Om Bach och Händel

Barocktidens giganter inom musikvärlden, Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel, hade åtskilligt gemensamt - men de var också i mångt och mycket varandras motsatser.

Till att börja med: båda föddes 1685 i Thüringen, med bara några veckors mellanrum; båda inledde sina karriärer som kyrkokantorer; båda var omvittnat skickliga improvisatörer vid orgeln; båda tog djupa intryck av dåtida italiensk opera (hos Bach märks det bland annat i hans kantatstil, med arior och recitativ); båda skrev omfångsrika oratorier (exempelvis ”Matteuspassionen” respektive ”Messias”); båda blev mot slutet av sina liv blinda.

Men samtidigt var de så olika. Bach var visserligen hovmusiker några år men ägnade sig senare huvudsakligen åt kyrkomusik, främst som kantor i Thomaskyrkan i Leipzig. Någon opera skrev han aldrig. Bach var heller aldrig tillnärmelsevis så berömd som Händel utan betraktades av samtiden snarare som en duktig provinsorganist. Bach vände sig till kyrkobesökare, Händel till teaterbesökare.

Kort efter sin första kantorstjänst inledde Händel sin karriär som operakompositör; det var under den tid han samtidigt spelade fiol i Hamburgs operaorkester. Senare, efter några avgörande år i Italien, slog han sig ned i London där han blev en ”superstar” som engelsmännen snabbt gjorde till sin.

Medan Bach levde ett inrutat liv i provinsen befann sig nu Händel i det dåtida jetsetets innersta virvlar. Han levde mondänt, skrev operor på löpande band, umgicks med kungar och berömda sångare.

Bach var åren efter sin död inte särskilt känd – men han blev aldrig ”bortglömd”, som det ibland hävdas. Generation efter generation av tonsättare har tagit djupa intryck av honom, inte minst Mozart och Mendelssohn - och sedan 1800-talet värderas han allmänt som en av musikhistoriens största.

Händels musik, som under 1900-talet kan sägas ha legat i Bach-skugga, har under senare år återupptäcks – inte minst operorna. Numera flockas artister och celebriteter vid de stora Händelfestivalerna.

Bach kände till åtskilligt om sin berömde kollega och ville gärna träffa honom. Han lär ha gjort ett försök – men missade honom med bara någon timmes marginal…

Men för några år sedan hann Bach äntligen ifatt Händel. Åtminstone gör han det i Paul Barz musikteaterpjäs ”Mögliche Begegnung”, där de båda storheterna träffas och samtalar (allt medan musik av respektive kompositör framförs).

I en av replikerna säger Händel: ”Du är bara kantor. Du behöver inte ta hänsyn till vare sig publiken eller den allmänna smaken.”

Bach och Händel möts numera även i andra samtal. I Tyskland anordnas konserter där deras musik växelvis interfolieras i programmet, varvid åhöraren kan uppdaga såväl likheter som skillnader mellan mästarna.

CD-nytt

Wolfgang Amadeus Mozart, Ouvertures, Norwegian National Opera Orchestra (Naïve)
Mozart, Arias&Ouvertures, Helena Juntunen, sopran, Oulu Symphony Orchestra (Alba)
Mozart, Masonic Music, Heo Young-Hoon, tenor, Kassel Spohr Chamber Orchestra (Naxos)
Mozart, Idomeneo, Freiburger Barockorchester, Bernarda Fink m.fl. solister (Harmonia Mundi)
Haydn, Piano Trios nr 25—27, Patrick Cohen, piano, Erich Höbarth, violin, Chritsophe Coin, cello (Harmonia Mundi)

Till att börja med kan rekommenderas ett stort antal Mozartouvertyrer med Norska operans orkester, som framträder sprudlande vital; så gnistrande som här under Rinaldo Alessandrinis ledning är det länge sedan jag hörde dem. Vad gäller variation och komplexitet kan ouvertyrerna ses som symfoniska miniversioner.

Ett av Finlands nya stjärnskott inom operavärlden, sopranen Helena Juntunen, gör skäl för sitt goda rykte i föreliggande cd-inspelning tillsammans med den unga dynamiska orkestern The Ouly Symphony Orchestra. Hon framträder här med en rad arior – varvat med ouvertyrspel av orkestern under ryskfödde Dmitri Slobodeniouks ledning. Helena Juntunens röst är ibland aningen skarp och återhållen, men huvudintrycket är ändå: en stor talang.

År 1784 fick Mozart tillträde till en frimurarloge i Wien (”Zur Wohltätigkeit”) – och erfarenheterna därifrån återspeglas ju bl.a. i Trollflöjten. På skivan ”Complete Masonic Music” har samlats den musik Mozart komponerade direkt för denna frimurarloge; en del av denna musik används än i dag på brödraskapets möten. Kassel Spohr Chamber Orchestra – närmast en ungdomsorkester – spelar med glöd i denna harmoniskt anlagda musik, som överlag är ganska stillsam i sin karaktär men där främst den 35-årige Young Hoon Heos milda, mjuka tenor passar som hand i handske.

