Ny Hedda Gabler

Domarhagsskolan, Avesta, 29/9
Riksteatern/Dalateatern
HEDDA GABLER
av Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren
Bearbetning: Anna Kölén
Regi och scenografi: Sara Giese
I rollerna: Anna Granquist, Mattias Redbo, Sofia Berg-Böhm, Per Burell, Maria Selbing och Sandra Malmquist.

”Hedda Gabler” chockade det sena 1800-talets teaterpublik: här möter en kvinna som trots att hon är nygift, har en älskande make och ett vackert hem ändå är fundamentalt missnöjd med sitt liv! Henrik Ibsen hade – precis som Flaubert i ”Madame Bovary” – kikat ner i en välanpassad kvinnans själ och funnit mörka schakt av tomhet; av längtan efter något annat, något mer.

Allmängiltigheten är uppenbar: ett till synes lyckligt liv kan vara djupt olyckligt.

Riksteaterns och Dalateaterns nya samarbetsproduktion baseras på Anna Köléns rejält omarbetade manus, där Eilert Lövborg förvandlats till Hedda Gablers ungdomsvän: Elin Lövborg… I vad mån regissör Sara Giese varit involverad i manusbearbetningen framgår inte av programbladet. Hur som helst: Sara Gieses iscensättning av Hedda Gabler är ett starkt och välspelat kammarspel, där huvudpersonens äktenskapliga ensamhet ställs i nytt ljus.

När Anna Granqvists lite sippt uttråkade Hedda Gabler möter den intellektuellt chica Elin Lövborg, flammar kvästa ungdomsdrömmar upp. De båda kvinnorna attraheras av varandra. Sofia Berg-Böhms androgyna Elin Lövborg – den geniala författaren – anländer likt en Karin Boye-aktig världsresenär med stora ögon; en frigjord kvinna som lever sin längtan. Inte konstigt att Hedda Gabler känner hur livets grundvalar börjar skälva.

Eilert Lövborg ersatt av en kvinna: det har sina poänger. Här kan Hedda Gabler tydligare spegla sig i den andre. Hedda och Elin hör ihop – precis som de båda pistolerna i sitt fodral…

Scenbilden är enkel men sober, dominerad av fondens tunga, gula sammetsgardiner. Den aktuella uppsättningen utspelas under 30-talet; något som främst kommer till uttryck i en del tidstypisk musik. I övrigt förblir anledningen till tidsförskjutningen ganska oklar. