Om Bach och Händel

Barocktidens giganter inom musikvärlden, Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel, hade åtskilligt gemensamt - men de var också i mångt och mycket varandras motsatser.

Till att börja med: båda föddes 1685 i Thüringen, med bara några veckors mellanrum; båda inledde sina karriärer som kyrkokantorer; båda var omvittnat skickliga improvisatörer vid orgeln; båda tog djupa intryck av dåtida italiensk opera (hos Bach märks det bland annat i hans kantatstil, med arior och recitativ); båda skrev omfångsrika oratorier (exempelvis ”Matteuspassionen” respektive ”Messias”); båda blev mot slutet av sina liv blinda.

Men samtidigt var de så olika. Bach var visserligen hovmusiker några år men ägnade sig senare huvudsakligen åt kyrkomusik, främst som kantor i Thomaskyrkan i Leipzig. Någon opera skrev han aldrig. Bach var heller aldrig tillnärmelsevis så berömd som Händel utan betraktades av samtiden snarare som en duktig provinsorganist. Bach vände sig till kyrkobesökare, Händel till teaterbesökare.

Kort efter sin första kantorstjänst inledde Händel sin karriär som operakompositör; det var under den tid han samtidigt spelade fiol i Hamburgs operaorkester. Senare, efter några avgörande år i Italien, slog han sig ned i London där han blev en ”superstar” som engelsmännen snabbt gjorde till sin.

Medan Bach levde ett inrutat liv i provinsen befann sig nu Händel i det dåtida jetsetets innersta virvlar. Han levde mondänt, skrev operor på löpande band, umgicks med kungar och berömda sångare.

Bach var åren efter sin död inte särskilt känd – men han blev aldrig ”bortglömd”, som det ibland hävdas. Generation efter generation av tonsättare har tagit djupa intryck av honom, inte minst Mozart och Mendelssohn - och sedan 1800-talet värderas han allmänt som en av musikhistoriens största.

Händels musik, som under 1900-talet kan sägas ha legat i Bach-skugga, har under senare år återupptäcks – inte minst operorna. Numera flockas artister och celebriteter vid de stora Händelfestivalerna.

Bach kände till åtskilligt om sin berömde kollega och ville gärna träffa honom. Han lär ha gjort ett försök – men missade honom med bara någon timmes marginal…

Men för några år sedan hann Bach äntligen ifatt Händel. Åtminstone gör han det i Paul Barz musikteaterpjäs ”Mögliche Begegnung”, där de båda storheterna träffas och samtalar (allt medan musik av respektive kompositör framförs).

I en av replikerna säger Händel: ”Du är bara kantor. Du behöver inte ta hänsyn till vare sig publiken eller den allmänna smaken.”

Bach och Händel möts numera även i andra samtal. I Tyskland anordnas konserter där deras musik växelvis interfolieras i programmet, varvid åhöraren kan uppdaga såväl likheter som skillnader mellan mästarna.

CD-nytt

Wolfgang Amadeus Mozart, Ouvertures, Norwegian National Opera Orchestra (Naïve)
Mozart, Arias&Ouvertures, Helena Juntunen, sopran, Oulu Symphony Orchestra (Alba)
Mozart, Masonic Music, Heo Young-Hoon, tenor, Kassel Spohr Chamber Orchestra (Naxos)
Mozart, Idomeneo, Freiburger Barockorchester, Bernarda Fink m.fl. solister (Harmonia Mundi)
Haydn, Piano Trios nr 25—27, Patrick Cohen, piano, Erich Höbarth, violin, Chritsophe Coin, cello (Harmonia Mundi)

Till att börja med kan rekommenderas ett stort antal Mozartouvertyrer med Norska operans orkester, som framträder sprudlande vital; så gnistrande som här under Rinaldo Alessandrinis ledning är det länge sedan jag hörde dem. Vad gäller variation och komplexitet kan ouvertyrerna ses som symfoniska miniversioner.