En otroligt läcker och påkostad produktion av Idomeneo levereras i en cd-box med 3 cd-skivor och en snygg dvd-film som dokumenterar inspelningsprocessen. Härtill en 200-sidig textbok. Harmonia Mundi har med all rätt storsatsat – men så har man också anlitat Freiburger Barockorchester under legendaren René Jacobs ledning – och härtill fantastiska solister som exempelvis tenoren Richard Croft, fascinerande mezzosopranen Bernarda Fink och ljuvt sjungande sopranen Sunhae Im. Som helhet en överväldigande cd-box.

Mozarts och Haydn är oerhört nära besläktade, och likheten i det musikaliska uttrycket framgår även av dessa pianotrios, tillkomna på 1790-talet. Samtidigt pekar denna sena Haydn-musik fram mot Beethovens mer romantiskt anlagda ensamseglatser. Solisterna på denna cd gör enastående insatser. Man lyssnar och glider in i drömlandskap.

Missionshuset vilar

i snö och kyla.

De senaste dagarna har temperaturen legat runt -20 mitt på dagen.

Jag drömmer om husets återuppståndelse: om vårsol som tinar huset, och om musik och dikt som sedan tinar människorna som har kommit, som ska komma.

Essäsamling av Carl Johan Malmberg

Carl-Johan Malmberg
M (Möten med Mahler, Melville, Duras och Minnets atleter)
Wahlström&Widstrand

Kritikern Carl-Johan Malmberg, som 1979—1989 var en av redaktörerna för den teoretiskt inriktade kulturtidskriften Kris, har i många år skrivit kulturartiklar i Svenska Dagbladet; främst om film, konst och litteratur. Han har också publicerat några essäsamlingar, och i den senaste, kort och gott bettitlad ”M”, återkommer han med fler essäer.

Det mesta är mycket lärt och bildat, och det serveras med en blandning av sirligt gammaldags essäprosa och torr akademikerprosa (här tycker man inte; här intar man ”en tankeposition”). Men idérikedomen är storm, och associationerna många, vilket gör att man som läsare åtminstone håller sig vaken. Ibland saknar jag dock den där personliga närvaron, som liksom suger läsaren med sig. Jag tänker på alltifrån Montaigne till Expressen-kritikern Björn Nilsson, som ju var en spirituell enmansakademi och med en stilkonst som gav en känsla av liansprång i djungler av kunskap.

I Carl-Johan Malmbergs fall ser jag inte samma vilja att kommunicera; snarare får man känslan av ångvält som brakar fram med sin lärdom. Å andra sidan finns åtskilligt i denna nästan 400 sidor tjocka essäsamling som erbjuder stimulerande läsning – och särskilt förtjust blir jag i författarens mycket välskrivna essäer om Gustav Mahler (tre utomordentliga texter om symfonierna 6, 8 och 9). Mycket intressanta är också essäerna om Fellini, Antonini, Fassbinder, Artaud, Morandi, Bergman, Sokurov och exempelvis en text som ”Romantikens folkvisekult”. Annat ter sig apart, som den korta texten ”Hästbakens estetik”.

Ibland får man heller inte känslan av essä; snarare bjuds ganska typiska kulturartiklar. De flesta av texterna har tidigare publicerats, främst på Svenska Dagbladets kultursida. Med kraftigare sovring hade detta kunnat bli en lysande essäsamling; i föreliggande skick är det en ojämn sådan.

Dag Solstads nya roman

Dag Solstad
Armand V.
Översättning: Lars Andersson
Ordfront

Dag Solstad har jag länge betraktat som en av den nordiska samtidslitteraturens allra främsta författare. Hans romaner är intressanta inte minst eftersom de kombinerar aktuella samtidsfrågor och djärva formexperiment. Expressen-kritikern Nils Schwartz träffade rätt när han karakteriserade Solstad som ”en norsk hybrid mellan Karl Marx och Marcel Proust”.

Armand V., som i höst utkommit i fin översättning av Lars Andersson, är ett av Solstads romantekniskt sett mest avancerade verk, med djupa metaskikt att röja i för den litteraturanalytiskt hågade. Redan undertiteln, ”Fotnoter till en outgrävd roman”, klargör att förhållandena här är mycket speciella.

Berättaren deklarerar att föreliggande text, denna bok, är att betrakta som ”förvrängda fotnoter till en oskriven roman”: ”Det som står här är inte det som äger rum i den ursprungliga romanen, utan är fotnoter till nånting som har ägt rum i den.” Upplägget röjer väg för såväl en metafysisk-religiös dimension som motsatsen: en roman som dekonstruerar sig själv.

Här möter en författare som oavbrutet diskuterar (både med läsaren och sig själv) såväl egna tillkortakommande som möjligheter. Ofta har jag kommit att tänka på André Gide – men den nutida författare jag mest – och ofta – associerar till är Milan Kundera, som i mångt och mycket ter sig nära besläktad med Solstad. Både förevisar sina gestalter som på en marionetteater, och både diskuterar moral och samtid. De kan båda vara ironiskt lekfulla – samtidigt som det finns ett stort mått av allvar hos dem bägge.

Dag Solstad beskriver en framgångsrik diplomat, Armand, som likt kammarskrivaren Johannes i Eyvind Johnsons Hans nådes tid blir en del av makten och till det yttre spelar med i maktens korridorer – men både Solstads diplomat och Johnsons kammarskrivare behåller ett stort mått av integritet och kritisk distans. Men till vilket pris? När det gäller Solstads diplomat mynnar romanen i bilden av en man som vunnit hela världen men förlorat sin själ. Han har blivit vår tids ”mannen utan egenskaper”. Han har, kunde man säga, blivit en fotnot till sig själv.

Armand V kontrasterar två ungdomsvänner: den ene blir en ibsensk sanningssägare och den andre en peer gyntsk framgångsman som hela tiden ”går udenom”.

En otroligt rik och intressant roman!

MINNS SOMMARENS LJUS

en midvinterdag som denna, med -15 hela dagen.

Musiklexikon i ny upplaga

The A—Z of Classical Music
av Keith Anderson
(Naxos)

Det engelska musiklexikonet The A—Z of Classical Music har utkommit i en tredje, väsentligt förbättrad och rejält utvidgad volym. Det kompakta lilla lexikonet rymmer 930 sidor och domineras av utomordentligt välskrivna tonsättarbiografier – också de mycket kompakta. Därtill översikter om vad slags verk respektive tonsättare komponerat. Även helt moderna, mindre kända tonsättare ges utrymme (men hur kan detta lexikon som tar upp så många även svenska tonsättare utesluta Allan Petterson?). En fyllig avdelning med musiktermer etc. finns med – liksom en dubbel-cd med ett klingande urval ur musikhistorien. Men inte nog med detta: på köpet får man tillgång till lexikonets nätbaserade ”bonusområde”, med 15 timmars musik av lexikaliskt uppställda tonsättare; en del av verken kan även laddas ner (musikurvalet här är dock snävt och en smula nyckfullt). Sammantaget: ett mycket prisvärt, lärorikt och spännande musiklexikon – och utmärkt som komplement till den ocean av gratis musikhistoria som sökningar på youtube kan erbjuda.

Rättvik och folkmusiken

Tidigt på 1900-talet försökte folkskollärare O. Momqvist räkna ut antalet fioler i Rättvik; han kom till slutsatsen att det fanns minst 500.

Hur många rättvikare kunde musicera på fiol? Troligen långt fler än 500. Ännu på 1800-talet hörde det nämligen till allmänbildningen i dessa bygder att kunna spela fiol.

Linné skriver under en resa i Floda 1734 att inte bara männen utan också ”de mesta kvinnfolken” spelade fiol.

Musikforskaren Karl Sporr skrev 1967: ”Jag minns från en dansbana i Rättvik 1917 att där fanns tre fioler och tre spelmän som trakterade dessa. Om en stund kom tre andra spelmän, tog fiolerna och avlöste de förra och senare på natten ytterligare tre.”

Enligt talesättet kan fyra av tre rättvikare spela fiol. Det må vara en tämligen modifierad sanning, men huvudintrycket är ändå att man här befinner sig i folkmusikland. Och det är förstås ingen slump att Folkmusikens hus förlagts just hit. Anmärkningsvärt är även det väldiga notbeståndet: långt över tusen rättviksmelodier har upptecknats.

Under nationalromantikens glansdagar inspirerades flera kompositörer av bygdens ”ursvenska” musikskatt. Exempelvis lät Wilhelm Stenhammar en marsch av spelmannen Anders Lust flytta in i sin stora komposition ”Midvinter”.

Fiolspel betraktades länge med misstro av både statskyrkan och framväxande frikyrkoförsamlingar – men efter Anders Zorns räddningsaktion i Gesunda 1906 började spelmansmusiken komma på modet igen.

Höök Olof – som bodde här i Söderås – fick med tiden turnera; bland annat framförde han rättvikslåtar på Berns salonger. Hans kollega, den legendariske Hjort Anders, spelade 1913 på en av Stockholms första biografer; han skaffade även dit hornblåserskan Ris Kersti från Blecket. Höök Olof gjorde också en tysklandsturné tillsammans med Solings Hans från Boda. De gjorde succé i Berlin och kallades ”trollkarlarna från Lappland”! Höök Olof konserterade dessutom i Budapest. Och efter en spelning på Skansen 1923 lär självaste Gustav V ha stegat fram till denne söderåsbo, yttrande de kungliga orden: ”Det lät bra det där!”

