onsdag 30 juni 2010

En helt sagolik barockmusikkonsert


med Händel & Purcell & Karin Frölén, sång & Benjamin Åberg, cembalo
STARKT!!!

måndag 28 juni 2010

En fantastisk konsert


i går kväll med systrarna Thorsell från Mora, Alfred Jimenez (vars nya verk för två violiner här uruppfördes!) samt Michaela Ottosson.

Kammarmusik, kammarmusik

och åter kammarmusik
= Ovanmyra missionshus denna vecka

söndag 27 juni 2010

Zornspelet 2010 har haft premiär - en blixtrande resa in i ett zornskt förgånget

S:t Mikaelsskolan, Mora, 26/6
ZORNSPELET
Manus: deltagare vid Zornspelskursen i Mora 1997/1998; viss omarbetning har gjorts av nuvarande ensemble
I rollerna: Marianne Martinsen-Persson, Linnéa Aronsson, Helene Lindh, Uwe Weigel, Agneta Justrell, Ewa Andersson, Lena Wikström, Vincent Bröms, Emma Gråd, Johnny Eriksson, Torbjörn Jonsson, Christoffer Willertz, Timmy Eriksson, Niklas Matsson, Anneli Persson, Peo Wennberg m.fl.
Musiker: Mia Eriksson, Alexandra Särström och Olle Nyberg
Regi: Andreas Stenback.


De senaste tjugo åren har jag besökt åtskilliga sommarteatrar – faktiskt alltför många, har jag i efterhand tyckt: föreställningarna har ofta varit otroligt segdragna och (dess värre) mestadels även med magert innehåll.

Men efter att ha varit på premiären för årets upplaga av Zornspelet (som jag tidigare inte sett) är det svårt att inte bli entusiastisk. Detta är snudd på trolleriaktigt: en så genomtänkt, välstrukturerad och välspelad föreställning i Mora! Varifrån kommer alla dessa enormt duktiga skådespelare och alla andra som är involverade i den ambitiöst upplagda föreställningen? Om det funnits en anrik teaterskola och ett sjudande teaterliv i Mora hade jag inte förundrats. Men nu är det ett mysterium! Ett sjuttiotal personer har gått samman och skapat något som ligger skyhögt över snittet för gängse amatörspel.

Pjäsen växte fram som en kollektiv prestation av en mängd deltagare vid en folkhögskolekurs i Mora, 1997/1998 – en skola som för övrigt var Anders Zorns skapelse.

Draget av kollektivpjäs återkommer tematiskt: här ges bilden av en konstnär vars vurm för hembygden resulterade i mycket som än i dag präglar samhället.

Zornspelet följer Anders Zorn från barndomen och långt upp i åren, speglar viktiga skeenden i hans liv och det låter även hustrun Emma och konstnärsvännerna ta plats på scenen. Dramaturgin är relativt platt: här följer snarare ett kronologiskt adderande av scener – av vilka dock somliga har drömspelskaraktär och kan innesluta andra; det gäller främst den magnifika slutscenen, som är genialisk – inte minst i sin oväntade final med dess låt-oss-odla-vår-trädgård-filosofi. En viktig fråga, som gott kunde ha accentuerats, är Anders Zorns tilltagande aversion mot experiment och moderna stilförsök: som konstnär blickar han gärna bakåt i tiden – man får känslan av en Gopshus-romantik som mänger sig in i skapandet. I Gopshus skulle det ätas på trätallrikar och levas på hedniskt vis.

Amerikanska rikemanssalonger och urgammalt vildmarksliv – vilken spännvid!

Jag läste någonstans att Zornspelet föddes som en protest. År 1994 hade det nämligen varit premiär för Gunnar Hellströms ”Zorn”, en film som folkhögskoleeleverna i Mora uppfattade som ytlig och orättvis; de ville istället lyfta fram Emma Zorn och parets gemensamma arbete i folkbildningens tjänst.

Regissör för årets upplaga av spelet är Andreas Stenback, ursprungligen från Leksand. Han har med säker hand ställt samman ett spel som blir till en lustfylld resa genom ett livsöde. Här finns en fluffig, teatral uppfinningsrikedom – som dock aldrig tippar över i teatralitet och ironi. Scenspråket är rappt, ofta förbluffande rappt, mycket av spelet lyser av både lust och intelligens. Kreativ enkelhet och elegans präglar scenlösningarna. Lägg därtill mycket duktiga musiker och goda sångarinsatser – det sammanlagda resultatet blir en blixtrande resa in i ett zornskt förgånget. Ett zornskt förgånget som består.

Kompakt och prisvärt musiklexikon

The A—Z of Classical Music
av Keith Anderson
(Naxos)

Det engelska musiklexikonet The A—Z of Classical Music har utkommit i en tredje, väsentligt förbättrad och rejält utvidgad volym. Det kompakta lilla lexikonet rymmer 930 sidor och domineras av utomordentligt välskrivna tonsättarbiografier – också de mycket kompakta. Därtill översikter om vad slags verk respektive tonsättare komponerat. Även helt moderna, mindre kända tonsättare ges utrymme (men hur kan detta lexikon som tar upp så många även svenska tonsättare utesluta Allan Petterson?). En fyllig avdelning med musiktermer etc. finns med – liksom en dubbel-cd med ett klingande urval ur musikhistorien. Men inte nog med detta: på köpet får man tillgång till lexikonets nätbaserade ”bonusområde”, med 15 timmars musik av lexikaliskt uppställda tonsättare; en del av verken kan även laddas ner (musikurvalet här är dock snävt och en smula nyckfullt). Sammantaget: ett mycket prisvärt, lärorikt och spännande musiklexikon – och utmärkt som komplement till den ocean av gratis musikhistoria som sökningar på youtube kan erbjuda.

fredag 25 juni 2010

Vivaldis fyra årstider i en både rebellaktig och ironiskt chic inspelning

Dvd: Elements/4 seasons
(Harmonia Mundi)

Barockmusikspecialiserade ensemblen Akademie für Alte Musik Berlin lanserade häromåret en ”koreografisk konsert” som nu ges ut i dvd-version och där ensemblen i samarbete med koreografen och dansaren Juan Kruz de Garaio Esnaola samspelar i ett högst egenartat projekt: evenemanget kan beskrivas som en blandning av konsert och dansteater; i grunden handlar det väl om ett försök att visualisera musik, dramatisera den. Här framförs Vivaldis Fyra årstider och barocktonsättaren Jean-Férys Les Élements. Dansare och musiker interagerar i en experimentbaserad konsert som kan beskrivas som bland det mest extrema som förevarit i branschen. Ibland är det rebellaktigt häftig teater à la Berlins Volksbühne, andra gånger så ironiskt chict att man får känslan av att detta är det postmoderna nittiotalets sista sceniska utandning. Det är spännande – men känslan av utstuderat experimenterande tar udden av själva kärnan: musikens oskuld.

