Om Bach och Händel

Barocktidens giganter inom musikvärlden, Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel, hade åtskilligt gemensamt - men de var också i mångt och mycket varandras motsatser.

Till att börja med: båda föddes 1685 i Thüringen, med bara några veckors mellanrum; båda inledde sina karriärer som kyrkokantorer; båda var omvittnat skickliga improvisatörer vid orgeln; båda tog djupa intryck av dåtida italiensk opera (hos Bach märks det bland annat i hans kantatstil, med arior och recitativ); båda skrev omfångsrika oratorier (exempelvis ”Matteuspassionen” respektive ”Messias”); båda blev mot slutet av sina liv blinda.

Men samtidigt var de så olika. Bach var visserligen hovmusiker några år men ägnade sig senare huvudsakligen åt kyrkomusik, främst som kantor i Thomaskyrkan i Leipzig. Någon opera skrev han aldrig. Bach var heller aldrig tillnärmelsevis så berömd som Händel utan betraktades av samtiden snarare som en duktig provinsorganist. Bach vände sig till kyrkobesökare, Händel till teaterbesökare.

Kort efter sin första kantorstjänst inledde Händel sin karriär som operakompositör; det var under den tid han samtidigt spelade fiol i Hamburgs operaorkester. Senare, efter några avgörande år i Italien, slog han sig ned i London där han blev en ”superstar” som engelsmännen snabbt gjorde till sin.

Medan Bach levde ett inrutat liv i provinsen befann sig nu Händel i det dåtida jetsetets innersta virvlar. Han levde mondänt, skrev operor på löpande band, umgicks med kungar och berömda sångare.

Bach var åren efter sin död inte särskilt känd – men han blev aldrig ”bortglömd”, som det ibland hävdas. Generation efter generation av tonsättare har tagit djupa intryck av honom, inte minst Mozart och Mendelssohn - och sedan 1800-talet värderas han allmänt som en av musikhistoriens största.

Händels musik, som under 1900-talet kan sägas ha legat i Bach-skugga, har under senare år återupptäcks – inte minst operorna. Numera flockas artister och celebriteter vid de stora Händelfestivalerna.

Bach kände till åtskilligt om sin berömde kollega och ville gärna träffa honom. Han lär ha gjort ett försök – men missade honom med bara någon timmes marginal…

Men för några år sedan hann Bach äntligen ifatt Händel. Åtminstone gör han det i Paul Barz musikteaterpjäs ”Mögliche Begegnung”, där de båda storheterna träffas och samtalar (allt medan musik av respektive kompositör framförs).

I en av replikerna säger Händel: ”Du är bara kantor. Du behöver inte ta hänsyn till vare sig publiken eller den allmänna smaken.”

Bach och Händel möts numera även i andra samtal. I Tyskland anordnas konserter där deras musik växelvis interfolieras i programmet, varvid åhöraren kan uppdaga såväl likheter som skillnader mellan mästarna.

CD-nytt

Wolfgang Amadeus Mozart, Ouvertures, Norwegian National Opera Orchestra (Naïve)
Mozart, Arias&Ouvertures, Helena Juntunen, sopran, Oulu Symphony Orchestra (Alba)
Mozart, Masonic Music, Heo Young-Hoon, tenor, Kassel Spohr Chamber Orchestra (Naxos)
Mozart, Idomeneo, Freiburger Barockorchester, Bernarda Fink m.fl. solister (Harmonia Mundi)
Haydn, Piano Trios nr 25—27, Patrick Cohen, piano, Erich Höbarth, violin, Chritsophe Coin, cello (Harmonia Mundi)

Till att börja med kan rekommenderas ett stort antal Mozartouvertyrer med Norska operans orkester, som framträder sprudlande vital; så gnistrande som här under Rinaldo Alessandrinis ledning är det länge sedan jag hörde dem. Vad gäller variation och komplexitet kan ouvertyrerna ses som symfoniska miniversioner.

Ett av Finlands nya stjärnskott inom operavärlden, sopranen Helena Juntunen, gör skäl för sitt goda rykte i föreliggande cd-inspelning tillsammans med den unga dynamiska orkestern The Ouly Symphony Orchestra. Hon framträder här med en rad arior – varvat med ouvertyrspel av orkestern under ryskfödde Dmitri Slobodeniouks ledning. Helena Juntunens röst är ibland aningen skarp och återhållen, men huvudintrycket är ändå: en stor talang.

År 1784 fick Mozart tillträde till en frimurarloge i Wien (”Zur Wohltätigkeit”) – och erfarenheterna därifrån återspeglas ju bl.a. i Trollflöjten. På skivan ”Complete Masonic Music” har samlats den musik Mozart komponerade direkt för denna frimurarloge; en del av denna musik används än i dag på brödraskapets möten. Kassel Spohr Chamber Orchestra – närmast en ungdomsorkester – spelar med glöd i denna harmoniskt anlagda musik, som överlag är ganska stillsam i sin karaktär men där främst den 35-årige Young Hoon Heos milda, mjuka tenor passar som hand i handske.

En otroligt läcker och påkostad produktion av Idomeneo levereras i en cd-box med 3 cd-skivor och en snygg dvd-film som dokumenterar inspelningsprocessen. Härtill en 200-sidig textbok. Harmonia Mundi har med all rätt storsatsat – men så har man också anlitat Freiburger Barockorchester under legendaren René Jacobs ledning – och härtill fantastiska solister som exempelvis tenoren Richard Croft, fascinerande mezzosopranen Bernarda Fink och ljuvt sjungande sopranen Sunhae Im. Som helhet en överväldigande cd-box.

Mozarts och Haydn är oerhört nära besläktade, och likheten i det musikaliska uttrycket framgår även av dessa pianotrios, tillkomna på 1790-talet. Samtidigt pekar denna sena Haydn-musik fram mot Beethovens mer romantiskt anlagda ensamseglatser. Solisterna på denna cd gör enastående insatser. Man lyssnar och glider in i drömlandskap.

Missionshuset vilar

i snö och kyla.

De senaste dagarna har temperaturen legat runt -20 mitt på dagen.

Jag drömmer om husets återuppståndelse: om vårsol som tinar huset, och om musik och dikt som sedan tinar människorna som har kommit, som ska komma.

Essäsamling av Carl Johan Malmberg

Carl-Johan Malmberg
M (Möten med Mahler, Melville, Duras och Minnets atleter)
Wahlström&Widstrand

Kritikern Carl-Johan Malmberg, som 1979—1989 var en av redaktörerna för den teoretiskt inriktade kulturtidskriften Kris, har i många år skrivit kulturartiklar i Svenska Dagbladet; främst om film, konst och litteratur. Han har också publicerat några essäsamlingar, och i den senaste, kort och gott bettitlad ”M”, återkommer han med fler essäer.

Det mesta är mycket lärt och bildat, och det serveras med en blandning av sirligt gammaldags essäprosa och torr akademikerprosa (här tycker man inte; här intar man ”en tankeposition”). Men idérikedomen är storm, och associationerna många, vilket gör att man som läsare åtminstone håller sig vaken. Ibland saknar jag dock den där personliga närvaron, som liksom suger läsaren med sig. Jag tänker på alltifrån Montaigne till Expressen-kritikern Björn Nilsson, som ju var en spirituell enmansakademi och med en stilkonst som gav en känsla av liansprång i djungler av kunskap.

I Carl-Johan Malmbergs fall ser jag inte samma vilja att kommunicera; snarare får man känslan av ångvält som brakar fram med sin lärdom. Å andra sidan finns åtskilligt i denna nästan 400 sidor tjocka essäsamling som erbjuder stimulerande läsning – och särskilt förtjust blir jag i författarens mycket välskrivna essäer om Gustav Mahler (tre utomordentliga texter om symfonierna 6, 8 och 9). Mycket intressanta är också essäerna om Fellini, Antonini, Fassbinder, Artaud, Morandi, Bergman, Sokurov och exempelvis en text som ”Romantikens folkvisekult”. Annat ter sig apart, som den korta texten ”Hästbakens estetik”.

Ibland får man heller inte känslan av essä; snarare bjuds ganska typiska kulturartiklar. De flesta av texterna har tidigare publicerats, främst på Svenska Dagbladets kultursida. Med kraftigare sovring hade detta kunnat bli en lysande essäsamling; i föreliggande skick är det en ojämn sådan.

Dag Solstads nya roman

Dag Solstad
Armand V.
Översättning: Lars Andersson
Ordfront

Dag Solstad har jag länge betraktat som en av den nordiska samtidslitteraturens allra främsta författare. Hans romaner är intressanta inte minst eftersom de kombinerar aktuella samtidsfrågor och djärva formexperiment. Expressen-kritikern Nils Schwartz träffade rätt när han karakteriserade Solstad som ”en norsk hybrid mellan Karl Marx och Marcel Proust”.

Armand V., som i höst utkommit i fin översättning av Lars Andersson, är ett av Solstads romantekniskt sett mest avancerade verk, med djupa metaskikt att röja i för den litteraturanalytiskt hågade. Redan undertiteln, ”Fotnoter till en outgrävd roman”, klargör att förhållandena här är mycket speciella.