År 1943 organiserade sig dalaspelmännen i ett eget förbund. Året därefter bildades Rättviks spelmanslag, med Anders Sparf som drivande kraft. Den verkliga folkmusikboomen kom dock först med 1970-talet; hand i hand med gröna vågen, vänsterrörelse och hippiegenerationens drömmar om en annan värld.

Nuförtiden ordnas årligen 300 spelmansstämmor i Sverige och intresset för denna del av kulturarvet tycks åter öka efter en liten dipp under 90-talets högkonjunktur.

Fiolen var länge en viktig beståndsdel i det gamla bondesamhället. På gamla foton från trakten ser jag spelmän till och med på roddbåtar nere i Salutjärn.

Ett vykort från 1910 förevisar en synnerligen nationalromantisk höbärgning: dräktklädda urinvånare dansar på ängen medan spelmannen sitter uppflugen på hässjan med sitt instrument. Detta var nog en scen konstruerad för folkloretörstande storstadsbor. Ja, man får intrycket av en lokalbefolkning som medvetet parodierar rådande myter om livet i siljansbygden.

Ännu 2009 bor det åtskilliga spelmän här i byarna – flera av dem högt meriterade riksspelmän.

Första sommaren spelade jag lite ute på tunet här; min schottis från Dalsland väntar ännu på svar från andra fioler.

Nytt på cd

Swedish society har utgett en cd där Gävle symfoniorkester framför verk av Bo Linde. Det romantiska och melodiska draget i hans musik låg inte rätt i tiden på 1960-talet, då Linde komponerade som flitigast. Jag minns hans musik till Bengt Lagerkvists filmatisering av Hemsöborna, 1966: det var fantastiskt: kongenialt och variationsrikt – och just musiken uppmärksammades av många. Det är fint att symfonikerna från Bo Lindes hemstad Gävle nu får ta sig an några av tonsättarens symfoniska verk. Under Petter Sundkvists ledning stiger musiken fram så välspelad och överväldigande att jag – när den böljar som mest – associerar till Benjamin Britten och – när den stillnar i lyrik – till Lars-Erik Larsson. Detta är den andra volymen i en planerad serie på 4 där Gävlesymfonikerna spelar in all Bo Lindes orkestermusik. Jag tror att vi närmar oss en verklig Bo Linde-renässans.

Naxos kom nyligen med en fin cd: Uti vår hage. Svensk körsång utmärker sig decennium efter decennium för anmärkningsvärt hög kvalité. Föreliggande skiva – resultatet av ett samarbete mellan Naxos och Sveriges körförbund – innehåller ett urval ur den svenska sångskatten samtidigt som ett stort antal körer får tillfälle att presentera sig. Överlag bjuds imponerande tolkningar. Man blir både lycklig och lite rörd inför musiken på denna skiva. Några av körerna sjunger med särskild finess, såsom Lunds studentsångare och Falu kammarkör.

Naxos utgav för en tid sedan en cd med fantastiska Gabriel Fauré-tolkningar av Maria Kliegel, cello, och Nina Tichman, piano. Kliegel, som faktiskt haft Rostropiovich som mentor (man kan nästan höra det!), inleder med den hyperomantiska ”Elégie”, som ligger cellokonserten nära, fortsätter med de omfångsrika sonaterna 1 och 2, för cello och piano, och avrundar med underbara ”Après un rêve” och ”Sérénade”. Pianisten Nina Tichman har spelat mycket ihop med Maria Kliegel – det hörs, det också.

Händels oratorium Hercules framförs högklassigt men kanske glimtvis aningen oinspirerat av Frankfurt Baroque Orchestra, Junge Kantorei plus sångsolister (Naxos); en trippel-cd med Händels tre timmar långa verk från 1745. Det blev ingen succé på den tiden men antalet framföranden på senare år vittnar om att allt fler upptäcker rikedomarna i denna musikaliska maraton, fylld av dramatik (svartsjuka, kärleksvånda) och med arior som hör till de vackraste tonsättaren skrivit. Den tyska orkestern och kören är djupt förtrogna med Händel, det har de också tidigare visat i en rad inspelningar, och här finns passager som är rent lyckliggörande. Och sångsolisterna är, utan att vara briljanta, utmärkta.

Sterling har gett ut en spännande skiva med den nästan bortglömde tyske kompositören Joachim Raff. Belyst av Norrlandsoperans här mycket välspelande orkester under Andrea Quinn träder han fram som en fantastisk tonsättare. Denne självlärde skollärare från Schweiz arbetade sig upp till stor berömmelse under 1870-talet innan han, fortfarande rätt ung, dog i en hjärtattack. Musikaliskt tycks Raff ha influerats av snart sagt all musik – och det återspeglas i hans breda verkförteckning. Men han är ingen eklektiker: hans i grunden högromantiska musik är mycket personlig och idérik – och fylld av en värme som kan påminna om wienskt musikanteri. Konserten för violin och orkester liksom sviten för violin och orkester är blixtrande infallsrika och fyllda av en ljuvlig värme. Men det är en sötma som aldrig blir fadd. Och violinsolisten Tobias Ringborg är bättre än någonsin.

