida Sune Jonsson på spaning efter en kultur på väg bort.

Lars Lerins framkallar minnen av barndom och uppväxt och låter (som vanligt) text och bild samverka. Privata albumbilder tycks omgjorda till suddiga akvareller – medan själva skriften gått motsatt väg: från diffusa hågkomster till utarbetad text som söker skärpa minnena. En av utgångspunkterna torde vara en passage som denna: ”Vad är det jag ser – och kommer jag någonsin att minnas mer? Vem är den bleka gossen i grå polotröja och skinnväst, han som kisar mot vårsolen i Säffle, 1966, lika främmande för sig själv som för framtiden?” (Infallsvinkeln är lika filosofisk som lyrisk.)

Lars Lerin har i tidigare böcker skrivit ogarderat om sitt privata liv, på ett sätt som kan påminna om Lars Noréns dagböcker, och han fortsätter här i samma anda: tillbakablickar som växlar mellan det lyriskt betraktande och det fränt illusionslösa. Samspelet med de suggestiva akvarellerna gör samtidigt boken till en fantastisk reprisspolning av rekordårens folkhem, sett ur barn- och ungdomsperspektiv.

Dagspressens kultursidor snart ett minne blott

Nerikes Allehanda var på 1990-talet Sveriges största landsortstidning och hade en sedan många år mycket välsedd kultursida. I början av 2000-talet, efter att dåvarande kulturchef gått i pension, slogs kultur och nöje ihop – och därefter har det gått brant utför med kulturmaterialet.

Sedan några år heter ”nöjescheferna” (jag skriver inte ”kulturchefer”, eftersom kulturmaterialet inte längre prioriteras) Johanna Berglund och Marita Johansen. I en artikel den 28 november bemöter de kritik från olika håll om att NA:s kulturbevakning har försämrats.

Det stämmer inte, menar Berglund och Johansen – som tittat i gamla årgångar av NA och därvid till sin förskräckelse funnit att ”majoriteten av texterna” är litteraturrecensioner. Men värst av allt: ”män skriver om män och det är män på bilderna.” Kort sagt: de noterar en förfärande ”manlig dominans”.

Och som ett slags uppror mot forna tiders tidningsförhållanden prioriteras nu kvinnliga och unga skribenter, och framförallt: nöjesmaterial. Helst tycks man vilja ha medarbetare med så lite kompetens som möjligt; de nya cheferna välkomnar ”journalister som är intresserade av att nå så många som möjligt av sina läsare, inte en liten grupp litteraturvetare eller författare”.

Redan samma dag som Johansen&Berglund deklarerade hur bra deras kultursida har blivit, meddelade två av tidningens främsta kulturmedarbetare att de omedelbart säger upp sin medverkan. Jag har tidigare hört att många läsare de senaste åren sagt upp sina abonnemang av det skälet att kulturmaterialet mer eller mindre försvunnit.

Vad blir resultatet av Marita Johansens och Johanna Berglunds stridslystna frondering mot folkbildningsambitioner och kvalitet? Jo: en ännu snabbare urholkning av NA:s kulturmaterial; en ännu snabbare färd mot läsarförakt och plottriga nonsenstexter.

Och värst av allt: utvecklingen är tydlig i de flesta svenska dagstidningar. Jag skrev en bok häromåret där jag varnade för den nedmontering av kultursidorna som äger rum (”Farväl kultursidor”). Endast Dala-Demokraten och två andra tidningar brydde sig om att recensera min debattbok. Det är också ett faktum värt att notera.

Nerikes Allehanda och andra tidningar må hissa flaggan i topp och i pompösa ordalag förklara hur bra de är. Avståndet mellan retorik och verklighet kan dock inte döljas. Det blir bara än tydligare genom sådana manövrer. Ungefär som när försäkringskassan satsar stora resurser på sin nya internetportal och deklarerar vilket kundvänligt perspektiv man har. I själva verket har försäkringskassan förvandlats till en stalinistisk högborg som tar egna beslut på tvärs mot sjukskrivande läkare och vars personal man snart kan nå endast via den robotmänniska (”Fråga Hanna”) som välkomnar på www.forsakringskassan.se. Ja, den bottenkörda försäkringskassan har till och med mage att kalla sig ”Nya försäkringskassan” och friskt jonglera med floskler som följande: ”Vi har en helt ny organisation som ger våra kunniga och engagerade medarbetare bättre förutsättningar att ge dig snabb och korrekt service.”