Berättaren deklarerar att föreliggande text, denna bok, är att betrakta som ”förvrängda fotnoter till en oskriven roman”: ”Det som står här är inte det som äger rum i den ursprungliga romanen, utan är fotnoter till nånting som har ägt rum i den.” Upplägget röjer väg för såväl en metafysisk-religiös dimension som motsatsen: en roman som dekonstruerar sig själv.

Här möter en författare som oavbrutet diskuterar (både med läsaren och sig själv) såväl egna tillkortakommande som möjligheter. Ofta har jag kommit att tänka på André Gide – men den nutida författare jag mest – och ofta – associerar till är Milan Kundera, som i mångt och mycket ter sig nära besläktad med Solstad. Både förevisar sina gestalter som på en marionetteater, och både diskuterar moral och samtid. De kan båda vara ironiskt lekfulla – samtidigt som det finns ett stort mått av allvar hos dem bägge.

Dag Solstad beskriver en framgångsrik diplomat, Armand, som likt kammarskrivaren Johannes i Eyvind Johnsons Hans nådes tid blir en del av makten och till det yttre spelar med i maktens korridorer – men både Solstads diplomat och Johnsons kammarskrivare behåller ett stort mått av integritet och kritisk distans. Men till vilket pris? När det gäller Solstads diplomat mynnar romanen i bilden av en man som vunnit hela världen men förlorat sin själ. Han har blivit vår tids ”mannen utan egenskaper”. Han har, kunde man säga, blivit en fotnot till sig själv.

Armand V kontrasterar två ungdomsvänner: den ene blir en ibsensk sanningssägare och den andre en peer gyntsk framgångsman som hela tiden ”går udenom”.

En otroligt rik och intressant roman!

MINNS SOMMARENS LJUS

en midvinterdag som denna, med -15 hela dagen.

Musiklexikon i ny upplaga

The A—Z of Classical Music
av Keith Anderson
(Naxos)

Det engelska musiklexikonet The A—Z of Classical Music har utkommit i en tredje, väsentligt förbättrad och rejält utvidgad volym. Det kompakta lilla lexikonet rymmer 930 sidor och domineras av utomordentligt välskrivna tonsättarbiografier – också de mycket kompakta. Därtill översikter om vad slags verk respektive tonsättare komponerat. Även helt moderna, mindre kända tonsättare ges utrymme (men hur kan detta lexikon som tar upp så många även svenska tonsättare utesluta Allan Petterson?). En fyllig avdelning med musiktermer etc. finns med – liksom en dubbel-cd med ett klingande urval ur musikhistorien. Men inte nog med detta: på köpet får man tillgång till lexikonets nätbaserade ”bonusområde”, med 15 timmars musik av lexikaliskt uppställda tonsättare; en del av verken kan även laddas ner (musikurvalet här är dock snävt och en smula nyckfullt). Sammantaget: ett mycket prisvärt, lärorikt och spännande musiklexikon – och utmärkt som komplement till den ocean av gratis musikhistoria som sökningar på youtube kan erbjuda.

Rättvik och folkmusiken

Tidigt på 1900-talet försökte folkskollärare O. Momqvist räkna ut antalet fioler i Rättvik; han kom till slutsatsen att det fanns minst 500.

Hur många rättvikare kunde musicera på fiol? Troligen långt fler än 500. Ännu på 1800-talet hörde det nämligen till allmänbildningen i dessa bygder att kunna spela fiol.

Linné skriver under en resa i Floda 1734 att inte bara männen utan också ”de mesta kvinnfolken” spelade fiol.

Musikforskaren Karl Sporr skrev 1967: ”Jag minns från en dansbana i Rättvik 1917 att där fanns tre fioler och tre spelmän som trakterade dessa. Om en stund kom tre andra spelmän, tog fiolerna och avlöste de förra och senare på natten ytterligare tre.”

Enligt talesättet kan fyra av tre rättvikare spela fiol. Det må vara en tämligen modifierad sanning, men huvudintrycket är ändå att man här befinner sig i folkmusikland. Och det är förstås ingen slump att Folkmusikens hus förlagts just hit. Anmärkningsvärt är även det väldiga notbeståndet: långt över tusen rättviksmelodier har upptecknats.

Under nationalromantikens glansdagar inspirerades flera kompositörer av bygdens ”ursvenska” musikskatt. Exempelvis lät Wilhelm Stenhammar en marsch av spelmannen Anders Lust flytta in i sin stora komposition ”Midvinter”.

Fiolspel betraktades länge med misstro av både statskyrkan och framväxande frikyrkoförsamlingar – men efter Anders Zorns räddningsaktion i Gesunda 1906 började spelmansmusiken komma på modet igen.

Höök Olof – som bodde här i Söderås – fick med tiden turnera; bland annat framförde han rättvikslåtar på Berns salonger. Hans kollega, den legendariske Hjort Anders, spelade 1913 på en av Stockholms första biografer; han skaffade även dit hornblåserskan Ris Kersti från Blecket. Höök Olof gjorde också en tysklandsturné tillsammans med Solings Hans från Boda. De gjorde succé i Berlin och kallades ”trollkarlarna från Lappland”! Höök Olof konserterade dessutom i Budapest. Och efter en spelning på Skansen 1923 lär självaste Gustav V ha stegat fram till denne söderåsbo, yttrande de kungliga orden: ”Det lät bra det där!”

År 1943 organiserade sig dalaspelmännen i ett eget förbund. Året därefter bildades Rättviks spelmanslag, med Anders Sparf som drivande kraft. Den verkliga folkmusikboomen kom dock först med 1970-talet; hand i hand med gröna vågen, vänsterrörelse och hippiegenerationens drömmar om en annan värld.

Nuförtiden ordnas årligen 300 spelmansstämmor i Sverige och intresset för denna del av kulturarvet tycks åter öka efter en liten dipp under 90-talets högkonjunktur.

Fiolen var länge en viktig beståndsdel i det gamla bondesamhället. På gamla foton från trakten ser jag spelmän till och med på roddbåtar nere i Salutjärn.

Ett vykort från 1910 förevisar en synnerligen nationalromantisk höbärgning: dräktklädda urinvånare dansar på ängen medan spelmannen sitter uppflugen på hässjan med sitt instrument. Detta var nog en scen konstruerad för folkloretörstande storstadsbor. Ja, man får intrycket av en lokalbefolkning som medvetet parodierar rådande myter om livet i siljansbygden.

Ännu 2009 bor det åtskilliga spelmän här i byarna – flera av dem högt meriterade riksspelmän.

Första sommaren spelade jag lite ute på tunet här; min schottis från Dalsland väntar ännu på svar från andra fioler.

Nytt på cd

Swedish society har utgett en cd där Gävle symfoniorkester framför verk av Bo Linde. Det romantiska och melodiska draget i hans musik låg inte rätt i tiden på 1960-talet, då Linde komponerade som flitigast. Jag minns hans musik till Bengt Lagerkvists filmatisering av Hemsöborna, 1966: det var fantastiskt: kongenialt och variationsrikt – och just musiken uppmärksammades av många. Det är fint att symfonikerna från Bo Lindes hemstad Gävle nu får ta sig an några av tonsättarens symfoniska verk. Under Petter Sundkvists ledning stiger musiken fram så välspelad och överväldigande att jag – när den böljar som mest – associerar till Benjamin Britten och – när den stillnar i lyrik – till Lars-Erik Larsson. Detta är den andra volymen i en planerad serie på 4 där Gävlesymfonikerna spelar in all Bo Lindes orkestermusik. Jag tror att vi närmar oss en verklig Bo Linde-renässans.

Naxos kom nyligen med en fin cd: Uti vår hage. Svensk körsång utmärker sig decennium efter decennium för anmärkningsvärt hög kvalité. Föreliggande skiva – resultatet av ett samarbete mellan Naxos och Sveriges körförbund – innehåller ett urval ur den svenska sångskatten samtidigt som ett stort antal körer får tillfälle att presentera sig. Överlag bjuds imponerande tolkningar. Man blir både lycklig och lite rörd inför musiken på denna skiva. Några av körerna sjunger med särskild finess, såsom Lunds studentsångare och Falu kammarkör.

Naxos utgav för en tid sedan en cd med fantastiska Gabriel Fauré-tolkningar av Maria Kliegel, cello, och Nina Tichman, piano. Kliegel, som faktiskt haft Rostropiovich som mentor (man kan nästan höra det!), inleder med den hyperomantiska ”Elégie”, som ligger cellokonserten nära, fortsätter med de omfångsrika sonaterna 1 och 2, för cello och piano, och avrundar med underbara ”Après un rêve” och ”Sérénade”. Pianisten Nina Tichman har spelat mycket ihop med Maria Kliegel – det hörs, det också.

Händels oratorium Hercules framförs högklassigt men kanske glimtvis aningen oinspirerat av Frankfurt Baroque Orchestra, Junge Kantorei plus sångsolister (Naxos); en trippel-cd med Händels tre timmar långa verk från 1745. Det blev ingen succé på den tiden men antalet framföranden på senare år vittnar om att allt fler upptäcker rikedomarna i denna musikaliska maraton, fylld av dramatik (svartsjuka, kärleksvånda) och med arior som hör till de vackraste tonsättaren skrivit. Den tyska orkestern och kören är djupt förtrogna med Händel, det har de också tidigare visat i en rad inspelningar, och här finns passager som är rent lyckliggörande. Och sångsolisterna är, utan att vara briljanta, utmärkta.

Sterling har gett ut en spännande skiva med den nästan bortglömde tyske kompositören Joachim Raff. Belyst av Norrlandsoperans här mycket välspelande orkester under Andrea Quinn träder han fram som en fantastisk tonsättare. Denne självlärde skollärare från Schweiz arbetade sig upp till stor berömmelse under 1870-talet innan han, fortfarande rätt ung, dog i en hjärtattack. Musikaliskt tycks Raff ha influerats av snart sagt all musik – och det återspeglas i hans breda verkförteckning. Men han är ingen eklektiker: hans i grunden högromantiska musik är mycket personlig och idérik – och fylld av en värme som kan påminna om wienskt musikanteri. Konserten för violin och orkester liksom sviten för violin och orkester är blixtrande infallsrika och fyllda av en ljuvlig värme. Men det är en sötma som aldrig blir fadd. Och violinsolisten Tobias Ringborg är bättre än någonsin.

Den i dag bortglömde Paul Dekas orkesterverk ”Goetz de Berlichingen”, med underrubriken ”uoverture après Goethe”, skriven 1883, utstrålar stark havskänsla: en friskhet och uppbrottsstämning med inkilade, spänningshöjande crescendon; det är musik som i mångt och mycket påminner om Mendelssohn och exempelvis ”Hebriderna”. Den efterföljande ”Kung Lear”, en Shakespeare-ouvertyr, är betydligt mer självständig; mer brahms-aktigt mörk, brottningslik. Och avslutande c-mollsymfonin från 1896 är kraftfull och färgrik musik, men för sin tid en smula omodern. Likväl en spännande bekantskap. Franske dirigenten Fabrice Ballon leder på denna cd Württembergische Philharmonie Reutlingen som klingar ungdomligt och proffsigt (Sterling).

Hyperion har kommit med en fantastisk inspelning med engelska Florestan-trion, tveklöst en av världens främsta pianotrios, som går från klarhet till klarhet. Efter lysande cd-inspelningar av Beethovens, Mendelssohns, Saint-Saëns och Mozarts trios har nu turen kommit till Dvorák, vars pianotrios ju tillhör kammarmusikens verkliga höjdpunkter. De tolkningar som här presenteras är av det extremt sällsynta slag där allt stämmer: musikernas kännedom om kompositionerna ifråga, talang, fingerfärdighet… och en ensemblekänsla som värver in alltsammans i tätt, upphöjt och kärleksfullt spel. Även några verk av Josef Suk presenteras.

Bertrand Chamayou spelar verk av Felix Mendelssohn på en högklassig skiva från Naïve. Mendelssohn fördjupade sig kanske inte precis just i verken för solopiano – men när man får dem serverade så här, på en cd-bricka, påminns man om hur briljant han är även på detta område. Hans rastlösa iver drar som sommarvindar genom de här mångskiftande, lite chopindoftande verken; alla fyllda av värme, ljus och upptäcktariver. Som introduktion till Mendelssohns pianomusik är denna skiva utmärkt – och den unge franske pianisten Bertrand Chamayou är en stjärna under snabb uppsegling på den internationella solisthimlen. Lätt att förstå varför.

Naïve presenterar teatermusik av Vivaldi med Accademia Bizantin och Sonia Prina, kontraalt, och Stefano Montanari, violin, som solister. I samarbete med universitetsbiblioteket i Turin, som härbärgerar mängder av outgiven Vivaldi-musik, fortsätter skivbolaget sin ambitiösa plan att spela in denna arkiverade skatt. Musiken på föreliggande volym 10 ligger nära Händels: frisk och dynamisk, melodisk och färgrik. Kontraalten Sonia Prina sjunger någon enstaka gång en smula anspänt, men i det stora hela bjuds ett uppfriskande framkallningsbad av underbar 1700-talsmusik. Det musikaliska överdådet halas otvunget upp genom tre århundraden med Ottavio Dantone som säker dirigent och cembalist.

En annan fin Naïve-skiva med Vivaldi finns nu med den franska kammarensemblen Matheus, som de senaste två åren gjort sig kända via cd-skivor och framträdanden på festivaler – och i Paris genom att de knutits som husband till hippa Théatre du Châtelet. Orkestern, ledd av dynamiske Jean-Christophe Spinosi, glimmar förvisso till emellanåt; andra gånger är spelet mer profillöst. Kontratenoren Philippe Jaroussky sjunger ibland lite dävet i ”Nisi Dominus” men har en underbar röst. Kontraalten Marie-Nicole Lemieux är sagolik i sina eftertänksamma tolkningar av ”Stabat mater” – en av de bästa inspelningarna hittills av detta verk.

En ny ambitiös cd från Proprius speglar bredden i barockvirtuosen Johan Helmich Romans skapande och fungerar utmärkt som introduktion till ”den svenska musikens fader”. Skivan innehåller bland de bästa Roman-tolkningar jag hört. Ensemblen REBaroque spelar honom med en upptäckarglädje och en kärlek som resulterar i sprudlande framföranden. REBaroque spelar långt vid sidan av rutinens trygga väg. Konsertmästare Maria Lindal leder ett lika tätt som energiskt framförande av centrala Roman-verk. Allt görs så lustfyllt och entusiastiskt att man tänker: återuppståndelsens mysterium…

Eyvind Johnson och nobelpriset

Den 3 oktober 1974: Svenska Akademiens ständige sekreterare, Karl-Ragnar Gierow, kliver ut genom Börssalens dörr och betraktar mediauppbådet framför sig. Han meddelar, men i påfallande behärskade, nästan kärva ordalag, att Harry Martinson och Eyvind Johnson har utsetts till årets nobelpristagare i litteratur.

Nu inträffar det märkliga: det blir alldeles tyst. En lång stunds tystnad följer. Inte ett ljud hörs.

Det är, skulle man kunna säga: en olycksbådande tystnad.

När tv senare på kvällen berättar nyheten framställer man det som om de båda författarna är ointressanta för svenska folket i gemen. En reporter hejdar folk på stan – och merparten av de tillfrågade (det vill säga av dem som får vara med i inslaget) vet knappt vilka de blivande nobelpristagarna är.

I ett annat tv-inslag förklarar Jan Myrdal att Svenska Akademien inte längre har någon funktion att fylla, och Karl Vennberg säger att Johnson och Martinson inte är värda priset och att de ”inte är tillräckligt kända utomlands”. När slutligen Harry Martinson och Eyvind Johnson själva får komma till tals framstår de som så reserverade och på sin vakt att man snarast får känslan av att se två anklagade. Här märks inte tillstymmelse till glädje! Harry Martinson förklarar frankt att han är ”beklämd” av de negativa reaktioner han mött hittills under dagen.

Sveriges Radio gör ett Eko-inslag med Mikael Timm som reporter – som är spydig och ironisk gentemot Eyvind Johnson. Ja: denne reporter faktiskt hånar Eyvind Johnson. När Johnson mångordigt försöker besvara frågan hur det känns att få priset kommenterar Mikael Timm (likt en raljant Täppas Fogelberg): ”Jaha, det var tydligen en svår fråga.” I samma Eko-inslag refereras också till Sven Delblanc, som i Expressen skrivit att Akademiens beslut är ”katastrofalt” och tyder på såväl bristande omdöme som kamratkorruption. Och Jan-Olov Ullén antyder syrligt att det kanske visar sig att Akademien gjort bort sig rejält och att det i framtiden visar sig att de båda faktiskt inte alls förtjänade priset.

De kritiska rösterna var många. Kurt Aspelin menade att valet var ”helt befängt” och Sven-Eric Liedman ansåg att såväl Johnson som Martinson var ”fruktansvärt passé”. Olof Lagercrantz anklagade Nobelkommittén för ”återfall i nationalism och provinsialism” och DN-kritikern Karl-Erik Lagerlöf skrev: ”Eyvind Johnson är ju internationellt sett inte på något vis en nydanare.”

De följande åren utsattes pristagarna för en fortsatt, ibland ganska massiv kritik. Eyvind Johnson skrev inget mer och dog efter två års tystnad, Harry Martinson blev allt mer deprimerad och tog slutligen sitt liv.

När jag i början av 1980-talet så smått började forska valde jag Eyvind Johnsons prosa. Jag mötte förvånade reaktioner och nedlåtande kommentarer på den litteraturvetenskapliga institutionen. Hur kunde jag över huvud taget intressera mig för Eyvind Johnson? Han var ju överspelad sedan länge! En mossig, borgerlig författare! En klassförrädare! En överlöpare! Några av de mer revolutionära forskarna menade att hans nobelpris var överklassens uppmuntrande tack för att han genom sitt författarskap avslöjat sig som en klassförrädare.

Den första boken om Eyvind Johnson, en summarisk monografi som kom på 1970-talet, var typiskt nog skriven av en engelsman. Och den första svenska avhandlingen, en marxistiskt baserad analys av Nils Schwartz, numera Expressen-medarbetare, framställer Johnson som en klassresenär som svek sitt ursprung.