Den i dag bortglömde Paul Dekas orkesterverk ”Goetz de Berlichingen”, med underrubriken ”uoverture après Goethe”, skriven 1883, utstrålar stark havskänsla: en friskhet och uppbrottsstämning med inkilade, spänningshöjande crescendon; det är musik som i mångt och mycket påminner om Mendelssohn och exempelvis ”Hebriderna”. Den efterföljande ”Kung Lear”, en Shakespeare-ouvertyr, är betydligt mer självständig; mer brahms-aktigt mörk, brottningslik. Och avslutande c-mollsymfonin från 1896 är kraftfull och färgrik musik, men för sin tid en smula omodern. Likväl en spännande bekantskap. Franske dirigenten Fabrice Ballon leder på denna cd Württembergische Philharmonie Reutlingen som klingar ungdomligt och proffsigt (Sterling).

Hyperion har kommit med en fantastisk inspelning med engelska Florestan-trion, tveklöst en av världens främsta pianotrios, som går från klarhet till klarhet. Efter lysande cd-inspelningar av Beethovens, Mendelssohns, Saint-Saëns och Mozarts trios har nu turen kommit till Dvorák, vars pianotrios ju tillhör kammarmusikens verkliga höjdpunkter. De tolkningar som här presenteras är av det extremt sällsynta slag där allt stämmer: musikernas kännedom om kompositionerna ifråga, talang, fingerfärdighet… och en ensemblekänsla som värver in alltsammans i tätt, upphöjt och kärleksfullt spel. Även några verk av Josef Suk presenteras.

Bertrand Chamayou spelar verk av Felix Mendelssohn på en högklassig skiva från Naïve. Mendelssohn fördjupade sig kanske inte precis just i verken för solopiano – men när man får dem serverade så här, på en cd-bricka, påminns man om hur briljant han är även på detta område. Hans rastlösa iver drar som sommarvindar genom de här mångskiftande, lite chopindoftande verken; alla fyllda av värme, ljus och upptäcktariver. Som introduktion till Mendelssohns pianomusik är denna skiva utmärkt – och den unge franske pianisten Bertrand Chamayou är en stjärna under snabb uppsegling på den internationella solisthimlen. Lätt att förstå varför.

Naïve presenterar teatermusik av Vivaldi med Accademia Bizantin och Sonia Prina, kontraalt, och Stefano Montanari, violin, som solister. I samarbete med universitetsbiblioteket i Turin, som härbärgerar mängder av outgiven Vivaldi-musik, fortsätter skivbolaget sin ambitiösa plan att spela in denna arkiverade skatt. Musiken på föreliggande volym 10 ligger nära Händels: frisk och dynamisk, melodisk och färgrik. Kontraalten Sonia Prina sjunger någon enstaka gång en smula anspänt, men i det stora hela bjuds ett uppfriskande framkallningsbad av underbar 1700-talsmusik. Det musikaliska överdådet halas otvunget upp genom tre århundraden med Ottavio Dantone som säker dirigent och cembalist.

En annan fin Naïve-skiva med Vivaldi finns nu med den franska kammarensemblen Matheus, som de senaste två åren gjort sig kända via cd-skivor och framträdanden på festivaler – och i Paris genom att de knutits som husband till hippa Théatre du Châtelet. Orkestern, ledd av dynamiske Jean-Christophe Spinosi, glimmar förvisso till emellanåt; andra gånger är spelet mer profillöst. Kontratenoren Philippe Jaroussky sjunger ibland lite dävet i ”Nisi Dominus” men har en underbar röst. Kontraalten Marie-Nicole Lemieux är sagolik i sina eftertänksamma tolkningar av ”Stabat mater” – en av de bästa inspelningarna hittills av detta verk.

En ny ambitiös cd från Proprius speglar bredden i barockvirtuosen Johan Helmich Romans skapande och fungerar utmärkt som introduktion till ”den svenska musikens fader”. Skivan innehåller bland de bästa Roman-tolkningar jag hört. Ensemblen REBaroque spelar honom med en upptäckarglädje och en kärlek som resulterar i sprudlande framföranden. REBaroque spelar långt vid sidan av rutinens trygga väg. Konsertmästare Maria Lindal leder ett lika tätt som energiskt framförande av centrala Roman-verk. Allt görs så lustfyllt och entusiastiskt att man tänker: återuppståndelsens mysterium…

Eyvind Johnson och nobelpriset

Den 3 oktober 1974: Svenska Akademiens ständige sekreterare, Karl-Ragnar Gierow, kliver ut genom Börssalens dörr och betraktar mediauppbådet framför sig. Han meddelar, men i påfallande behärskade, nästan kärva ordalag, att Harry Martinson och Eyvind Johnson har utsetts till årets nobelpristagare i litteratur.