Blixtrande lustfärd djupt in i Händels operavärld

Zürich-operan, 2007
Händel: Orlando
(Dvd, Arthaus Musik)

Det är lite förvånande, men likväl ett faktum: många av de modernaste, mest experimentella operauppsättningarna i dagens Europa finner man i de katolska, konservativa delarna i mellersta Europa: i södra Tyskland, Schweiz och Österrike. Ännu ett exempel utgör denna dvd (2,5 timmes speltid), som är en liveupptagning 2007 på Zürich-operan; en filmatisering av Jens-Daniel Herzogs iscensättning av Händeloperan Orlando. Det är fräckt, stylat och sofistikerat-urbant. Jag påstår inte att det musikaliska uttrycket har fördjupas i denna postmoderna ram – men kombinationen lekfullhet och djupt allvar skapar ändock en ny dimension – och med sångare som den serbiska kontraalten Marijana Mijanovic i titelrollen är det lätt att bli hänförd. Men också amerikanskan Christina Clark som Dorinda är ett stjärnskott – och tyske Konstantin Wolff som Zoroastro är också en fullträff. Lägg härtill den karismatiske barockkkännaren William Christie som dirigent för operaorkestern ”La Scintilla” (han dirigerar med antydande, eftertänksam gestik ungefär som den gamle mästaren i Andrej Wajdas ”Dirigenten”). Resultatet har blivit en blixtrande lustfärd djupt in i Händels operavärld (och musiken ljuder här just så dramatiskt-kärvt som den bör – för att inte fördunsta i smäktande romantik).

torsdag 24 juni 2010

Dalarnas enda kammarmusikfestival,

sommartid, sjösätts med start måndag.
En veckas kammarmusikvecka i Ovanmyra missionshus.

Modernistisk romantik på piano

Anna Christensson, piano
Henning Mankell: Solo Piano Works
(Phoenix Editor)

Unga Anna Christensson tolkar gärna samtida musik men har därtill intresserat sig för ganska bortglömda tonsättare; här utforskar hon Henning Mankells pianoverk. Mankell, farfar till vår tids kände författare med samma namn, levde 1868—1930 och komponerade inledningsvis i tidstypisk romantisk stil men övergick allt mer till ett klangligt experimenterande i impressionistisk riktning, mestadels med en lyrisk känslighet som samtidigt rymmer en viss nationalromantik. Mankells musik ger associationer till Liszt, Grieg, Stenhammar och Eric Satie. På denna dubbel-cd bjuds något så paradoxalt som modernistisk romantik – och Anna Christensson framträder genomgående med både skärpa och ödmjuk inlevelse.

onsdag 23 juni 2010

Baroque en masse!

Concerto Italiano, Sandrine Piau, Sara Mingardo: arior av Händel (Naïve
Capella Coloniensis, Emma Kirkby m.fl., Johann Adolf Hasse, Cleofide (WDR)
Capella Coloniensis, Emma Kirkby m.fl., Soprano Cantatas (Händel, Bach, Hasse) (WDR)
Boston Baroque, Vivaldi, Four Seasons (Telarc)
Akademie für alte Musik Berlin m.fl. medverkande, Telemann, Brockes-Passion (Harmonia Mundi)

Efter att åter ha sållat lite i strömmen av nyinspelad barockmusik vill jag börja med den helt underbara inspelning som Concerto Italiano gjort under ledning av en av Europas bästa dirigenter på området: Rinaldo Allesandrino (skivbolaget naïve). Och omgiven av två av kontinentens nu främsta sångerskor, underbara sopranen Sandrine Piau och kontraalten Sara Mingardo, bjuder han på denna cd på instuderingar ur en rad Händel-operor så man häpnar. Sittande vid stereon svävar jag in i ett parallellt, hisnande vackert universum.

Sopranen Emma Kirkby tillhör också stjärnskiktet bland barockoperasångare, även om hon i mitt tycke emellanåt kan låta lite gäll, eller kanske rättare: en smula skarpt konturerad. Det hindrar inte att hennes insatser i solokantater ur Johann Adolf Hasses 1700-talsopera Cleofide (idag nästan aldrig spelad) är utmärkta – där Capella Coloniensis medverkar liksom en rad andra sångsolister (WDR). Parallellt utges en cd där Kirkby/Capella Coloniensis och sopranerna Sophie Boulin och Isabelle Poulenard sjunger kantater för sopran och orkester av såväl Händel som Bach och Hasse (WDR). Musik mild som översinnligt morgonljus.

Från USA är barockmusikflödet mer begränsat, men nyligen kom en fin inspelning med Boston Baroque som (på tidstrogna instrument) framför Vivaldis Årstiderna men dessutom, och framför allt, ger ett sagolikt framförande av Francescos Geminianis Concerto Grosso nr 12. Om Vivaldi och Geminianis Concerto Gross nr 4 klingar ovanligt slätstruket så tolkas Geminiani nr 12 alltså betydligt mer temperamentsfullt; åtminstone en god del av dess potential realiseras.

Det bästa till sist: Telemanns Brockes-Passion med Akademie für Alte Musik Berlin och Rias Kammerchor under legendariske René Jacobs – som återigen överträffar sig själv. Telemanns sällan framförda passionsoratorium för solister, kör och orkester är minst i klass med Bachs Johannespassionen – men genomgående mer åt Händel- och operahållet. Dramatiken är stor, också musikaliskt. Och med så fina insatser som här är det svårt att inte bli rörd – och svårt att inte rekommendera denna gedigna produktion på dubbel-cd och med fylligt texthäfte (Harmonia Mundi).

måndag 21 juni 2010

Arvo Pärt med vördnad

Estniska nationalsymfonikerna, Estniska filharmoniska kammarkören, Tallins kammarorkester
Arvo Pärt, In principio
(ECM)

Nyutkomna cd:n ”In Principio” innehåller en rad av Arvo Pärts verk från 2000-talet; till de nyaste hör den kvartslånga orkesterkompositionen ”La Sindone” från 2005 och ”Für Lennart in memorian”, skriven 2006 för stråkorkester.

Den estniske tonsättaren Arvo Pärt, tidigare experimenterande 60-talsmodernist, skriver numera enbart djupt religiösa verk. Han framträder mer och mer som ett slags musikalisk apostel, där religiös andakt genomsyrar allt han skapar och där influenser från medeltida musik blir mer och mer tydlig, inte bara i verk som ”Stabat Mater” och ”Te Deum”. Ändå (eller kanske just därför) har Pärt vunnit inte minst unga åhörare, och jag minns själv hur han spelades på vart och vartannat Berlinkafé på 1990-talet.

Arvo Pärts signum är de långa, stråkdominerade musikaliska mattor som läggs ut i början av verken och kring vilka kompositören sedan väver vidare i långa, lyriskt böljande utvikningar, men där ett sakralt lugn dominerar. Men precis som hos närbesläktade Allan Pettersson ryms här också såriga utbrott och ett slags bultande mot existensens stängda port.

Såväl orkesterverken som körinslagen tolkas på denna cd med oerhörd inlevelse, ja nästan vördnad. Det är sällan man hör Arvo Pärt framförd så väl som här.

söndag 20 juni 2010

Bach ggr 4

Bach, Solo Cantatas (Harmonia Mundi), Bernarda Fink/Freiburger Barockorchester
Bach, The Essentials (Harmonia Mundi
Bach, Inventionen und Sinfonien (ECM), Till Fellner
Bach, The Well-tempered Clavier (Hyperion), Angela Hewitt


Inte kan man höra sig mätt på Bachs musik, och fantastiskt är det i vilken ström nyinspelningar väller fram på cd-marknaden. Här ett urval nya instuderingar.

