torsdag 26 november 2009


Varför skriver Linné på sin dalaresa 1734 inget om den magnifika utsikten härifrån Söderås? Han gör några botaniska noteringar – men faktiskt inte ett endaste ord om utsikten! En rättvikshistoriker har försökt försvara blomsterkungen: det kanske var soldis den dagen – eller så regnade det!

Senare tiders besökare har mer eller mindre excellerat i beskrivningar av skönheten här i ”Dalarnas Arkadien”. Rättviksbygden har liknats vid en väldig amfiteater – med kyrkan som blickfång ute på udden: ”en knäfallande brud”; ”en vit svan”; en glänsande pärla”; ”en vallkulla”; ett vitt jätteljus”…

För exakt hundra år sedan fick ortens provinsialläkare Anders Lindwall nog av receptskrivande och satte sig istället att dikta: ”Stod du på krönet av Vidablick/ en morgon i strålande våren,/ tavlan du därifrån skåda fick;/ du skulle minnas den till båren”.

Men Karl-Erik Forsslund tar nog priset vad gäller lyrisk hänförelse. År 1913 skriver han i ”Det blå landet” om rättviksbygden: ”Å, ett sagoland, ett sagotempel!/ Allt är svept i klarblå rökelse/ runtomkring på bergens altarring/ björkar stå som tusen vita vaxljus”.

Jag ser framför mig det tidiga 1900-talets hänförda herrskapsfolk: likt ett pilgrimsfölje skakar de fram på hästdragna kärror och vinkar glatt till allmogen på fälten, kastar slantar till grindpojkarna och kanske ger en extra peng till någon vacker kulla i bygdedräkt. Och i ljusa linnekläder – damerna med parasoller, herrarna med monoklar – stegar de med friska svenska kliv upp på bergstopp efter bergstopp och avnjuter högtidligt utsikterna – som hade de denna sommar anlänt till ett naturens smörgåsbord där allt är idel läckerheter.

måndag 23 november 2009

Tillbakablick på bokåret 2008

Åtskilliga svenska poeter brukar utkomma med sparsmakade diktsamlingar där texten är milligramnoga balanserad. 33-årige Johan Jönson gör tvärtom. Hans senaste diktsamling (om det nu är rätta ordet? Man får snarast känslan av inblick i ett lyriskt fabrikskonglomerat med mångsidig verksamhet och intensiv dygnet-om-produktion), Efter arbetsschema (Bonniers, 2008) är på 795 sidor och fullständigt eruptiv vad gäller kraft, ambitioner och mångfald. ”Är det möjligt att åstadkomma ett anti-arbete?” frågas i en av dikterna. Svaret är uppenbart: Ja.

Bodil Malmstens Sista boken från Finistère (Bonniers, 2008) är en fristående fortsättning på ”Priset på vatten i Finistère” och har samma brokiga karaktär som föregångaren, med personliga reflektioner i de mest skilda ämnen. Texterna är korta, ofta lite kåserande, andra gånger mer filosofiskt anlagda, lite melankoliskt färgade. Ibland är Malmsten känslomässig som ett barn (”Jag ser på min trädgård och den är ful. Till och med havet är fult”), andra gånger funderar hon kring det egna skrivandet; särskilt när det skönlitterära skrivandet gått i stå).

Per Wästbergs Anders Sparrmans resa (Wahlström&Widstrand, 2008) är en biografiskt anlagd roman (”Jag har plockat skärvor och brottstycken och fogat ihop med olika sorters klister”) om Linnélärjungen Anders Sparrman, som i blomsterkungens tjänst seglade jorden runt för att kartlägga och utforska främmande land. Det är en roman väl i linje med Wästbergs faiblesse för inte bara kulturhistoria utan också för det lite kuriösa. Prosan är stramt gammaldags; mitt i allt det äventyrliga får jag ibland känslan av något tillrättalagt, tittskåpsaktigt.

Per-Olov Enquist erhöll Augustpriset för sin självbiografiska Ett annat liv (Norstedts, 2008), och inte utan skäl: detta är något av det bästa han skrivit: självrannsakande och generöst, samtidigt som det är baserat på välgestaltade hågkomster (och därigenom får ett drag av minnesdiktning; jag associerar till Ivar Lo Johanssons fantastiska memoarsvit från sent 70-tal).

Bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel hade en dotter, Signe, som revolterade mot faderns värld och i stället orienterade sig mot sekelskiftets anarkister, Ellen Key och andra frisinnade intellektuella. En läsvärd roman om Signe Thiel har nu skrivits av Helga Henschen: Hon älskade (Brombergs, 2008), där ”spelscener” interfolieras av tydligt dokumentära avsnitt med bl.a. citat ur brev och dagböcker.

Så en snabbtitt på utländska skönlitteratur som översatts till svenska. Brasilianaren Bernardo Carvalhos dokumentärroman Nio nätter (Atlas, 2008), är en modern variant av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, här i amazonasmiljö, med indianer – och en stor dos antropologisk nyfikenhet. Gerard Reves Kvällarna (Ersatz, 2008) är en roman om illusionslösheten i ett Holland alldeles efter andra världskriget; en furiöst mörk skildring som får mig att minnas Wolfgang Borcherts ”Draussen vor der Tür” (1947). En synnerligen spännande roman – lyrisk, sagoaktig och surrealistisk – är litteraturhistorikern Hugh Syke Davies Petronius (Sphinx, 2008); en ultrapoetisk text från 1935 som stolt rider på tjugotalets banbrytande surrealistvåg. Irène Némirovsky, rysk judinna som dog 1942 i Auschwitz, har gjort postum succé med krigsromanen ”Storm över Frankrike”. Allt fler av hennes romaner har nu börjat översättas. Flera av hennes verk utkom f.ö. på svenska redan på 30-talet, då författaren bodde i Paris. Némirovskys Ensamhetens vin (Bonniers, 2008) handlar om en ung kvinnas utveckling i mellankrigstidens Paris och är kanske inte hennes bästa bok, men den griper som tidsdokument och med sin sinnligt registrerande stil. Den libanesiska författaren Hoda Barakat, idag bosatt i Paris, har med rätta blivit uppmärksammad för den vackra berättelsen Vattenplöjaren (Leopard, 2008) som berättar om livet i ett sönderbombat Beirut och om överlevnadsstrategier i en värld där så mycket kan gå förlorat så snabbt. Det är både insiktsfullt och drömskt; samtidens helvete mot en fond av drömmar och sagor. Slutligen norska Vigdis Hjorts Hjulskifte (Ordfront, 2008): om en kvinnlig litteraturprofessor i Oslo och hennes leda vid arbetet och hela den värld hon lever i; det hela har smak av ”Lady Chatterleys älskare”. Huvudpersonen möter en ung bilförsäljare och tvingas efterhand omvärdera sitt dittillsvarande liv. Här bjuds kvinnlig självreflektion (lite à la Hanne Örstavik och Helena von Zweigbergk), men någon mer djupgående läsupplevelse får jag inte.

Så facklitteraturen! Karl-Erik Lagerlöfs Dostojevskij, liv och dikt utkom redan på 70-talet, men har nu getts ut i en omarbetad, betydligt utvidgad och än bättre utgåva (Carlssons, 2008). Samtidigt vill jag påminna om att Dostojevskijs ungdomsroman Vita nätter utkommit i en ny, vacker liten volym (Bakhåll, 2008). Owe Wikström har beskrivit religiösa och allmänt existentiella frågor i en rad böcker, genomgående med ett brett publikt tilltal; många gånger intressant, emellanåt lite förnumstigt och lättvindigt, likt en Herman Lindqvist på utflykt i det andliga området. Wikströms nya bok, Till längtans försvar (Natur&Kultur, 2008), är av samma karaktär: allmänmänskliga funderingar om allmänmänskliga frågor. Karla Werner, docent i etnologi, skriver i Gamla murar, cypresser och mobiler (Carlssons, 2008) om livet i en uråldrig syditaliensk by och bygger så upp bilden av ett samtida samhälle med levande rottrådar ner i medeltiden. Här får man en inblick i Italien som säger långt mer än mången resehandbok. Lars Lerins Mellan husen (Natur&Kultur, 2008), med underrubriken Bilder från Lofoten, är en vacker och påkostad fotobok där akvareller och text samspelar på gängse lerinskt vis. Jag blir djupt berörd av hans konst och återupplever Lofoten så starkt att det känns minst lika levande som när jag var där (”Man bör måla så blått att man kan drunkna i det”).

