Lyxigt spahotell i Varberg

Jag har de senaste åren påbörjat en reportageserie där jag beskriver utvalda svenska hotell, i synnerhet äldre, genuina och sådana med särskild karaktär eller belägenhet – eller rent allmänt av kulturhistoriskt intresse. Hittills har jag bland annat beskrivit vistelser på det anrika fjällhotellet i Tännäs, STF:s fjällstation i Grövelsjön och ”Sporthotellet” på Långberget i norra Klarälvdalen.
I somras besökte jag Comwells överdådiga hotell vid Lilla Apelviken, tre kilometer söder om Varberg; en stor anläggning, och belägen på en udde, alldeles vid havet. Runtom utbreder sig underbara, till stor del oexploaterade omgivningar, utomordentligt lämpade för bad och promenader.
Jag minns att det var påfallande ödsligt när jag vandrade förbi här i slutet av 1980-talet. Men nu möter här ett spa-hotell som de senaste åren etablerat sig som ett av Sveriges lyxigaste.
Utvändigt är mycket sig likt jämfört med tidigt 1900-tal, då ett av Sveriges största sanatorier just hade byggts här i Apelviken. Läget alldeles vid havet ansågs ha en gynnsam inverkan på de tuberkulos-patienter som tillbringade somrarna här (sanatorier brukade anläggas i områden där luften ansågs vara särskilt frisk; ofta på bergshöjder och i barrskogsområden).
Jag bodde i en minisvit ovanför entrén, med havsutsikt. Vågorna hördes in på rummet… De vita gardinerna rörde sig lite i kvällsbrisen, vågsvallet mot sandstranden brusade, många badade ute i bukten, dryga hundra meter bort. Framåt kvällen satte en pianist igång med att underhålla på rundeln mellan entrén och havet (men detta område borde göras helt bilfritt; hela anläggningen skulle då bli än mer exklusiv).
Efter en ovanligt generös kvällsbuffé, med ett stort urval både förrätter och varmrätter, begav jag mig ut på udden, upp till den gamla fyren. Överallt den starka lukten av tång och hav. Sent på kvällen var det dags för dagens höjdpunkt: ett besök på spaavdelningen, bland annat med en stor pool med uppvärmt havsvatten (32 grader) och flera mindre bassänger, plus flera basturum – varav det största, ångbastun, var fyllt av en svag eukalyptusdoft – och med ens kom jag ihåg de fantastiska termalbaden i Budapest. Att få frossa i omväxlande varma och kalla pooler och basturum av olika slag är en njutning som bara den kan förklara varför allt fler människor efterfrågar den här typen av anläggning. Man kan helt enkelt lägga av sig stress och förpliktelser och skamlöst hänge sig en njutning bestående i att inte göra något alls. ”Konsten att göra ingenting”, som det italienska ordspråket lyder.
Nästa morgon – efter att ha ätit en frukostbuffé med nästan oändliga valmöjligheter –gick jag en sväng ut mot udden och såg delar av det gamla stenbrottet. Intill en numera försvunnen stenarbetarbostad hyrde Carl Larsson och hans familj en enkel bostad en sommar för länge sedan; flera målningar tillkom här.
Det gamla sanatoriet finns kvar – till det yttre. Invändigt är allting ombyggt, och även om rummen inte har lyxklass så är allting åtminstone genomtänkt och prisvärt. Här möter alltså ingen genuint bevarad brunnsortsatmosfär som i Loka, Medevi osv.
Till det yttre är de långsträckta husbyggnaderna ganska enkla, de påminner faktiskt om dåtida logementsbyggnader för värnpliktiga (faktum är att flera av husen stilistiskt ter sig nära besläktade med kasernerna på de gamla regementena i exempelvis Karlstad, Örebro och Östersund).
De ganska tätt liggande byggnaderna och de rofyllda omgivningarna ger likafullt associationer till klassiska brunnsorter. Jag kom till och med att tänka på tjeckiska Marienbad (en urgammal badanläggning som ännu för tjugo år sedan var a sleeping beauty; det var som att vandra omkring i 1800-talet; det måtte ha tett sig likadant för Goethe, Dostojevskij och de andra kändisarna som frekventerade detta dåförtiden europeiska inneställe). Även atmosfären i Karlsbad, norr om Marienbad, kan påminna om stämningarna på Comwells upprustade gamla sanatorium.
Men så läser jag till min häpnad att Varberg och Karlsbad år 2004 ingick ett vänortsavtal och att inte minst de båda städernas kurortstraditioner i detta sammanhang särskilt ska beaktas.
Anläggningen i Varberg har aldrig varit mondän. Först nu, på 2000-talet, har en viss mondän nimbus kommit att omge detta badhotell – som långt in på 1900-talet var en anläggning präglad av kamp mot en fruktansvärd folksjukdom och dit inte minst många fattiga och svårt sjuka sökte sig, som till ett sista halmstrå av hopp. År 1927 var detta sanatorium Skandinaviens största, med plats för 574 patienter och med flera hundra anställa.
Idag, 2011, frekventeras detta hotell, ”Varbergs kurort”, av många konferensgäster men också av privatgäster som här kan njuta ett brett utbud av livgivande behandlingar.

Musikens makt

Musik har spelat en viktig roll i alla kända kulturer. Det finns forskare som till och med anser att musiken uppstod innan talet. Musik tycks ha funnits i alla kulturer, i alla tider, överallt på jorden.

Det äldsta instrument som hittats är ungefär 35 000 år gammalt. Det är en flöjt, gjord i ben och ett par decimeter lång, med fem hål. Flöjten hittades djupt inne i en grotta i Tyskland.

Ingmar Bergman klargjorde ofta sin höga värdering av musik. Han sa någon gång att han gärna – ”om jag hade varit mer musikalisk” – skulle ha velat bli dirigent. Särskilt Mozarts ”Trollflöjten” har en särskild ställning i hans produktion. Man kan i detta sammanhang se flöjten som en metafor för musikens makt att betvinga människan, förvandla henne. Franz Schubert sa: ”Trolltonerna från Mozarts musik visar oss en väg från det här livets grådask mot ett klart, vackert fjärran, som vi med tillförsikt får hoppas på.”

Om musikens makt skrev Arthur Schopenhauer: ”Ingen konstart påverkar människan så omedelbart eller så på djupet som musik.”

Musiken listar sig förbi intellektet och kan djupgående påverka en människa. Inför musik är vi försvarslösa. Det vet inte minst filmskapare: musiken påverkar hur vi uppfattar ett visst skeende. Byt musik – och upplevelsen blir helt annorlunda.

”Musikens makt” hette en tidskrift som gavs ut 1973—1980 av en grupp radikaler som arbetade i 68-rörelsens anda. Här betonades musikens makt i ett politiskt sammanhang. I det första numret, sommaren 1973, fanns följande tidstypiska programförklaring: "Maktens musik, svensktoppens och hitlistornas eländiga dravel, bygger upp en skog av fördomar och söver ner oss till passiva konsumenter. Med musikens makt ska vi gå till strid för en levande, progressiv musikkultur. En musik som aktiverar oss. Ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i."

Ett annat uttryck för tron på musikens makt är de allt fler musikterapeuter som med hjälp av musik försöker bota patienter med diverse diagnoser. Och på antroposfernas sjukhus i Järna, söder om Stockholm, brukar överläkaren, när det är dags för den dagliga ronden, gå i täten och spela flöjt.

Musik som medicin? Varför inte. Martin Luther skrev, efter att ha befunnit sig i en djup depression: ”Mitt hjärta flödar över av tacksamhet till musiken, som så ofta har vederkvickt mig och räddat mig ur stor själsnöd.”

Musik är ofta oaser i våra liv. Musiken vidgar oss, stärker oss, gör oss svagare – dess påverkan vara både vittgående och djup.

Den tyske romantikern ETA Hoffman sa: ”Musiken låser upp ett obekant rum för människan – en värld som inte har någonting gemensamt med den yttre sinnesvärld som omger henne och i vilken man lämnar kvar alla vardagliga känslor för att ge sig hän åt en obeskrivlig längtan.” (Det här påminner om vad en åhörare sa efter en kammarmusikvecka: ”Jag hade svårt att komma ner till jorden igen efter alla himmelska upplevelser.”)

I vilken mån är musik ett ”känslans språk”? Är musiken ett språk som tar vid där våra ”vanliga” språk upphör? Nej, snarare (skulle jag säga) ett parallellt språk; eller ett språk som till väsentlig del överlappar de verbala språken.

Några ord om Göran Tunström

Göran Tunström hyste en ovanlig tilltro till litteraturens betydelse och möjligheter. Jag minns den mångomtalade BLM-debatten i Moderna museet 1984. Göran Tunström satt i publiken (men närmast utgången) och skruvade sig uttråkad medan textkritiska litteraturvetare ifrågasatte romanens framtid. Mitt i debatten reste han sig och försvann ut i vårsolen.

Som uppläsare blev han allt skickligare. Högläsning ägnade han sig gärna åt. ”Göran Tunström var sin röst”, som någon så träffande skrev efter hans bortgång. Med tiden blev han något av en estradör och det var uppenbart att han trivdes på scenen. Samtidigt fanns där spänningen mellan den uppsluppne historieberättaren och den inåtvände lyrikern; mellan det publika och det privata.

I den djupt personliga ”Under tiden” (1993) berättar Göran Tunström att han ”svämmat över” av lycka de gånger han förunnats att skriva under stark inspiration. I dessa stunder av skapande eufori har det, skriver han, känts som att ha fått ”dirigera en stor symfoniorkester”.

Den mångsidige Tunström svingade sig mellan genrer och uttryckssätt, mellan myllrande epos och flortunn lyrik, mellan burleska fantasterier och nedstigningar i djupaste existentiella vånda.

Sista gången jag hörde honom var i Örebros universitetsaula, 1999. Publiken satt andäktig medan han med fenomenal inlevelse - och uppenbart njutningsfullt - läste ”Liten salongsmusik, 1943”. Det var en högläsning som förstärkte novellens konturer - snudd på en dramatisering. Vad allt förmår väl inte en röst!

Jag hade dessförinnan hört Göran Tunström på en rad uppläsningar. Efteråt brukade jag dröja mig kvar för att se om det skulle uppstå något bra tillfälle att få prata med honom. Jag vågade mig dock aldrig fram. Inför hans framträdande i Örebro stötte jag ihop med honom inne på herrtoaletten; jag nickade uppskattande och jag tyckte nog att han log vänligt tillbaka – men jag tyckte inte omgivningen var den rätta för att inleda ett samtal. Någon mer chans fick jag aldrig.

Göran Tunströms diktsamlingar innehåller bland den finaste lyrik jag vet. Med samlingar som ”Svartsjukans sånger” gjorde han sig ett namn som poet. Några ampra recensioner i slutet av 70-talet sägs ha tagit knäcken på hans lust att skriva dikter; en recensent hade klargjort att han inte var tillräckligt politiskt medveten och allt för inåtvänd.

Betydelsen av Sunne var för Tunströms författarskap kan inte nog betonas. Där ”tänds språket”, som han sade - och i ”Juloratoriet” beskrivs orten som ”en klanglåda som satte mitt språk i rörelse”. Sunne blev för Tunström ”Begynnelsernas Mysterium”. I böckerna band han samman minnen och fantasier, skapade nya världar. Skrivandet blev för Tunström en upptäcksresa. Han ville överraska sig själv likaväl som läsaren.

Men Sunne blir också metafor för den vanlighet som döljer underbara öden och äventyr. Varje människa, varje liten ort, speglar världen och universum.

I ”Under tiden” står att läsa: ”Det är ju med oss folk som med turisternas Sunne: man ser en Storgata, en Långgata och en genomfartsled och det är inte så roligt. Men bakom fönstren, på bakgårdarna och inuti oss finns något för alla gemensamt och det är inte isolerat från det yttre.”

I romanen ”Berömda män som varit i Sunne” (1998) låter han en försynt butiksinnehavare bli författare. Den utåt sett så förbindlige och förnöjsamme Stellan Jonsson (som skymtar redan i ”Tjuven”!) döljer ett ensamhetens helvete. Med hjälp av psykologen Lena Vergilius (faktiskt en kollega till Vergilius i Dantes ”Divina commedia”) vågar han nedstigningen i alla förträngda sanningar; resultatet av expeditionerna blir det manuskript vi läser. Stellan Jonsson, som dessförinnan enbart skrivit notiser för lokaltidningen, blir en av de bygdeskalder som genom att blanda stort och smått ”bygger samtal” och inte minst därför är betydelsefull. Eller som romanens skönlitterärt intresserade präst uttalar i en central passus: ”De verkligt stora diktarna når längre in i det mänskliga mysteriet än vi präster. Det gör nog också de små, ja alla de som inte har ett protokoll att följa”.

Faderns tidiga död innebar slutet på en uppenbart lycklig barndom - men som i skrivandet kunde återuppväckas. Tiden fram till faderns bortgång beskriver han som ”en låda av ljus”. I det perspektivet kan hans böcker betraktas som framkallningsbad. Förlorade möjligheter återkommer. Avbrutna samtal fortsätter. Döda ges åter liv.

