söndag 25 juli 2010

Melody Garlot på Dalhalla

Dalhalla, 24/7
Melody Garlot m.fl.

Med sin lågmält intensiva röst, flödande mjuk och vibrerande av närvaro i varenda ton, har hon på kort tid lagt både USA och Europa för sina fötter. Publik och kritiker är överens: Melody Garlot är en sensation.

Hennes framgångshistoria är en saga. Som cyklande tonåring blev hon påkörd av en jeep som körde mot rött; med svåra skador genomlevde hon helvetet, där inga mediciner och inga terapier hjälpte. Sent omsider återvände hon till livet efter ihärdig musikterapi – och nu står hon där på scenen: spröd, ljuskänslig och med käpp: en ängel som återvänt från en nära-döden-tillvaro och som nu skriver, sjunger och spelar musik som magiskt rör vid människors hjärtan.

I vilken utsträckning gjorde olyckan henne till artist? Är hennes musicerande hennes ”sång till livet”?

25-åriga Melody Garlot hade visserligen spelat lite piano innan olyckan, men det är först efter olyckan som hon helt inriktat sig på musik. Hon skrev några låtar och lade ut dem på youtube – och sedan dess har karriären gått spikrakt. Numera turnerar hon världen runt, året runt.

Ett snyggt drag av Dalhalla att engagera henne i sommar! Det var nästan fullsatt när Melody Garlot på lördagskvällen gav en sen kvällsföreställning. Här bjöds en av de bästa kvällar jag över huvud taget minns från denna arena.

Innan paus framträdde sångaren och trombonisten Nils Landgren, här tillsammans med gitarristen och sångaren Johan Norberg. En på alla sätt samspelt duo som här nostalgiskt djupdök i sjuttiotalets pophistoria och bjöd en rad fantastiska, personliga tolkningar.

Melody Garlot inledde den oerhört snyggt ljusdesignade showen med ett Laurie Anderson-aktigt, experimentellt verk; därefter framförde hon sin originella mix av melodisk jazz, pop och aningen chanson-artade musik.

Tillsammans med uppseendeväckande talangfulla medmusiker gav Melody Garlot en exceptionell konsert.

fredag 23 juli 2010

Briljant cd-skiva!

Concerto Italiano
Furio Zanasi, Marina Comparato, Romina Basso, Sara Mingardo m.fl.
(Naïve)

Concerto Italiano måtte vara en av världens främsta ensembler inom barockmusikområdet. Och med den oerhört insiktsfulle och karismatiske Rinaldo Alessandrini som dirigent blir ofta tolkningarna lysande. Här föreligger en helt fantastisk inspelning av en av många Vivaldi-operor: Armida (uruppförd i Venedig under karnevalen 1718, baserad på Torquato Tassos versepos om Rinaldo och Armida). Jag har lyssnat hela försommaren på denna skiva – som jag redan vill utnämna till en av årets främsta! Sprudlande, glänsande vacker musik – och här med en orkester och sångare som gång på gång skickar rysningar längs hela ryggraden. Inte minst kontratenoren Martin Oro; en argentinare med italienskt ursprung som måste räknas som en av världens absolut främsta inom sitt fack. Särskilt fascinerande är det återkommande ledmotivet, som löper som en glittrande tråd operan igenom.

Drottningholmsmusiken à la Andrew Manze

Helsingborgs symfoniorkester
Roman: Drottningholmsmusiken
(BIS)

Jämfört med de oerhört snyggt anlagda terrasseringar Drottningholms barockorkester gör på inspelningen med Nils-Erik Sparf som ledare är dynamiken relativt utkavlad på denna skiva. Å andra sidan spelar Helsingborgssymfonikerna mer insiktsfullt än kanske genomsnittet orkestrar – och förtjänsten för detta ligger säkert till stor del hos dirigenten: barockentusiasten och den entusiasmerande eldsjälen Andrew Manze. Sammanfattningsvis torde detta vara en av de bästa cd-inspelningar av det sammanlagt drygt timslånga verket man för närvarande kan köpa.