Ytterligare fackböcker: Lennart Nilsson, en av Sveriges mest kända fotografer, har utkommit med ett praktverk om Sveriges huvudstad. I jättevolymen Stockholm (Max Ström, 2008) visas en fantastisk svit stockholmsbilder från 40- och 50-talen. En totalt annorlunda värld draggas här upp i ljuset. Bland många fascinerande sekvenser: interiörerna från Riksbanken 1955, där de kostymklädda tjänstemännen arbetar i guldornamenterad salongsmiljö och har pistoler i sina skrivbord och emellanåt samlas bredvid hålkortsregistret för att idka prickskytte: riksbanken och dess tillgångar skulle till varje pris försvaras! Jag vill också nämna W G Sebalds Saturnus ringar (Bonniers, 2008); denne tyske essäist beskriver en fotvandring i England och upptäcker världen och litteraturen med sådan iver och bredsyn, och med så fria associativa språng, att jag tänker mig att en författare som Göran Tunström fullkomligt skulle ha älskat den. Jag gör det, i alla fall.

Till sist några tyvärr ständigt aktuella böcker: om krigets fasor. Ernst Jüngers klassiska skildring av striderna på västfronten under första världskriget, I stålstormen (Atlantis, 2008), har återutgetts med ett bra företal av Peter Luthersson. Boken ger en ruggig närvarokänsla; inte bara på slagfälten, utan också i dåtida krigsromantik (jag föredrar dock Remarques mer sakliga, inte så nationellt-heroiskt färgade ”På västfronten intet nytt”). Första världskriget är temat också i Peter Englunds 630-sidiga Stridens skönhet och sorg (Atlantis, 2008), där författaren låter oss betrakta krigsutvecklingen ur ett ental enskilda människors perspektiv (här beskrivs kriget ur närmast mentalitetshistorisk synvinkel). Boken är intressant, men korsklippningen av mänskoöden gör att volymen får lite för mycket ”short cuts” över sig; varför detta försök att dramatisera något som redan i sig, sakligt sett, är bara allt för dramatiskt. Världskriget – men här nummer två – är temat för Jonathan Littells 910-sidiga De välvilliga (Brombergs, 2008). För att vara en romandebut är detta verk på många sätt exceptionellt. Littell blickar tillbaka på andra världskriget med en f.d. SS-officer som berättare. Greppet är genialt: den i grunden kultiverade Max Aue undrar lika mycket som många av nutidens människor hur det var möjligt att Europa kunde falla så djupt i mördande och barbari.

Ny cd av Temperakvartetten

Temperakvartetten
Sibelius: stråkkvartetter 1890-1922
(BIS)


Temperakvartetten har de senaste åren seglat fram som en av Skandinaviens främsta. I likhet med Vertavokvartetten består den uteslutande av unga kvinnor – och likt den norska ensemblen spelar dessa finländskor med en sådan hängivenhet och nervig intensitet att man baxnar. Det är kvartettspel på hög internationell nivå. Den haydninspirerade, expressiva och djärvt romantiska B-dur-kvartetten från 1890 görs med självutlämnande närvaro, och mästerverket Voces intimae, d-moll-kvartetten, tolkas med mästerlig svängning mellan griegskt svärmeri och mörk attack i dissonanserna och i den vilda kromatiken däremellan.

Siljansbygden, augusti 2009

Nyutkommet på cd

1. Edvard Grieg, Master Pieces, diverse ensembler (Naxos)
2. Wilhelm Peterson-Berger, Arnljot, Stockholmsfilharmonikerna (Sterling)
3. Wilhelm Stenhammar, Piano Music, Martin Sturfält (Hyperion)
4. Jean Sibelius, Night Ride and Sunrise (m.fl.) New Zealand Symphony Orchestra (Naxos)

En allsidig bild av Edvard Grieg ges i ”Master pieces”, med ett rikt urval av musik och med olika ensembler och solister. Kammarmusiken med solosång är dock inte så väl företrädd. Tolkningarna är mestadels mycket bra, men särskilt hettar det till när Henning Kraggerud tar sig an violinsonat nr 3 i c-moll, och när Oslo Camerata spelar Holberg-sviten som ett stormigt hav av känslor, och när Oslo stråkkvartett tolkar stråkkvartett nr 1 i g-moll (extatiskt likt ett ungt Hugo Alfvén-verk). Och Håvard Gimses överdådiga solistspel i pianokonsert i a-moll är att likna vid en norsk fjällfors ljusa fall.