”Jag samtalar också med min far”, står att läsa i ett av de sista fragmenten i den postumt utgivna romantorson ”Försök med ett århundrade”. Faktiskt en viktig dimension av denna fascinerande romanbyggarbetsplats: läsning, litteratur som ett samtal mellan levande och döda.

Skönlitteraturens uppgift à la Tunström: att ljuda och ge hopp – alldeles som det heter om Bachs musik i ”Juloratoriet” (för vilken han fick Nordiska rådets litteraturpris 1984 och där det i motiveringen bl.a. sägs att författaren ”gestaltar möjligheten att ur kaos skapa världen på nytt”).

Livets mysterium söker Tunström här och nu. ”Närmare Gud än hud/ kommer vi aldrig”, står att läsa i en av hans dikter. Världen utforskas via Sunne, kosmos via mikrokosmos.

I en av romanerna liknar han trädgårdslandens rabarberknoppar vid periskop som nyfiket skjuter upp ur underjorden: de ser sig runt i världen ”så som jag ser mig omkring”. För Göran Tunström var Undret allestädes närvarande.

Uppmärksamhet, närvaro och ett slags inlevelsefull förvåning kännetecknar hans diktning (”det viktiga är inte hur det går, utan hur det försiggår”).

”Och plötsligt är det afton” lyder (med Quasimodo) omkvädet genom ”Under tiden”. Han berättar där om en nära-döden-upplevelse efter en bilolycka: det var som om själen med ens höjde sig över smärtan. Själen, skriver han, ”svävade över tillvaron och log”. I diktsamlingen ”De andra, de till hälften synliga” (1966) beskrivs i en av dikterna ett dödsfall. Slutstroferna lyder: ”Och luckorna stängs på alla köpingens tak/ Ensam drar han bort med sitt ljus”.

Den diktare som sökte hålla ”jublets kategorier” gick bort i förtid, en grå vinterdag år 2000. Han lämnade ett stort tomrum efter sig. Poeten Eva Ström skrev i ett eftermäle: ”Han var något så sällsynt som en verkligt djupt älskad författare.” Och DN:s Ingela Lind skrev inkännande: ”För honom var varje människa ett under. Han skrev utifrån en ´barnslighet´ och en obotlig förlust. Utifrån Guds och Faderns död. Längtan efter den förlorade helheten bränner genom hela hans konstnärskap, där orden som hos Emanuel Swedenborg bär på en drastisk konkretion och ett vardags-extatiskt allvar."

Omdöme

om konserten med Nils Lindberg & Anders Paulsson från en i publiken:

Det var en helt fantastiskt konsert med dels Nils Lindbergs egna verk men även några gamla jazzgodingar från andra kompositörer. Efter pausen fick vi höra Cecilia Gustavsson kula och Anders Paulsson stämma in på sin sopransax - helt suveränt. En konsert som mycket väl skulle platsa på Dalhalla.

Sommar & musik

En ofta viktig del av sommarens upplevelser handlar om musikupplevelser. Och det kan handla om väldigt olika sorts musik. Det kan vara upplevelsen av skiftande vattenljud från bäckar och åar man passerar under en fjällvandring; det kan vara dragspelstonerna på en brygga utanför Fjällbacka; det kan vara något underbart brasilianskt man snappar upp under en resa. Och det kan – som i år – vara pianisten Anna Christensson när hon spelar Schuberts Impromptu.

När jag år 2003 skrev en debattartikel och underströk hur viktigt det är att dagspressen slår vakt om kulturbevakningen illustrerades texten av två förmenta motsatser: å ena sidan ett fotografi av en kammarmusikensemble; å andra sidan en bild på The Beatles. Undermeningen var klar: Den som slår vakt om kammarmusik kan omöjligt uppskatta popmusik.

Det finns – förvisso – fördomar om allt. För egen del kan jag, ärligt talat, lika väl uppskatta kammarmusik som avantgardistisk pop.

Här några av denna sommars musikupplevelser: Lisa Rydberg när hon spelade såväl rättvikslåtar som Bach på solofiol, därtill med en sinnlig utlevelse som – tror jag – hypnotiserade huvuddelen av publiken; den Elton John-aktige, överdådigt musikaliske popartisten Jamie Cullum då han höll Dalhallapubliken i ett fast grepp; Hans Pålssons finstämda pianoafton i Mellby ateljé på Österlen; och den avspända stämningen vid ”Jazz under stjärnorna” i Brantevik, där Mats Norrefalk, Nils Landgren och Lill Lindfors var aftonens ”leading stars” – och alltsammans var så fantastiskt att man riktigt såg hur publiken smälte. Säreget också att uppleva bystugedanserna runtom i siljansbygden i början av juli: verkligen som att kliva in i en Zornmålning; verkligen som att uppleva denna trakt – ja: inifrån.

Men jag missade de stora kammarmusikfestivalerna: Saxå, Båstad, Gotland, Sandviken… Jag missade Drottningholmsteatern, jag missade Confidencen. Önskar mer än jag får.

Men nu ska jag minnas något jag redan fått. Exempelvis augustikvällen för tio år sedan under ”Musik på slottet”. Det var en operaafton med Kerstin Avemo och Tito Beltran i den fabulösa Rikssalen – Tessins klassicistiska skapelse. Här höll Gustav III sina kandelaberupplysta maskeradbaler på 1770-talet, och här hölls riksdagens högtidliga öppnanden. Ackompanjerade av Stockholmsensemblen under Mats Liljefors sjöng solisterna arior och duetter ur välkända operor. Kerstin Avemo var blixtrande klar i sitt framträdande: hennes ljusa, ranka röst tedde sig, med sitt okonstlade allvar, som mycket värdig – i synnerhet jämfört med den passionerade Tito Beltrans ibland glassigt självmedvetna soloåkningar. Konserten var utmärkt, utan att på något vis vara sensationell – men i avslutningsnumret – duetten mellan hertigen och Gilda i Rigoletto – hände något. Här hade duon sjungit upp sig rejält. Efter det starka bifallet följde en rad extranummer, bl.a. dryckesvisan i La traviata. Nu fullkomligt kokade publikhavet av upphetsning. När sedan Tito Beltran intog en av balkongerna och sjöng ”Nessun dorma” ur Puccinis Turandot var succén total. Publiken närmade sig extas.

Så där är det ibland på konserter: något mediokert börjar med ens – ofta rätt oförklarligt – glida över i ett slags sällsam stämning där allt stämmer och där allt tycks möjligt.

Från tidigare år i Stockholm minns jag sommarnattskonserterna på Nationalmuseum – en underbar tradition. Akustiken i den övre delen av trapphallen är skarp och tydlig, synnerligen koncenterad och med lång efterklang. Och medan musiken klingade kunde man se skärgårdsbåtarna stäva förbi utanför hallens panoramafönster.

Ett av de bästa minnena: kammarmusikfestivalen i finländska Kuhmo. Programfoldern till 2007 års festival avslutades: ”Välkomna, vänner, musikälskare och äventyrslystna, bordet står dukat. Var säkra på att ni kommer att lindas in i en magisk vävnad i Kuhmo… Musik är människoandens enda alster som får tiden att stå stilla, känslor och skönhet att bli tidlösa. Njut av musiken, den är en förverkligad dröm…”

Hur kommer det sig att denna fjärran ort, med bara 10 000 invånare, kunnat bli så omtalat i vida musikkretsar runtom i världen? Jag minns att 2007 års festival bjöd på flera hundra artister och ett drygt 70-tal konserter. Programutbudet var överväldigande: man kunde besöka konserter från 11-tiden till framåt midnatt. En dag var jag så uppfylld av musik att jag glömde äta och i stället levde på Brahms.

Kammarmusikveckorna – som sedan starten 1970 tjänat som förebild för många festivaler runtom i Europa – arrangeras av Kuhmo musiksällskap, i samarbete med den europeiska kammarmusikakademin. Finansieringen sker till hälften med biljettintäkter, staten bidrar med 20 % och staden Kuhmo med 10 %. Resten av pengarna kommer från sponsorer. Publiken består till 95 % av finländare, varav cirka 40 % från Helsingforsområdet. Av utlänningarna dominerar svenskar, följt av tyskar och britter.

Festivalen lockar uppemot 40 000 besökare per år och är därmed ungefär lika stor som Musik vid Siljan, som ju brukar beskrivas som Nordeuropas största musikfestival. Men i Kuhmo handlar det bara om kammarmusik – även nyskriven sådan. Flera inhemska kritiker betonar Kuhmos stora betydelse för det finländska musiklivet – samtidigt som de förklarar att det finns en kris för kammarmusik även här. Men av den märks inget i Kuhmo, som istället fungerar som draglok för både det regionala och nationella musiklivet, liksom för turistnäringen; hälften av turismen kan kopplas till festivalen. De lokala myndigheterna har i takt med festivalens tillväxt satsat allt mer på kulturen.

Många ser festivalen som en viktig motor för den framtidstro som nu spirar. Och kanske var det festivalen som gjorde Kuhmo till stad. År 1986, när kammarmusikveckorna här börjat bli omtalade världen över, fick den lilla ödemarksorten nämligen stadsrättigheter. Dessförinnan var detta ett ganska fattigt område, med nästan inga kulturella evenemang. Ännu på 60-talet fanns isolerade, väglösa byar, med egna skolor. Kontakten med omvärlden var liten.

Kammarmusikfestivalen förvandlade byn Kuhmo till stad och vital kulturhärd. Den unge cellist, Seppo Kuhmanen, som 1970 föreslog en festival här, kan känna sig stolt: hans tanke föll i god jord i det karga Karelen – och festivalen visar år efter år vilken kraft musik kan innehålla.

publikrekord

när Nils Lindberg och Anders Paulsson konserterade: cirka 160 besökare.
Bland kommentarerna (läsarreaktioner på en regiontidnings webbsida):"Vilka fantastiska verk Nils serverade. Huvudet höll på att spricka av huvudvärken. /- - -/ Pallade iallafall 35 minuter men aldrig mer. Har Dalhalla patrasket flyttat till Ovanmyra?"
Och här en något mer positiv röst: "Det var en helt fantastiskt konsert med dels Nils Lindbergs egna verk men även några gamla jazzgodingar från andra kompositörer. Efter pausen fick vi höra Cecilia Gustavsson kula och Anders Paulsson stämma in på sin sopransax - helt suveränt. En konsert som mycket väl skulle platsa på Dalhalla."

Per Wästberg, generös bokälskare & Sven Smedberg

Bland de böcker jag läst på senare tid är det några jag särskilt skulle vilja nämna. Dels Per Wästbergs senaste volym i memoarserien, den 430-sidiga Hemma i världen, som behandlar tiden 1966—1980 (det är dock frapperande i hur liten utsträckning Wästberg tycks ha influerats av denna politiskt, socialt och kulturellt djupt omvälvande tid; 68-rörelsen anas på sin höjd som en krusning i marginalen). I övrigt är det en underbar bok: stilistiskt glänsande, minnesskarp, känsla för detaljer, anekdoter och personporträtt. Här finns också en lust att lära känna livet i hela dess bredd som jag ofta kan tycka påminna om Göran Tunströms glupande livsaptit och uppenbara lust att vilja bokstavligt talat skriva om allt.

Fantastisk är också litteraturvetaren och bibliotekarien Lena Kjersén Edmans Böcker som samtalar – en bok där författaren i delvis postmodern anda intresserar sig för hur teman, myter, litteratur ständigt återkommer inom litteraturen; som i en ekokammare. Men här finns inget av kammarlärt tungomålstalande: i första hand möter här en sprudlande vital, uppslagsrik och berikande bok där kärleken till litteraturen går som en central källåder och där författarens vida beläsenhet är lika slående som imponerande. Kort sagt: en bokälskare delar generöst med sig av sina iakttagelser och funderingar – och volymen är fängslande från början till slut. Hade den kommit ut på ett större förlag (nu BTJ) skulle den ha haft stor chans att nå en verkligt bred läsekrets.

Och så har jag upptäckt en spännande poet – en lärd och kanske lite krävande sådan, men definitivt inte uppmärksammad efter förtjänst. Jag tänker på Sven Smedberg, boende i mytomspunna Mangskog utanför Arvika, och 70 år i år. De myter han intresserar sig för i sitt skrivande är inte minst de antika myterna. I långdikten Allhelgonatt (Heidruns), och med nästan lite Günter Grass-liknande illustrationer, utförda av Roj Friberg, återberättas Orfeus-myten, omplacerad i Mangskog-miljö! Här ekar av inte bara antik tid, utan också av Fröding och Sven Alfons (”en beundrad försångare”, som Smedberg skriver i ett efterord). Det är ibland kärvt på flera vis och texten ekar intertextuellt och kan ibland ha ett avancerat anslag, ibland påminnande om Arne Johnson – och förstås även Ekelöf. I sina värsta stunder kan Smedbergs poesi te sig avpersonaliserat textuell.