Jag minns att Eyvind Johnsons änka, Cilla Johnson, blev glatt överraskad när jag kontaktade henne. Hon var van vid att studenter och forskare ”var ute efter honom”. Hon hade alltid känslan av att de ”ville drämma till honom”.

Numera anar man inte ens skuggan av den Johnson-kritik som florerade under främst 1970-talet. Numera lovordas Eyvind Johnson som en banbrytande europeisk romanförfattare och hans betydelse för den svenska prosans utvecklingen under 1900-talet ifrågasätts aldrig. Många avhandlingar har publicerats, och nya är på väg. De personer som tidigare häcklade Johnson har mer eller mindre bytt åsikt. Birgit Munkhammar, som i början av 1980-talet var en del av kören som kritiserade Johnson, återkom senare med en inlevelsefull bok, Hemligskrivaren, där hon driver tesen att han faktiskt var långt mer radikal än många kanske trodde.

Jag minns en intervju Eyvind Johnson gav för Arbetaren, några år före sin död. Då sa han: ”Jag är långt radikalare än någon kan ana.”

De syndikalistiska idealen och de socialistiska drömmarna från ungdomsåren övergav han nog aldrig. Skrapar man lite i de komplexa historiska romanerna från 1950-talet och framåt blir man varse en intellektuell som behöll ett folkligt underifrån-perspektiv och som konsekvent försökte blottlägga maktstrukturer och som alltid såg frihet som en förutsättning för människans värdighet och växtmöjligheter.

Joyce Carol Oates, Dagbok

Joyce Carol Oates
Dagbok 1973—1982
Redigering: Greg Johnson
Översättning: Ulla Danielsson
Albert Bonniers förlag

När Joyce Carol Oates var på Stockholmsbesök i försomras nämnde hon i en tidningsintervju att hon var så missnöjd med sin produktion: hon tyckte sig inte ha åstadkommit särskilt mycket. Det är ju lite lustigt, för Oates är onekligen en av västvärldens mest produktiva författare, med en imponerande lång verklista, med romaner, noveller, essäer, pjäser och litteraturkritik. Men denna amerikanska författare, som alltsedan 1970-talet brukat nämnas i nobelprissammanhang, är av den typen som aldrig blir nöjd. Det tycks tvärtom vara missnöjet som driver henne framåt. Hur bra böcker hon än skrivit, vill hon hela tiden skriva ännu bättre.

Det är lika fascinerande som stimulerande att läsa hennes dagböcker, här utgivna i en 570-sidig volym med distinkta kommentarer av Greg Johnson och en som det tycks utomordentlig översättning av Ulla Danielsson. Jag har långa tider i sommar varit fullkomligt uppslukad av denna läsning, så regnandet har liksom inte spelat någon roll: läsningen av Oates dagböcker har varit julis bästa stunder.

Hennes dagböcker är fascinerande så som Thomas Manns och Sylvia Plaths är det: koncisa vardagsinteriörer blandas med självreflekterande analyser av det egna skrivandet. Må vara att Oates mer strikt håller sig inom den skönlitterära världens domäner än exempelvis Thomas Mann. Med knappt en bisats i detta väldiga dagboksbygge snuddar hon vid sociala och politiska frågor. Å andra sidan anar man likväl att hennes politiska hållning torde vara ganska vänsterinriktad.

”Jag ser konsten som ett slags kommunikation, den allra högsta formen av kommunikation. En själ som talar till en annan (som i Chopins musik).” Gång på gång framträder Oates som en litteraturens överstprästinna: hon håller skönlitteraturen högt och tilltror den möjligheter som få i dagens fragmentiserade offentliga samtal.

Joyce Carol Oates skriver i sitt förord om föreliggande volyms texter, som hon i enlighet med dagboksskrivandets intentioner valt att inte revidera: ”Jag tog från allra första början beslutet att dagboken skulle förbi slumpmässig och spontan och att den aldrig skulle revideras eller omprövas; den skulle vara en plats för udda tankar och intryck av det slag som ständigt flyger genom våra huvuden, som när lönnens frön om våren lättsinnigt virvlar omkring i vinden; dagboken skulle vara ett slags förvaringsplats för upplevelser och anteckningar om skrivande, men inte ett ställe där andra förtalades.”

Hon snuddar också vid det motsägelsefulla i att privat skrivande görs offentligt: ”Att föra dagbok är själva antitesen till att skriva för andra. / - - -/ Som vår störste amerikanske filosof William James påpekade har vi lika många yttre jag som personer vi känner. Men vi har ett enda, omedgörligt ”inre jag” som är ensamt i sitt slag och som kanske är omöjligt att dölja och som känner sig mest hemmastadd på hemliga ställen.”

I dagboken väver hon samman intryck från universitetsvärlden och arbetet som lärare i litteraturvetenskap med det dagliga livets vedermödor och glädjeämnen. Men dominerande är ändå analyserna och reflektionerna som gäller det egna, pågående skrivarbetet. Härigenom blir denna dagboksvolymen rena tubkikaren ner i flera av romanernas tillkomsthistoria: Bellefleur, Morgonstjärnan, Ljusets ängel osv.

Emellanåt reflekterar Oates i feministiska termer angående misslynta kritikers framfart mot henne: ”Är mitt verk med dess stora omfattning och ambitionsnivå och djup och experimenterande verkligen inte lika imponerande som låt oss säga Bellows, Mailers och Updikes verk? Ändå tycker jag inte att sådana grubblerier är produktiva; hur som helst måste jag dra slutsatsen att det faktum att jag är kvinna och därmed handikappad i den här kulturen (på samma sätt som jag skulle vara överallt, också i England och Frankrike) har en hälsosam inverkan på mig. Jag måste arbete mycket hårt, jag måste vara djärv och ta risker och kunna ta de smädelser man oundvikligen drabbas av då man har några ambitioner i det här vansinniga yrket. (Där man ibland måste tro att den enda kvinnliga författare som verkligen är omtyckt av män är Jane Austen: just för att hon är så medvetet underlägsen; så ”feminin”.)”

Joyce Carol Oates är smått proustsk i sin strävan att nå och beskriva människans inre. Yttervärlden lär hon känna till stor del genom läsande och skrivande. Hon lever, frestas man säga, av och genom skönlitteraturen. Hon behöver inte resa långt för att låta sig inspireras. En bilresa tillsammans med den älskade maken Ray Smith på landsbygden nära Princeton blir för Joyce Carol Oates ”mitt Versailles, mitt Indien och mitt Japan”.

Hagen Quartet

Hagen Quartet (Lukas Hagen, violin, Rainer Schmidt, violin, Veronika Hagen, viola, Clemens Hagen, violoncell)
Schubert: stråkkvartett i d-moll; Ravel: stråkkvartett i F-dur
(Medici Arts)

För kammarmusikälskare är denna dvd rena fyndet. Och den som inte är kammarmusikälskare kanske blir. Här möter en av världens bästa stråkkvartetter, bestående av tre syskon från en supermusikalisk Salzburg-familj, tillsammans med tyske Rainer Schmidt (som efterträtt den tidigare, i mitt tycke aningen för tillbakadragna och profillösa Anette Bik). Denna förnämliga produktion visar två filmade framträdanden med Hagen-kvartetten (bildad 1981): i det första, från 1987, möter en ungdomligt intensiv kvartett (men den pråliga barocklokalen passar ej musiken!) som närmast drabbar samman med Schuberts ”Flickan och döden”; därefter bjuds Ravels skimrande lätta stråkkvartett – och nu är det år 2000 och ensemblen med ens rejält medelåders. Jag har alltid beundrat norska Vertavokvartetten för dess oerhört intima samspel – men här möter en känslighet för stämmornas uppgående i varandra som är nästintill magiskt. Bara att se och höra följsamheten musikerna emellan motiverar att köpa eller låna denna dvd-produktion.

EMIL SJÖGREN: ny bok om hans tonsättargärning

Anders Edling
Emil Sjögren (monografi i serien ”Svenska tonsättare”)
Atlantis

Musikaliska akademin och bokförlaget Atlantis har tillsammans börjat utge en serie monografier om svenska tonsättare. Avsikten är att böckerna ska vara relativt lättillgängliga och innehålla utförliga verkförteckningar och information om tillgängliga inspelningar. Nyligen utkom musikbibliotekarien Anders Edlings bok om Emil Sjögren; en volym som måste sägas vara både välskriven och på välinformerad.

Anslaget är brett: fram stiger inte bara en av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets främsta kompositörer, utan också en god del av dåtida kotterier och stämningar. Sammantaget en välavvägd blandning av personhistoria, idéhistoria och musikhistoria.

Den på sin tid så uppburne Emil Sjögren – som av musiker, konstnärer och författare betraktades som ”Sveriges främste tonpoet” (med vänner som Strindberg, Heidenstam och Carl Larsson) – började från ungefär 1930-talet sakta försvinna ur det offentliga medvetandet. När en skivserie med svensk kammarmusik skulle utges på 1940-talet fanns Sjögren inte ens med! Dag Wirén påstod att Sjögrens kammarmusik ”lider av många tekniska brister”, och en annan hävdade att Sjögren ”inte ställt upp några större musikaliska problem att lösa”.