Bachs solokantater finns i mängder av cd-inspelningar; i en av de senaste, utgiven på Harmonia Mundi, sjunger mezzosopranen Bernarda Flink nr 35, 169 0ch 170, tillsammans med välrenommerade Freiburger Barockorchester – som sedan länge tillhör division 1 vad gäller detta slags musik. Här bjuds ovanligt fria, emotionellt rörliga tolkningar; det är Bach ett intimt närljus av ovanligt slag.

För den som vill få en bred översikt över Johann Sebastian Bachs musikaliska uttrycksformer rekommenderas ”Bach, The Essentials”, en dubbel-cd, också på Harmonia Mundi, som samlat ett stort antal inspelningar med olika ensembler och artister till ett slags antologi, som ger hela tonsättarskapet i fågelperspektiv och mestadels med utmärkta tolkningar.

Österrikaren Till Fellner har redan kommit långt på sin karriär som solopianist och han har fått mycket beröm för inte minst sina Beethoven-inspelningar. På ECM utger han nu Bachs Inventioner och sinfonier samt en fransk svit, alltsammans på solopiano. Här klingar inventionernas sångbarhet ovanligt fylligt, eftersom Fellner spelar på ett modernt piano, vilket ger en mycket rikare klangverkan. Hans lätta, flödande stil gör att hans tolkningar hör hemma någonstans mellan Glenn Goulds mer precisa och Angela Hewitts mer emotionella Bachtolkningar.

Just Angela Hewitt är nog den i mitt tycke främsta bland dagens klaviaturspelare när det gäller just Bach. På Hyperion har nyligen utgetts en box med 4 cd-skivor, innehållande hela ”Das Wohltemperierte Klavier”, alltså 48 preludier och fugor – en otroligt rik musikalisk skatt Framförandet kan knappast göras mycket bättre än här. De två storheterna Bach och Hewitt ger sammantaget ett överväldigande intryck.

Ensemble Matheus m. Sandrine Piau och Philippe Jaroussky

Ensemble Matheus plus sångsolister
Vivaldi: La fida ninfa
(Naïve)

Fantastiske dirigenten Jean-Christophe Spinosi gör som vanligt storverk med italienska barockensemblen Matheus – och när han som här har en rad internationella sångsolister till hands när han ska spela in en nästan okänd Vivaldi-opera blir resultatet helt fenomenalt. Jag har sett en rad filmade avsnitt av denna instudering på youtube, kanske finns den också utgiven på dvd, men hur som helst: föreliggande dvd-box innehåller ett lysande framförande av denna opera i tre akter från 1732, tillkommen för att fira öppnandet av staden Veronas nya Teatro Filarmonico. Jag är förtjust i merparten av tolkningarna, frånsett en del utdragna recitativ – och inte minst i den avslutande instrumentala sinfonian, ”Tempesta di Mare”, som skildrar en storm; materialet bygger till stor del på Vivaldis violinkonsert, RV 253. Bland sångsolisterna fäster jag mig särskilt vid Sandrine Piau, Europas kanske underbaraste sopran, och kontratenoren Philippe Jaoroussky (som nyligen framträdde i Stockholm).

fredag 18 juni 2010

Konserten den 18 juni


med La Lipparella och Kristina Hammarström: fantastisk!

I kväll

blir det - anar jag - en fantastisk konsert i missionshuset.
Kristina Hammarström är helt enkelt en av Sveriges bästa sångare, och därtill med en ensemble högt meriterade barockmusiker är det upplagt för något alldeles extra.

torsdag 17 juni 2010

Händelarior skrivna till favoritsångare

Philharmonia Baroque Orchestra
Händel, ”Arias for” (arior som Händel skrev till sina favoritsångare)
(Harmonia Mundi)

För operaälskare som särskilt gillar arior men kanske inte lika mycket recitativen kan denna box med 4 cd-skivor vara ett fynd – och i synnerhet om operakärleken flammar lite extra inför Händel. Nicholas McGegan leder Philharmonia Baroque Orchestra (bra spel, men inget överdåd) genom ett brett urval arior. Föreliggande urval är baserat på sådana arior som Händel skrev direkt för sina favoritsångare och är hämtade från många av hans operor, både kända och okända. Sångsolisterna sjunger på varsin cd: sopranen Lisa Saffer, mezzon Lorraine Hunt (alla sångare är mycket bra, men Hunt har en mörk sensuell lyster som ger extra nerv), kontratenoren Drew Minter samt basen David Thomas.

onsdag 16 juni 2010

Vivaldi för alla smaker

Modo Antiquo, solister Romina Basso, mezzosopran, Paolo Pollastri, oboe, Enrico Casazza, violin, och Bettina Hoffmann, violoncell.
Vivaldi, “New discoveries”
(Naïve)

Det är klart att det finns både toppar och dalar – och även vida slätter däremellan – när man som skivbolaget Naïve tar sig för att spela in alla de 450 Vivaldiverk som finns arkiverade på universitetsbilioteket i Turin. Men det är fantastiskt att efterhand få en så breddad bild av Vivaldi som denna ambitiösa utgivningsserie efterhand förmedlar. Den aktuella volymen speglar mycket väl denna bredd. I första spåret möter extatiskt yra violiner och Romina Bassos nästan maniskt starka mezzo: man får känslan av att befinna sig i ett nattligt Venedig, mitt i värsta karnevalsyran. Senare kommer lugnare partier – och sammantaget träder här fram en Vivaldi som tycks ha något att ge nästan alla smaker. Och här alltså med en ensemble och solister som spelar med en intensitet som man kanske måste passera Alperna för att få höra.

tisdag 15 juni 2010

Mozartritt med för strama tyglar

Kungsbacka pianotrio (Simon Crawford-Philips, piano, Jesper Svedberg, cello, Malin Broman, violin)
Mozart: pianotrios K 542, 548 och 564
Naxos)

Kungsbacka pianotrio består av hängivna kammarmusiker som sedan åtskilliga år skapat sig ett namn som en utomordentligt duktig ensemble. Jag har flera gånger blivit närmast hänförd när jag hört dem konsertera. Inför dessa Mozarttolkningar har jag dock svårt att känna hänförelse. Alltsammans görs visserligen – strikt sett – klanderfritt, men jag saknar den där avspända, lite fluffiga elegans som riktigt bekväma Mozarttolkare kan kosta på sig. Det känns kort aningen anspänt; jag får känslan av musikalisk mozartritt med allt för strama tyglar. Förvisso spelar trion njutbart – men jag saknar det där lilla extra.