Men mestadels är det inspirerande komplext, begåvat och givande – det vill säga om man ödmjukt ger dikten tid att verka; genom vaken, långsam läsning. ”Regnet tilltar om hösten och Salungen sväller/ nordan drar/ råmande sturig och grå genom dalen med snöfyk i skägget och/ föser flytande öar av gräs upp på grund nerom Nolgårdstan// så mossen här tvärsöver viken utgör de ackumulerade/ transplantaten från mossen vid Ristjärnsbacken”. I Allhelgonanatt möter både Orfeus och Balder, både klassicism och nedtonad naturlyrik – men framför allt är det spännande med denna omplantering av Orfeus till värmländsk glesbygd. (Faktiskt måste jag associera till den underbare danske poeten Morten Söndergaards tilltag häromåret, då han lät Orfeus och Eurydike-myten utspelas bland unga människor i ett samtida Köpenhamn.)

Sven Smedberg fullföljer den modernistiska tradition vars spångar lades ut av poeter som Pound och Eliot – samtidigt som han i sin diktning också låter skymta fram en stark kärlek till den svenska lyriken – och inte minst till ett av den svenska lyrikens centrala teman: den svenska naturen. Ett stort intresse för svensk kulturhistoria återkommer i hans produktion – nu senast i Klässbols linneväveri (Heidruns, 2010) där han ingående beskriver en verksamhet som länge gjort Arvika känt inom hemslöjdskretsar. Typiskt nog har han även skrivit en bok om konstnärerna i Rackengruppen, som verkade i början av 1900-talet, liksom en volym om den värmländska musiker- och konsnärsssläkten Zetterquist.

Redan 1966 debuterade Sven Smedberg – och den danske litteraturkritikern Poul Borum var förtjust: ”en charmerande och improviserat och originell samling kortdikter”.

Nu i sommar är denne diktare dessutom aktuell med anledning av att högt ansedda Saxå kammarmusikfestival uruppfört en konsert baserad på just långdikten Allhelgonatt, med kammarkören ”Wermlandsensemblen” på scenen och med recitation av författaren själv.

Jamie Cullum på Dalhalla, 13/8

Den oerhört populäre brittiske sångaren, musikern och låtskrivaren Jamie Cullum avslutade årets europaturné med en enda spelning i Sverige: i Dalhalla lördag kväll.

Den stora arenan var fylld till ungefär hälften (jag hade gissat på fullsatt) när Jamie kom ut på scenen och förklarade att detta var den vackraste scen han någonsin befunnit sig på. (”Man vet inte om detta är dröm eller verklighet – vet ni?”)

31-årige Cullum debuterade 1999 med ett album som såldes i 600 exemplar. Efter några år kom bästsäljaren ”Pointless nostalgic”. I dag är han en av Storbritanniens främsta artister, och med världsrykte. Efter Dalhalla-besöket ska han nu åter till studion, för att spela in en uppföljare till albumet ”The Pursuit”.

Ibland betecknas Cullum som ”jazzartist”. Men jazzmusiken – även om den är central i hans musik och influerar det mesta – är bara en av flera beståndsdelar. Här blandas många stilar. Ett slags jazzpop dominerar. Ofta associerar jag till experimentell pop à la tidigt sjuttiotal: gång på gång kommer jag att tänka på grupper som Supertramp, 10 cc och Queen (och faktiskt låter Jamie Cullum ganska lik såväl Supertramps sångare som Queens Freddie Mercury – som förresten även han djärvt lät popmusiken förgrena sig åt olika håll; till och med opera förekom!). Det ligger nära till hans att jämföra Cullum även med Elton John.

En del låtar påminde dessutom om tidig sextiotalspop – och med ens framstod kvällens huvudartist som en sentida Mc Cartney. Andra låtar är stillsamma, nästan som Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water”, men mestadels får pianostämman hotta upp ackompanjemanget. När det jazzmusikaliska draget tar över blir resultatet funkig, fusionaktig jazz (så till den grad att stora delar av konserten skulle ha passat perfekt på anrika Fasching i Stockholm); andra gånger styr det hela i riktning mot samtida pop och blir hipp dansmusik alternativt soft klubbmusik (som gjord för de mest sobra miljöer). Vid några tillfällen kom en äldre jazzstil i dagen – och med ens framstod Cullum som en reinkarnerad Oscar Peterson.

Pianot står hela tiden i centrum. Jamie Cullum ömsom smeker det, ömsom hamrar på det – med en frenesi så man baxnar. Han är dessutom extremt rörlig, byter instrument, springer av och an på scenen, får igång lite allsång, hoppar upp på pianot (!) och sjunger, skämtar och spexar. Jamie Cullum är inte bara en extraordinär musiker – han är dessutom en stor entertainer. Och i allt han gör får han fint stöd av de mycket duktiga musikerna i bandet.

Cullum lyckades mot slutet engagera publiken att sjunga trestämmig körsång. Efter sista numret övergick applåderna i denna nyss inlärda sång. Då kändes kvällen med ens magisk.

Jamie Cullums segertåg genom samtidens musikaliska landskap bärs väl delvis även upp av det breda tilltalet; en mix som alltså inkluderar bland annat traditionell och experimentell jazz, och 60-, 70-, 80- och 90-talspop. Men framgången beror huvudsakligen på Cullums makalösa musikalitet, på hans stora scennärvaro, väldiga energi, spelglädje och dessutom artistiska medvetenhet.

Man kan bara fromt hoppas att Dalhallas tid inte är över.

Himlaspelet 2011

Det sägs att Rune Lindströms präststudier i Uppsala gick trögt och att han helst tänkte på sagor och sägner från hembygden i Dalarna – och inte minst kurbitsmålarnas frodigt berättande dalmålningar. En vårvinterkväll 1941 hade den unge studenten en pjäs klar: "Ett spel om en väg som till himla bär". Han läste upp den för några kamrater i Uppsala, bland dem Gösta Folke (senare teaterchef i bl.a. Malmö). I Gösta Folkes regi och med författaren i huvudrollen fick pjäsen ett halvår senare sin urpremiär i Leksand, sommaren 1941.

Himlaspelet är teaterhistoria och sjuttio år senare fortfarande en vital del av Leksands kulturliv. Spelet lockar årligen många åskådare. När jag premiärkvällen närmade mig Leksand var det bara att följa huvudströmmen av bilar och gående: den väg som till den nya spelplatsen bar.

Trots att jag varit teaterrecensent under trettio års tid – och dessutom har bott i Dalarna de senaste fem åren – har jag inte förrän nu sett Rune Lindströms pjäs. Jag kan därför inte relatera till tidigare uppsättningar – vilket jag förstått att väldigt många kan. I lördags fanns i publiken en dam som var med redan vid urpremiären 1941.

Lösningen med ett stort tält har beskrivits som en halv återgång till den tidigare friluftsteaterkänslan, men förhoppningsvis blir detta ändå ett provisorium: det blir något plastigt och kvalmigt-instängt med så många människor i ett så stort och så tätt omslutet tält.

Huvudintrycket av denna på många sätt färgrika och fartfyllda iscensättning ger associationer till de nästan långdansaktigt sammanfogade spel- och dansscener som i många år kännetecknat värmländska Västanå teater. En folklig enkelhet kombinerad med ett modernt, fritt och lustfyllt sceniskt tilltal.

Den utomordentliga musikerensemblen sitter i fonden, mestadels dolda av den tygskärm där dalmålningar och andra illustrationer projiceras. Särskilt i inledningen firar den nya tekniken triumfer, med snyggt infogade filmklipp och återblickar på de tidiga årens himlaspel, så att det hela blir en hyllning till ursprunget – varefter jubileumsföreställningen så att säga bryter ny mark. Här finns en fantasi som rycker upp pjäsen i en scenisk samtid, men mestadels med en tydlig pietet mot originalet.

Birgit Carlstén har regisserat ett himlaspel som andas pånyttfödelse – samtidigt som det finns åtskilligt som länkar in spelet i riktning mot musikal-genren. Här finns en uppenbar risk att Rune Lindströms visserligen folkspelsfotade pjäs dras en smula för långt i riktning mot en spelstil där allmogelyrik à la Karlfeldt och Bror Hjort i allt för hög grad baxas in mot nöjets estrader.

Emellanåt ett överdåd som bländar – inte minst Pelle Lindströms intensitet i rollen som Gammel-Jerk; jag kom plötsligt att tänka på Alice Cooper och andra tidiga sjuttiotalsrockare! Linus Lindman som kung Salomo har en liknande kompromisslös utstrålning – medan Carl-Åke Eriksson som Vår herre odlar en mer traditionell spelstil; han framstår här som en nära släkting till den ”Förklädd gud” som Hjalmar Gullberg och Lars-Erik Larsson hade lanserat året innan teologstuderande Rune Lindström diktade sitt verk. Kort och gott: genomgående utmärkta aktörer.

Genomgående bjuds ett brett och modernt tilltal, men projektionerna i fonden lyser emellanåt blekt och oskarpt. Det finns också en risk att det snabba tempot gör den allegoriska dimensionen en smula oskarp. Mest tveksamt finner jag inslaget där pjäsen görs till en antinazistisk pamflett och krigsbilder från andra världskriget varvas med att ”nazisoldater” rusar runt bland publiken med skarpt lysande ficklampor. Uppenbart finns anspelningar på Hitler i Rune Lindströms pjäs, men de ska nog inte överdrivas.

Snarare dominerar, tycker jag nog, en ganska tidstypisk dalaromantisk och nationalkonservativ underström, åtminstone emellanåt. I grund och botten är väl Himlaspelet att betrakta som en moralitet – och det är inte svårt att finna likheter med medeltidens tablåartade religiösa skådespel där allegoriska figurer gestaltar kampen mellan dygder och laster och där den kanske mest kända pjäsen är ”Spelet om envar”, från 1500-talet och även den på rimmad vers.

”Ett spel om en väg som till himla bär” kan samtidigt ses som en sentida motsvarighet till den blandning av folklig talteater och opera som senare kom på modet och där Mozarts Trollflöjten är ett paradexempel. Rune Lindströms på liknande vis komiskt spetsade rimflätning påminner om genren, men också – och inte minst – om Ibsens versdrama Peer Gynt. Jag har inte sett jämförelsen, men den är ju oundviklig: Peer Gynt och Himlaspelet är nära släktingar – och Carlsténs iscensättning påminner ibland om den uppsluppna, fräcka och burleska Peer Gynt som Ingmar Bergman 1986 gjorde på Dramaten.

Rune Lindström skrev 1941 i sitt företal till pjäsen om en gammal leksandskarl som begrundat sin förestående bortgång med orden: ”Ä blir föll te gå te nå’ långväga budar”. Dessa ord, skriver Lindström, ”kunna aldrig gå bort ur mitt minne”. Det var där, i den folkligt fotade föreställningsvärlden, som han började spinna sin fantasi – och han gjorde det med en romantisering av dalafolket som var mycket tidstypisk. Lindström skriver: ”Jag tog till min uppgift att i bygdens egna färger utmåla den livssyn, som blivit mig själv till styrka, glädje och hjälp.”

Lägg härtill de med tiden lagrade skikten av folkmusikaliskt präglad musik som blivit en viktig del av himlaspelet – med kompositioner av alltifrån Håkan Norlén och Lillebror Söderlundh till Nils Lindberg och årets arrangör Anders Soldh – och alltsammans blir som ett lod djupt ned i tiden – och glittrande vitalt när det fogats samman som här.

Försommarmusik...

Jag har upplevt sommaren ännu litet vackrare när jag lyssnat på tre nya cd-skivor med Bach-tolkningar. Jag tycker oerhört mycket om ”Konzerte und Sinfonien für Oboe” med virtuose Heinz Holliger som solist och i fenomenalt samspel med Camerata Bern. Under ett granitgrått, nästan intetsägande cd-omslag (ECM, new series) döljer sig en lustgård av kärleksfullt musikanteri och med härligt bett i stråkarnas tonbildning. I ”Georg Gulyás plays Bach II” (Proprius) har denne svenske, internationellt framgångsrike gitarrist transkriberat en rad Bach-verk – och resultatet klingar underbart på detta instrument. Alldeles riktigt som solisten skriver i cd-häftet: ”Bachs verk tillhör det slags musik man kan ägna ett liv åt att upptäcka.” Bach på gitarr blir mer poetisk, mer vekt drömsk – och med det musicerande Gulyás bjuder på kan skivan inte annat än rekommenderas. Härutöver framhäver jag gärna dubbelalbumet ”Bach, The Essentials” (Harmonia Mundi); en antologi-cd med olika inspelningar där verkligen mycket väsentligt av ”den femte evangelisten” kommit med, låt vara att alltsammans blir en smula rapsodiskt. Men som överblick och som grundbult i ett musikbibliotek ter den sig genast värdefull. Här konserterar toppensembler som ”Akademie für alte Musik Berlin” och härlige cembaloavirtuosen Richard Egarr.

Nya Buxtehude-tolkningar vimlar det knappast av – desto roligare när det kommer en så högklassig cd som ”Scandinavian Cantatas” (Dacapo), där denna vitala musik (pendlande mellan det kyskt Bachska och en mer händelskt uppsluppen, prunkande stil). Här en dansk inspelning, och med stor akustisk lyster (inspelningen gjord i en Helsingör-kyrka), och både instrumentalister och vokalister framträder i paritet med den serena grundton som dominerar i denna sakrala, ofta smått renässanshögstämda musik.