Ett av Finlands nya stjärnskott inom operavärlden, sopranen Helena Juntunen, gör skäl för sitt goda rykte i föreliggande cd-inspelning tillsammans med den unga dynamiska orkestern The Ouly Symphony Orchestra. Hon framträder här med en rad arior – varvat med ouvertyrspel av orkestern under ryskfödde Dmitri Slobodeniouks ledning. Helena Juntunens röst är ibland aningen skarp och återhållen, men huvudintrycket är ändå: en stor talang.

År 1784 fick Mozart tillträde till en frimurarloge i Wien (”Zur Wohltätigkeit”) – och erfarenheterna därifrån återspeglas ju bl.a. i Trollflöjten. På skivan ”Complete Masonic Music” har samlats den musik Mozart komponerade direkt för denna frimurarloge; en del av denna musik används än i dag på brödraskapets möten. Kassel Spohr Chamber Orchestra – närmast en ungdomsorkester – spelar med glöd i denna harmoniskt anlagda musik, som överlag är ganska stillsam i sin karaktär men där främst den 35-årige Young Hoon Heos milda, mjuka tenor passar som hand i handske.

En otroligt läcker och påkostad produktion av Idomeneo levereras i en cd-box med 3 cd-skivor och en snygg dvd-film som dokumenterar inspelningsprocessen. Härtill en 200-sidig textbok. Harmonia Mundi har med all rätt storsatsat – men så har man också anlitat Freiburger Barockorchester under legendaren René Jacobs ledning – och härtill fantastiska solister som exempelvis tenoren Richard Croft, fascinerande mezzosopranen Bernarda Fink och ljuvt sjungande sopranen Sunhae Im. Som helhet en överväldigande cd-box.

Mozarts och Haydn är oerhört nära besläktade, och likheten i det musikaliska uttrycket framgår även av dessa pianotrios, tillkomna på 1790-talet. Samtidigt pekar denna sena Haydn-musik fram mot Beethovens mer romantiskt anlagda ensamseglatser. Solisterna på denna cd gör enastående insatser. Man lyssnar och glider in i drömlandskap.

Missionshuset vilar

i snö och kyla.

De senaste dagarna har temperaturen legat runt -20 mitt på dagen.

Jag drömmer om husets återuppståndelse: om vårsol som tinar huset, och om musik och dikt som sedan tinar människorna som har kommit, som ska komma.

Essäsamling av Carl Johan Malmberg

Carl-Johan Malmberg
M (Möten med Mahler, Melville, Duras och Minnets atleter)
Wahlström&Widstrand

Kritikern Carl-Johan Malmberg, som 1979—1989 var en av redaktörerna för den teoretiskt inriktade kulturtidskriften Kris, har i många år skrivit kulturartiklar i Svenska Dagbladet; främst om film, konst och litteratur. Han har också publicerat några essäsamlingar, och i den senaste, kort och gott bettitlad ”M”, återkommer han med fler essäer.

Det mesta är mycket lärt och bildat, och det serveras med en blandning av sirligt gammaldags essäprosa och torr akademikerprosa (här tycker man inte; här intar man ”en tankeposition”). Men idérikedomen är storm, och associationerna många, vilket gör att man som läsare åtminstone håller sig vaken. Ibland saknar jag dock den där personliga närvaron, som liksom suger läsaren med sig. Jag tänker på alltifrån Montaigne till Expressen-kritikern Björn Nilsson, som ju var en spirituell enmansakademi och med en stilkonst som gav en känsla av liansprång i djungler av kunskap.

I Carl-Johan Malmbergs fall ser jag inte samma vilja att kommunicera; snarare får man känslan av ångvält som brakar fram med sin lärdom. Å andra sidan finns åtskilligt i denna nästan 400 sidor tjocka essäsamling som erbjuder stimulerande läsning – och särskilt förtjust blir jag i författarens mycket välskrivna essäer om Gustav Mahler (tre utomordentliga texter om symfonierna 6, 8 och 9). Mycket intressanta är också essäerna om Fellini, Antonini, Fassbinder, Artaud, Morandi, Bergman, Sokurov och exempelvis en text som ”Romantikens folkvisekult”. Annat ter sig apart, som den korta texten ”Hästbakens estetik”.