Nu inträffar det märkliga: det blir alldeles tyst. En lång stunds tystnad följer. Inte ett ljud hörs.

Det är, skulle man kunna säga: en olycksbådande tystnad.

När tv senare på kvällen berättar nyheten framställer man det som om de båda författarna är ointressanta för svenska folket i gemen. En reporter hejdar folk på stan – och merparten av de tillfrågade (det vill säga av dem som får vara med i inslaget) vet knappt vilka de blivande nobelpristagarna är.

I ett annat tv-inslag förklarar Jan Myrdal att Svenska Akademien inte längre har någon funktion att fylla, och Karl Vennberg säger att Johnson och Martinson inte är värda priset och att de ”inte är tillräckligt kända utomlands”. När slutligen Harry Martinson och Eyvind Johnson själva får komma till tals framstår de som så reserverade och på sin vakt att man snarast får känslan av att se två anklagade. Här märks inte tillstymmelse till glädje! Harry Martinson förklarar frankt att han är ”beklämd” av de negativa reaktioner han mött hittills under dagen.

Sveriges Radio gör ett Eko-inslag med Mikael Timm som reporter – som är spydig och ironisk gentemot Eyvind Johnson. Ja: denne reporter faktiskt hånar Eyvind Johnson. När Johnson mångordigt försöker besvara frågan hur det känns att få priset kommenterar Mikael Timm (likt en raljant Täppas Fogelberg): ”Jaha, det var tydligen en svår fråga.” I samma Eko-inslag refereras också till Sven Delblanc, som i Expressen skrivit att Akademiens beslut är ”katastrofalt” och tyder på såväl bristande omdöme som kamratkorruption. Och Jan-Olov Ullén antyder syrligt att det kanske visar sig att Akademien gjort bort sig rejält och att det i framtiden visar sig att de båda faktiskt inte alls förtjänade priset.

De kritiska rösterna var många. Kurt Aspelin menade att valet var ”helt befängt” och Sven-Eric Liedman ansåg att såväl Johnson som Martinson var ”fruktansvärt passé”. Olof Lagercrantz anklagade Nobelkommittén för ”återfall i nationalism och provinsialism” och DN-kritikern Karl-Erik Lagerlöf skrev: ”Eyvind Johnson är ju internationellt sett inte på något vis en nydanare.”

De följande åren utsattes pristagarna för en fortsatt, ibland ganska massiv kritik. Eyvind Johnson skrev inget mer och dog efter två års tystnad, Harry Martinson blev allt mer deprimerad och tog slutligen sitt liv.

När jag i början av 1980-talet så smått började forska valde jag Eyvind Johnsons prosa. Jag mötte förvånade reaktioner och nedlåtande kommentarer på den litteraturvetenskapliga institutionen. Hur kunde jag över huvud taget intressera mig för Eyvind Johnson? Han var ju överspelad sedan länge! En mossig, borgerlig författare! En klassförrädare! En överlöpare! Några av de mer revolutionära forskarna menade att hans nobelpris var överklassens uppmuntrande tack för att han genom sitt författarskap avslöjat sig som en klassförrädare.

Den första boken om Eyvind Johnson, en summarisk monografi som kom på 1970-talet, var typiskt nog skriven av en engelsman. Och den första svenska avhandlingen, en marxistiskt baserad analys av Nils Schwartz, numera Expressen-medarbetare, framställer Johnson som en klassresenär som svek sitt ursprung.

Jag minns att Eyvind Johnsons änka, Cilla Johnson, blev glatt överraskad när jag kontaktade henne. Hon var van vid att studenter och forskare ”var ute efter honom”. Hon hade alltid känslan av att de ”ville drämma till honom”.

Numera anar man inte ens skuggan av den Johnson-kritik som florerade under främst 1970-talet. Numera lovordas Eyvind Johnson som en banbrytande europeisk romanförfattare och hans betydelse för den svenska prosans utvecklingen under 1900-talet ifrågasätts aldrig. Många avhandlingar har publicerats, och nya är på väg. De personer som tidigare häcklade Johnson har mer eller mindre bytt åsikt. Birgit Munkhammar, som i början av 1980-talet var en del av kören som kritiserade Johnson, återkom senare med en inlevelsefull bok, Hemligskrivaren, där hon driver tesen att han faktiskt var långt mer radikal än många kanske trodde.

Jag minns en intervju Eyvind Johnson gav för Arbetaren, några år före sin död. Då sa han: ”Jag är långt radikalare än någon kan ana.”

