Woody Allen på Cirkus i Stockholm

Woody Allen & His New Orleans Jazz Band – där den världsberömde filmmakaren spelar klarinett – inledde i söndags sin europaturné med en fantastisk konsert på Cirkus i Stockholm. Publiken uttryckte ovationsartad förtjusning – och Woody Allen sa att han hoppades få komma tillbaka.

Sjumannabandet – som spelat tillsammans i trettio år och här för första gången framträdde i Sverige – brukar hemma i New York spela varje måndag på anrika Carlyle Hotel. Musik är uppenbart viktigt för Woody Allen, som spelat klarinett sedan barnsben – och precis som hos idolen Ingmar Bergman framkommer tydligt musikintresset även i filmerna.

Såväl Woody Allen som andra i bandet är formidabla fullblodsmusiker. Allens prunkande spelstil var härlig, och dessutom reagerade jag särskilt på banjospelaren Eddy Davis, trummisen John Gill och pianisten Conal Fowkes starka insatser. Det samspelta gänget bjöd smittsamt glad dixielandsjazz. Vilken motvikt till den nattsvarta livssyn som Woody Allen så ofta uttrycker.

Sven Ingvars, 55, still going strong

Sven-Ingvars firar i vår sin 55-åriga existens med en Sverigeturné. Jag såg konserten som gavs på Conventum i Örebro. Sångaren Sven-Erik Magnusson – den ende i bandet som kvarstår sedan begynnelsen – inledde med att spela klarinett, precis som på 50-talet.

Publiken, med en snittålder på kanske 60, lockades ibland att sjunga med och såväl Magnusson som de andra musikerna bjöd på en kavalkad där stämningen efterhand närmade sig kokpunkten och där ovationerna var enorma.

Vilken kärlek denna musik mötte!

Sven-Ingvars – pendlande mellan rock, schlager och vispop – satte redan på 60-talet djupa avtryck i den svenska folksjälen. De gamla låtarna (varav flera Fröding- och Dan Andersson-tolkningar) påminner oss om hur djupt gruppen etsat sig in i svensk kultur (inte minst eftersom 60-talets mediautbud var mer begränsat än dagens). Enbart 1966 hade gruppen sex låtar på Svensktoppen.

Sven-Erik Magnusson har en fantastisk röst och påminner i mycket om den något yngre Björn Skifs; båda med rötter i 50-talets rock’n roll, sedan uppstigna i 60-talets popmusik och därefter – burna av folkets obrutna kärlek – allt mer en del av svensk musikkultur. Och båda still going strong.

Om Augustin Mannerheims Goethe-tolkningar i nyutkomna "Livskälla ur döden sprungen" (ellerströms)

Till det yttre är detta en enkel, på gränsen till oansenlig liten volym, där läsaren dessutom, otidsenligt nog, måste sprätta sidorna med kniv innan läsning är möjlig, men vilken glimmande Goethe-skatt denna bok rymmer! 96-årige Augustin Mannerheim (brorson till finske presidenten Gustaf Mannerheim) har efter ett långt livs umgänge med Goethe nu samlat ett urval tolkningar ur den tyske diktarens produktion och dessutom försett alltsammans med ytterst intressanta kommentarer. Augustin Mannerheim, som själv kan framstå som en sentida Goethe-gestalt (slottsherre, litteraturforskare, civiljägmästare, poet), är lyhörd både för klarheten i Goethes diktkonst och för den komplexa rimflätningens speciella krav. Hans förtrogenhet med Goethe framstår faktiskt som rena valfrändskapen, och tonsäkerheten när han baxar över en dikt från tyska till svenska är anmärkningsvärd. Översättningarna måste kort sagt betecknas som mästerliga.

Ny bok av rättviksförfattaren Rolf Christerson

Huvudpersonen i dalaförfattaren Rolf Christersons förra roman, En stjärna i skogen, var en trendmedveten konsult som for omkring i Sverige för att övertala glesbygdskommuner att satsa på centrumutveckling. ”Riv gamla hus och ersätt alltsammans med en modern galleria!” Satiren fick mig att associera till Nikolaj Gogols Döda själar. Den godmodiga humorn kunde påminna om Bo Baldersson, och de drastiska upptågen om Paasolina.

Rolf Christersons nya roman, Vågspel trots allt (också den utgiven på egna förlaget Siljan), är mer psykologiskt-filosofiskt inriktad och har ett allvarligare tonläge (även om Christersons prosa också här karakteriseras av ett lätt och luftigt anslag, där humorn ofta ges spelrum. Till stor del handlar det dock om en ganska försynt, finstilt humor). Boken består av tolv kapitel, och i vart och ett av dessa kommer en person till tals. Texterna är ett slags inre monologer, svepande mellan dåtid, nu och framtid. De tolv människorna tycks ha endast ett gemensamt: att de bor i ett och samma hyreshus.

Vad säger ett sådant faktum om människors ensamhet? Åtskilligt. De som här kommer till tals – ett tvärsnitt av en inlandskommuns befolkning – ger bilden av ett samhälle där ensamheten tycks konstitutiv. I den grad Christersons tolvstämmiga samtidsverk kan ses som en ”kollektivroman” är det i så fall ett kollektiv som imploderat; den parallell som man kan dra till Josef Kjellgrens Människor kring en bro förstärker skillnaderna till det ensamhetens Sverige som går i dagen hos Christerson.

Förbindelserna mellan bokens karaktärer tycks inte vara många, och de är i vart fall inte särskilt tydliga; för mig blir detta snarare en slumpartad mosaik av röster, lite i stil med danske Peer Hultbergs (vidunderliga) romaner, där en kör av röster flätats ihop till polyfoni av prosalyriskt förtätade, korta monologer. Det är förstås också lätt att associera till Bodil Malmstens pjäs För att lämna röstmeddelande, tryck stjärna, där ett antal monologröster bildar en samtidskritisk mosaik av det tidiga 2000-talets Sverige.

Rolf Christerson har en uppenbar talang att beskriva människors ensamhet och självtvivel. Ett återkommande tema är förfelade drömmar – men samtidigt besitter hans gestalter en förmåga att stoiskt uthärda prövningar och – trots allt – tappert tro på morgondagen. Det är allmängiltigt, ofta träffande, och dessutom smyger det sig en hel del samhällskritik. Rolf Christerson riktar sökarljuset mot välfärdssamhällets baksida.

Djupast trålar författaren i det avslutande kapitlet, där en trägen konstnär får komma till tals. Han ventilerar frågor om det berättigade i att ägna sig åt måleri – när ”allt har målats bättre av Zorn, van Gogh, Larsson, Liljefors, Edelfeldt och de andra”. Men mirakulöst nog lyckas det både denne och de elva andra i hyreshuset att (via tappert resonerande) vända tvivel till stolthet, mörker till ljus – och hux flux lyser vardagens grus guldlikt.