söndag 13 juni 2010

Text från affisch om kommande konserter

* OVANMYRA MISSIONSHUS *

18 juni kl. 19: Kristina Hammarström, mezzosopran, och barockmusikensemblen La Lipparella.
Kristina Hammarström, en av Sveriges mest etablerade sångerskor, ofta engagerad vid ledande europeiska operahus (exempelvis Staatsoper Berlin och Bastiljoperan i Paris), kommer till Ovanmyra. Förra året debuterade hon på La Scala. Hon har haft stor framgång även på inhemska scener som Stockholmsoperan och Drottningholms slottsteater.
Stockholmsgruppen La Lipparella består av Eva Lindahl, violin (tidigare i radiosymfonikerna, nu frilansare och emellanåt konsertmästare i Drottningholms barockensemble); Peter Söderberg, luta (specialiserad på tidig musik); Kerstin Frödin, blockflöjt (en av Sveriges mest efterfrågade på detta instrument) och Louise Agnani, gamba (frilansmusiker, bl.a. i Drottningholms barockensemble).
Programmet bjuder på 1500- och 1600-talsmusik: Cipriano de Rore, Dario Castello, Pierre Sandrin och italienaren Girolamo Frescobaldi…

20 juni kl. 19: Christina Högman, sopran, Nils-Erik Sparf, violin, Mats Jansson, piano.
De två senare framför Beethovens Kreutzersonaten; dessutom sjunger Christina Högman (till pianoackompanjemang) romanssånger av Brahms och av årets jubilarer: Schumann, Chopin, Mahler och Wolf… Rättviksbördige Nils-Erik Sparf, som varit konsertmästare i både stockholmsfilharmonikerna och Kungliga hovkapellet, leder numera Drottningholms barockensemble. Hans tolkning av Vivaldis Årstiderna har sålt i nästan osannolika 200 000 exemplar och utsågs av en musiktidning till den bästa versionen någonsin. Mats Jansson, en av Sveriges främsta pianister, har turnerat världen över. Christina Högman har framträtt på många olika scener och i många olika sammanhang; oratorier, opera, romanser och kammarmusik. Efter ett flerårigt engagemang vid Staatsoper Hamburg har hon gästat en rad europeiska scener samt t.ex. Drottningholmsteatern, Kungliga Operan och Folkoperan.

Drömskt men sockrat

Paula Gustafsson, cello, Dan Evmark, piano samt ensemble från Göteborgssymfonikerna
Dan Evmark, ”Silent dreams”
(Naxos)

Jag kommer att tänka på Lars Tillings musik när jag hör Dan Evmarks mjukt melodiska, lite vemodigt skuggade ”tysta drömmar”. Och visst finns här också starkt släktskap med den lite drömske jazzpianisten Lars Jansson och Björn J:son Lindhs svärmiska svårmod. Paula Gustafssons underbart varma cellospel och Dan Evmarks avslappnade piano kombineras med en kammarmusikaliskt hopsatt ensemble från Göteborgssymfonikerna. Detta är musik att varva ner med. Det är hela tiden vackert, tämligen populärmusikaliskt baserat, och någon gång rätt nära gränsen till det könlösa, lite utslätade. Evmark liksom slingrar sig fram mellan något artificiellt, sockrat, och en mer naken, bekännande öppenhet.

lördag 12 juni 2010

Spelglädje blir lyssnarglädje

Verena Fischer, flöjt, Klaus-Dieter Brandt, barockcello, Léon Berben, cembalo
Johan Helmich Roman: Twelve Flute Sonatas
(Naxos)

Johan Helmich Romans tolv flöjtsonater är ungdomligt ljusa, dessutom tydligt färgade av kompositörens beundran för Händel (Roman hade ju till och med spelat med i Händels orkester innan han kom till Sverige). Denna sprudlande lätta och vackra kammarmusik ingick i Romans ambition att tillhandahålla relativt lättspelade verk för svenska amatörmusiker. Varje sonat består av sex satser – men även om variationsrikedomen är stor blir intrycket efterhand något enahanda. De tre tyska musiker som svarar för denna fina instudering förmedlar stor spelglädje och uppvisar detaljrikt och noggrant spel. Spelglädjen blir även lyssnarglädje.

torsdag 10 juni 2010

Mellan mörka virvlar och det salongsfähigt galanta

The Florestan Trio (Susan Tomes, piano, Anthony Marwood, violin, Richard Lester, violoncell)
Joseph Haydn: 4 pianotrios
(Hyperion)

Nämn “Florestan-trion” i kammarmusikkretsar och många blir alldeles saliga. Denna brittiska ensemble är världens kanske bästa pianotrio och har ett grundmurat gott rykte, där tolkningarna av traditionell kammarmusik dominerar. De tre högt meriterade musikerna spelar inte bara fenomenalt tätt tillsammans utan också med en expressivitet som gör deras inspelningar till stora musikupplevelser. Så också i dessa mångfacetterade verk: här möter den evigt unge Haydn, med verk växlande mellan det sprudlande lätta och det tungt allvarliga; i återkommande spänningsfält mellan mörka virvlar och det salongsfähigt galanta.

Haydn var länge var anställd hovmusiker hos den stormrike fursten Esterházy. När hans arbetsgivare dog reste han 1791 till London. Han gav pianolektioner åt en änka, som han förälskade sig i och sedan tillägnade dessa verk – som nog måste betecknas som bland det mest yppiga inom hela den klassiska kammarmusikrepertoaren. Här finns kort sagt en ovanlig subtilitet i det musikaliska uttrycket. Det är en fantastisk upplevelse att höra Florian-trion med så hängiven intensitet tolka denna ”kärleksmusik”.

onsdag 9 juni 2010

En pärla till inspelning

London Symphony Orchestra
Solist: John O’Conor, piano
Ludwig van Beethoven: Pianokonserter, nr 2 och 5
(Telarc)

Beethovens andra pianokonsert är mer regelmässigt klassicistisk än den senare nr 5. Dock finns tidiga romantiska drag redan i pianokonsert nr 2, vilket tydligt framgår av en så subtil tolkning som John O´Connors, som här spelar med en poets känslighet. Och när han drar ner tempot i Adagiot får han samtidigt fram den där typiska arkitekturen som ger Beethovens figurationer ett så avklarnat klassiskt intryck. Och däremellan: svärmiska melodier som pekar fram mot högromantiken. Londonsymfonikerna leds av Andreas Delfs och spelar med återhållen intensitet. Alltsammans är väl balanserat och grundligt instuderat. En pärla till inspelning.

Lustspelssäsongen igång!

På senare år har det blivit mäkta populärt runtom i Sverige att iscensätta bygdespel av olika slag - ofta baserade på verkliga händelser och med skådespelare föreställande personer som tidigare levat i trakten. ”Dramatiserad lokalhistoria”, skulle man också kunna kalla fenomenet.

Länge var det bara ”Värmlänningarna” och liknande 1800-talsklassiker som spelades; men från och med 1980-talet drog en lustspelsväckelse genom landet och antalet sommarteatrar exploderade. Ett av de tidiga startskotten var när Dramaten med buller och bång år 1988 satte upp Vilhelm Mobergs folklustspel Marknadsafton (föreställningen inleddes med att Solveig Ternström satt och mjölkade en ko utanför Dramaten-huset).