Ny diktsamling av Tomas Mikael Bäck

Den finlandssvenske poeten Tomas Mikael Bäck (f. 1946) förvaltar alltsedan debuten 1972 en ganska avantgardistisk ådra. Hans diktning präglas likväl av ett vardagligt tonfall och är oftast relativt lättläst. Närmast tematiskt utforskar diktaren alldagliga miljöer genom att med öppna sinnen beskriva vardagliga erfarenheter. Nostalgiskt blir det sällan; snarare är tonfallet reflekterande, eller lekfullt. Bäcks senaste diktsamling, Fantasi C-Dur, innefattar musikaliska upplevelser; boken kan ses som en replik till Schumanns komposition med samma titel. Precis som i Infjärdsbild (2008) reser diktjaget tillbaka till barndomslandskapet. Lätta impressioner och minnesbilder dominerar kontrasteringen av barndom och ett vintrigt nu. Men känslan av främlingskap växer. Minnena tenderar att övergå i fantasier: moll blir dur. Tomas Mikael Bäck skriver en nedtonat modernistisk, genomgående sinnligt registrerande poesi – som dessutom växer i betydelse vid en omläsning.

torsdag 22 juli 2010

Blogga inte

bort sommaren!
- säger jag mig.

På återhörande.

onsdag 21 juli 2010

Premiär på film om Dan Andersson

”Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort” – så lyder en strof i en efterlämnad dikt av Dan Andersson; skriven 1920, samma år han dog. ”Nu mörknar min väg” heter också Anders Hansers nya film om författaren. Urpremiären kommer att äga rum den 30 juli, i Norrbo, under Dan Andersson-veckan.

För manus till den trekvartslånga filmen svarar prästen och författaren Jörgen Dicander, som tidigare skrivit om Dan Andersson och även gjort en pjäs om honom.

Anders Hanser, som de senaste decennierna gjort drygt 25 filmer och bildspel med anknytning till Dalarna, torde för en bredare publik vara mest känd för bildspelet ”Med blågula ögon”, som bjuder en bred panorering över Sverige. Under denna blågula färd mellan Smygehuk och Sarek förmedlas onekligen uppdaterad nationalromantik (Max von Sydow uppläsare, musik av Benny Andersson). Andra Hanser-filmer porträtterar exempelvis Kalle Moraeus, Anders Zorn, Karl Lärka, Carl Larsson, Bruno Liljefors, Erik Axel Karlfeldt och Hugo Alfvén.

Filmen om Dan Andersson har också karaktär av bildspel, med en blandning av gamla fotografier och nyinspelade sekvenser från södra Dalarnas finnmarker. Det är gjort med säker hand, och flerstädes riktigt gripande. Jörgen Dicander låter Dan Andersson själv – från en efter-döden-position – se tillbaka på sitt liv. Det är ett grepp som fungerar fint, även om det efterhand blir lite hoppigt och dramaturgin en smula oklar.

Jörgen Dicanders manus cirklar en hel del kring Dan Anderssons religiösa vånda och på de skuldkänslor som uppstår när han inte kan realisera faderns stränga imperativ. I övrigt dominerar en rätt traditionell hållning: bilden av finnmarksskalden förstärks snarare än problematiseras. I det sammanhanget är det nog inte riktigt lyckat att berättaren Martin Lindström premierar ett så tydligt dalskt idiom. Hur som helst: en vacker och sevärd film.

Utsikt från ett fönster

i lilla salen, under kammarmusikveckan i Ovanmyra.

tisdag 20 juli 2010

Flera spännande evenemang

i missionshuset kommer att offentliggöras senare i sommar.
Tidpunkt för höstens poesifestival ännu ej fastlagd.

söndag 18 juli 2010

Jussi Björling in memorian

Femtio år efter Jussi Björlings bortgång kommer sonsonen Raymond Björling till Ovanmyra missionshus, med ett minnesprogram. Preliminärt konsertdatum: 11 september.

fredag 9 juli 2010

Ut i sommaren

går jag nu.