Bernardo Storace (f. 1664) har väl ofta fått stå i skuggan av Frescobaldi – men en skiva ”Harpsichord Music” av Storace med Hiroshima-födda Naoka Oakutagawa lyfter genast fram honom som en viktig del av europeisk musikhistoria. Många av dessa cembalokompositioner är ju rentav i klass med Scarlatti – och den unga japanskan spelar mycket bra.

Och nu ett rejält kliv till en två timmar lång inspelning: ”Schumann, Scenes from Goethe’s Faust” (Naxos) med Warszawa-filharmonikerna och deras kör samt sångsolister. Warszawa-filharmonikerna är bland de bästa i Europa: hör man symfonisk musik med dem är det ofta med en känsla av att komma ut på öppet hav. Sådant är inte självklart – men dylikt har jag upplevt i den polska huvudstaden. Här en inspelning gjord i orkesterns mastodontiska konserthall (invigd 1955), och med Antoni Watt i ledningen – utomordentlig skeppare även när det stormar som mest i denna romantiskt yviga, starkt känsloladdade musik.

Låt mig krydda med ytterligare två skivor. Först Saint-Saëns ”String Quartets” med Fine Arts Quartet (Naxos): här möter några av musikhistoriens vackraste, mest rikhaltiga och mest komplexa verk – och med uttolkare som denna ensemble blir resultatet fantastiskt. Att lyssna på denna skiva är som att besöka ett själsligt spa. ”Guitar Music” av Francisco Tarrega (Naxos) erbjuder ett brett urval av dennes musik, här med den fine gitarristen Mats Bergström. Mest känt torde stycket ”Recuerdos de la Alhambra” vara – ljuvlig och drömsk musik!

Poesi...

Lars Hermansson berättar i sin märkvärdiga vandringsbok ”Gå till gå” om ett samtal med en ung italienska. Han säger till henne:

”Poesi är en så otidsenlig företeelse att jag ibland inte riktigt kan fatta att den faktiskt finns. Jag menar den behövs ju inte. Det kan inte vara många tiondels promille av befolkningen här i landet som läser poesi. Om de sköt oss skulle ingen bry sig. Vi ligger ju ändå bara resten av samhället till last, kräver stipendier och statsunderstöd.”

Italienskan kontrar, mycket allvarligt:

”Att läsa poesi är att förbereda sig på miraklet. Som kanske aldrig kommer. Förmodligen inte. Men i poesin finns dess försmak. I det lilla, som är nästan ingenting. Den musikalitet som uppstår när hela diktens logik har bäddat för ett femstavigt ord och poeten i stället väljer ett fyrstavigt. Det svänger. Det betyder ingenting. Men det åstadkommer en svängning i själen. Ja, så är det. Det svänger helt enkelt.”

Det räcker inte med att det skrivs lyrik. Den måste ju hitta fram till läsarna. Det kan ibland ta åratal, eller årtionden, århundraden. En läsare kan när som helst upptäcka lyrik som slår an och gör starka intryck. Poeter kan bli återupptäckta och uppvärderade. En diktare som under livet knappt uppmärksammades kan en vacker dag komma att tillhöra världslitteraturen.

Göran Tunström skrev några underbara diktsamlingar på 60-talet. Så fick han en arg recension i rikspressen, där han förebråddes för att inte vara tillräckligt samhällsengagerad. Han tog så illa vid sig att han upphörde skriva poesi. Men nu, 2011, ser jag att några av hans opublicerade dikter ska utkomma i en postum volym.

God litteratur letar sig fram: den har livskraft och ofta inget bäst före-datum.

Nyligen utgavs en märklig och imponerande diktsamling av den norrländske poeten Bengt Hansson, som avled 2007. Den omfångsrika volymen heter ”Över land färdas båten på männens axlar” och har utgetts på Ord&Visor förlag.

Bengt Hansson, uppvuxen under små omständigheter i det inre av Västerbotten, var autodidakt och fabriksarbetare och gav under sin livstid ut knappt någonting alls. Han fick inte ens gå i realskola: han behövdes hemma och fick vackert finna sig i att arbeta i skogen, som de andra i byn. Så var det ännu på 40-talet. Men han drömde om att bli poet – och under många år arbetade han oförtrutet på manuskriptet till föreliggande bok. Det fick gärna ta tid: han var mycket självkritisk.

I det tysta formade han sitt livsverk. Till form som innehåll är dikterna enkla, med ord som ”mjölkbord”, ”harspår”, ”barkspade”, ”hjortrontuvor” och ”fogsvans”. Men vilken delikat känsla för språk – och vilken genuin blick för poetisk förtätning! Ur det enkla växer fram en svindlande helhet.

Som fabriksarbetare på en plastfabrik i Vilhelmina skriver han i en dagbok någon gång i 45-årsåldern: ”Det är en underbar höstdag. Eftermiddagen använder jag till en cykeltur i naturen. Lövskogen skiftar i alla nyanser, från djupaste rött till flammande gult och asparnas gulgröna. Efter dagens knog är det en glädje att komma ut i skogen. Det är en stund av befrielse och återhämtning. Ibland känner jag en glad överraskning över att naturen finns. Den tycks mig så otroligt väsensskild från den värld vi bygger åt oss.”

”Befrielse och återhämtning” – kanske var det på likartat sätt han upplevde sitt skrivande och den allt mer påtagliga hemkänsla han uttrycker inom lyriken.

Han slet på en plastfabrik – men var i grunden en diktare. Kanske blev poesin ett sätt att överbrygga en längtan efter ett liv som inte blev hans. ”Leva skild från havet/ säger du/ är att ha flyttfågelns hjärta/ men sakna dess vingar.”

Starka prosadikter

Finlandssvenske Kurt Högnäs, som nu vid åttio års ålder utkommit med sin sextonde diktsamling, är förvånansvärt okänd här i Sverige – och inte ens i Finland tycks han ha uppmärksammats efter förtjänst. Högnäs nya diktsamling, De bronsblå solarna, är ett mästerverk. I denna svit prosadikter möter en traditionell modernism; ibland påminnande om Gunnar Björling. Dikterna är oerhört vackra – både lättillgängliga och komplexa, konkreta och metafysiska, gnistrande klara och dunkelt suggestiva. Diktjagets sammansmältning med naturen och djupa reflektioner över skilda livsformer och tidens relativitet sker med ett språk lika gnistrande klart som dunkelt suggestivt. Ibland är det lyriskt högspänt à la en ordberusad Artur Lundkvist; men strax efteråt är det så kärvt och barskrapat att dikten närmar sig den abstrakta konstens säregna lyskraft. Sammantaget: livsklokhet och förundran, eufori och sorg – alltsammans sammanflätat till en betvingande läsupplevelse.

Konsertsäsongen 2011

Preliminärt program nu utlagt på
www.ovanmyra2011.blogspot.com

Bakgrundsmusik kan bli förgrundsmusik

Är man på restaurang eller café kan levande musik i lokalen förhöja stämningen – eller rentav skapa den. Ännu för femtio år sedan var det vanligt att musikkapell spelade på svenska restauranger; en tradition som sedan decennier i stort sett försvunnit.

Utomlands är det bättre ställt – ännu. På Theatercaféen i Oslo spelar det
lilla stråkkapellet upp kväll efter kväll från sin balkong, högt ovanför de
spatiösa matsalarna. I Berlin brukar gatumusiker komma in på restauranger och spela en stund, innan de drar vidare till nästa ställe. Och i Budapest lockar många matställen, främst de dyra, med zigenarkapell. Men ännu för tjugo år sedan fanns folkliga matställen («etterems») i Budapest där stråkkapell underhöll från små podier i något hörn.

Traditionen med levande musik på caféer vårdas betydligt bättre; men
också i en caféstad som Budapest är fenomenet på väg bort i den brutala
moderniseringsvåg som de senaste tio åren svept fram över den ungerska staden. Borta är den märkliga frid som rådde i de stora caféhusen ännu på 1980-talet, med en gammal tant eller farbror vid pianot, dagarna i ända. I vackra Gerbeaud, ett av de äldsta ställena, spelas visserligen operettmusik och liknande – men numera ur diskret uppsatta högtalare.

I Wien däremot finns åtskilliga gamla caféer som bjuder på levande musik. Repertoaren brukar innehålla både klassiskt och urmodiga schlagers och sånger. De pianoverk jag häromåret hörde på ett välbevarat café nära Volksoper i Wien är ungefärligen desamma som enligt gamla uppteckningar spelades på Café Vaterland i Berlin på 1920-talet (Wiens caféer kan på flera vis ge en upplevelse av konserverad tid.)

Pianomusik har länge varit en självklarhet på många caféer och konditorier. En av de sista svenska bastionerna för denna tradition var anrika Bräutigams i Göteborg, som på 1990-talet obönhörligt förvandlades till trendig restaurang. Jag minns den finlemmade gentleman som dagligen kom dit, strax efter klockan tolv, med sitt nothäfte under armen. Han tog plats vid flygeln i den största av salongerna på konditoriets övervåning (fylld av speglar, växter och vackra möbler), hängde av sin rock och hatt, bugade lätt och satte sig sedan att botanisera i den klassiska repertoaren, med emellanåt lite lättare inslag, som visor och schlagers.

Först när han avslutat ett spelpass märkte man hur tyst det blivit – trots
det konstant gemytliga sorlet från borden runtom. Men så är villkoren inom denna genre: musikerna kan knappast förvänta sig någon särskild uppmärksamhet. Det de spelar bildar oftast stämningsbakgrunder
– och den inverkan de haft i lokalen blir tydligt först när de
tystnat.

Jag minns de gånger jag i tonåren tillhörde någon ensemble som spelade
på herrgårdsrestauranger och liknande. Vi spelade för döva öron, tyckte
vi; gästerna bevärdigade oss ju knappt en blick, och i stället för applåder
efter ett avslutat verk hörde vi bara fortsatta sorl och pladder. Otacksamt!

Först flera minuter efter att vi slutat spela, och kanske till och med hunnit bära bort notställen – först då kunde det hända att någon där vid borden uppmärksammade vår existens.

Jag trodde länge att sådan här bakgrundsliknande musik var ganska betydelselös, eftersom publiken inte direkt tycktes uppmärksamma den; nu anar jag att detta slags musik kan ha en subtil inverkan även på de människor som knappt ens tycks lägga märka till den.

Men enstaka gånger när jag besökt den här sortens inrättningar har jag
mött musiker som genom sitt val av musik eller genom sin spelskicklighet förvandlat bakgrundsmusik till förgrundsmusik – och restaurang- eller cafébesöket har med ens omvandlats till ett konsertbesök. Jag minns ställen nere i Centraleuropa där publiken mer eller mindre upphört med sitt ätande och drickande därför att musiken plötsligt ryckt publiken hän – ja, så till den grad att kyparna i stället för att springa runt med buteljer eller tallrikar med ens haft fullt upp med att leverera önskemål till pianisten eller ensemblen om nya verk att framföra.

Ungefär som när vi satt på överdäck till m/s Byfjorden och såg Stångehuvuds röda granit mot djupblått vatten, det var restaurangavdelning där uppe, och lagom till desserten kom det in dragspelare och sångare, det var Taube och hela den svenska visskatten som bullades upp – och inte dröjde det länge förrän lunchgästerna förvandlats till konsertpublik och därefter till en enda stor sångkör – och detta med sådan inlevelse att jag tror att kaffet kallnade i varenda kopp.

Tomas Tranströmer innan debuten

Tomas Tranströmers ungdomsdikter
Med kommentarer av Jonas Ellerström
Ellerströms förlag


Innan Tomas Tranströmer gjorde sin lyckosamma debut med samlingen ”17 dikter”, 1954, hade han publicerat ett smärre antal dikter i tidskrifter. Dessa hade fram till nyligen (2006) aldrig publicerats i bokform, och utgivaren, Jonas Ellerström, presenterar dem nu på nytt, inbakade i en resonerande och intressant essä – till vilken han även fogat en researtikel som Tomas Tranströmer publicerade i Arbetaren, 1953. Den har aldrig tidigare tryckts om.

Artikeln, som beskriver intryck från en resa i Tornedalen, refuserades av DN:s Olof Lagercrantz. Den kom i stället att publiceras på ett helsidesuppslag i syndikalistiska Arbetaren.

När jag läser Tranströmers resebrev kan jag inte låta bli att tänka på att Eyvind Johnson tjugo år tidigare hade gjort ungefär samma sak. Han hade under en veckas tid rest runt i Tornedalen, och hans resebrev därifrån publicerades i ett antal artiklar på DN:s Namn och nytt-sida.

Tomas Tranströmers skildring av norrländsk glesbygd tillkom som ett bidrag till Arbetarens artikelserie ”Mitt sommarlandskap”. Den unge Tranströmers text är lite ungdomligt vinglig, och emellanåt juvenilt överdriven (ödemarksvägen beskrivs som ”en väg som leder främlingen allt längre och längre in i Asien”) och ibland schablonartad (”en finskspråkig befolkning som inte gärna svarar på tilltal”).