Lustspelet ”Herrgårdslif” på Högbo bruk utanför Sandviken kan inräknas i den under senare år snabbt växande mängd svenska sommarspel som på olika sätt söker levandegöra episoder ur den oftast lokala historien. Jag har på sistone sett en rad liknande pjäser; bl.a. ”Patron Hedengren på Riseberga” (Närke) och ”Patronerna på Alkvettern” (Värmland; 80 medverkande).

Må vara att Per-Ola Björklunds lustspel om livet på Högbo bruk på 1860-talet nog rör sig i relativt fiktiva rymder, men till stor del påminner iscensättningen faktiskt om just friluftsteatern vid Alkvetterns herrgård – inte minst eftersom även Björklund tryfferat berättelsen med en hel del sång- och dansnummer (vilket samtidigt lättar upp de ibland lite mekaniskt adderade scenerna).

Lustspel kan annars ofta vara en påfrestande sak, och när som här titeln dessutom stavas med ”f” var jag beredd på det värsta. Ganska snart stod det dock klart att detta är en föreställning som på ett förtjänstfullt sätt lyckats undvika en alltför gropig pekoral-färd genom pärlbandet av scener.

Per-Ola Björklund har regisserat en föreställning som på ett lyckat sätt drar fördel av herrgården i fonden och där hästdroskor kommer farande från allén till höger och över grusgången fram till entrén; dessutom är inslagen med blåsorkester, körsång och solosång uppfriskande och över huvud taget agerar artisterna väl. Och inslagen av professionella skådespelare stagar upp spelet.

Tomas Bolmes brukspatron är möjligen en smula statuarisk, men emellanåt påminner han faktiskt om Edvin Adolphson när denne var som bäst. Och Elisabeth Nordkvist-Bolme som hustrun har ett bett i repliken som får mig att minnas Margareta Krook.

Lustspelet om Högbo bruk handlar om patron Järnsparre och om maktkamp mellan industrier men också om förvecklingarna kring dotterns bröllop (musikalartisterna Sandra Caménisch och Peter Malmrup gör de unga älskande med uppfriskande fräschör). Inslagen som rör den gryende arbetarrörelsen förblir underordnade – ungefär som när patron avbryter en knorrande arbetare och i stället ger order om ”Musik”!

Sammanfattningsvis oväntat sevärt, även om en pjäs som denna huvudsakligen har förströelsekaraktär. På grund av praktiska skäl kunde jag inte se hela den tre timmar långa föreställningen, men mitt huvudintryck är ändå: ett lustspel med en hel del lust i.

tisdag 8 juni 2010

Crusell + Fröst = mycket bra

Göteborgssymfonikerna
Solist: Martin Fröst, klarinett
Bernhard Henrik Crusell: klarinettkonserter 1—3
(BIS)

Bernhard Henrik Crusell, från 1793 klarinettiskt i hovkapellet, blev efterhand – och med all rätt – en europeisk berömdhet. De tre klarinettkonserterna, som här ges tillbörlig virtuos glans av Martin Fröst, är vackra och spännande. Stilistiskt är det lätt att associera till såväl Mozart som Beethoven. Här bjuds musik som rotad i en wienklassicistisk tradition frimodigt beger sig på romantiska strövtåg. Göteborgssymfonikerna spelar galant under Okko Kamus ledning, och tillsammans med Frösts engagerade solistspel blir detta sammantaget en stor musikalisk upplevelse.

Inbjudande pianotolkningar

Maria Verbaite, piano
Musik av Schubert, Chopin, Grieg m.fl.
(Sterling)

16-åriga Maria Verbaite, ursprungligen från Litauen men uppvuxen och bosatt i Stockholm, visar med denna sin första cd-skiva ett artisteri på förbluffande hög nivå. Brådmogna talangen Maria Verbaite imponerar inte bara tekniskt: hennes inbjudande tolkningar demonstrerar också en anmärkningsvärd gestaltningsförmåga. Här bjuds charmerande framföranden av genomgående romantisk musik, som via denna sextonåriga musiker klingar mer ungdomligt än på länge.

måndag 7 juni 2010

Pöntinen, Thedéen och Nashensemblen med fina Brahmstolkningar

Roland Pöntinen, Torleif Thedéen: Brahms sonatas (BIS)
The Nash Ensemble: Brahms, The String Quintets (Onyxclassics)
The Nash Ensemble: Brahms, Pianokvartett nr 2 + Klarinettrio (Onyxclassics)

I ganska många kammarmusikaliska högtidsstunder jag minns från de senaste femton åren har Roland Pöntinen eller Torleif Thedéen medverkat; ibland – som här – tillsammans. Båda är fullständigt hängivna den musik de framför och dessutom fungerar samspelet oerhört väl. När jag hör dem i dessa tre Brahms-sonater tycker jag mig uppleva ett slags fulländning. De river upp jord och himmel, de lyssnar, de uttrycker, de brottas titaniskt med dessa verk. Mycket bättre kan det knappast bli.

Nashensemblen, en av Storbritanniens främsta inom kammarmusikområdet, har på sistone utgett två utomordentliga inspelningar; på den ena tolkas Brahms första och andra stråkkvintetter. Malin Broman, känd för sina insatser inom Kungsbacka pianotrio, är en av violinisterna. Spelet är frejdigt och livfullt, på mycket hög nivå, dock saknar jag emellanåt en riktigt varm emotionalitet. På den andra skivan, med Brahms klarinettrio i a-moll och pianokvintett nr 2, finner jag just detta: den där extra knivsudden känslighet som fulländar alltsammans. Richard Hosfords klarinett och Ian Browns piano får det att flamma till i den brahmska melankolin. En alltigenom ytterligt njutbar skiva.

Vad ska hända med Dalhalla?

År 2003 skrev jag i en tidningsartikel: ”För att råda bot på sviktande framtidstro i det inre av Bergslagen vill 'Stiftelsen Kulturcentrum Ljusnarsberg' medicinera bygden med – opera. Ett gammalt sågverk nordväst om Kopparberg har inköpts och skall byggas om till en internationell sommarscen för opera och konserter, med plats för 1 000 åskådare och med café och restaurang. Lördagens invigningskonsert gav en försmak om vad som väntar i den oerhört rymliga byggnaden, belägen vid stranden av den milslånga Ljusnaren, en sjö som kantas av böljande 400-metershöjder i fjärran. Det är svindlande vackert, men på det där kärvt nordiska viset. Stiftelsen, med operasångaren Sten Niclasson i spetsen, är i full färd med att i norra Örebro län skapa ett scenrum som kan komma att bli minst i klass med Dalhalla.”

Fem år senare hade Opera på Skäret blivit ett framgångsrikt operacentrum medan Dalhalla kommit på dekis. Jag skrev 2008 i Dala-Demokraten: ”Det var en gång en välkänd operascen som hette Dalhalla… Det gamla kalkbrottet iordningställdes för opera, men just denna genre prioriteras knappast av nuvarande ledning. Endast fem operaföreställningar vankas i år. Men 15 kilometer söder om Dalarna, vid sjön Ljusnaren utanför Kopparberg, där satsar man minst dubbelt upp på opera. Nystartade Opera på Skäret har redan blivit landets kanske största operafestival. Dalhalla med sin världsomtalade akustik redan akterseglat av ett gammalt sågverk i Västmanland?”