Hornblåsarstämma på Ljusbodarnas fäbod, Leksand

Ljusbodarna, Leksand, 9/7
Musik vid Siljan
Hornblåsarstämma med Pär Petterson, Anna Aronson, Lars-Erik Backman, John-Erik Eggens och Kerstin Sonnbäck m.fl.

Den musik som nyttjades i det gamla fäbodväsendet räknas som en av de ålderdomligaste, mest särpräglade musikformerna i hela Skandinavien. Det handlar alltså om musik knuten till denna speciella typ av boskapsskötsel och som instrument användes djurhorn, trä- och näverlurar m.m. Även kulning och annan locksång för att samla boskapen hör till genren, liksom även en del annat.

När Anders Zorn för drygt hundra år sedan samlade fiolspelmän och hornblåsare till en träff i Gesunda var det just för att rädda detta musikaliska kulturarv. Senare under 1900-talet har inte bara folkmusiken utan också den specifika fäbodmusiken såväl inventerats som fått nya spelplatser. Även en hel del forskning har gjorts, bl.a. Anna Johnsons ”Sången i skogen. Studier kring den svenska fäbodmusiken” (1986).

Musik vid Siljan frilägger den svenska folkmusikens rotsystem när man i samband med festivalerna erbjuder en eller flera programpunkter med just fäbodmusik. Fredagseftermiddagens hornblåsarstämma i högt och fridfullt belägna Ljusbodarna blev en fullträff. Massor av besökare, härligt sommarväder och ett tiotal hornblåsare som växelvis spelade gamla melodier, utplacerade runtom i hagarna kring fäbodtunet.

John-Erik Eggens är väl nestorn i detta sammanhang och han spelar med en suggestion som nog griper fler än mig. Efter en lång stunds hornmusik, med ofta enkla, trolska melodier, framträdde en rad sångare på tunet, med såväl visor som gamla skillingtryck. Allt till ackompanjemang av skällklockor, koråmanden och andra ljud som hör miljön till.

torsdag 8 juli 2010

Georg Riedel m.fl. i Rättvik

Rättviks kyrka, 8/7
Musik vid Siljan
Nya vokalensemblen, Georg Riedel, bas, Rasmus Borg, piano, Sege Johansson, trumpet
Dirigent: Roland Östblom.


Nya vokalensemblen har de senaste åren låtit allt bättre – och här, tillsammans med Georg Riedel, kontrabas, Rasmus Borg, piano och Sege Johansson, trumpet, gjordes sammantaget storartade insatser.

Snart 76-årige Georg Riedel har genom åren inte bara skrivit barnvisor: han har även komponerat musikdramatiska verk, psalmer, körverk och orkesterverk. Konserten i Rättviks kyrka inleddes med en rad körkompositioner av denne tonsättare, arrangör och basist – och som så ofta glittrar det till av jazziga stråk i de här annars lite serena, mjukt konturerade verken.

I exempelvis ”Prisa herren” experimenterar Riedel ganska fritt med körklanger; jag kom att tänka på såväl Sven-David Sandström som den världsmusikaliskt medvetne körlegendaren Gunnar Eriksson från Göteborg. Andra av kvällens Riedel-körverk var lugnare anlagda, med åtskilligt av svensk körtradition i tonspråket.

I några instrumentala mellanspel excellerade Georg Riedel och pianisten Rasmus Borg med härligt slow jazz-spel; såväl i Jan Johansson-stycket som i Riedels egen, njutbara ”Melancholia”. Där möter en melankoli som glider över i ren eufori; ungefär som i Gunnar Ekelöfs dikt ”Eufori”, som ju också inleds tämligen melankoliskt (”Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken”).

Även Sege Johansson på trumpet förgyllde en hel del av körverken med säkra insatser.

Särskilt imponerades jag av körens stilsäkra framträdande i Hugo Alfvén-arrangemanget av dalvisan ”Om sommaren sköna” och av ”I denna ljuva sommartid” – här i ett fantastiskt arrangemang av Anders Nyberg. Enastående snyggt!

Spännande att lyssna på (men emellanåt en smula med en smula statisk karaktär) var Björn Erikssons tonsättningar av några Dan Andersson-dikter, framförda mot slutet av denna stämningsfulla konsert. Den långa ”Tiggaren Simons sång” är komponerad med kongenialt enkel tondräkt, därtill lite episkt böljande genom de långa verserna.