Ibland får man heller inte känslan av essä; snarare bjuds ganska typiska kulturartiklar. De flesta av texterna har tidigare publicerats, främst på Svenska Dagbladets kultursida. Med kraftigare sovring hade detta kunnat bli en lysande essäsamling; i föreliggande skick är det en ojämn sådan.

Dag Solstads nya roman

Dag Solstad
Armand V.
Översättning: Lars Andersson
Ordfront

Dag Solstad har jag länge betraktat som en av den nordiska samtidslitteraturens allra främsta författare. Hans romaner är intressanta inte minst eftersom de kombinerar aktuella samtidsfrågor och djärva formexperiment. Expressen-kritikern Nils Schwartz träffade rätt när han karakteriserade Solstad som ”en norsk hybrid mellan Karl Marx och Marcel Proust”.

Armand V., som i höst utkommit i fin översättning av Lars Andersson, är ett av Solstads romantekniskt sett mest avancerade verk, med djupa metaskikt att röja i för den litteraturanalytiskt hågade. Redan undertiteln, ”Fotnoter till en outgrävd roman”, klargör att förhållandena här är mycket speciella.

Berättaren deklarerar att föreliggande text, denna bok, är att betrakta som ”förvrängda fotnoter till en oskriven roman”: ”Det som står här är inte det som äger rum i den ursprungliga romanen, utan är fotnoter till nånting som har ägt rum i den.” Upplägget röjer väg för såväl en metafysisk-religiös dimension som motsatsen: en roman som dekonstruerar sig själv.

Här möter en författare som oavbrutet diskuterar (både med läsaren och sig själv) såväl egna tillkortakommande som möjligheter. Ofta har jag kommit att tänka på André Gide – men den nutida författare jag mest – och ofta – associerar till är Milan Kundera, som i mångt och mycket ter sig nära besläktad med Solstad. Både förevisar sina gestalter som på en marionetteater, och både diskuterar moral och samtid. De kan båda vara ironiskt lekfulla – samtidigt som det finns ett stort mått av allvar hos dem bägge.

Dag Solstad beskriver en framgångsrik diplomat, Armand, som likt kammarskrivaren Johannes i Eyvind Johnsons Hans nådes tid blir en del av makten och till det yttre spelar med i maktens korridorer – men både Solstads diplomat och Johnsons kammarskrivare behåller ett stort mått av integritet och kritisk distans. Men till vilket pris? När det gäller Solstads diplomat mynnar romanen i bilden av en man som vunnit hela världen men förlorat sin själ. Han har blivit vår tids ”mannen utan egenskaper”. Han har, kunde man säga, blivit en fotnot till sig själv.

Armand V kontrasterar två ungdomsvänner: den ene blir en ibsensk sanningssägare och den andre en peer gyntsk framgångsman som hela tiden ”går udenom”.

En otroligt rik och intressant roman!

MINNS SOMMARENS LJUS

en midvinterdag som denna, med -15 hela dagen.

Musiklexikon i ny upplaga

The A—Z of Classical Music
av Keith Anderson
(Naxos)

Det engelska musiklexikonet The A—Z of Classical Music har utkommit i en tredje, väsentligt förbättrad och rejält utvidgad volym. Det kompakta lilla lexikonet rymmer 930 sidor och domineras av utomordentligt välskrivna tonsättarbiografier – också de mycket kompakta. Därtill översikter om vad slags verk respektive tonsättare komponerat. Även helt moderna, mindre kända tonsättare ges utrymme (men hur kan detta lexikon som tar upp så många även svenska tonsättare utesluta Allan Petterson?). En fyllig avdelning med musiktermer etc. finns med – liksom en dubbel-cd med ett klingande urval ur musikhistorien. Men inte nog med detta: på köpet får man tillgång till lexikonets nätbaserade ”bonusområde”, med 15 timmars musik av lexikaliskt uppställda tonsättare; en del av verken kan även laddas ner (musikurvalet här är dock snävt och en smula nyckfullt). Sammantaget: ett mycket prisvärt, lärorikt och spännande musiklexikon – och utmärkt som komplement till den ocean av gratis musikhistoria som sökningar på youtube kan erbjuda.