För exakt hundra år sedan, 1909, när nationalromantiken var som populärast, skrev Wilhelm Peterson-Berger sin ”dramatiska dikt” Arnljot; ett musikdrama som varje sommar brukar iscensättas på en utomhusscen på Frösön, nära kompositörens hem i ”Sommarhagen”. Det är betecknande att Arnljot nu utkommer med endast ett utdrag ur operan – och att inspelningen med Stockholmsfilharmonikerna är hämtad från en konsert 1973. Peterson-Bergers musik har inte hävdat sig särskilt väl i konsertsalongerna sedan 1970-talet. Likväl finns här så mycket tidstypiskt av ungt svenskt sekelskifte att det är synd att låta musik som denna avfärdas som ointressant. Och med sångsolister som Erland Hagegård och Karin Langebo blir denna inspelning riktigt bra. Här om någonsin framstår Peterson-Berger som en svensk Wagner.

Det har sagts att Wilhelms Stenhammars musik är närmast arketypiskt romantisk – och visst, redan i inledningen av pianosonaten i g-moll från 1890 så befinner man sig mitt dåtidens svärmeri för allt som pekade bort-iväg från den industrikultur som snabbt hade omdanat samhället. 30-årige Martin Sturfält är briljant i denna nyinspelning, som också inkluderar Stenhammars högt älskade ”Sensommarnätter” m.m. Och visst hör man dessutom släktskap med exempelvis Peterson-Bergers ”Intåg i sommarhagen” i Stenhammars Molto appassionato-sats i ”Tre fantasier”.

Jean Sibelius är förvisso representativ för finländsk nationalromantik under samma tidsperiod – men hans musik har en mer inbäddat lyrisk ton och ljuder expressivt i snarast kontinental anda. Men här finns också den vekt melankoliska ”Valse triste” som väl torde vara något av det ypperligaste som komponerats i hela Norden under tidigt 1900-tal. Jag undrade först varför Nya Zeelands symfoniorkester tagit sig an Sibelius, men svaret är att ännu en ung dirigentmatador från Finland, Pietari Inkininen, verkar som ledare för denna mycket välspelande orkester.

fredag 20 november 2009

SENSOMMARDIKT I NOVEMBER

Högsommarljus


På den grå timmerväggen syns skarpa, ljusa skuggor:
till höger ser ut att ha hängt en väldig bågsåg
och till vänster troligen en lie

Hur länge hängde de där på härbreväggen?
Antagligen tills ingen behövde dem
– tills även bonden som nyttjade dem
blev en skugga

Trots att sågen och lien sedan länge har lyfts ner
finns de kvar som skuggor:
de syns tydligt
fast de är borta

Jag ser en medelålders kvinna och minns
hur hon tretton år gammal satt i en fönstersmyg

Och flickans leende virvlar nu upp som ljus
i den äldres ögon

En språkforskare berättar om de finsk-ugriska språken:
i vart och ett av dessa språk
är de äldsta orden ännu nästan identiska
Ord som ”eld” och ”bröd”
behåller minnet av folkstammarnas gemensamma förflutna
nära Ural

Men jag finner att orden för ”eld” är desamma
också i det germanska språkområdet
”Bröd” användes även i fornsaxiskan
Och för tvåtusen år sedan talade goterna
om ”solen”

När jag nyss sträckte min hand för att hjälpa
min lilla flicka som ropade på mig
kunde jag plötsligt ana min farfar:
hans uppmärksamma blick när jag två år gammal
tumlar iväg över en gräsmattas flätverk av skugga och sol


Är vi inte alla sammanvirade

OM LÄSNING

Konsten att läsa är en i grunden mirakulös process. Genom att läsa – genom att tolka ett slags partitur – kan vi få uppleva de mest hisnande äventyr.

Det faktum att vi härigenom kan väcka till liv tusenåriga tankar och i vår inbillning iscensätta berättelser skrivna i alla tider benämner Olof Lagerkrantz ett underverk större än att sädeskornen ur faraonernas gravar förmåtts att gro… (Liknande reflektioner återkommer i Björn Ranelids romaner.)

I sin lilla fina bok Om konsten att läsa och skriva betonar Olof Lagerkrantz att böckerna tidigt gav honom en utvidgning av det egna livet. ”De lät mig se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde. /…/ De tog sig an mig och tillät mig att vistas hos dem och bli rörlig, rik, fattig, god och ond som de.”

Han citerar vidare den tyske forskaren Wolfgang Iser, som karakteriserat läsandet som ”en arena där författaren och läsaren tillsammans uppför ett fantasiskådespel”.