Men emellanåt lyser texten till, låter ana talangen: ”Jag står på backkrönet och ser hur solljuset filtreras genom molnskikt efter molnskikt innan det träffar Karesuando som står med ett främmande, asiatiskt leende i sin lappdräkt.”

Hewitt + Bach = sprudlande uppenbarelser

Angela Hewitt, piano, Australian Chamber Orchestra
Johann Sebastian Bach: cembalokonserter
(Hyperion)

Angela Hewitt - som lär ha gett offentliga pianokonserter redan vid fyra års ålder - är en av världens nu mest framstående pianister. Hennes spel sprudlar av musikalitet på en nivå man sällan möter. Dessa framföranden av en rad av Bachs cembalokonserter är så perfekta att man tycker sig möta denna kända musik på nytt: Hewitts tolkningar blir som uppenbarelser… I konserterna 1 och 7, som till sin struktur påminner om Albinoni och Telemann, kan man lyssna till en Bach fullständigt i sitt esse. Hewitt och Bach… - bättre kan det knappast bli…

Tisdagarna med Morrie: friteater i Småland svarar för europapremiär

Medborgarhuset, Vansbro
Tisdagarna med Morrie
Text: Mitch Albom/Jeffrey Hatcher
I rollerna: Lars-Erik Berenett och Christian Arin
Regi Christer Engberg


Smålands enda fria teatergrupp, Teateri, har som första ensemble i Europa dramatiserat och iscensatt den amerikanske författaren Mitch Alboms bok ”Tisdagarna med Morrie”, som snabbt blev en bestseller i hemlandet. I höstas påbörjades en omfattande Sverigeturné, med 60 inbokade föreställningar. Vid entrén till teatern i Vansbro (en fantastisk teaterlokal i ett gediget medborgarhus) får jag höra att turnén redan vuxit sig större än planerat.

Faktiskt även själva föreställningen har vuxit sig större än planerat: föreställningen blev en halvtimme längre än utannonserat. Detta faktum kan möjligen bero på att den samspelta skådespelarduon nu i slutet av turnén tar ut svängarna lite extra och uppmuntrade av tidigare god publikrespons fördjupar gestaltningen. Det är i så fall förståeligt: pjäsen inbjuder till den sortens expansion – men å andra sidan hotar dramaturgisk kollaps: efter en snärtig inledning, där korta, återberättande sekvenser varvas med rapsodiska spelscener (rappt och utstuderat à la värmländska Teater Västanå), sjunker spelet under andra hälften in i ren naturalism – och det från början snabba tempot närmar sig efterhand den absoluta nollpunkten.

Här hade behövts en mer styrande regi. Å andra sidan kan man ha överseende med föreställningens efter hand så monotona karaktär: det gör det lättare att få fram textens filosofiska, eller om man så vill: tro-på-dig-själv-dimension.

I centrum för ”Tisdagarna med Morrie” står en åldrande sociologiprofessor, Morrie, drabbad av den obönhörliga nervsjukdomen ALS. Han får besök av sin gamle vän Mitch, som nu, mitt i karriären, återtagit kontakten med sin i ungdomen avgudade lärare och som han nu börjar besöka varje tisdag. Den döende Morrie får allt mer rollen av ”vishetslärare”; en tolkning som förstärks av fondens japanska körsbärsträd (men som i röd belysning med ens liknar blodkärl fotograferade inifrån).

”När man lär sig att dö, lär man sig att leva”, lyder ett av Morries många tänkespråk. Lars-Erik Berenett spelar med mycket värme denne humant inkännande, intelligenta man – vars skarpsyn efterhand får den yngres uppblåsta karriärtänkande att rämna. Tematiken påminner om En handelsresandes död: återigen punkteras den amerikanska framgångsdrömmens ihålighet. Lars-Erik Berenett spelar med samma temperamentsfulla, frustande vitalitet som en gång i tiden Jarl Kulle. Som den förre studenten gör Christian Arin en utstuderat vanlig, ganska misslyckad människa – men som inför den döendes livsvisdom allt mer omvärderar sitt liv.

Morrie framstår som en jesusliknande gestalt, vars älska-varandra-råd och ta-vara-på-livet-visdom börjar förändra Mitch. ”Tisdagarna med Morrie” är en nästan otidsenligt nedtonad föreställning, sympatisk, fylld av värme och medmänsklighet – det enda som emellanåt stör är allt tal om ”coaching” och den lite banala tro-på-dig-själv-filosofin.

Bok om Carl-Erik af Geijerstam

ÖPPENHET
(En bok om Carl-Erik af Geijerstam)
Red. Jonas Ellerström, Louise Eklund och Lars Bergquist
Ellerströms


Carl-Erik af Geijerstam förblev länge oförtjänt ouppmärksammad inom svensk litteratur; ett öde som han har delat med exempelvis Carl-Göran Ekerwald, som till del verkat inom ungefär samma domäner.

Ellerströms förlag har nu utgett en mångsidigt belysande bok om essäisten och poeten Carl-Erik af Geijerstam, som för några år sedan gick bort i en ålder av 94 år, efter ett produktivt författarliv vid sidan av en mångårig lärargärning i Uppsala. Han debuterade som lyriker redan 1936, med samlingen ”Väktare vid spannet” och skrev sammanlagt 13 diktsamlingar. Därtill kommer tio prosavolymer (med texter som ställvis legerar prosa, lyrik, minnesanteckningar och essä) samt bl.a. några volymer med Hermann Hesse-översättningar.

Jag träffade Carl-Erik af Geijerstam en sommardag 1984 i värmländska Ransäter. Han framstod genast som en av de mest sympatiska författare jag dittills över huvud taget hade träffat. Två frågeställningar diskuterade vi den där stekheta dagen: Hur behåller man bäst sin nyfikenhet inför världen och undviker vaneseende? Vi talade också om innebörden av Kierkegaards ord om ”evigt ejes kun det tapte”.

Nu i efterhand inser jag att det där var två verkliga huvudteman inom af Geijerstams författarskap. Av detta skäl framstår monografins titel, ”Öppenhet”, som mycket väl vald. De flesta av bidragsgivarna till denna antologiskt upplagda bok kommer faktiskt in på dessa för diktaren så centrala frågeställningar.

Samtliga essäer som här publiceras slingrar sig förtroligt eller essäistiskt resonerande fram till väsentliga aspekter af Carl-Erik af Geijerstams författarskap. Det enda jag egentligen saknar är en mer sammanfattande överblick över hans gärning. Bland bidragsgivarna fastnar jag särskilt för Tom Hedlunds valfrändsaktigt skrivna ”På plats”, Louise Ekelunds mer litteraturvetenskapligt anlagda ”Detta häpna öga”, Lennart Sjögrens kollegiala ”Sinnenas klarsyn”, Jonas Ellerströms sammanfattande ”Läsare, forskare, levnadspraktiker” (men jag hade alltså önskat mig en i ännu högre grad summerande text) och Ulf I Erikssons så vackert och känsligt skrivna ”Barndom bevarad”. Som avslutning publiceras även ett samtal som Louise Ekelund hade med af Geijerstam år 1990 (flera av bidragen till denna monografi har f.ö. tidigare publicerats i tidskrifter). Sammanfattningsvis borde en bok som denna öka intresset för den lika försynte som skarpsynte diktaren Carl-Erik af Geijerstam och hans nästan vilhelm ekelundska uppmärksamhet inför livets ”uppenbara hemlighet”.

Här har du ditt liv

Inom kort, i början av juni, utkommer på dvd ett av det svenska 1900-talets filmiska höjdpunkter. SF-serien ”Svenska klassiker” berikas då med ”Här har du ditt liv” från 1966, där Jan Troell mästerligt tolkar Eyvind Johnsons självbiografiska romanserie om den unge Olof. Som alter egot gör Eddie Axberg en oerhört fin insats; vid sidan av storheter som Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Holger Löwenadler, Ulf Palme, Ulla Sjöblom, Allan Edwall, Per Oscarsson m.fl.; ja, en stor del av den dåtida skådespelareliten passerar här revy.

Vilhelm Moberg blev så förtjust i filmatiseringen att han något åt senare bad Jan Troell att göra film av den egna romanserien om Utvandrarna. Även där fick Eddie Axberg en huvudroll, som drängen Robert.

Jag minns att filmen sändes i samband med Eyvind Johnsons nobelpris, 1974, och även någon dag efter mordet på Olof Palme. Filmen är i mångt och mycket en episk beskrivning av det moderna Sveriges framväxt, i mångt och mycket personifierat av den bildningshungrande unge Olof.

Eyvind Johnsons far prenumererade på arbetarrörelsens tidning med det typiska namnet ”Ljus”. Själv insåg Eyvind Johnson tidigt vikten av bildning. I ett resebrev från Paris skrev han 1925: ”Läskonsten har varit och är ett av de vapen, som skall hålla blicken öppen och vägen klar. Den övervinner rummet, så som den övervunnit tiden, den är en eld som håller facklan i mänsklighetens hand lysande och oförgänglig”

Eyvind Johnson inleder sin självbiografiska Romanen om Olof med att beskriva den 13-årige huvudpersonens uppbrott från fosterföräldrarna. Pojken dras med en stark längtan efter att få komma ut i världen. Eller som det står i boken: ”Bort: det var ordet för alltsammans.”

Samma uppbrott skildras f.ö. också i ”Personligt dokument” (1932), där Eyvind Johnson minns hur han tog farväl av mostern och morbrodern, som bodde i en liten by längs järnvägen, några mil norr om Boden. Johnson drar sig först till minnes det enahanda livet där i vildmarken: ”Runt omkring fanns myrar och fiskevatten och brist på människor. Jag arbetade något, läste, fiskade och jagade – men så plötsligt gav jag mig plötsligt av därifrån – hem – och gick sedan mot söder, bara någon mil, och sökte mig arbete vid en gallringsbom. Det var en av mitt livs tyngsta och vackraste somrar.”

Nyfikenhet på nya miljöer kom att prägla Eyvind Johnsons liv. Vid 19 lämnade han Norrbotten och for Stockholm, vid 21 fortsatte han till Tyskland, året därpå till Frankrike. De följande åren reste han åtskilligt i Europa och övervägde även besök i Ryssland och Turkiet. Tillsammans med Norrbottenvännen Carl Jansson planerade han rentav att fara till Afrika. För att möjliggöra en resa till Madagaskar började han ta engelskalektioner. Men den unge Johnson förälskade sig i lärarinnan, norska Aase, och så blev det familj och regelbundet skrivarbete i stället.

Från 1930, då Johnson återvände till Sverige, märks en allt starkare tendens till ett självrannsakande skrivande, med romangestalter som ideligen försöker få svar på frågan vem de egentligen är. Huvudpersonen Henrik Fax i Regn i romanen Regn i gryningen (1933) vägrar till en början att ta itu med sina minnen: ”Du springer fort över det förflutnas stenhögar i hopp om att det inte skall göra så ont i fötterna då.”

I en intervju för norska Dagbladet berättar Eyvind Johnson: ”När jag började med Olofromanen, under första hälften av 30-talet, var det främst självmedlidande jag ville bekämpa.” Notera att en liknande föresats dominerar i nästa romantrilogi, där Johannes Krilon varnar för självömkan och att försjunka i egna, privata sorger och problem.

Försommaren 1934, kort efter att Eyvind Johnson påbörjat Olofromanen (en första skiss hade då redan publicerats i BLM, under rubriken ”Tidig upplevelse”), företog författaren en omfattande rundresa i Norrbotten. Han hälsade på i hemtrakterna i Boden och fortsatte sedan ensam upp genom Tornedalen. Under denna veckolånga färd – med många timmar i linjebussar – började han skissa på Olofromanen. Parallellt med dessa första utkast berättade han om sina intryck i en serie resebrev, som samma sommar publicerades på Dagens Nyheter Namn och Nytt-sida.

Det ödsliga landskapet upp genom älvdalen gjorde författaren förtjust och väckte säkert många barndomsminnen. Vid ett tillfälle fylls bussen av psalmsjungande laestadianer, och den på sätet hoptryckte Eyvind Johnson känner sig med ens som ”en stor hedning”. Hopklämd sitter han likväl ”alldeles betagen” och lyssnar till deras sång på finska.

På väg till Karesuando stiger han ut i byarna och lyssnar till människorna - ”finska klingar kring mig”… ”Och jag drömmer om att bo här ensam en vinter”. När han så nått vägs ände i norr bekänner han att han velat fortsätta: ”Det är en liten gård uppe vid Kilpisjärvi jag borde tittat på.”

När Eyvind Johnson beskriver uppväxtårens landskap i Olofromanen gör han det således med färska intryck av Norrbotten. Resan hade varit både en resa i gamla minnen och en upptäcktsfärd. Och kärleken till landskapet är tydlig i romansviten: ”Här rullade ett så vackert stycke Norrbotten förbi. Nu var det grönt, fingrönt, midsommargrönt. /- - -/ Han såg en stor, grå by, och plötsligt tyckte han att det grå färgen var vacker, den med.” Och när han blir en del av flottarlaget och ledig ser ut över sommarkvällen känner han djup tillfredsställelse över sin nya tillvaro: ”Han tyckte han själv flöt ut i den ovanliga kvällen. Han kände sig stark och fri och den ängslan han känt under resan hit och på stigen längs älven försvann för en stund; han gick i ett rus av klara ljud, timrets bruna glans och de blånande byarna. Nu har jag börjat.”