De syndikalistiska idealen och de socialistiska drömmarna från ungdomsåren övergav han nog aldrig. Skrapar man lite i de komplexa historiska romanerna från 1950-talet och framåt blir man varse en intellektuell som behöll ett folkligt underifrån-perspektiv och som konsekvent försökte blottlägga maktstrukturer och som alltid såg frihet som en förutsättning för människans värdighet och växtmöjligheter.

Joyce Carol Oates, Dagbok

Joyce Carol Oates
Dagbok 1973—1982
Redigering: Greg Johnson
Översättning: Ulla Danielsson
Albert Bonniers förlag

När Joyce Carol Oates var på Stockholmsbesök i försomras nämnde hon i en tidningsintervju att hon var så missnöjd med sin produktion: hon tyckte sig inte ha åstadkommit särskilt mycket. Det är ju lite lustigt, för Oates är onekligen en av västvärldens mest produktiva författare, med en imponerande lång verklista, med romaner, noveller, essäer, pjäser och litteraturkritik. Men denna amerikanska författare, som alltsedan 1970-talet brukat nämnas i nobelprissammanhang, är av den typen som aldrig blir nöjd. Det tycks tvärtom vara missnöjet som driver henne framåt. Hur bra böcker hon än skrivit, vill hon hela tiden skriva ännu bättre.

Det är lika fascinerande som stimulerande att läsa hennes dagböcker, här utgivna i en 570-sidig volym med distinkta kommentarer av Greg Johnson och en som det tycks utomordentlig översättning av Ulla Danielsson. Jag har långa tider i sommar varit fullkomligt uppslukad av denna läsning, så regnandet har liksom inte spelat någon roll: läsningen av Oates dagböcker har varit julis bästa stunder.

Hennes dagböcker är fascinerande så som Thomas Manns och Sylvia Plaths är det: koncisa vardagsinteriörer blandas med självreflekterande analyser av det egna skrivandet. Må vara att Oates mer strikt håller sig inom den skönlitterära världens domäner än exempelvis Thomas Mann. Med knappt en bisats i detta väldiga dagboksbygge snuddar hon vid sociala och politiska frågor. Å andra sidan anar man likväl att hennes politiska hållning torde vara ganska vänsterinriktad.

”Jag ser konsten som ett slags kommunikation, den allra högsta formen av kommunikation. En själ som talar till en annan (som i Chopins musik).” Gång på gång framträder Oates som en litteraturens överstprästinna: hon håller skönlitteraturen högt och tilltror den möjligheter som få i dagens fragmentiserade offentliga samtal.

Joyce Carol Oates skriver i sitt förord om föreliggande volyms texter, som hon i enlighet med dagboksskrivandets intentioner valt att inte revidera: ”Jag tog från allra första början beslutet att dagboken skulle förbi slumpmässig och spontan och att den aldrig skulle revideras eller omprövas; den skulle vara en plats för udda tankar och intryck av det slag som ständigt flyger genom våra huvuden, som när lönnens frön om våren lättsinnigt virvlar omkring i vinden; dagboken skulle vara ett slags förvaringsplats för upplevelser och anteckningar om skrivande, men inte ett ställe där andra förtalades.”

Hon snuddar också vid det motsägelsefulla i att privat skrivande görs offentligt: ”Att föra dagbok är själva antitesen till att skriva för andra. / - - -/ Som vår störste amerikanske filosof William James påpekade har vi lika många yttre jag som personer vi känner. Men vi har ett enda, omedgörligt ”inre jag” som är ensamt i sitt slag och som kanske är omöjligt att dölja och som känner sig mest hemmastadd på hemliga ställen.”

I dagboken väver hon samman intryck från universitetsvärlden och arbetet som lärare i litteraturvetenskap med det dagliga livets vedermödor och glädjeämnen. Men dominerande är ändå analyserna och reflektionerna som gäller det egna, pågående skrivarbetet. Härigenom blir denna dagboksvolymen rena tubkikaren ner i flera av romanernas tillkomsthistoria: Bellefleur, Morgonstjärnan, Ljusets ängel osv.

Emellanåt reflekterar Oates i feministiska termer angående misslynta kritikers framfart mot henne: ”Är mitt verk med dess stora omfattning och ambitionsnivå och djup och experimenterande verkligen inte lika imponerande som låt oss säga Bellows, Mailers och Updikes verk? Ändå tycker jag inte att sådana grubblerier är produktiva; hur som helst måste jag dra slutsatsen att det faktum att jag är kvinna och därmed handikappad i den här kulturen (på samma sätt som jag skulle vara överallt, också i England och Frankrike) har en hälsosam inverkan på mig. Jag måste arbete mycket hårt, jag måste vara djärv och ta risker och kunna ta de smädelser man oundvikligen drabbas av då man har några ambitioner i det här vansinniga yrket. (Där man ibland måste tro att den enda kvinnliga författare som verkligen är omtyckt av män är Jane Austen: just för att hon är så medvetet underlägsen; så ”feminin”.)”