Detta påminner om vad den narratologiskt inriktade litteraturprofessorn Lars-Åke Skalin uttryckt om förhållandet läsare—litteratur. Läsaren och författaren ingår ett slags pakt. Om läsaren vinner förtroende för det skrivna (så att författaren ges nödvändig auktoritet) tar han det solidariskt till sig och iscensätter berättelsen på en inre scen.

Där man aldrig är ensam, skriven av den finlandssvenska författaren Merete Mazzarella, är ett essäistiskt utformat verk med undertiteln ”Om läsandets konst”. Läsning gör oss kanske inte till bättre människor, påpekar Mazzarella, men kan utmana vedertagna tankemönster. Läsning kan betraktas som forskningsresor in i andra människors psyken; likt expeditioner till främmande kulturer. Genom att läsa skärper och utvidgar vi vår tankevärld, liksom vår förmåga till inlevelse.

Merete Mazzarella tror starkt på litteraturens kommunikativa kraft och betraktar böcker och författare som vänner och samtalspartner.

Författaren och kritikern Alberto Manguels internationellt hyllade En historia om läsning bjuder på kompetent guidning genom läsandets minst fyratusenåriga historia och tydliggör därtill hur läsning i mångt och mycket utgör själva nyckeln till vår förståelse av världen. Manguel undersöker läsandet ur en lång rad aspekter och berättar om alltifrån kilskrift till dagens cd-romskivor (numera ryms Shakespeares samlade verk på en enda cd-skiva; och en dvd kan härbärgera textmängder motsvarande ett omfångsrikt bibliotek!).

Manguel om läsningens betydelse: ”I alla litterata samhällen är det något av en initiation att lära sig läsa, en ritualiserad övergång från ett tillstånd av beroende och rudimentär kommunikation. Barn som lär sig läsa släpps in i det gemensamma minnet genom böckerna och bekantar sig därmed med ett gemensamt förflutet, som de i högre eller lägre grad förnyar varje gång de läser.” (Denna potential rymmer dock en skuggsida: många är de föräldrar och makthavare som försökt styra eller förhindra människors läsande. Ty kunskap är makt…)

Det finns till och med en ”Bokläsarkonvention”, enligt vilken läsare har åtskilliga stadgade rättigheter: Rätten att inte läsa (!); rätten att läsa om och om igen; rätten att läsa vad som helst; rätten att ta en roman för verklighet; rätten att läsa överallt… Detta kuriosum och mycket annat återfinns på en webbsida för svensklärare.

Nyligen utkom en vacker liten volym från bohuslänska förlaget Pontes; en essä av Marcel Proust: Om läsning. Vibeke Emond har översatt ”Sur la lecture” som Proust ursprungligen skrev som förord till sin översättning av John Ruskins Sesame and Lilies (1865). Eftersom Ruskin där behandlar läsandets betydelse gör Proust detsamma i sin introduktion – som är mycket personligt skriven och där barndomsinteriörerna är formade precis som i det senare romanverket På spaning efter den tid som flytt; essän utgör faktiskt ett frö till det senare monumentalverket.

Proust summerar: ”Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte.” (Sålunda: läsning kan inte ersätta ett andligt liv – men däremot berika det.)

Om Dalasinfoniettans konsert i Falun den 19/11 2009

Kristinehallen, Falun, 19/11
Dalasinfoniettan
Dirigent: Johannes Gustavsson
Verk av Mozart, Dvorák och Beethoven

För var gång jag ser den unge Johannes Gustavsson leda orkestrar tycker jag bättre och bättre om hans entusiastiska stil. Han dirigerar ju med en smittande närvarokänsla – och framför allt: med en tydlighet som är exceptionell. Främst värdesätter jag hans uppfinningsrika rörelsemönster och hans genomgående ANVISANDE sätt att slå in de olika stämmorna.

Denna kväll inledde stråksektionen med en miniatyr av Mozart: en lättillgänglig bagatell. Nå, det är i vart fall vad programbladsförfattaren kallar serenad nr 13, ”Eine kleine Nachtmusik”; ett fyrsatsigt, i själva verket komplext verk som tonsättaren skrev bara några månader innan sin död och som präglas av ett ljus och en klarhet som är frapperande. Den rokokoartade variationskonsten firar här ideliga triumfer. Det är lätthet och virtuoseri i en skön förening – och sinfoniettans stråkmusiker lyckades också finna mycket av den galanta balansen på verkets spända lina mellan ljus och mörker.