Rättviks spelmanslag på hemmaplan

Rättviks kyrka, 6/7
Musik vid Siljan
Rättviks spelmanslag

Rättviks spelmanslag, etablerat redan 1944, gjorde ett mycket fint framträdande i Rättviks kyrka på tisdagskvällen – dessutom inför en fullsatt publik. Spelmanslaget hade denna gång valt att spela låtar av spelmän som bott och verkat i byn Östbjörka norr om samhället – och detta östbjörka-tema visade sig vara en rik brunn att ösa ur.

Bland deltagarna i spelmanslaget fanns de kända spelmännen Leif Göras och Pers Hans Olsson liksom Anders Bjernulf; den senare har tagit initiativ till Östbjörkanstämman liksom även till arrangemanget ”Nordiskt mästerskap i folkmusik”. Publiken fick för övrigt lyssna till Anders Bjernulfs ljusa ”Siljepolska”.

Som kollektiv framträder spelmanslaget med gott samspel, här kryddat av spelledaren Täpp Ida Almlöfs entusiasm och förebildliga spel.

Några låtar gjordes påfallande snyggt: Styvmorspolskan, Drömpolskan och Göras Anders ”Som ett minne”, skriven till en tidigt bortgången broder. Även en brudmarsch skriven till Thore Härdelins bröllop och Göras Anders rikligt utsirade ”Åttioårspolska” klingade härligt.

Höjdpunkterna blev nog ändå när de lite mindre konstellationerna tog plats i koret. Som när Alexander Olsson och Täpp Ida Almlöf spelade Östbjörka gånglåt. Superbt spel bjöd även Elin Loman och Annika Maatzh, som tillsammans framförde Hjort Anders ”studentpolska” – och detta alldeles efter att de fått motta årets stipendier ur Blånn Olles stipendiefond för lovande ungdomar.

Riktigt förtätad stämning uppstod när mästerspelmannen Pers Hans tillsammans med sonen Alexander Olsson spelade ”Skänklåt till Marianna” – skriven av Alexander.

Pers Hans och Alexander spelar ofta nedtonat, och utan tillstymmelse till yviga gester – och ändå uppnår de en förbluffande intensitet i spelet (jag kommer att tänka på Håkan Hagegård, som ibland sjunger i piano eller pianissimo men ändå förhäxar sin publik). Mycket vacker var även ”Vals till Pers Hans”, skriven 2006 av dottern Marianna (och således Alexanders syster).

tisdag 6 juli 2010

Ung folkmusik, Rättvik

Folkmusikens hus, Rättvik, 5/7
Musik vid Siljan
Grupperna Reasons & Treva

”Ungt och osignat” kallar Folkmusikens hus sitt evenemang där ungdomar ges tillfälle att framträda med ofta lite experimentellt spel. För så är det: de yngsta spelar ofta annorlunda än gamla erfarna spelmän; de söker, i varje fall nu, 2010, nya vägar framåt – ofta influerade av andra genrer och av folkmusik från andra länder. Även instrumentalt märks ofta en nyorientering, med gitarrer, trummor och andra instrument.

I torsdags framträdde två ensembler bestående av faluungdomar: Reasons och Treva. Framför allt Treva framträder med musik förankrad i Dalarnas spelmanstraditioner, låt vara att inslaget av trummor och gitarr liksom den lite råa energin markerar 2000-tal. Den mer vokalt inriktade gruppen Treva, med ofta mycket fin stämsång, söker sig fram mera förutsättningslöst och ger sig hän svenska folkvisor lika gärna som country och hippieepokens lite mer känslostarka sångstil. Allt tycks de vilja prova på.

Trängseln var stor i konsertlokalen och många slog sig helt enkelt ner på golvet. Men att sitta på golv hör nästan till vid den här sortens evenemang. I pausen kom en kvinna framrusande till mig och förklarade hur oerhört fantastiskt det var att höra dessa duktiga ungdomar. Vi pratade om att det borde finnas ett permanent forum för musik av detta slag, där sådana här ensembler kontinuerligt kunde konsertera. Varför inte inrätta återkommande helger för ny, ung folkmusik på Folkmusikens hus (jämförbart med teatrarnas studioscener och konserthusens experimentscener).