Olof möter en äldre arbetare, Kristiansson – vars berättarkonst djupt fascinerar ynglingen: ”För Olof var han en sagoberättare, hans verklighet var en saga och allt som gick ur hans mun blev sagor. Jag skulle vilja vara så, tänkte Olof. En som kan dra historier om allting.”

Nyutkomna cd-skivor

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen fäbod och plötsligt kunna njuta av något urgammalt – som med ens ter sig som en daggfrisk nyskapelse.

Unga engelska sopranlöftet Elizabeth Watts, ännu i början av sin karriär, har tillsammans med 40 år gamla ensemblen The English Concert spelat in en rad Bach-kantater samt enstaka arior (Cantatas und Arias, Harmonia Mundi). Att lyssna på exempelvis ”Ich wünschte mir den Tod” fungerar som rena återuppståndelsen. Den välrenommerade ensemblen spelar underbart. Watts sjunger särskilt i lägre register glödande dunkelt, nästan i mezzo-läge.

De fyra cd-skivorna i boxen ”Musique de table” (Harmonia Mundi) innehåller en komplett inspelning av Telemanns s.k. taffel-musik och på konvoluten avbildas, fiffigt nog, diverse bestick. Freiburger Barockorchester har under senare år gjort fantastiska framryckningar. Visserligen kan jag ibland sakna ett större mått av dynamik och lite djärvare spel, men sammanfattningsvis formar sig tolkningarna av dessa ouvertyrer, sinfonior och smärre konserter av olika slag till en överdådig musikalisk buffé. Telemann: som att möta ännu en vår, inne i våren.

Beethoven sa om Bach: ”Nicht Bach, sondern Meer sollte er heissen” (Inte Bäck, utan Hav borde han heta). En förnämlig uttolkare av Bach, den häromåret bortgångne Lars Sellergren, framför i en nyutgiven volym (Sellergren nr 5, Sterling) sex Beethoven-sonater och han gör det med ett pianospel som är lika konstfullt som avskalat enkelt. Mästerligt.

Fantastiskt spel möter även på en ny cd (ECM) med den unge österrikiske Beethoven-kännaren Till Fellner, vars ljuvligt avslappnade men ändå precist kontrollerade spel i pianokonserter nr 4 och 5 får starkt stöd av Montréal-symfonikerna under Kent Nagano.

Boccherini tolkas sprudlande vitalt på nyutgivna ”Six Sonatas for Cello and Piano” av cellisten Fedor Amosov och pianisten Jen-Ru Sun (Naxos). Tjusiga duo-dialoger – samtidigt som jag blir nyfiken på originalets sättning: cello/cembalo. Lägg därtill två nya eminenta Mozart-skivor, och våren 2011 känns fullbordad. Dels Mozartsymfonierna 39 och 41 under ledning av John Eliot Gardner och The English Baroque Solists (skivmärke SDG) kan här avlyssnas kammarmusikaliskt genomlysta (à la Svenska kammarorkestern); dels Mozarts opera Idomeneo med danska radiosymfonikerna under Adam Fischer och bl.a. Kristina Hammarström som Idomante (skivmärke DRS). En mästerlig inspelning från början till slut – med svindlande höjdpunkter som sångarkvartettens framträdande i ”Andro ramingo e solo”.

Kammarmusikdagar 2011, Ovanmyra missionshus

Välkomna till en andra säsong i Ovanmyra missionshus; ett välbevarat missionshus från 1878 i vacker dalanatur, 15 km norr om Rättvik, 50 km nordväst om Falun. Även i år inbjuds till kammarmusikdagar, denna gång med fokus på unga, begåvade kammarmusiker. Förbokning av biljetter rekommenderas. Biljettpris 120 kr. Biljetterna kan bokas per e-brev på adress ovanmyrabiljetter@hotmail.com eller per telefon, 0709 351842. Reservation för ev. ändringar.


6/7 kl. 16
Louise Swantesson och Gabriella Swantesson, båda piano.

Två utomordentligt begåvade systrar från Malmö kommer att i varsin avdelning spela Liszt, Beethoven, Chopin m.m.; dessutom ska de spela fyrhändigt av Mozart.

Louise Swanteson, 13. Började spela piano vid 5 års ålder. Vann första pris i Steinway Piano Festival 2008 (i kategorin barn upp till 11 år). Specialpris i Jablonski-tävlingen i Västerås 2009. Tilldelades Kungliga Musikaliska Akademiens Mai von Rosenstipendium 2010. Deltagit i mästarkurser med Peter Jablonski, Per Tengstrand, Hans Pålsson, Roland Pöntinen m.fl. Framträtt som solist i en rad sydsvenska städer. Ingår i Trio Grande, som våren 2011 gav sin första konsert i anrika Palladium i Malmö.

Gabriella Swantesson, 15. Började spela piano vid 5 års ålder. Deltog i Kävlinge pianomästerskap (under ledning av Hans Pålsson) vid både fem, sex och sju års ålder (då hon prisbelönades). Tredjepris i Steinway Piano Festival 2007 (åldersgruppen 12—14 år). Specialpris i Jablonski-tävlingen i Västerås 2009. Andra pris i Steinway Piano Festival 2010 (gruppen 12—14 år). Deltagit i Peter Jablonskis musikfestival 2008, där hon vann andrapris i ålderskategorin 12—14 år. Tagit lektioner för bl.a. Staffan Scheja, Peter Jablonski, Per Tengstrand och Roland Pöntinen. Framträtt som solist i en rad sydsvenska städer. Tilldelades Kungl. Musikaliska akademins Mai von Rosenstipendium 2010.


8/7 kl. 16
Marika Dahlbäck, cello,
Zina Oganova Larsson, piano

Duon kommer att framföra den ryske kompositören Miaskovskys sonat nr 1 för cello och piano, och Beethovens Variationer på ett tema ur Händels Juda Maccabeus.
Marika kommer dessutom att spela nr 3 i Brittens solosvit för cello.

Marika Dahlbäck, 24, uppvuxen i Göteborg, började spela cello som fyraåring. Vid 15 flyttade hon till Stockholm för att gå musikgymnasiet Lilla akademien. Efter examen vid Kungl. musikhögskolan fortsatte hon sina studier vid musikhögskolan i Oslo, med Truls Mörk, en av västvärldens främsta cellister, som lärare. Försommaren 2011 tar hon sin masterexamen. Marika fick 2008 Ale kommuns kulturstipendium. Hon har framträtt på festivaler och deltagit i masterclasses såväl i Sverige som utomlands. Ingår i ensemblen Swedish Chamber Trio.

Zina Oganova Larsson härstammar från den anrika kurortstaden Pjatigorsk i Ryssland där hon började spela piano vid 4 års ålder. Redan vid 11 framträdde hon som solist i Chatjaturjans Pianokonsert med orkester. År 2002 flyttade hon till Sverige och fortsatte studera vid Edsbergs musikinstitut i Stockholm, för professor Mats Widlund. Zina, som vunnit ett flertal musiktävlingar, är verksam som solopianist, kammarmusiker, ackompanjatör och pianolärare. År 2010 grundade hon i Stockholm ”Virtuoso musikskola”.


9/7 kl. 16
Victoria Stjerna, violin
Matti Busch, piano

Prel. kommer att framföras Bartoks Rumänska folkdanser, Saint-Saens Introduction et Rondo Capriccioso m.m.

Victoria Stjerna, 18, är från Göteborg, där hon våren 2011 går ut musikgymnasiet. Hon har deltagit i masterclasses och festivaler både i Sverige och utomlands. I maj 2010 deltog hon i SM för unga stråkar och vann första pris. Våren 2011 medverkade hon i Öresunds-solisten , en tävling mellan unga svenska och danska solister upp till 20 år, där hon kom på 2:a plats och även blev tilldelad publikens pris för bästa framträdande. Victoria har en av huvudrollerna i en dokumentärserie som sändes våren 2010 i SVT2. Den handlade om henne och två andra finalister från Polstjärnepriset som här fick berätta om hur det är att som ungdom satsa på den klassiska musiken, med målet att bli solist.

Matti Busch, 21 år, från Falun, går andra året på musikhögskolan i Malmö för Hans Pålsson. Hans farfar var den berömde tyske violinisten Adolf Busch, och farbrodern den kände dirigenten Fritz Busch. Efter avslutade studier vid Musikkonservatoriet i Falun, 2009, tilldelades han Hugo Alfvénstipendiet. Hösten 2010 var Matti Busch solist i Chopins första pianokonsert tillsammans med Dalarnas orkesterförening.
Har deltagit på masterclasses med bl.a. Roland Pöntinen, Franciska Skoog, Tamas Ungar, Julian Jacobsen, Jens Harald Bratlie samt Simon Crawford Phillips.


10/7 kl. 16
Amandus Lind, violin
Matti Busch, piano

Prel. program: Dvorak sonatinen, Beethovens violin sonat i F dur ("Vårsonaten")samt varsitt solostycke.

Amandus Lind, 19, från Falun, vann som 14-åring musiktävlingen Musica Acustica och fick därefter göra sin solodebut tillsammans med Dalasinfoniettan. 2007 kom han till final i SM för unga solister. Våren 2011 var han solist i en Vivaldi-konsert tillsammans med Siljansbygdens orkesterförening. Har deltagit i masterclasses för bl.a. Nilla Pierrou, Henning Kraggerud och Andreas Röhn. Efter avslutade studier vid musikkonservatoriet i Falun sökte han nyligen till musikhögskolorna i Köpenhamn och Oslo och fick på båda ställena högsta poäng. Hösten 2011 kommer han att fortsätta sin musikutbildning i Oslo, där han även – sensationellt nog – ska tjänstgöra i stråkensemblen Oslo Camerata (som i höst ska konsertera med världskände cellisten Truls Mörk och då bl.a. delta i en festival i Mexiko).

Lars Noréns Stillheten, Stockholms stadsteater

Stockholms stadsteater
STILLHETEN
av Lars Norén
Regi: Eirik Stubö
Scenografi: Kari Gravklev
I rollerna: Sten Ljunggren, Katarina Ewerlöf, Magnus Krepper, Michael Jonsson och Maria Salomaa.

Stockholms stadsteater visar i vår en fantastiskt stark uppsättning av Lars Noréns tidiga pjäs Nattvarden. Sten Ljunggren är extremt bra i rollen som fadern, och den lite inåtvänt sorgsna modern görs oändligt varmt och varsamt av Katarina Ewerlöf. Och Magnus Krepper är ett utomordentligt val i rollen som den latent aggressive äldste sonen. Yngste sonen spelas av Michael Jonsson – som allteftersom visar sig kongenial i den svåra rollen som Noréns alter ego John. Hushållerskan spelas av Maria Salomaa, som tillför spelet både en air av ursprunglighet, enkelhet men här också – lite överraskande – ett inslag av erotisk spänning.

I Stillheten återvänder Lars Norén för tredje gången till den familj han tidigare skildrat i Natten är dagens mor (1982) och Kaos är granne med Gud (1983). Varför återvänder han till en och samma familj? Ja, förmodligen inte bara av personliga skäl (förebilden har sagts vara barndomshemmet i Skåne) utan snarast för att han insett hur fundamental familjen är för vår individuella utveckling; här grundläggs mönster, bindningar och konflikter som många av oss väl aldrig blir fria ifrån. Här sker vår tillblivelse.

Pjäsen är skriven med kärleksfull inlevelse i var och en av rollfigurerna. Resultatet blir sannfärdigt motsägelsefullt. Som åskådare kan man förstå vars och ens dilemma, vars och ens bevekelsegrunder. De sitter fast i sig själva, hittar inte ut…

Typiskt för familjemedlemmarna är hur de slits mellan emotionella bindningar och en längtan efter frigörelse. Ett annat dilemma är att de försöker leva upp till idealbilder av olika slag: idealbilder av sig själva, av de andra, av relationer, av hur ett hem ska se ut, hur en «mor» ska vara, och så vidare. Med sådana bilder inom sig går de sönder. Men under alla utbrott, bortom all förtvivlan, binds de samman av kärlek till varandra. Men eftersom de så dåligt förmår uttrycka denna kärlek, tar den sig oväntade uttryck, ofta förtvivlade, deformerade, groteska. Dylika förvrängda signaler kan förvisso vara svårtolkade – särskilt om de på verbal nivå, eller i gestik, uttrycker hat…

Stillheten präglas av ett mera vemodigt tonfall än de båda tidigare pjäserna om denna familj. Det är som om den absoluta botten är nådd… Som om inte ens hopp återstod… Pjäsens personer når inte varandra. Kollisionerna äger ofta rum på ett språkligt plan. De talar förbi varandra, hör inte varandra…

Någon gång – snabbt smältande ögonblick – händer det dock att de kravlar sig upp på små öar av samförstånd. Plötsligt anar man att hela världar skulle kunna födas ur de stunderna…

Både vad gäller personsammansättning och tematik påminner pjäsen om O’Neills Lång dags färd mot natt. Handlingen försiggår från morgon till kväll på ett litet skånskt familjehotell, statt i tjechovskt förfall och utan gäster… Strax utanför ligger järnvägsstationen – men det är sällan ens tågen stannar till numera… Det är augusti, värmebölja. Familjen har upplevt en ganska lugn sommar – «vi har nästan varit som en familj igen», konstaterar fadern. Denna ödesdigra dag får emellertid modern besked om att cancern spridit sig och att hon har högst tre månader kvar. Yngste sonen, som nyligen utkommit med sin första bok, har just kommit hem från Stockholm. Den äldre brodern, som bor kvar hemmavid, är mycket svartsjuk på lillebrors framgångar, men också på dennes mod i hemmet; den yngre brodern artikulerar rentav hans egna förträngningar. Fadern, slutligen, brottas med ekonomiska bekymmer – och med begäret till flaskan.