Härefter framfördes Dvoraks Serenad i d-moll för blåsare, cello och kontrabas – och här är tonspråket så senromantiskt att det emellanåt mer påminner om 1900-tal än om mozartskt 1700-tal. Musikerna spelade utmärkt och fick fram precis den där raffinerade kontrasten mellan folkligt värdshusstoj och stilla drömmeri som så ofta präglar Brahms.

Efter paus var det dags för orkestern att i samlad tropp ta sig an kvällens kraftprov: Beethovens tredje symfoni, den s.k. Eroican (1804). Symfonin var delvis tänkt som en hyllning till Napoleon, men när Beethoven fick veta att denne utropat sig till kejsare blev han så besviken att han utplånade dedikationen – och han gjorde det med sådant eftertryck att det till och med gick hål på notbladet!

Dalasinfoniettan spelade den inledande allegro-satsen utomordentligt väl: sammanhållet, energiskt och – ja: med glänsande brio. Fortsättningen blev mera flack, vilket kanske delvis har att göra med stråkstämmornas musikaliska fordringar, men Johannes Gustavsson eldade på och mot slutet samlade sig orkestern till en samstämd, expressiv final.

ATT ÖVERVINTRA I SÅDAN MILJÖ


av Albert Sterner, 1903

torsdag 19 november 2009

OM MUSIKMINNEN

Musikminnen kan ofta bli bärare av även andra minnen. Lyssnar man till något som en gång gjort ett starkt intryck, kan ens inre aktiveras så till den grad att det förflutna återuppstår. Musiken väcker liv i stämningar och sådant man kanske trodde man glömt.

Erinrar jag mig psalmen ”Den klara sol går åter upp” förflyttas jag med ens till en dalsländsk småskola. Och jag kan tydligt erinra mig hur vi står där bakom bänkarna och sjunger, med blickarna riktade mot fröken framme vid tramporgeln.

Hör jag en viss låt av Genesis kommer tonårstiden tillbaka. Jag drar mig till minnes tjejerna i sjuan; fortsätter jag att lyssna kan jag till och med se dem stå och röka där vid trappräcket till ungdomsgården. Det är nästan så att jag - inne i den här musiken - kan gå fram till dem.

Eller jag spelar en gammal LP med Supertramp och minns exakt hösten 1978…

Somliga musikminnen förvaras särskilt djupt. En konsert i Yxnerums kyrka våren 1970: barnkörens kristallklara stämmor i ”Maria går bland törnrossnår” och den avslutande Bachkonserten med flöjt och violin i solistrollerna. Hur jag liksom svävade av lycka inför detta. Eller Budapest 1984: den förtätade stämningen i Liztkonservatoriets stora konsertsal när Sibeliuskvartetten spelade, eller den varma, disiga höstkväll 1989 då Prags stråkkvartett framträdde i en rokokovilla med utsikt över floden - alltsammans med en så gnistrande klarhet och innerlighet att flera i publiken efteråt satt och grät.

Musikupplevelser är känsloupplevelser - som sådana lever de sitt eget liv. Ofta förstärks den grundstämning vi redan har när vi kommer till en konsert. (På samma sätt som alkohol sägs göra den ledsne mera ledsen och den glade ännu gladare.)

Det man lyssnar till när man är förälskad kan fastna särskilt djupt. Man får sin ”egen” musik.

Känner man sig till freds och öppen får man ut mer av en konsertupplevelse än om man känner sig illa till mods; kanske bekymrad, trött eller stressad. Musiken speglar i hög grad oss själva. Vi hör det vi känner oss som. (Samtidigt som musikupplevelser i hög grad kan förändra en sinnesstämning.)

Man kan vara mer eller mindre mottaglig - samtidigt talar musiken till oss på en frekvens där vi i någon mening alltid är skyddslösa. Murar rasar - man kan känna oväntad glädje, kanske få lust att dansa. Man kan lyssna till musiken som till en underbar dikt.

Visst, man kan sitta på en konsert och lyssna litet pliktskyldigt, i värsta fall nästan motvilligt - men så, med ens, händer något, och helt oförhappandes dras man med - som om man öppnades för musiken och trädde in i den.

Det behövs inte en enastående tolkning av någon stor symfoni. Det kan räcka att en viss passage berör; att något görs oväntat bra eller medryckande: att musiken plötsligt griper tag i en.

Det kan räcka med några pianotoner från ett halvöppet fönster medan man gör förbi på gatan nedanför. Och genast kan man känna sig oförklarligt lycklig.