Reasons består av Thea Åslund, Tove Lindborg, Hanna Enlöf, Ylva Eriksson och Tobias Karlehag. Instrumenten är gitarr, fiol och trummor, men stämsång och solosång dominerar. Här möter en rad begåvningar, och några av sångerna gjordes bravurmässigt.

Folkmusiktrion Treva, som gärna tar spjärn mot traditionell folkmusik och energiskt söker nya uttryck, består av Anders Dehlbom, fiol, Viktor Mörsell, gitarr och Axel Fagerberg, slagverk. Särskilt Anders Dehlboms barfotagestalt på scenen fängslade; en papageno-aktig artist som spelar med förbluffande lätthet: musiken liksom bara rinner ur hans fiol.

måndag 5 juli 2010

Stark konsert med Lill Lindfors & Bengan Janson

Klockargården, Tällberg, 4/7
Musik vid Siljan
Bengan Janson, dragspel, Lill Lindfors, sång


Lill Lindfors ”Du är den ende” hördes väldigt ofta på transistorn 1967, men så blev den också hennes verkliga genombrott, inte minst på Svensktoppen. Hon sjunger underbart på originalinspelningen – där en underhållningsorkester medverkar med maffiga arrangemang i traditionell efterkrigsstil; men samtidigt lite uppiffat; med inslag som signalerar sent sextiotal. Jag träffade för övrigt Bo Setterlind många år senare och minns att han med glädje framhävde att han hade skrivit texten till just denna musik.

Så 2010: den unga svensktoppsstjärnan, nu 70 år, men lysande av musikalisk och mänsklig mognad, avrundar en sällsynt förtätad konsert i Klockargården med att sjunga ”Du är den ende” – och även om hon här sjöng nedtonat, nästan skissartat, blev intrycket minst lika starkt. Lill Lindfors bygger sin musik inte bara med glädje, utan också med ett långt artistlivs erfarenheter och med insikt om musikens kommunikativa kraft.

Visst minns jag att hon var en god estradör exempelvis på sin krogshow årgång 1978 – men då handlade det till stor del om genretypisk underhållning. Nu, tillsammans med Bengan Janson, framträdde hon i ett program som tillvaratog och visade fram den svenska visans starka traditioner.

Bengan Janson, som med sin torra, lite drastiska humor är en utomordentlig scenpersonlighet, inledde med att sjunga en rad visor (mycket Allan Edwall), samtidigt som han spelade dragspel. Och vilken virtuos han är på detta instrument! (Men så utsågs han också till ”Årets dragspelare” 1995.)

Större delen av konserten artade sig till en mosaik av spirituellt small talk mellan estradörerna Lill Lindfors och Bengan Janson, varvat med de mest fantastiska tolkningar av Olle Adolphson, Cornelis Vreeswijk och Evert Taube (just Taube sjöng faktiskt Lill Lindfors redan på sin första LP, 1966!).

I allt en fantastisk afton.

söndag 4 juli 2010

Capella Petri och sopranen Katharina Frogner -Kockum

Åhls kyrka, Insjön, 3/7
Musik vid Siljan
Capella Petri och Katharina Frogner-Kockum

Underbar sommarkväll när det var dags för nordnorska barockensemblen Cappella Petri att konsertera i Åhls kyrka i Insjön. Ensemblen, som framträder i lite skilda konstellationer, framförde här övervägande ljus, sprudlande barockmusik – upplivad av Inge Rollands mästerliga handlag med traversflöjten.

Kvällens tema med ”barockens flyttfåglar” tedde sig aningen påklistrat men frånsett detta bjöds goda framföranden av kortare kompositioner av Vivaldi, Rameau, Cuouperin och andra kända tonsättare från barocktiden. Emellanåt hade jag gärna sett ett mer expressivt stil; mer distinkt, lite kraftfullare; i synnerhet som det här handlade om dramatisk, rytmiskt vital musik, sprudlande av energier.