Nu, i början av 2000-talet, har stämningsmålaren Emil Sjögren börjat rehabiliteras; åtskilliga verk har de senaste åren utkommit på cd, ett Sjögren-sällskap har bildats och nya notutgåvor är under utgivning. Fortfarande är det emellertid sällan hans verk spelas på konserthusen; kanske krävs det att någon lyfter fram hans tonkonst genom ett antal temakvällar i exempelvis Berwaldhallen (och i radio och på tv) för att intresset för honom ska ta ny fart.

Anders Edling skriver: ”Sjögrens sånger sjöngs ständigt under 1900-talets första år på konserter, i sällskap och i hemmiljöer, och de räknades som en ungdomens musik.” Edling karakteriserar honom som ”en intimist”, med solosången, pianostycket, violinsonaten och orgelmusiken som sina domäner (orkesterförsöken är inte många).

Förkärleken för det lilla formatet påminner om en annan samtida storhet, nämligen Edvard Grieg. Redan som yngling beundrade Emil Sjögren Grieg – och när denne 1873 hade spelat i Stockholm och senare på kvällen var hembjuden till en familj klättrade Sjögren upp längs husväggen och höll sig fast i en stupränna, i hopp om att få se den store Grieg. Ett antal år senare skulle i sin tur Grieg komma att hylla Emil Sjögren, som den norske kompositören betecknade som ”Sveriges förste tonpoet”.

Hur ska man egentligen beskriva Emil Sjögrens musik? Förutom den kammarmusikaliska formen: utsökt lyrisk känsla och en stil som ansluter både till nationalromantiska stildrag och modernistiska, experimentella strömningar i tiden, där inte minst tidig impressionism allt mer smyger sig in.

VY FRÅN OVANMYRA: gamla landsvägen strax väster om missionshuset

Varför skriver Linné på sin dalaresa 1734 inget om den magnifika utsikten härifrån Söderås? Han gör några botaniska noteringar – men faktiskt inte ett endaste ord om utsikten! En rättvikshistoriker har försökt försvara blomsterkungen: det kanske var soldis den dagen – eller så regnade det!

Senare tiders besökare har mer eller mindre excellerat i beskrivningar av skönheten här i ”Dalarnas Arkadien”. Rättviksbygden har liknats vid en väldig amfiteater – med kyrkan som blickfång ute på udden: ”en knäfallande brud”; ”en vit svan”; en glänsande pärla”; ”en vallkulla”; ett vitt jätteljus”…

För exakt hundra år sedan fick ortens provinsialläkare Anders Lindwall nog av receptskrivande och satte sig istället att dikta: ”Stod du på krönet av Vidablick/ en morgon i strålande våren,/ tavlan du därifrån skåda fick;/ du skulle minnas den till båren”.

Men Karl-Erik Forsslund tar nog priset vad gäller lyrisk hänförelse. År 1913 skriver han i ”Det blå landet” om rättviksbygden: ”Å, ett sagoland, ett sagotempel!/ Allt är svept i klarblå rökelse/ runtomkring på bergens altarring/ björkar stå som tusen vita vaxljus”.

Jag ser framför mig det tidiga 1900-talets hänförda herrskapsfolk: likt ett pilgrimsfölje skakar de fram på hästdragna kärror och vinkar glatt till allmogen på fälten, kastar slantar till grindpojkarna och kanske ger en extra peng till någon vacker kulla i bygdedräkt. Och i ljusa linnekläder – damerna med parasoller, herrarna med monoklar – stegar de med friska svenska kliv upp på bergstopp efter bergstopp och avnjuter högtidligt utsikterna – som hade de denna sommar anlänt till ett naturens smörgåsbord där allt är idel läckerheter.

NATIONALROMANTISK HÖSLÅTTER I RÄTTVIK, fiolspel och dans

Tillbakablick på bokåret 2008

Åtskilliga svenska poeter brukar utkomma med sparsmakade diktsamlingar där texten är milligramnoga balanserad. 33-årige Johan Jönson gör tvärtom. Hans senaste diktsamling (om det nu är rätta ordet? Man får snarast känslan av inblick i ett lyriskt fabrikskonglomerat med mångsidig verksamhet och intensiv dygnet-om-produktion), Efter arbetsschema (Bonniers, 2008) är på 795 sidor och fullständigt eruptiv vad gäller kraft, ambitioner och mångfald. ”Är det möjligt att åstadkomma ett anti-arbete?” frågas i en av dikterna. Svaret är uppenbart: Ja.

Bodil Malmstens Sista boken från Finistère (Bonniers, 2008) är en fristående fortsättning på ”Priset på vatten i Finistère” och har samma brokiga karaktär som föregångaren, med personliga reflektioner i de mest skilda ämnen. Texterna är korta, ofta lite kåserande, andra gånger mer filosofiskt anlagda, lite melankoliskt färgade. Ibland är Malmsten känslomässig som ett barn (”Jag ser på min trädgård och den är ful. Till och med havet är fult”), andra gånger funderar hon kring det egna skrivandet; särskilt när det skönlitterära skrivandet gått i stå).

Per Wästbergs Anders Sparrmans resa (Wahlström&Widstrand, 2008) är en biografiskt anlagd roman (”Jag har plockat skärvor och brottstycken och fogat ihop med olika sorters klister”) om Linnélärjungen Anders Sparrman, som i blomsterkungens tjänst seglade jorden runt för att kartlägga och utforska främmande land. Det är en roman väl i linje med Wästbergs faiblesse för inte bara kulturhistoria utan också för det lite kuriösa. Prosan är stramt gammaldags; mitt i allt det äventyrliga får jag ibland känslan av något tillrättalagt, tittskåpsaktigt.

Per-Olov Enquist erhöll Augustpriset för sin självbiografiska Ett annat liv (Norstedts, 2008), och inte utan skäl: detta är något av det bästa han skrivit: självrannsakande och generöst, samtidigt som det är baserat på välgestaltade hågkomster (och därigenom får ett drag av minnesdiktning; jag associerar till Ivar Lo Johanssons fantastiska memoarsvit från sent 70-tal).

Bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel hade en dotter, Signe, som revolterade mot faderns värld och i stället orienterade sig mot sekelskiftets anarkister, Ellen Key och andra frisinnade intellektuella. En läsvärd roman om Signe Thiel har nu skrivits av Helga Henschen: Hon älskade (Brombergs, 2008), där ”spelscener” interfolieras av tydligt dokumentära avsnitt med bl.a. citat ur brev och dagböcker.

Så en snabbtitt på utländska skönlitteratur som översatts till svenska. Brasilianaren Bernardo Carvalhos dokumentärroman Nio nätter (Atlas, 2008), är en modern variant av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, här i amazonasmiljö, med indianer – och en stor dos antropologisk nyfikenhet. Gerard Reves Kvällarna (Ersatz, 2008) är en roman om illusionslösheten i ett Holland alldeles efter andra världskriget; en furiöst mörk skildring som får mig att minnas Wolfgang Borcherts ”Draussen vor der Tür” (1947). En synnerligen spännande roman – lyrisk, sagoaktig och surrealistisk – är litteraturhistorikern Hugh Syke Davies Petronius (Sphinx, 2008); en ultrapoetisk text från 1935 som stolt rider på tjugotalets banbrytande surrealistvåg. Irène Némirovsky, rysk judinna som dog 1942 i Auschwitz, har gjort postum succé med krigsromanen ”Storm över Frankrike”. Allt fler av hennes romaner har nu börjat översättas. Flera av hennes verk utkom f.ö. på svenska redan på 30-talet, då författaren bodde i Paris. Némirovskys Ensamhetens vin (Bonniers, 2008) handlar om en ung kvinnas utveckling i mellankrigstidens Paris och är kanske inte hennes bästa bok, men den griper som tidsdokument och med sin sinnligt registrerande stil. Den libanesiska författaren Hoda Barakat, idag bosatt i Paris, har med rätta blivit uppmärksammad för den vackra berättelsen Vattenplöjaren (Leopard, 2008) som berättar om livet i ett sönderbombat Beirut och om överlevnadsstrategier i en värld där så mycket kan gå förlorat så snabbt. Det är både insiktsfullt och drömskt; samtidens helvete mot en fond av drömmar och sagor. Slutligen norska Vigdis Hjorts Hjulskifte (Ordfront, 2008): om en kvinnlig litteraturprofessor i Oslo och hennes leda vid arbetet och hela den värld hon lever i; det hela har smak av ”Lady Chatterleys älskare”. Huvudpersonen möter en ung bilförsäljare och tvingas efterhand omvärdera sitt dittillsvarande liv. Här bjuds kvinnlig självreflektion (lite à la Hanne Örstavik och Helena von Zweigbergk), men någon mer djupgående läsupplevelse får jag inte.