Dalhallas grundare, Margareta Dalhalla, höll med. Som huvudskäl till att rättviksscenen hamnat på efterkälken angav hon följande: ”Opera på Skäret har en professionell konstnärlig ledning med en tydlig målsättning.” Dellefors konstaterade att den sydliga arenan gör egna produktioner och att marknadsföringen sköts av ”initierade personer”.

Innevarande säsong, 2010, är läget följande: Dalhalla ger två (två!) kvällar med opera (förra årets Trollflöjten); Opera på Skäret ger tio (la Boheme) plus tre kvällar med operasångare plus tre kvällar med ”operapubar” plus en veckolång masterclass i operasång.

Trots att Dalhallas ledning nästan helt mönstrat ut opera ur repertoaren framhäver man stolt på sin hemsida: ”Bland världens operascener tillhör Dalhalla de mest fascinerande. Magazin Festspiele i Wien värderar regelbundet utomhusarenor i världen och Dalhalla bedömdes ligga på fjärde plats i 2006 års ranking.” På sin webbsida skriver man också: ”Operaföreställningarna framhäver Dalhallas bästa sidor.” Jaså? Men varför satsar man i så fall inte på anläggningens bästa sidor?

Det går inte ihop – lika lite som de motsägelsefulla huvudlinjerna i Håkan Ivarssons debattartikel. Å ena sidan säger sig Dalhallas vd vara stolt över vad man åstadkommit; å andra sidan beskriver han en situation där man nu befinner sig vid ruinens brant.

Jag ringer upp Margareta Dellefors: Vad råder du Dalhallaledningen att göra i nuvarande läge? ”Jag skulle då råda dem att börja från början, att ta upp den målstrategi jag beskrivit i min bok.”

Hur kan Opera på Skäret producera så mycket opera trots mindre bidragspengar än vad Dalhalla får?

För det första: Det krävs kompetens, och ett besjälat operaintresse, för att skapa en levande operascen. Och det krävs en tydlig vision! Vad som förundrar mig är att Dalhallas sekretariat tydligen kostar tio miljoner årligen, med flera årsanställda. Årsanställda!? Det finns anledning att syna rimligheten i dessa administrationskostnader.

Dalhalla har på senare tid mer eller mindre bedrivit utpressning gentemot bidragsgivare: Får vi inte si och så många miljoner, blir det ingen opera!

Jag läser på Dalhallas hemsida att EU under åren 2009—2010 bidrar till ”investeringsprojektet Dalhalla – skapande av en internationell operascen”. Va? Ska EU tillföra pengar i ett läge där ledningen håller på att fasa ut operagenren ur utbudet?

Precis som Stefan Johansson tror jag det vore bra om Dalhallas ledning (och det behövs en ny sådan!) mer renodlat satsar på opera och klassisk musik, men gärna också på körsång och uppvisningar med spelmanslag och folkdansare. Men Robert Wells, rock’n roll, packmopeder och julmarknader – dylikt kan förpassas till sedvanliga folkparker. Använd Dalhalla för den sortens evenemang det en gång skapades. Och begränsa utbudet till några juli- och augustiveckor. Skapa samarbeten med svenska operaproducenter, ordna en nordisk festival för symfoniorkestrar, förlägg nordiska körfester och sångartävlingar till Dalarna! If there is a will, there is a way.

Opera på Skäret har, till skillnad från Dalhalla, en vision. Med stiftelsens egna ord: ”Opera på Skäret vill årligen arrangera en operafestival med egna produktioner för en nationell och internationell publik. Hög konstnärlig kvalité på föreställningar och kringarrangemang samt en blandning av unga och erfarna artister skall ge föreställningarna lust och energi. Kurser för sångare och instrumentalister gör att även ungdomar söker sig till Skäret, både som publik och utövare. Visionen inbegriper också skapandet av regional operaverksamhet i Örebro län, och opera för barn och ungdom.”

På Dalhallas kommandobrygga har man under senare år tagit ut en ny kompassriktning. Den ursprungliga idén om det gamla kalkbrottet som en scen för opera och konstmusik har fått ge vika. Jag ser framför mig en arena som kommer att bli centrum för rockmusik, nycirkus och cruising-fester. Dalhallas ledning låter Dalhalla driva i riktning mot den sortens jippon. Få röster hörs mot en sådan utveckling – och därför tror jag allt mindre att den går att hejda.

Tjajkovskij som Dostojevskij och Proust

Yefim Bronfman, piano, Gil Shaham, violin, Truls Mörk, cello
Tjajkovskij: Pianotrio i a-moll, opus 50
(Canary Classics)

Tjajkovskijs magnifika pianotrio i a-moll från 1880 måste vara ett av kammarmusikens absoluta främsta verk. Den mångfacetterade, episkt anlagda kompositionen, fylld av förgreningar och sammanlänkande passager, består av 14 satser och brukar ta uppemot en timma att framföra. Med internationella kammarmusiker på denna elitnivå blir resultatet häpnadsväckande bra. Jag har lyssnat på denna skiva flera månader och blir bara mer och mer gripen. Det är musik som i rikedom kan mäta sig med Prousts eller Dostojevskijs romaner och där man bara hör mer och mer, ju mer man lyssnar. Bland musikerna fäster jag mig inte minst vid Oslobaserade Truls Mörks passionerade spel.

söndag 6 juni 2010

Skuggkantade, lättflytande löpningar med Martin Sturfält

Martin Sturfält, piano
Wilhelm Stenhammar: Sensommarnätter, två pianosonater, tre fantasier
(Hyperion)

Den kanske mest kända Stenhammarkompositionen på denna cd, som f.ö. utgör en fin ingång till kompositörens lyriska pianomusik, är nog inte Sensommarnätter utan den första av Tre fantasier, opus 11, med dess Wilhelm Petterson-Bergeraktiga solljus blandat med skuggkantade, lättflytande chopinska löpningar. Och unge Martin Sturfält – faktiskt en av våra främsta pianister – tolkar såväl pianosonater som drömska sensommarnätter och de självlysande lyriska fantasierna med en inlevelse och en känslighet i anslaget som djupt imponerar. Ungdomlig dramatik, visst, men också klara linjer i spelet.

lördag 5 juni 2010

Penderecki med Warszawafilharmonikerna

Warszawafilharmonikerna
Cellosolister: Ivan Monighetti, Arto Noras, Rafal Kwiatkowski
Krzysztof Penderecki: Verk för cello och orkester
(Naxos)

Den polske tonsättaren Penderecki, född 1933, befann sig länge bland avantgardets förtrupper; numera betecknas han som postromantisk traditionalist. Hans senare verk karakteriseras förvisso av enklare tilltal och en tydligare vilja att beröra. Här bjuds två exempel på den senare Pendereckis verk: dels ett concerto grosso för tre celli och orkester (2000), dels ett largo för cello och orkester (2003). Båda verken är hyperspännande! Raffinerad klangverkan och stor dramatik, helt i Allan Petterssons anda. Som intressant jämförelsematerial en sonat för cello och orkester från tonsättarens avantgardistiska ungdom: sonat för cello och orkester från 1964. Warszawasymfonikerna är som vanligt underbara, och de tre solisterna på denna inspelning också mycket bra.

fredag 4 juni 2010

Intryck från en försommarresa i Ruhr-området








Slår man på Ruhrområdet i Bonniers konversationslexikon från 1951 kan man på bifogade karta se ett sex gånger fyra mil stort konglomerat av stadsbebyggelse… Texten berättar: ”Ruhrområdet har främst tack vare sina kolfyndigheter utvecklats till ett av världens främsta järn- och stålindustriområden. Den mesta malmen importeras från Frankrike, Spanien och Sverige och fraktas sjöledes till R.; viktigaste trafikleder äro Rhen samt vissa i Mittellandkanalen ingående sträckor. R:s största hamn är Duisburg. Under andra världskriget utsattes R. för förödande allierade anfall.”