Dramatenuppsättningen 1988 – där Jan Malmsjö och Marie Göranzon var storartade – hade en speltid på 4,5 timmar; här har föreställningen skurits ner till 3,5 timmar. Dramatenuppsättningen präglades, minns jag, av en naturalistisk, underbar sensommaratmosfär: det var en blandning av Tjechov och Ekelöfs ”Eufori”… Norske regissören Eirik Stubö går helt annorlunda tillväga på Stockholms stadsteater: här är scenen ökenartad, helt utan rekvisita. Golvet är täckt av manus – till den pjäs som just nu iscensätts…

Den fullständigt raserade scenen inte bara koncentrerar pjäsen; den speglar även den känsla av ”förödelsens stund” som dessa människor upplever. Men här och var varma småstunder, ett nära samspråk, stillheten inför mjuk jazz som spelas i bakgrunden, ett oväntat vänligt ord som förvandlar… Men också den underbara scen regissören lagt in där plötsligt familjemedlemmarna börjar skratta… Som att de ser sig själva utifrån… Som att skådespelarna distanserat ser sina roller – samtidigt som de kanske anar hur de tar sig ut i publikens ögon… Och resultatet blir en oerhörd katharsis: skådespelare och publik skrattar högt åt alltsammans. Det är som om en stor kramp släppte… Denna sekvens: en av de märkvärdigaste teaterupplevelser jag varit med om.

Tomas Tranströmer, 80, hyllas med böcker

Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt (Bonniers)
Tomas Tranströmer: Dikter och prosa 1954—2004 (Bonniers)


Strax innan Tomas Tranströmers 80-årsdag hyllar Albert Bonniers förlag den i många år nobelpristippade poeten med dels en mycket omsorgsfullt formgiven samlingsvolym, innehållande dikter och prosa som utgivits under åren 1954—2004, dels med en omfångsrik monografi skriven av litteraturvetaren Staffan Bergsten, som här samlat sig till, tycker jag, ett av sina bästa verk någonsin, vilket betyder: utomordentligt välskrivet.

Staffan Bergsten, en av landets främsta kännare inom området poesihistoria, gav redan i ”Den svenska poesins historia” (2007) prov på sin insiktsfullhet när det gäller Tranströmers diktning. Nu har han skrivit ett diktarporträtt där han mindre beskriver diktarens privatliv – även om han uppmärksammar framför allt Tranströmers arbete som psykolog – utan framför allt inriktar sig på att söka beskriva hans poesi, både motiviskt, metriskt och, inte minst, analytiskt.

Än en gång frapperas man av Bergstens skicklighet i att nysta upp en dikt och klarlägga den. Jag vet få litteraturvetare som med sådan stringens och beläsenhet kan lösa upp strofer in i minsta beståndsdel och frilägga både innehåll och strukturer. Han gör det dessutom på ett språk präglat av klarhet och saklighet.

Staffan Bergsten har mycket gemensamt med äldre tiders litteraturhistoriker; han väver samman dikt och liv och tvekar inte att –nästan i förbigående – slå fast att dikternas ”jag” är identiskt med personen Tomas Tranströmer; en liknande utsaga skulle knappast en yngre litteraturvetare drista sig att skriva.

Men i det stora hela fungerar Staffan Bergstens monografi som en upplysningscentral: Bergsten kastar ljus både över Tranströmers liv och över hans dikter, och sammantaget avslutar jag läsningen med en känsla av att ha berikats.

Staffan Bergsten var under flera år kollega med Tranströmer, då denne medverkade som lärare på ”Skapande svenska”-kursen på litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, och de har i decennier också varit vänner. Föreliggande bok har tillkommit i ett nära och vänskapligt samarbete mellan Staffan Bergsten och Tomas Tranströmer och dennes fru, som numera fungerar som ett slags tolk åt den slagrörde poeten. Mot denna speciella bakgrund är nog monografin att betrakta som ett ”vänskapsporträtt” i lika hög grad som ett ”diktarporträtt”, men med den förutsättningen given kan man å andra sidan gissa att både just denna vänskap samt Staffan Bergstens mångåriga förtrogenhet med Tranströmers texter faktiskt också på många sätt gynnat den slutliga boken.

Långbergets sporthotell

Blotta namnet äger ju en säregen lockelse: ”Långbergets sporthotell”… Man får en stark känsla av sextiotal – och mycket riktigt: hotellet visar sig vara invigt 1964… Här dominerar det tidiga sextiotalets postfunktionalistiska modernism. Stramt, men stilrent och hantverksskickligt i detaljerna. Och särskilt roligt att märka att mycket av det ursprungliga bevarats. Matsalen med panoramafönster och utsikt upp mot bl.a. Sälenfjällen är underbar – men minst lika charmig är sällskapsrummet i våningen under, som bär spår av det gillestuge-ideal som vid den tiden börjar bli vanligt. Här kan gästerna sitta ner vid enkla träbord, låna böcker, låta barnen leka i lekhörnan i lokalens ena ände, eller se på tv. Frapperande är också mängden konstverk som hänger på väggarna. Dessutom finns flera öppna spisar (hoppas att de används!), pingisbord, biljardbord, herr- och dambastu osv.

I Sverige finns i dag inte så många hotell som bevarat en genuin, äldre charm. Det mesta har sopats bort av ombyggnationer och moderniseringar där föga vikt lagts vid att pietetsfullt bevara en ursprunglig stil. Förvisso har senare tiders stilideal svept fram ganska hårdhänt även i Långberget – här finns en hel del rustika 70-talsdetaljer som överlagrar originalkänslan (och jag skulle tro att skylten ”Cafeteria” nära skidliftarna är från den tiden), liksom stolar i matsalen som snarast påminner om stureplansrestauranger – men helhetsintrycket blir ändå: befriande otrendigt. Det närmsta man kan komma i genuin känsla av gammaldags välkomnande hotell torde vara STF:s fjällstation i Grövelsjön.

Långbergets sporthotell tronar överst på det 630 meter höga Långberget, nordost om Sysslebäck i norra Värmland; en dryg mil öster om vägen genom Klarälvdalen. Den trehundrasextiogradiga panoramautsikten är milsvid och magnifik. Vintertid är det mycket snösäkert här. Långberget ligger i växtzon 7 – samma klimat som Västerbottens inland! Jag studerar SMHI:s klimatkartor och finner att Långberget har längre period med snötäcke än exempelvis Orsa Grönklitt; faktiskt råder här ungefär samma vinterklimat som i närliggande Sälenfjällen – som man alltså kan se sticka upp ur skogshavet några mil norr om matsalen.

Naturen är förfjällsaktig och påminner mycket om den som möter på liknande anläggningar i Nordvärmland: Branäs, Mattila och Hovfjället. Även på de orterna har många på senare år uppmärksammat de fantastiska möjligheterna till längdskidåkning. Dock: endast Långberget ett sporthotell har…

Många skidåkare lockas av det drygt sex mil långa ledsystemet. Här finns rejält kuperade spår för skidproffs och äventyrare, men också för den som vill kunna sträcka ut i mindre kuperad terräng. De vidsträckta myrarna och flerhundraåriga, torra tallrakor förhöjer vildmarksstämningen. Sommartid finns en mängd vandringsalternaitv. Man kan exempelvs besöka Vålhallasätern, Gammelsätern och Ransbysätern. I trakten finns flera fäbodar som ännu är i bruk.

Jag besökte Långbergets sporthotell en helg i början av april 2011. Första kvällen var det strålande solsken och jag for runt ett halvmilspår med de mest fantastiska utsikter åt alla håll i det storståtligt kuperade landskapet. Spåren var perfekt uppkörda. Jag blev omåkt av ganska många längdåkningsproffs (gissar jag). Fru och barn höll mestadels till i den familjevänliga slalombacken. Under högsäsong ordnas en hel del aktiviteter, både för vuxna och barn.

Sammanfattningsvis: Lång berget ligger inte bara bortom allfarvägarna, utan också vid vägs ände. Här råder en underbar ro. Både belägenheten vid sidan av de stora turiststråken och den familjära stämningen påminner starkt om STF:s fjällhotell i Grövelsjön. Även det faktum att middagen serveras på bestämda tider, är vällagad och med stort inslag av lokala, ekologiska råvaror påminner om STF Grövelsjön.

Woody Allen på Cirkus i Stockholm

Woody Allen & His New Orleans Jazz Band – där den världsberömde filmmakaren spelar klarinett – inledde i söndags sin europaturné med en fantastisk konsert på Cirkus i Stockholm. Publiken uttryckte ovationsartad förtjusning – och Woody Allen sa att han hoppades få komma tillbaka.

Sjumannabandet – som spelat tillsammans i trettio år och här för första gången framträdde i Sverige – brukar hemma i New York spela varje måndag på anrika Carlyle Hotel. Musik är uppenbart viktigt för Woody Allen, som spelat klarinett sedan barnsben – och precis som hos idolen Ingmar Bergman framkommer tydligt musikintresset även i filmerna.

Såväl Woody Allen som andra i bandet är formidabla fullblodsmusiker. Allens prunkande spelstil var härlig, och dessutom reagerade jag särskilt på banjospelaren Eddy Davis, trummisen John Gill och pianisten Conal Fowkes starka insatser. Det samspelta gänget bjöd smittsamt glad dixielandsjazz. Vilken motvikt till den nattsvarta livssyn som Woody Allen så ofta uttrycker.

Sven Ingvars, 55, still going strong

Sven-Ingvars firar i vår sin 55-åriga existens med en Sverigeturné. Jag såg konserten som gavs på Conventum i Örebro. Sångaren Sven-Erik Magnusson – den ende i bandet som kvarstår sedan begynnelsen – inledde med att spela klarinett, precis som på 50-talet.

Publiken, med en snittålder på kanske 60, lockades ibland att sjunga med och såväl Magnusson som de andra musikerna bjöd på en kavalkad där stämningen efterhand närmade sig kokpunkten och där ovationerna var enorma.

Vilken kärlek denna musik mötte!

Sven-Ingvars – pendlande mellan rock, schlager och vispop – satte redan på 60-talet djupa avtryck i den svenska folksjälen. De gamla låtarna (varav flera Fröding- och Dan Andersson-tolkningar) påminner oss om hur djupt gruppen etsat sig in i svensk kultur (inte minst eftersom 60-talets mediautbud var mer begränsat än dagens). Enbart 1966 hade gruppen sex låtar på Svensktoppen.

Sven-Erik Magnusson har en fantastisk röst och påminner i mycket om den något yngre Björn Skifs; båda med rötter i 50-talets rock’n roll, sedan uppstigna i 60-talets popmusik och därefter – burna av folkets obrutna kärlek – allt mer en del av svensk musikkultur. Och båda still going strong.

Om Augustin Mannerheims Goethe-tolkningar i nyutkomna "Livskälla ur döden sprungen" (ellerströms)

Till det yttre är detta en enkel, på gränsen till oansenlig liten volym, där läsaren dessutom, otidsenligt nog, måste sprätta sidorna med kniv innan läsning är möjlig, men vilken glimmande Goethe-skatt denna bok rymmer! 96-årige Augustin Mannerheim (brorson till finske presidenten Gustaf Mannerheim) har efter ett långt livs umgänge med Goethe nu samlat ett urval tolkningar ur den tyske diktarens produktion och dessutom försett alltsammans med ytterst intressanta kommentarer. Augustin Mannerheim, som själv kan framstå som en sentida Goethe-gestalt (slottsherre, litteraturforskare, civiljägmästare, poet), är lyhörd både för klarheten i Goethes diktkonst och för den komplexa rimflätningens speciella krav. Hans förtrogenhet med Goethe framstår faktiskt som rena valfrändskapen, och tonsäkerheten när han baxar över en dikt från tyska till svenska är anmärkningsvärd. Översättningarna måste kort sagt betecknas som mästerliga.

Ny bok av rättviksförfattaren Rolf Christerson

Huvudpersonen i dalaförfattaren Rolf Christersons förra roman, En stjärna i skogen, var en trendmedveten konsult som for omkring i Sverige för att övertala glesbygdskommuner att satsa på centrumutveckling. ”Riv gamla hus och ersätt alltsammans med en modern galleria!” Satiren fick mig att associera till Nikolaj Gogols Döda själar. Den godmodiga humorn kunde påminna om Bo Baldersson, och de drastiska upptågen om Paasolina.