En höjdpunkt var ensemblens inlevelsefulla framförande av Marais ”Klockorna i S:t Genevieve du Mont”. Hovkompositören Marais skrev detta verk åt Ludvig den XIV som ”medicin” när denne var deprimerad. Det är verkligen ett antidepressivt verk, detta, där violinstämman svingar sig i fria rymder medan cembalon hanterar ett continuo påminnande om Ravels Bolero. Mycket suggestivt!

I flera av verken sjöng även sopranen Katarina Frogner-Kockum; en ung sångerska som särskilt i de övre registren imponerar med mjuk, varm röst. Gång på gång kom jag att tänka på Sissel Kyrkjebö. Må vara att hon i ett verk som ”Sweet bird” inte ter sig helt inskolad på just Händels domäner – men i det stora hela gjorde hon en imponerande insats. Och i ”Södeste Jesu”, som delvis gick i norsk folkton, sjöng hon med så ren, okonstlad röst att liksom hela kvällen förgylldes.

Musik vid Siljan 2010 invigt

Missionskyrkan, Leksand, 3/7
Musik vid Siljan
Romeo- och Juliakören
Luta: Pierre Nordahl

Samtidigt som Leksand och Rättvik proppades igen av raggarkaravaner (och i avsaknad av poliser förvandlades till laglöst territorium) invigdes Musik vid Siljan. Ända in i konsertlokalen hördes V 8-muller.

Klimatforskarna inskärper vikten av omedelbar omställning av koldioxidsamhället – men här i bygden sitter folk på fällstolar längs vägarna och beundrar gamla bilar. En tyvärr synnerligen illustrativ bild av dagsläget. Business as usual.

Att det blev ännu ett Musik vid Siljan är att betrakta närmast som ett under. I vintras var evenemanget i princip nedlagt.

Ett av flera invigningsanföranden i missonskyrkan hölls av Ulrika Liljeberg, kommunalråd i Leksand, som framhöll hur oerhört viktigt kulturlivet är för en bygd som denna. Det är frapperande att hon och andra politiker inte sa något om detta i höstas, när Musik vid Siljan gick i graven. Nästan ingen tog då till orda i den offentliga debatten.

Romeo- och Juliakören från Stockholm är känd för spektakulära framträdanden. Det var ett djärvt grepp att inleda festivalen med denna vokalgrupp – som lika gärna kan betecknas som en teatergrupp. Här bjöds en konsert som i hög utsträckning var ren teater.

Kören, med samtliga sångare klädda i renässansdräkter, inledde visserligen med stilla 1500-talssång och en entré präglad av gravitetiska rörelser och andaktsfull närvaro i musiken. Efter hand kom dock teatrala upptåg att dominera och mot slutet associerade jag snarare till medeltida gycklartradition, nycirkus samt gängse postmodern teater.

Några av kompositionerna – de flesta från 1400- och 1500-tal – gjordes med ganska driven stämsång, men det dominerande intrycket blir ändå en konsert som blev en ironiskt anlagd teaterföreställning, där sångarna i finalen plockade av publiken glasögon, klädespersedlar och till och med en krycka och där några barbershop-liknande sånger och bongotrumma gjorde att det hela mer liknade medeltidsvecka i Visby än sedvanlig Musik vid Siljan-konsert.

Det kan vara friskt med nya grepp, men just den här sortens postmodern, distanserad humor börjar väl bli lite passé.

fredag 2 juli 2010

Kammarmusikveckan avslutad


- och publiken strömmade till, lagom till veckans sista konsert, med Annemarie Åström från Finland.
Här en stämningsbild från lilla salen, där buskrosorna lyser så fint i det låga ljuset när det sent om kvällarna är kaffedags -

Näst sista konserten


på kammarmusikveckan i går, då publiken begeistrades av Emilia Wareborn, viola, och Jonas Olsson vid pianot.

torsdag 1 juli 2010

Två konserter kvar

denna kammarmusikvecka.
Bråda dagar - och om kvällarna de mest underbara konserter - - -