Ruhrområdet var under 1800- och 1900-talen Europas – för att inte säga hela världens – industriella centrum. Från 1970-talet började en snabb tillbakagång. För femtio år sedan fanns 500 000 gruvarbetare; i dag återstår 5 000. De kvarvarande gruvorna läggs ner om några år. Merparten av den tunga industrin har försvunnit (störst idag är Thyssen-Krupps hypermoderna stålverk i Duisburg, med 5 000 arbetare). Kolröken, som förr svepte in hela landskapet och gjorde grönskan grå, är borta. Satsningen på vindkraft och solceller är massiv.

När man på 1920-talet skulle fotografera Kruppverken i Essen fick fabrikerna först stå stilla några dygn, så röken skulle hinna skingras. Ännu på 1980-talet hängde man inte ut tvätt i dessa trakter. När jag från 15:e våningen på Maritim Hotel i Gelsenkirchen blickar ut över centrala Ruhrområdet ser jag mest grönska och knappt en enda skorsten…

År 2010 är denna del av Nordrhein-Westfalen europeisk kulturhuvudstad – och en ny framtidstro spirar. Det kan behövas: befolkningsutvecklingen har länge varit negativ (Essens befolkning har minskat med hälften), utflyttningen är stor och arbetslösheten hög. De gamla industribyggnaderna har förvandlats till utställningshallar, teatrar och museer. Näringslivet utvecklas i riktning mot miljöteknik, logistik och servicenäringar. Det strategiska läget (60 miljoner människor bor inom en 25-milsradie från Essen!), tillgången till arbetskraft samt låga fastighetspriser har gynnat omdaningen.

*

För snart hundra år sedan reste den blivande nobelpristagaren Eyvind Johnson till Ruhrområdet; han berättade om sina intryck i resebrev till svenska tidningar.

Den 18/4 1922 beskriver Johnson i Norrländska Socialdemokraten ankomsten till Ruhrområdet: ”Någon, jag minns ej vem, har kallat dessa områden för helvetets förgårdar. Jag har ej riktigt förstått det förrän jag såg fabriksfälten, gruvfälten, hyttorna och ugnarna, som är utsådda över områden på tiotals mils omkrets. Tåget rusar genom, som om det hade rädsla för att stanna – eller som om bankdirektionen ville förskona resande från att se för mycket av det tjugonde århundradets proletärinferno. Sträckan Dortmund—Mühlheim är en skog av fabriksskorstenar. Det är en beklämmande syn… Så börjar de stora gruvfälten där kung Stinnes och kejsar Thyssen hämtar sitt kol. Svart – svart – svart… Man andas förpestad luft.”

Och besöket i Oberhausen (NSD 6/5 1922) gör honom beklämd: ”Jag har aldrig, icke ens i Berlins apachekvarter, sett så många berusade, dödfulla, skrålande, spyende människor på en gång som i Oberhausen. Det är för en socialist mycket nedstämmande. Men förklaringsgrunden ligger nära till hands. Man vill ’lätta sinnet’ från stadens svarta stämning /- - -/. Gruvorna har satt sin prägel på staden. Vart man tittar reser sig de höga uppfordringsverken, jätteskorstenarna, jätteslagghögarna, skymmande, stängande väg för blicken. Och ständigt ligger den giftiga kolröken och den stekande svavelångan likt en mörk slöja över allting. Och i denna giftrök har den nuvarande generationen vuxit upp. Därför är också dödligheten, särskilt bland barnen, mycket stor och varannan individ ser ut att vara tuberkulös. Frukt av den moderna industrialismen…”

Slutklämmen lyder: ”Staden lever bokstavligt och allegoriskt talat på kol, i kol, av kol och under kol. Den är en dyrbar pärla för industrimagnaterna, en rikedomskälla för landet och en tung, mörk förbannelse för dem som gräver fram skatterna ur underjorden; de där nere i det eviga mörkret.”

*

När jag några försommardagar 2010 besöker Ruhr minns jag Johnsons ord. Men nu är det som om ”förbannelsen” släppt – ungefär som i Astrid Lindgrens Mio min Mio, där mot slutet mörkrets makter ger vika: grönskan och framtidstron återkommer…

Jag följer med på en flera mil lång cykeltur längs floden Ruhr – med ett landskap så pastoralt att jag tänker på Heines ”Im wunderschönen Monat Mai”. Är detta Ruhrområdet? Vi passerar porlande forsar och näktergalssång och helgmålsringning från bykyrkor... Naturen är som en Caspar David Friedrich-målning.

Guiden ler belåtet: ”När jag berättar för folk i andra delar av Tyskland att jag ska semestra i Ruhr invänder de: Det är väl inget att semestra i!”

Förr transporterades malm och kol längs floden – nu ser jag bara betande kor, kanotister, sportfiskare... ”Detta är det nya Ruhr!” utropar guiden uppsluppet och sveper före mot utvärdshuset nära medeltidsstaden Hattingen. Mot söder sträcker sig skogklädda höjder med nyrustade vandringsleder.

På informationsfilmen ”Ruhr 360 grader” i rundbion i museiområdet Zollverein återkommer bilden av glada, framåtblickande människor, lysande av framtidshopp. Det är som om budskapet systematiskt måste hamras in: Ruhrområdet motsvarar inte längre fördomarna.

När jag reser runt mellan de slitna, lite ruffiga städerna associerar jag ofta till det inre av Bergslagen, som ju förr var ett slags Ruhrområde och där det idag pågår en liknande omdaningsprocess pågår, om än inte lika spektakulär.

*

Tidigare har samarbetet mellan de 53 städerna i regionen varit dåligt – vilket kulturhuvudstadsåret försöker ändra på. Mängder av samarbetsprojekt har initierats.

Totalt erbjuds ett oerhört utbud: 1 000 industriminnesmärken, 200 museer, 120 teatrar, 100 konserthallar, 250 festivaler och mässor… Gruvområden har blivit badanläggningar, äventyrsparker, amfiteatrar (en av dem liknar Dalhalla!), gasklockan i Oberhausen är numera en jättelik utställningshall, och i gamla siloanläggningar i Dusiburg (Europas största inlandshamn) tar ett av Europas främsta konstmuseer form: Museum Kuppermühle (med bl.a. fantastiska Anselm Kiefer-verk).