Så facklitteraturen! Karl-Erik Lagerlöfs Dostojevskij, liv och dikt utkom redan på 70-talet, men har nu getts ut i en omarbetad, betydligt utvidgad och än bättre utgåva (Carlssons, 2008). Samtidigt vill jag påminna om att Dostojevskijs ungdomsroman Vita nätter utkommit i en ny, vacker liten volym (Bakhåll, 2008). Owe Wikström har beskrivit religiösa och allmänt existentiella frågor i en rad böcker, genomgående med ett brett publikt tilltal; många gånger intressant, emellanåt lite förnumstigt och lättvindigt, likt en Herman Lindqvist på utflykt i det andliga området. Wikströms nya bok, Till längtans försvar (Natur&Kultur, 2008), är av samma karaktär: allmänmänskliga funderingar om allmänmänskliga frågor. Karla Werner, docent i etnologi, skriver i Gamla murar, cypresser och mobiler (Carlssons, 2008) om livet i en uråldrig syditaliensk by och bygger så upp bilden av ett samtida samhälle med levande rottrådar ner i medeltiden. Här får man en inblick i Italien som säger långt mer än mången resehandbok. Lars Lerins Mellan husen (Natur&Kultur, 2008), med underrubriken Bilder från Lofoten, är en vacker och påkostad fotobok där akvareller och text samspelar på gängse lerinskt vis. Jag blir djupt berörd av hans konst och återupplever Lofoten så starkt att det känns minst lika levande som när jag var där (”Man bör måla så blått att man kan drunkna i det”).

Ytterligare fackböcker: Lennart Nilsson, en av Sveriges mest kända fotografer, har utkommit med ett praktverk om Sveriges huvudstad. I jättevolymen Stockholm (Max Ström, 2008) visas en fantastisk svit stockholmsbilder från 40- och 50-talen. En totalt annorlunda värld draggas här upp i ljuset. Bland många fascinerande sekvenser: interiörerna från Riksbanken 1955, där de kostymklädda tjänstemännen arbetar i guldornamenterad salongsmiljö och har pistoler i sina skrivbord och emellanåt samlas bredvid hålkortsregistret för att idka prickskytte: riksbanken och dess tillgångar skulle till varje pris försvaras! Jag vill också nämna W G Sebalds Saturnus ringar (Bonniers, 2008); denne tyske essäist beskriver en fotvandring i England och upptäcker världen och litteraturen med sådan iver och bredsyn, och med så fria associativa språng, att jag tänker mig att en författare som Göran Tunström fullkomligt skulle ha älskat den. Jag gör det, i alla fall.

Till sist några tyvärr ständigt aktuella böcker: om krigets fasor. Ernst Jüngers klassiska skildring av striderna på västfronten under första världskriget, I stålstormen (Atlantis, 2008), har återutgetts med ett bra företal av Peter Luthersson. Boken ger en ruggig närvarokänsla; inte bara på slagfälten, utan också i dåtida krigsromantik (jag föredrar dock Remarques mer sakliga, inte så nationellt-heroiskt färgade ”På västfronten intet nytt”). Första världskriget är temat också i Peter Englunds 630-sidiga Stridens skönhet och sorg (Atlantis, 2008), där författaren låter oss betrakta krigsutvecklingen ur ett ental enskilda människors perspektiv (här beskrivs kriget ur närmast mentalitetshistorisk synvinkel). Boken är intressant, men korsklippningen av mänskoöden gör att volymen får lite för mycket ”short cuts” över sig; varför detta försök att dramatisera något som redan i sig, sakligt sett, är bara allt för dramatiskt. Världskriget – men här nummer två – är temat för Jonathan Littells 910-sidiga De välvilliga (Brombergs, 2008). För att vara en romandebut är detta verk på många sätt exceptionellt. Littell blickar tillbaka på andra världskriget med en f.d. SS-officer som berättare. Greppet är genialt: den i grunden kultiverade Max Aue undrar lika mycket som många av nutidens människor hur det var möjligt att Europa kunde falla så djupt i mördande och barbari.

Ny cd av Temperakvartetten

Temperakvartetten
Sibelius: stråkkvartetter 1890-1922
(BIS)


Temperakvartetten har de senaste åren seglat fram som en av Skandinaviens främsta. I likhet med Vertavokvartetten består den uteslutande av unga kvinnor – och likt den norska ensemblen spelar dessa finländskor med en sådan hängivenhet och nervig intensitet att man baxnar. Det är kvartettspel på hög internationell nivå. Den haydninspirerade, expressiva och djärvt romantiska B-dur-kvartetten från 1890 görs med självutlämnande närvaro, och mästerverket Voces intimae, d-moll-kvartetten, tolkas med mästerlig svängning mellan griegskt svärmeri och mörk attack i dissonanserna och i den vilda kromatiken däremellan.

Siljansbygden, augusti 2009

Nyutkommet på cd

1. Edvard Grieg, Master Pieces, diverse ensembler (Naxos)
2. Wilhelm Peterson-Berger, Arnljot, Stockholmsfilharmonikerna (Sterling)
3. Wilhelm Stenhammar, Piano Music, Martin Sturfält (Hyperion)
4. Jean Sibelius, Night Ride and Sunrise (m.fl.) New Zealand Symphony Orchestra (Naxos)

En allsidig bild av Edvard Grieg ges i ”Master pieces”, med ett rikt urval av musik och med olika ensembler och solister. Kammarmusiken med solosång är dock inte så väl företrädd. Tolkningarna är mestadels mycket bra, men särskilt hettar det till när Henning Kraggerud tar sig an violinsonat nr 3 i c-moll, och när Oslo Camerata spelar Holberg-sviten som ett stormigt hav av känslor, och när Oslo stråkkvartett tolkar stråkkvartett nr 1 i g-moll (extatiskt likt ett ungt Hugo Alfvén-verk). Och Håvard Gimses överdådiga solistspel i pianokonsert i a-moll är att likna vid en norsk fjällfors ljusa fall.

För exakt hundra år sedan, 1909, när nationalromantiken var som populärast, skrev Wilhelm Peterson-Berger sin ”dramatiska dikt” Arnljot; ett musikdrama som varje sommar brukar iscensättas på en utomhusscen på Frösön, nära kompositörens hem i ”Sommarhagen”. Det är betecknande att Arnljot nu utkommer med endast ett utdrag ur operan – och att inspelningen med Stockholmsfilharmonikerna är hämtad från en konsert 1973. Peterson-Bergers musik har inte hävdat sig särskilt väl i konsertsalongerna sedan 1970-talet. Likväl finns här så mycket tidstypiskt av ungt svenskt sekelskifte att det är synd att låta musik som denna avfärdas som ointressant. Och med sångsolister som Erland Hagegård och Karin Langebo blir denna inspelning riktigt bra. Här om någonsin framstår Peterson-Berger som en svensk Wagner.

Det har sagts att Wilhelms Stenhammars musik är närmast arketypiskt romantisk – och visst, redan i inledningen av pianosonaten i g-moll från 1890 så befinner man sig mitt dåtidens svärmeri för allt som pekade bort-iväg från den industrikultur som snabbt hade omdanat samhället. 30-årige Martin Sturfält är briljant i denna nyinspelning, som också inkluderar Stenhammars högt älskade ”Sensommarnätter” m.m. Och visst hör man dessutom släktskap med exempelvis Peterson-Bergers ”Intåg i sommarhagen” i Stenhammars Molto appassionato-sats i ”Tre fantasier”.

Jean Sibelius är förvisso representativ för finländsk nationalromantik under samma tidsperiod – men hans musik har en mer inbäddat lyrisk ton och ljuder expressivt i snarast kontinental anda. Men här finns också den vekt melankoliska ”Valse triste” som väl torde vara något av det ypperligaste som komponerats i hela Norden under tidigt 1900-tal. Jag undrade först varför Nya Zeelands symfoniorkester tagit sig an Sibelius, men svaret är att ännu en ung dirigentmatador från Finland, Pietari Inkininen, verkar som ledare för denna mycket välspelande orkester.

SENSOMMARDIKT I NOVEMBER

Högsommarljus


På den grå timmerväggen syns skarpa, ljusa skuggor:
till höger ser ut att ha hängt en väldig bågsåg
och till vänster troligen en lie

Hur länge hängde de där på härbreväggen?
Antagligen tills ingen behövde dem
– tills även bonden som nyttjade dem
blev en skugga

Trots att sågen och lien sedan länge har lyfts ner
finns de kvar som skuggor:
de syns tydligt
fast de är borta

Jag ser en medelålders kvinna och minns
hur hon tretton år gammal satt i en fönstersmyg

Och flickans leende virvlar nu upp som ljus
i den äldres ögon

En språkforskare berättar om de finsk-ugriska språken:
i vart och ett av dessa språk
är de äldsta orden ännu nästan identiska
Ord som ”eld” och ”bröd”
behåller minnet av folkstammarnas gemensamma förflutna
nära Ural

Men jag finner att orden för ”eld” är desamma
också i det germanska språkområdet
”Bröd” användes även i fornsaxiskan
Och för tvåtusen år sedan talade goterna
om ”solen”

När jag nyss sträckte min hand för att hjälpa
min lilla flicka som ropade på mig
kunde jag plötsligt ana min farfar:
hans uppmärksamma blick när jag två år gammal
tumlar iväg över en gräsmattas flätverk av skugga och sol


Är vi inte alla sammanvirade

OM LÄSNING

Konsten att läsa är en i grunden mirakulös process. Genom att läsa – genom att tolka ett slags partitur – kan vi få uppleva de mest hisnande äventyr.