OM FOLKMUSIK

Sommaren 2006 arrangerades utanför Mora en teateraktig rekonstruktion av den första spelmansstämman i Sverige: alltså den som Anders Zorn 1906 utlyste i Gesunda, i syfte att rädda svensk folkmusik, som vid denna tid höll på att gå i graven. Hoten kom bland annat från frikyrkorörelser, dragspelsmusikens frammarsch och en allt snabbare samhällsomvandling.

I dag ordnas årligen cirka 300 spelmansstämmor i Sverige (!) och sammantaget tycks intresset – inte minst bland unga – för denna del av det svenska kulturarvet vara större än någonsin. Bara Bingsjöstämman brukar locka uppåt 20 000 besökare – varav minst ett par tusen är spelmän.

Men häromåret lade jag i Bingsjö märke till inslag som pekar på en förändring, i riktning mot en mer multikulturell inriktning. Möjligen utvecklas Bingsjö till ett slags alternativ för alla som söker ersättning för den nedlagda Falu folkmusikfestival (där det ju spelades folkmusik från hela världen).

Gesundastämman 1906 blev hur som helst startskottet för en räddningsaktion för svensk spelmansmusik, vars traditionella roll redan då starkt urgröpts av den snabbt inbrytande industrialismen. Under första hälften av 1900-talet överlevde folkmusiken tack vare spelmansstämmor lite varstans i landet – men inramningen var pompös, med nationella högtidstal, och någon stor publik drog de knappast.

Först med gröna vågen i början av 1970-talet och dåtidens alternativa ungdomsrörelser blev det fart på dessa tillställningar. Jag minns en stämma i Ransäter 1974: det var många hippies i publiken och framåt natten kändes marijuanarök och stämningen blev woodstockartad. Likaså i Delsbo: de långhåriga killarna i Skäggmanslaget spelade för åhörare som var lika långhåriga och skäggiga själva.

Fram till nyligen fanns ingen skriven historik över svenska spelmansstämmor och deras utveckling under de hundra åren fram till 2006. Men nyligen kom en sådan – och dessutom mycket läsvärd och initierat skriven. Det är journalisten och riksspelmannen Peo Österholm som i den rikt illustrerade boken Buskspel (Gidlunds) berättar om ämnet, både ur historisk och musikalisk synvinkel. För alla som är det minsta intresserade av ämnet är detta en guldgruva.

Peo Österholm skriver kärleksfullt och ingående om folkmusikens utveckling under 1900-talet och konstaterar hur unika svenska spelmansstämmor är just genom det så kallade buskspelet, alltså det faktum att spelmän här träffas för att oorganiserat spela tillsammans och lära av varandra. Han är starkt kritiskt till vad han uppfattar som massmedias ointresse för denna musikgenre: ”en musikaliskt inkorrekt företeelse”.

Han behandlar också den delikata frågan i vad mån dragspel ska tillåtas på spelmansstämmor. Österholms skildringar växlar mellan lyriska beskrivningar från olika stämmor, med stark närvarokänsla, och temperamentsfulla utfall mot sådant som han betecknar som avarter inom den särpräglade stämmokultur som vuxit fram.

En inrättning som vidgat intresset för folkmusik på senare år är inrättandet av Folkmusikens hus i Rättvik. Nyligen visades där en nyproducerad film av Thomas Fahlander, ”Gubbstugan”, som ömsint porträtterar en grupp legendariska dalaspelmän, såsom Sparf Anders och Päkkos Gustaf, som träffas i en sportstuga för att repetera inför en konsert på ett hotell. Kontrasten mellan deras skröpliga yttre (flera är långt över åttio) och deras brinnande håg för fiolspel gör detta till en gripande filmupplevelse.

Efter varsin kopp morgonkaffe och rotmos spelar de tills förtrollningen är ett faktum: musik som en högre form av gemenskap.