”Förändringar genom kultur – kultur genom förändringar” lyder mottot. 2010 bryter man kultur, inte kol. Ett av de gamla industriområdena, Zollverein Essen, har tagits upp på UNESCO:s världsarvslista. En verklig toppattraktion är Folkwang-museet i Essen, med en av kontinentens förnämsta samlingar av 1900-talskonst (museet beskrevs 1932 av en amerikanske konstvetare som ”världens vackraste”, men konstverken skingrades sedan nazisterna inlett sin ”Entartete Kunst”-kampanj). Slottsmuseet i Oberhausen rymmer en fascinerande konstsamling på temat arkitektur och trädgårdsstäder (Oberhausen byggdes ursprungligen som en av Europas första ”gröna” städer). Jag ser foton av Oberhausen som det såg ut på Eyvind Johnsons tid och ända fram till 1980-talet. Numera är vidsträckta områden rivna. Staden har genomgått en fullständig metamorfos och i centrum finns ett av världens största shoppingcentra, med 200 affärer, och rader av restauranger längs ett stråk vatten.

Den 18 juli kommer en av Europas mest trafikerade motorvägar, tvärs genom Ruhrområdet, att stängas för biltrafik: i stället ska det bli gatufest, med ett 60 kilometer långbord!

Med färjeförbindelsen Göteborg—Kiel ligger Ruhrområdet bara 4—5 timmars tågresa bort. Kulturhuvudstadsåret bjuder upp till årslång fest.

onsdag 2 juni 2010

En poet från Ovanmyra

Jones Erik i Ovanmyra skrev i mitten av förra århundradet en volym som Jerk Werkmäster illustrerade så här fint.

Neruda, lite dimmigt skimrig

Parnassi Musici, Sergio Azzolini, fagott
Johann B G Neruda: fagottkonsert + 4 triosonater
(cpo)

De inledande triosonaterna nr 4 och 5 av denne tjeckiske kompositör, död 1780, är typisk högbarock, men i långa stycken rätt karaktärslös, egendomligt stillastående mitt i all melodisk rörelse. Emellertid: när det sedan är dags för Nerudas fagottkonsert blir det med ens både spännande och vackert. Neruda, som efter framgångar som violinist blev konsertmästare för hovorkestern i Dresden, skriver musik i aningen tillrättalagd stil. Det lunkar på, utan större överraskningar. Den italienska ensemblen, som spelar på tidstrogna instrument, gör säkert vad de kan – men triosonaterna är och förblir svåra att utvinna överraskningar ur. Fagottkonserten i C-dur, lite dimmigt skimrig och med duktig italiensk solist, förblir höjdpunkten.

tisdag 1 juni 2010

Drivande mörka skuggor med Pilsens filharmoniker

Pilsen Philharmonic Orchestra, Carl Peterson, piano
Friedrich von Flotow: pianokonsert 1 + 2
(Sterling)

Av dessa båda romantiska konserter för piano och orkester är den andra, i a-moll (1831), den mest drabbande. Sida vid sida med chopinska löpningar och en virvlande melodik driver mörkare skuggor av melankoli; det är helt enkelt ganska förtjusande. Den tjeckiska orkestern under Hans Peter Wiesheu spelar blodfullt och utomordentligt, och detsamma måste sägas även om den unge svenske pianisten, Carl Petersson (oförtjänt obekant här hemma). Den tyske tonsättaren Friedrich von Flotow (död 1883), under sin livstid känd även som operakompositör, är en angenäm bekantskap.

Räkna med Ida Linde!

Ida Linde
Räkneboken
(Göteborgs universitet; Litterär gestaltnings skriftserie nr 8)

Två år efter debuten med den episka diktsviten Maskinflickans testamente utgav Ida Linde volymen Om jag glömmer dig blir jag en annan, bestående av abstrakta, fragmentariska och gåtfulla texter. Jag skrev i min recension, den gången: ”Författaren ruvar på sin berättelse: hon ger den bara i form av små skärvor och överlåter sedan åt läsaren att om möjligt foga samman till en helhet.”

Nu har Ida Linde utgivit sin tredje bok: ett diktverk betitlat Räkneboken, bestående av 391 numrerade texter – varav många ytterst fragmentariska; jag kan inte låta bli att associera till vare sig Celan eller Wittgenstein.

Men om verket i sin helhet framstår som postmodern efterklangslyrik och en smula flackande i sin prövande stil är det i fragmenten guldkornen återfinns; rader som visar på en poet med potentialer: ”Jorden ligger med ansiktet vänt uppåt”; ”Nu vill jag att glömskan/ ska anfalla mig bakifrån”; ”Du stryker över ansiktet i sömnen som om någon rörde vid dig”.

Här möter en diktsamling där ”alla fönster och dörrar står öppna”; här råder ett tvärdrag där egentligen allting – till och med komplicerade ekvationer – kan lyftas in och bli dikt.

Diktjaget arbetar med de olika sviterna ungefär som om hon tränade vid olika stationer på ett gym – det är en association som jag får inte minst på grund av försättscitatet, hämtat från Kathy Acker: ”What do I do when I bodybuild? I visualize and I count.”

Ulf Lundells öppna vinter

Ulf Lundell
En öppen vinter
Wahlström&Widstrand

Ulf Lundells 830-sidiga Frukost på en främmande planet minns jag som en oerhört stark upplevelse; det var ett slags monumental dagbokspoesi – och i grund och botten påminde alltsammans om jämnårige Lars Noréns dagbokspoesi från 70-talet. Ulf Lundells lyriska metod påminner för övrigt också om Göran Greiders.

Ulf Lundells senaste bok, En öppen vinter, kan läsas som en fortsättning på det inslagna spåret: här redovisas den egna vardagen, samtidigt som texten rymmer ett stort mått av minnen och understråk av ett slags dov sorg över tidens obönhörliga gång. Man möter en författare som försöker orientera sig i en tillvaro där känslor av hemlöshet återkommer. Texten, författandet, blir ett hem.

Samtidigt leder den öppna, redovisande formen till ett slags bokslut: så här ser mitt liv ut i dag. I en nya boken skriver Ulf Lundell om sitt liv hösten och vintern 2009 – och alltsammans mynnar i en rimbaudsk längtan efter nya horisonter.

Men genom detta verk drar även kalla vindilar av sorg efter det folkhemsaktiga Sverige som skymtar fram i de återgivna barndomsminnena. Oftast manas dessa scener fram med en knapp, exakt stil – med emellanåt chockartat stark lyrisk effekt. Kanske handlar det om en variation på följande insikt, daterad 12 juli 2009: ”ju äldre jag blir, desto underligare blir det självklara”.

Så blir alltsammans ett slags konkret poesi, laddad av undertexter och sammantaget med en överväldigande helhetsverkan.

Dag och natt

skulle man vara ute i markerna så här års.
I går kväll vandring längs en forsande å, djupt ner i en ravin i vildmarksskog väster om Ovanmyra, där flera av björkarna ännu inte slagit ut, och där markerna lyste av vitsippor och luften ångade av vår och sommar och klangen från forsar och från mindre och större sidobäckar och tillsammans bildade alla vattenljud en stor orkester och man gick där och sköljdes ren.