Det faktum att vi härigenom kan väcka till liv tusenåriga tankar och i vår inbillning iscensätta berättelser skrivna i alla tider benämner Olof Lagerkrantz ett underverk större än att sädeskornen ur faraonernas gravar förmåtts att gro… (Liknande reflektioner återkommer i Björn Ranelids romaner.)

I sin lilla fina bok Om konsten att läsa och skriva betonar Olof Lagerkrantz att böckerna tidigt gav honom en utvidgning av det egna livet. ”De lät mig se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde. /…/ De tog sig an mig och tillät mig att vistas hos dem och bli rörlig, rik, fattig, god och ond som de.”

Han citerar vidare den tyske forskaren Wolfgang Iser, som karakteriserat läsandet som ”en arena där författaren och läsaren tillsammans uppför ett fantasiskådespel”.

Detta påminner om vad den narratologiskt inriktade litteraturprofessorn Lars-Åke Skalin uttryckt om förhållandet läsare—litteratur. Läsaren och författaren ingår ett slags pakt. Om läsaren vinner förtroende för det skrivna (så att författaren ges nödvändig auktoritet) tar han det solidariskt till sig och iscensätter berättelsen på en inre scen.

Där man aldrig är ensam, skriven av den finlandssvenska författaren Merete Mazzarella, är ett essäistiskt utformat verk med undertiteln ”Om läsandets konst”. Läsning gör oss kanske inte till bättre människor, påpekar Mazzarella, men kan utmana vedertagna tankemönster. Läsning kan betraktas som forskningsresor in i andra människors psyken; likt expeditioner till främmande kulturer. Genom att läsa skärper och utvidgar vi vår tankevärld, liksom vår förmåga till inlevelse.

Merete Mazzarella tror starkt på litteraturens kommunikativa kraft och betraktar böcker och författare som vänner och samtalspartner.

Författaren och kritikern Alberto Manguels internationellt hyllade En historia om läsning bjuder på kompetent guidning genom läsandets minst fyratusenåriga historia och tydliggör därtill hur läsning i mångt och mycket utgör själva nyckeln till vår förståelse av världen. Manguel undersöker läsandet ur en lång rad aspekter och berättar om alltifrån kilskrift till dagens cd-romskivor (numera ryms Shakespeares samlade verk på en enda cd-skiva; och en dvd kan härbärgera textmängder motsvarande ett omfångsrikt bibliotek!).

Manguel om läsningens betydelse: ”I alla litterata samhällen är det något av en initiation att lära sig läsa, en ritualiserad övergång från ett tillstånd av beroende och rudimentär kommunikation. Barn som lär sig läsa släpps in i det gemensamma minnet genom böckerna och bekantar sig därmed med ett gemensamt förflutet, som de i högre eller lägre grad förnyar varje gång de läser.” (Denna potential rymmer dock en skuggsida: många är de föräldrar och makthavare som försökt styra eller förhindra människors läsande. Ty kunskap är makt…)

Det finns till och med en ”Bokläsarkonvention”, enligt vilken läsare har åtskilliga stadgade rättigheter: Rätten att inte läsa (!); rätten att läsa om och om igen; rätten att läsa vad som helst; rätten att ta en roman för verklighet; rätten att läsa överallt… Detta kuriosum och mycket annat återfinns på en webbsida för svensklärare.

Nyligen utkom en vacker liten volym från bohuslänska förlaget Pontes; en essä av Marcel Proust: Om läsning. Vibeke Emond har översatt ”Sur la lecture” som Proust ursprungligen skrev som förord till sin översättning av John Ruskins Sesame and Lilies (1865). Eftersom Ruskin där behandlar läsandets betydelse gör Proust detsamma i sin introduktion – som är mycket personligt skriven och där barndomsinteriörerna är formade precis som i det senare romanverket På spaning efter den tid som flytt; essän utgör faktiskt ett frö till det senare monumentalverket.

Proust summerar: ”Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte.” (Sålunda: läsning kan inte ersätta ett andligt liv – men däremot berika det.)

Om Dalasinfoniettans konsert i Falun den 19/11 2009

Kristinehallen, Falun, 19/11
Dalasinfoniettan
Dirigent: Johannes Gustavsson
Verk av Mozart, Dvorák och Beethoven

För var gång jag ser den unge Johannes Gustavsson leda orkestrar tycker jag bättre och bättre om hans entusiastiska stil. Han dirigerar ju med en smittande närvarokänsla – och framför allt: med en tydlighet som är exceptionell. Främst värdesätter jag hans uppfinningsrika rörelsemönster och hans genomgående ANVISANDE sätt att slå in de olika stämmorna.

Denna kväll inledde stråksektionen med en miniatyr av Mozart: en lättillgänglig bagatell. Nå, det är i vart fall vad programbladsförfattaren kallar serenad nr 13, ”Eine kleine Nachtmusik”; ett fyrsatsigt, i själva verket komplext verk som tonsättaren skrev bara några månader innan sin död och som präglas av ett ljus och en klarhet som är frapperande. Den rokokoartade variationskonsten firar här ideliga triumfer. Det är lätthet och virtuoseri i en skön förening – och sinfoniettans stråkmusiker lyckades också finna mycket av den galanta balansen på verkets spända lina mellan ljus och mörker.

Härefter framfördes Dvoraks Serenad i d-moll för blåsare, cello och kontrabas – och här är tonspråket så senromantiskt att det emellanåt mer påminner om 1900-tal än om mozartskt 1700-tal. Musikerna spelade utmärkt och fick fram precis den där raffinerade kontrasten mellan folkligt värdshusstoj och stilla drömmeri som så ofta präglar Brahms.

Efter paus var det dags för orkestern att i samlad tropp ta sig an kvällens kraftprov: Beethovens tredje symfoni, den s.k. Eroican (1804). Symfonin var delvis tänkt som en hyllning till Napoleon, men när Beethoven fick veta att denne utropat sig till kejsare blev han så besviken att han utplånade dedikationen – och han gjorde det med sådant eftertryck att det till och med gick hål på notbladet!

Dalasinfoniettan spelade den inledande allegro-satsen utomordentligt väl: sammanhållet, energiskt och – ja: med glänsande brio. Fortsättningen blev mera flack, vilket kanske delvis har att göra med stråkstämmornas musikaliska fordringar, men Johannes Gustavsson eldade på och mot slutet samlade sig orkestern till en samstämd, expressiv final.

ATT ÖVERVINTRA I SÅDAN MILJÖ

av Albert Sterner, 1903

OM MUSIKMINNEN

Musikminnen kan ofta bli bärare av även andra minnen. Lyssnar man till något som en gång gjort ett starkt intryck, kan ens inre aktiveras så till den grad att det förflutna återuppstår. Musiken väcker liv i stämningar och sådant man kanske trodde man glömt.

Erinrar jag mig psalmen ”Den klara sol går åter upp” förflyttas jag med ens till en dalsländsk småskola. Och jag kan tydligt erinra mig hur vi står där bakom bänkarna och sjunger, med blickarna riktade mot fröken framme vid tramporgeln.

Hör jag en viss låt av Genesis kommer tonårstiden tillbaka. Jag drar mig till minnes tjejerna i sjuan; fortsätter jag att lyssna kan jag till och med se dem stå och röka där vid trappräcket till ungdomsgården. Det är nästan så att jag - inne i den här musiken - kan gå fram till dem.

Eller jag spelar en gammal LP med Supertramp och minns exakt hösten 1978…

Somliga musikminnen förvaras särskilt djupt. En konsert i Yxnerums kyrka våren 1970: barnkörens kristallklara stämmor i ”Maria går bland törnrossnår” och den avslutande Bachkonserten med flöjt och violin i solistrollerna. Hur jag liksom svävade av lycka inför detta. Eller Budapest 1984: den förtätade stämningen i Liztkonservatoriets stora konsertsal när Sibeliuskvartetten spelade, eller den varma, disiga höstkväll 1989 då Prags stråkkvartett framträdde i en rokokovilla med utsikt över floden - alltsammans med en så gnistrande klarhet och innerlighet att flera i publiken efteråt satt och grät.

Musikupplevelser är känsloupplevelser - som sådana lever de sitt eget liv. Ofta förstärks den grundstämning vi redan har när vi kommer till en konsert. (På samma sätt som alkohol sägs göra den ledsne mera ledsen och den glade ännu gladare.)

Det man lyssnar till när man är förälskad kan fastna särskilt djupt. Man får sin ”egen” musik.

Känner man sig till freds och öppen får man ut mer av en konsertupplevelse än om man känner sig illa till mods; kanske bekymrad, trött eller stressad. Musiken speglar i hög grad oss själva. Vi hör det vi känner oss som. (Samtidigt som musikupplevelser i hög grad kan förändra en sinnesstämning.)

Man kan vara mer eller mindre mottaglig - samtidigt talar musiken till oss på en frekvens där vi i någon mening alltid är skyddslösa. Murar rasar - man kan känna oväntad glädje, kanske få lust att dansa. Man kan lyssna till musiken som till en underbar dikt.