Rolf Christersons nya roman, Vågspel trots allt (också den utgiven på egna förlaget Siljan), är mer psykologiskt-filosofiskt inriktad och har ett allvarligare tonläge (även om Christersons prosa också här karakteriseras av ett lätt och luftigt anslag, där humorn ofta ges spelrum. Till stor del handlar det dock om en ganska försynt, finstilt humor). Boken består av tolv kapitel, och i vart och ett av dessa kommer en person till tals. Texterna är ett slags inre monologer, svepande mellan dåtid, nu och framtid. De tolv människorna tycks ha endast ett gemensamt: att de bor i ett och samma hyreshus.

Vad säger ett sådant faktum om människors ensamhet? Åtskilligt. De som här kommer till tals – ett tvärsnitt av en inlandskommuns befolkning – ger bilden av ett samhälle där ensamheten tycks konstitutiv. I den grad Christersons tolvstämmiga samtidsverk kan ses som en ”kollektivroman” är det i så fall ett kollektiv som imploderat; den parallell som man kan dra till Josef Kjellgrens Människor kring en bro förstärker skillnaderna till det ensamhetens Sverige som går i dagen hos Christerson.

Förbindelserna mellan bokens karaktärer tycks inte vara många, och de är i vart fall inte särskilt tydliga; för mig blir detta snarare en slumpartad mosaik av röster, lite i stil med danske Peer Hultbergs (vidunderliga) romaner, där en kör av röster flätats ihop till polyfoni av prosalyriskt förtätade, korta monologer. Det är förstås också lätt att associera till Bodil Malmstens pjäs För att lämna röstmeddelande, tryck stjärna, där ett antal monologröster bildar en samtidskritisk mosaik av det tidiga 2000-talets Sverige.

Rolf Christerson har en uppenbar talang att beskriva människors ensamhet och självtvivel. Ett återkommande tema är förfelade drömmar – men samtidigt besitter hans gestalter en förmåga att stoiskt uthärda prövningar och – trots allt – tappert tro på morgondagen. Det är allmängiltigt, ofta träffande, och dessutom smyger det sig en hel del samhällskritik. Rolf Christerson riktar sökarljuset mot välfärdssamhällets baksida.

Djupast trålar författaren i det avslutande kapitlet, där en trägen konstnär får komma till tals. Han ventilerar frågor om det berättigade i att ägna sig åt måleri – när ”allt har målats bättre av Zorn, van Gogh, Larsson, Liljefors, Edelfeldt och de andra”. Men mirakulöst nog lyckas det både denne och de elva andra i hyreshuset att (via tappert resonerande) vända tvivel till stolthet, mörker till ljus – och hux flux lyser vardagens grus guldlikt.

Vad är kyrkomusik?

Begreppet ”kyrkomusik” är ett diffust begrepp. Normalt avses den musik som på något vis är förbunden med kyrkliga sammankomster och en del av liturgin.

Men spännvidden är stor mellan å ena sidan liturgisk bruksmusik och å andra sidan annan musik som spelas i kyrkorna – ofta i form av separata konserter.

Faktiskt var det väl alldeles i början av 1970-talet som svenska kyrkor började användas för renodlad konsertverksamhet. Till en början brukade dylika evenemang rubriceras som ”musikgudstjänster” och inramas av prästerlig medverkan. Under senare decennier däremot har kyrkorna allt oftare kommit att fungera som vilken konsertlokal som helst – och musikaliskt har allt fler församlingar närmast sig en ytterst liberal attityd. Rock’n roll-konserter och discomusik förekommer numera lite varstans i kyrkorna.

Jag minns att det ännu 1974 väckte stort uppseende när jazzviolinisten Svend Asmussen och Ivan Renliden turnerade i svenska kyrkor. Jazz i en helgedom? Många var upprörda.

Inom svenska kyrkan är det väl numera snart bara laestadianerna som är uttalat misstänksamma mot ”världslig” musik i kyrkorummet.

Sextiotalets andra hälft var en omvälvande period inom kyrkomusiken. Den allmänna radikaliseringen sipprade in även i kyrkans värld. Anders Frostensons psalm ”Guds kärlek är som stranden och som gräset”, från 1968, blev banbrytande. Jag minns att en del gammalkyrkliga företrädare opponerade sig mot att Guds eviga kärlek liknades vid något så förgängligt som ”gräs”. Men psalmen blev snabbt populär. Bossa nova-rytmer, brasiliansk samba och tredje världen influenser märktes de kommande åren i allt fler svenska psalmer; tänk bara på ”Jag skulle gärna vilja tro”, från samma tid.

Några år senare kom musikalen ”Jesus Christ Superstar”: Jesus blev ett ideal för många hippies – men ännu skulle det dröja innan rockmusik av detta slag fick framföras i kyrkan.

Kyrkomusiken som genre har kraftigt vidgats under senare decennier, i takt med de förändringar Svenska kyrkan genomlevt. I många kyrkor tänjs numera rejält på gränserna, med ljusshower och rockmusik… I en jämtländsk kyrka ordnades häromåret ”psalmtoppen”, där en dansorkesterliknande ensemble spelade moderna psalmer medan prästen sjöng i bästa Christer Sjögren-stil. Men häromåret mötte jag en kantor som sa: ”Det senaste året har vi haft övervägande stora gudstjänster, med mycket folk, körer och baluns. Det har börjat kännas som att vi skapar shower för att attrahera åhörarna. Själv saknar jag avvägningen mot det stillsamma.”

Reformistiskt lagda kantorer uttrycker ofta åsikten att kyrkan ska vara till för alla och att detta måste avspeglas även i den musik som spelas. Och sådan är faktiskt den allmänna trenden; det räcker att påminna om den nyintroducerade, oranga psalmboken, ”Psalmer i 2000-talet” (Verbum), där tanken är att nya psalmer bättre ska spegla samtiden; här återfinns bl.a. Py Bäckmans ”Stad i ljus” och Benny Anderssons tonsättning av ”Rör vid mig nu”.

Häromåret bad jag fyra kantorer inom Svenska kyrkan definiera kyrkomusikens huvudsakliga uppgift. De svarade så här:

1: ”För många människor är det musiken som är vägen in i kyrkan. Som kyrkomusiker får man mycket uppskattning för musiken i gudstjänsterna. Kyrkomusikens uppgift är naturligtvis främst att förmedla den kristna tron. Min önskan är att människor ska må bra när de kommer till kyrkan. Där tror jag att musiken betyder väldigt mycket.” 2: ”Att förstärka och fördjupa. Att ta vi där orden inte räcker till.” 3: ”Att öppna människornas sinnen för Gud. Att få oss att hitta vår inre kärna.” 4: ”Dess främsta uppgift är att hjälpa till i bönen och lovsången i våra gudstjänster. Den har också en viktig uppgift att föra vidare det rika arv av musik som genom tiderna har skrivits just för kyrkan och gudstjänsten.”

Systemkritik och apacher

Det senaste halvåret har det utkommit en rad läsvärda böcker som granskar de ökande klyftorna i samhället och – inte minst – socialdemokratins handfallenhet inför denna accelererande utveckling.

I höstas utgav ekonomijournalisten Bengt Ericson Den nya överklassen (Fischer&Co), där han belyser en svensk ekonomisk elit som snabbt fjärmat sig från vanliga människors liv. Han beskriver finansmäns och riskkapitalisters extravaganta livsföring och skildrar hur de bor. Ibland blir texten kvällstidningsaktigt reportagemässig: läsaren får blicka in genom uppborrade nyckelhål till denna andra värld. Bengt Ericson ger fascinerande men framför allt förfärande inblickar i dessa stenrika, bonusbestänkta företagsledare liv. De lyxrenoverar spatiösa våningar på Strandvägen eller flyttar ut på landet och lever herrgårdsliv. Ericsons reportageliknande resa genom den nya överklassen mynnar dock inte i någon systemkritisk slutsats, utan snarare i ett slags from förhoppning om att det kapitalistiska systemet ska självsanera och småningom minska dagens extrema inkomstskillnader mellan direktörer och arbetare.

För den som vill veta mer om den nyliberala vågen och om välfärdssamhällets allt tydligare problem att hävda statligt befästa jämlikhetsmål kan rekommenderas Tony Judts Illa far landet (Karneval). Den brittiske historikern Tony Judt, som 2006 nominerades till Pulitzerpriset för sitt omfattande översiktsverk över europeisk efterkrigshistoria, avled 2010 av en obönhörlig, snabbt nedbrytande neurologisk sjukdom, men kort dessförinnan hann han diktera denna intressanta och tankeväckande bok, liksom även den mer personliga Minneshärbärget: ett lika sorgligt som vackert avskedstagande till världen och till livet, skrivet på en koncis, osentimental prosa – men ändå med starkt lyrisk verkan.

Tony Judt dryftar socialdemokratins passivitet i ett läge där jämlikhetsidealen med kraft behöver hävdas. Detsamma gör Göran Greider i sin nya bok, Ingen kommer undan Olof Palme (Ordfront); en utomordentlig skildring av den svenska välfärdsmodellens uppgång och fall och om hur visionen av det starka samhället allt mer krakelerat. Tron på kollektiva lösningar har ersatts av individuella val (vi är snudd på situationen ”Rädde sig den som kan”).

Tony Judt och Göran Greider rör sig över ungefär samma territorium – båda med utpräglat idéhistoriska infallsvinklar. Båda förenar dessutom teoretiskt anlagda resonemang med stor kunskap och en tydlig personlig närvaro i texten. Också den resonerande, lite slingriga stilen har de gemensam. Greiders bok om Olof Palme beskriver en socialdemokrati som tappat både självförtroende och visioner. Här bjuds en i mitt tycke fantastisk läsning.

Slutligen rekommenderas Peter Glas oerhört spännande bok om Geronimo; apachekrigaren ledde de sista fria indiangrupperna och i många år gäckade de amerikanska trupperna. Gång på gång rymde han från reservatet i Arizona; sista gången 1886, tillsammans med 18 krigare och 20 kvinnor och barn. Vid ett tillfälle jagades gruppen av 5 000 soldater! Geronimo (Bakhåll) beskriver ett indianfolk med mästerliga gerillakrigare och som levde i symbios med den omgivande ökennaturen. Peter Glas skriver engagerat och kunnigt och varvar tillbakablickar på apachekrigens sista dagar med intryck från en resa i samma trakter nu på 2000-talet. Lägg därtill en mängd unika dokumentärfoton. Det här är en bok som till och med överträffar Alexander B: Adams stora biografi med samma namn (Toronto, 1971). Peter Glas skriven i samma slags personliga stil som norrmannen Helge Ingstad, som i Apacheindianerna (Skoglunds, 1946) reser runt i 1930-talets norra Mexiko för att fördjupa sig i envisa rykten om att det skulle ha funnits en grupp apacher som ännu i början av 1900-talet ska ha gäckat alla förföljare. Peter Glas bok är dock mer välresearchad och kanske inte fullt lika romantisk i sin syn på apacherna.

Operapremiär i helgen: Händels "Alcina" i Göteborg

Det går en Händel-våg genom europeiska teaterhus. Göteborgsoperan gjorde stor succé häromåret med David Radoks smakfulla ”Julius Caesar”, med bl.a. Leksandsbördiga Ann-Kristin Jones och unga stjärnskottet Ida Falk Winland. Båda återfinns i göteborgsoperans ”Alcina”, med premiär i helgen, där dessutom Katarina Karnéus och Agneta Eichenholz gör fantastiska sånginsatser. Dirigerande barockkännaren Laurence Cummings får fyr på hela orkestern och har dessutom kryddat musiken med pauseringar och violinsolon.
År 2003 sjöng Anne Sofie von Otter och Christina Schäfer i en svåröverträffad ”Alcina” på Drottningsholmsoperan. Pierre Audi hade där emellanåt lagt in koreograferade rörelsemönster – men i Göteborg har sådana fullständigt tagit över på scenen – som därtill förvandlats till något slags cementgrå lagerlokal. Det ska kanske spegla drottning Alcinas melankoli – men frustrerande fult är det. Dock: Händels musik genomtränger den scenografiska asfalten: orkestern och sångarna firar triumfer!
Problemet är att regissör Yannis Houvardas inte gör något för att lyfta fram vare sig magin eller känslostyrkan i Händels musik i "Alcina". Här möter Barbie-liknande sångare som med stundom repetitiva rörelser, stundom robotartade förflyttningar förvandlar det hela till en blandning av streetsmart reklamfilm eller nästan parodiskt postmodernism, à la amerikanskt åttiotal. Problemet är kort sagt att uppsättningen som helhet förefaller tondöv för Händels opera: scenografin och den allmänna regin spelar på tvärs mot musiken och sången. Och Karin Erskines strikta smokingkod för de medverkande gör den grå, tunnelartade scenen till en catwalk för aktörer som förefaller snarast deprimerade.
Scenografin och regin snarare distraherar än stöder Händels "Alcina", men att man slutligen ändå sitter där och njuter innebär ett desto högre betyg till sångarna och Göteborgsoperans orkester.