Joyce Carol Oates är smått proustsk i sin strävan att nå och beskriva människans inre. Yttervärlden lär hon känna till stor del genom läsande och skrivande. Hon lever, frestas man säga, av och genom skönlitteraturen. Hon behöver inte resa långt för att låta sig inspireras. En bilresa tillsammans med den älskade maken Ray Smith på landsbygden nära Princeton blir för Joyce Carol Oates ”mitt Versailles, mitt Indien och mitt Japan”.

Hagen Quartet

Hagen Quartet (Lukas Hagen, violin, Rainer Schmidt, violin, Veronika Hagen, viola, Clemens Hagen, violoncell)
Schubert: stråkkvartett i d-moll; Ravel: stråkkvartett i F-dur
(Medici Arts)

För kammarmusikälskare är denna dvd rena fyndet. Och den som inte är kammarmusikälskare kanske blir. Här möter en av världens bästa stråkkvartetter, bestående av tre syskon från en supermusikalisk Salzburg-familj, tillsammans med tyske Rainer Schmidt (som efterträtt den tidigare, i mitt tycke aningen för tillbakadragna och profillösa Anette Bik). Denna förnämliga produktion visar två filmade framträdanden med Hagen-kvartetten (bildad 1981): i det första, från 1987, möter en ungdomligt intensiv kvartett (men den pråliga barocklokalen passar ej musiken!) som närmast drabbar samman med Schuberts ”Flickan och döden”; därefter bjuds Ravels skimrande lätta stråkkvartett – och nu är det år 2000 och ensemblen med ens rejält medelåders. Jag har alltid beundrat norska Vertavokvartetten för dess oerhört intima samspel – men här möter en känslighet för stämmornas uppgående i varandra som är nästintill magiskt. Bara att se och höra följsamheten musikerna emellan motiverar att köpa eller låna denna dvd-produktion.

EMIL SJÖGREN: ny bok om hans tonsättargärning

Anders Edling
Emil Sjögren (monografi i serien ”Svenska tonsättare”)
Atlantis

Musikaliska akademin och bokförlaget Atlantis har tillsammans börjat utge en serie monografier om svenska tonsättare. Avsikten är att böckerna ska vara relativt lättillgängliga och innehålla utförliga verkförteckningar och information om tillgängliga inspelningar. Nyligen utkom musikbibliotekarien Anders Edlings bok om Emil Sjögren; en volym som måste sägas vara både välskriven och på välinformerad.

Anslaget är brett: fram stiger inte bara en av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets främsta kompositörer, utan också en god del av dåtida kotterier och stämningar. Sammantaget en välavvägd blandning av personhistoria, idéhistoria och musikhistoria.

Den på sin tid så uppburne Emil Sjögren – som av musiker, konstnärer och författare betraktades som ”Sveriges främste tonpoet” (med vänner som Strindberg, Heidenstam och Carl Larsson) – började från ungefär 1930-talet sakta försvinna ur det offentliga medvetandet. När en skivserie med svensk kammarmusik skulle utges på 1940-talet fanns Sjögren inte ens med! Dag Wirén påstod att Sjögrens kammarmusik ”lider av många tekniska brister”, och en annan hävdade att Sjögren ”inte ställt upp några större musikaliska problem att lösa”.

Nu, i början av 2000-talet, har stämningsmålaren Emil Sjögren börjat rehabiliteras; åtskilliga verk har de senaste åren utkommit på cd, ett Sjögren-sällskap har bildats och nya notutgåvor är under utgivning. Fortfarande är det emellertid sällan hans verk spelas på konserthusen; kanske krävs det att någon lyfter fram hans tonkonst genom ett antal temakvällar i exempelvis Berwaldhallen (och i radio och på tv) för att intresset för honom ska ta ny fart.

Anders Edling skriver: ”Sjögrens sånger sjöngs ständigt under 1900-talets första år på konserter, i sällskap och i hemmiljöer, och de räknades som en ungdomens musik.” Edling karakteriserar honom som ”en intimist”, med solosången, pianostycket, violinsonaten och orgelmusiken som sina domäner (orkesterförsöken är inte många).

Förkärleken för det lilla formatet påminner om en annan samtida storhet, nämligen Edvard Grieg. Redan som yngling beundrade Emil Sjögren Grieg – och när denne 1873 hade spelat i Stockholm och senare på kvällen var hembjuden till en familj klättrade Sjögren upp längs husväggen och höll sig fast i en stupränna, i hopp om att få se den store Grieg. Ett antal år senare skulle i sin tur Grieg komma att hylla Emil Sjögren, som den norske kompositören betecknade som ”Sveriges förste tonpoet”.

Hur ska man egentligen beskriva Emil Sjögrens musik? Förutom den kammarmusikaliska formen: utsökt lyrisk känsla och en stil som ansluter både till nationalromantiska stildrag och modernistiska, experimentella strömningar i tiden, där inte minst tidig impressionism allt mer smyger sig in.