Visst, man kan sitta på en konsert och lyssna litet pliktskyldigt, i värsta fall nästan motvilligt - men så, med ens, händer något, och helt oförhappandes dras man med - som om man öppnades för musiken och trädde in i den.

Det behövs inte en enastående tolkning av någon stor symfoni. Det kan räcka att en viss passage berör; att något görs oväntat bra eller medryckande: att musiken plötsligt griper tag i en.

Det kan räcka med några pianotoner från ett halvöppet fönster medan man gör förbi på gatan nedanför. Och genast kan man känna sig oförklarligt lycklig.

OM FOLKMUSIK

Sommaren 2006 arrangerades utanför Mora en teateraktig rekonstruktion av den första spelmansstämman i Sverige: alltså den som Anders Zorn 1906 utlyste i Gesunda, i syfte att rädda svensk folkmusik, som vid denna tid höll på att gå i graven. Hoten kom bland annat från frikyrkorörelser, dragspelsmusikens frammarsch och en allt snabbare samhällsomvandling.

I dag ordnas årligen cirka 300 spelmansstämmor i Sverige (!) och sammantaget tycks intresset – inte minst bland unga – för denna del av det svenska kulturarvet vara större än någonsin. Bara Bingsjöstämman brukar locka uppåt 20 000 besökare – varav minst ett par tusen är spelmän.

Men häromåret lade jag i Bingsjö märke till inslag som pekar på en förändring, i riktning mot en mer multikulturell inriktning. Möjligen utvecklas Bingsjö till ett slags alternativ för alla som söker ersättning för den nedlagda Falu folkmusikfestival (där det ju spelades folkmusik från hela världen).

Gesundastämman 1906 blev hur som helst startskottet för en räddningsaktion för svensk spelmansmusik, vars traditionella roll redan då starkt urgröpts av den snabbt inbrytande industrialismen. Under första hälften av 1900-talet överlevde folkmusiken tack vare spelmansstämmor lite varstans i landet – men inramningen var pompös, med nationella högtidstal, och någon stor publik drog de knappast.

Först med gröna vågen i början av 1970-talet och dåtidens alternativa ungdomsrörelser blev det fart på dessa tillställningar. Jag minns en stämma i Ransäter 1974: det var många hippies i publiken och framåt natten kändes marijuanarök och stämningen blev woodstockartad. Likaså i Delsbo: de långhåriga killarna i Skäggmanslaget spelade för åhörare som var lika långhåriga och skäggiga själva.

Fram till nyligen fanns ingen skriven historik över svenska spelmansstämmor och deras utveckling under de hundra åren fram till 2006. Men nyligen kom en sådan – och dessutom mycket läsvärd och initierat skriven. Det är journalisten och riksspelmannen Peo Österholm som i den rikt illustrerade boken Buskspel (Gidlunds) berättar om ämnet, både ur historisk och musikalisk synvinkel. För alla som är det minsta intresserade av ämnet är detta en guldgruva.

Peo Österholm skriver kärleksfullt och ingående om folkmusikens utveckling under 1900-talet och konstaterar hur unika svenska spelmansstämmor är just genom det så kallade buskspelet, alltså det faktum att spelmän här träffas för att oorganiserat spela tillsammans och lära av varandra. Han är starkt kritiskt till vad han uppfattar som massmedias ointresse för denna musikgenre: ”en musikaliskt inkorrekt företeelse”.

Han behandlar också den delikata frågan i vad mån dragspel ska tillåtas på spelmansstämmor. Österholms skildringar växlar mellan lyriska beskrivningar från olika stämmor, med stark närvarokänsla, och temperamentsfulla utfall mot sådant som han betecknar som avarter inom den särpräglade stämmokultur som vuxit fram.

En inrättning som vidgat intresset för folkmusik på senare år är inrättandet av Folkmusikens hus i Rättvik. Nyligen visades där en nyproducerad film av Thomas Fahlander, ”Gubbstugan”, som ömsint porträtterar en grupp legendariska dalaspelmän, såsom Sparf Anders och Päkkos Gustaf, som träffas i en sportstuga för att repetera inför en konsert på ett hotell. Kontrasten mellan deras skröpliga yttre (flera är långt över åttio) och deras brinnande håg för fiolspel gör detta till en gripande filmupplevelse.

Efter varsin kopp morgonkaffe och rotmos spelar de tills förtrollningen är ett faktum: musik som en högre form av gemenskap.

OM VIOLINISTER

Redan under 1800-talet turnerade kända violinister världen runt och förförde publiken. Exceptionella violinsolister har alltid haft högt anseende inom musikvärlden – emellanåt ren stjärnstatus. Fritz Kreisler, Itzhak Perlman, David Oistrach och Isaac Stern ljuder ännu i många musikälskares minnen.
I dag finns en rad unga män och kvinnor som lever sina liv med fiolspel. 29-åriga amerikanskan Hilary Hahn är en av världens främsta på sitt instrument. Världsturnéer varvas med skivinspelningar. Hahn började spela fiol vid tre års ålder. Tolvårig debuterade hon som solist tillsammans med Baltimores filharmoniker, vars dirigent David Zinman då varit hennes mentor sedan hon var tio.
Violinen i modern mening tog form redan under renässansen och kom snart att bli de framväxande orkestrarnas främsta melodiinstrument. Att fiolen till skillnad från tidigare släktingar som viola da gamba saknade exempelvis band möjliggjorde bättre intonation i fler tonarter, dessutom tillät fiolen dubbelgrepp och större uttrycksfullhet i stråkföringen.
I århundraden har violinen haft en framträdande roll i såväl orkesterverk som inom kammarmusiken. Och förstås även inom folkmusiken.
Bland nutida unga violinister i världsklass kan nämnas holländska Janine Jansen (populär också bland tonåringar; ”Queen of downloads”), tyska Ann-Sophie Mutter, ryska Viktoria Mullova samt koreanskfödda Sarah Chang. Ur den lite äldre generationen: Dylana Jensen, USA, och Gidon Kremer, Tyskland.
I Sverige finns bland andra Tobias Ringborg, Cecilia Zilliacus, Christian Svarfvar, Daniel Röhn och Sara Trobäck; i Norge Henning Kraggerud (som jag hörde i ett fantastiskt soloframträdande med Svenska kammarorkestern), i Finland Pekka Kuusisto och Linda Lampenius (båda kontroversiella: Kuusisto för sitt sceniska utspel och sin odogmatiska syn på klassisk musik, Lampenius för sitt fotomodellande).
Den första unga violinsolist jag hörde i konserthussammanhang var Nilla Pierrou. Hon var i 20-årsåldern när jag som pojke hörde henne framträda med Norrköpingssymfonikerna, ungefär 1970. På den tiden var det inte alls lika vanligt med unga solister. Hennes spel grep mig djupt. Numera är hon bosatt i Dalarna och verksam som violinpedagog.
Över huvud taget har den svenska musikskolans utbyggnad, alltsedan 1960-talet, skapat en växande jordmån för duktiga solister. Antalet orkestrar och musikaliska utbildningsvägar har ökat markant. I Sverige finns dessutom den legendariska Kall-kursen för utvalda unga solister – varav åtskilliga senare blivit mycket kända (med jämtländska fjäll som fond har Joakim Svenheden, Nils-Erik Sparf och Mats Zetterqvist fått avgörande intryck; länge var det professor Sven Karpe som ansvarade för undervisningen).
Den unga violinsolist jag i dagsläget listar högst är Hilary Hahn (i likhet med många andra av dagens stjärnor har hon för övrigt en egen, påkostad hemsida; www.hilaryhahn.com). Jag hör henne nyligen spela Paganinis krävande violinkonsert nr 1 tillsammans med svenska radiosymfonikerna (Deutsche Grammophon, 2006) – och har svårt att beteckna insatsen som annat än mirakulös. En svävande lätthet parad med knivskarp precision i minsta detalj. Även de svåraste passager vindlar hon förbi med njutningsfull avspändhet. Inte undra på att all världens musikkritiker verkar kära ner sig. Ty hur kunna förhålla sig sval inför eld?
Häromåret visade svensk tv en dokumentär som följer henne tätt i spåren under ett intensivt turnerande. Filmen finns nu även på dvd: ”Hilary Hahn, A portrait” (Deutsche Grammophon, 2007); Se denna – och försök förhålla er neutrala till fenomenet Hahn, om ni kan! Hennes genuint musikaliska uttryck påminner för övrigt starkt om cellisten Jacqueline du Pré och hennes sprudlande naturtalang.

Sensommarafton med missionshuset från nordväst

Och här en bild mot läktaren

Här en interiörbild.

Det är alltså min förhoppning att missionshuset från och med 2010 ska kunna fungera som ett centrum för både kammarmusik och författarevenemang.
Akustiken i den stora församlingssalen är mycket god.

Ovanmyra missionshus är byggt 1878 och ligger naturskönt i den lilla byn Ovanmyra, 15 km norr om Rättvik, strax söder om Boda kyrka. Runtomkring utbreder sig milsvida utsikter ner mot Siljansbygden i sydväst.
Den gamla gudstjänstlokalen är i stort sett intakt sedan den senaste stora renoveringen, 1930, då det bl.a. byggdes en läktare.