OM VIOLINISTER

Redan under 1800-talet turnerade kända violinister världen runt och förförde publiken. Exceptionella violinsolister har alltid haft högt anseende inom musikvärlden – emellanåt ren stjärnstatus. Fritz Kreisler, Itzhak Perlman, David Oistrach och Isaac Stern ljuder ännu i många musikälskares minnen.
I dag finns en rad unga män och kvinnor som lever sina liv med fiolspel. 29-åriga amerikanskan Hilary Hahn är en av världens främsta på sitt instrument. Världsturnéer varvas med skivinspelningar. Hahn började spela fiol vid tre års ålder. Tolvårig debuterade hon som solist tillsammans med Baltimores filharmoniker, vars dirigent David Zinman då varit hennes mentor sedan hon var tio.
Violinen i modern mening tog form redan under renässansen och kom snart att bli de framväxande orkestrarnas främsta melodiinstrument. Att fiolen till skillnad från tidigare släktingar som viola da gamba saknade exempelvis band möjliggjorde bättre intonation i fler tonarter, dessutom tillät fiolen dubbelgrepp och större uttrycksfullhet i stråkföringen.
I århundraden har violinen haft en framträdande roll i såväl orkesterverk som inom kammarmusiken. Och förstås även inom folkmusiken.
Bland nutida unga violinister i världsklass kan nämnas holländska Janine Jansen (populär också bland tonåringar; ”Queen of downloads”), tyska Ann-Sophie Mutter, ryska Viktoria Mullova samt koreanskfödda Sarah Chang. Ur den lite äldre generationen: Dylana Jensen, USA, och Gidon Kremer, Tyskland.
I Sverige finns bland andra Tobias Ringborg, Cecilia Zilliacus, Christian Svarfvar, Daniel Röhn och Sara Trobäck; i Norge Henning Kraggerud (som jag hörde i ett fantastiskt soloframträdande med Svenska kammarorkestern), i Finland Pekka Kuusisto och Linda Lampenius (båda kontroversiella: Kuusisto för sitt sceniska utspel och sin odogmatiska syn på klassisk musik, Lampenius för sitt fotomodellande).
Den första unga violinsolist jag hörde i konserthussammanhang var Nilla Pierrou. Hon var i 20-årsåldern när jag som pojke hörde henne framträda med Norrköpingssymfonikerna, ungefär 1970. På den tiden var det inte alls lika vanligt med unga solister. Hennes spel grep mig djupt. Numera är hon bosatt i Dalarna och verksam som violinpedagog.
Över huvud taget har den svenska musikskolans utbyggnad, alltsedan 1960-talet, skapat en växande jordmån för duktiga solister. Antalet orkestrar och musikaliska utbildningsvägar har ökat markant. I Sverige finns dessutom den legendariska Kall-kursen för utvalda unga solister – varav åtskilliga senare blivit mycket kända (med jämtländska fjäll som fond har Joakim Svenheden, Nils-Erik Sparf och Mats Zetterqvist fått avgörande intryck; länge var det professor Sven Karpe som ansvarade för undervisningen).
Den unga violinsolist jag i dagsläget listar högst är Hilary Hahn (i likhet med många andra av dagens stjärnor har hon för övrigt en egen, påkostad hemsida; www.hilaryhahn.com). Jag hör henne nyligen spela Paganinis krävande violinkonsert nr 1 tillsammans med svenska radiosymfonikerna (Deutsche Grammophon, 2006) – och har svårt att beteckna insatsen som annat än mirakulös. En svävande lätthet parad med knivskarp precision i minsta detalj. Även de svåraste passager vindlar hon förbi med njutningsfull avspändhet. Inte undra på att all världens musikkritiker verkar kära ner sig. Ty hur kunna förhålla sig sval inför eld?
Häromåret visade svensk tv en dokumentär som följer henne tätt i spåren under ett intensivt turnerande. Filmen finns nu även på dvd: ”Hilary Hahn, A portrait” (Deutsche Grammophon, 2007); Se denna – och försök förhålla er neutrala till fenomenet Hahn, om ni kan! Hennes genuint musikaliska uttryck påminner för övrigt starkt om cellisten Jacqueline du Pré och hennes sprudlande naturtalang.

onsdag 18 november 2009

Sensommarafton med missionshuset från nordväst


Och här en bild mot läktaren



Här en interiörbild.
Det är alltså min förhoppning att missionshuset från och med 2010 ska kunna fungera som ett centrum för både kammarmusik och författarevenemang.
Akustiken i den stora församlingssalen är mycket god.
Ovanmyra missionshus är byggt 1878 och ligger naturskönt i den lilla byn Ovanmyra, 15 km norr om Rättvik, strax söder om Boda kyrka. Runtomkring utbreder sig milsvida utsikter ner mot Siljansbygden i sydväst.
Den gamla gudstjänstlokalen är i stort sett intakt sedan den senaste stora renoveringen, 1930, då det bl.a. byggdes en läktare.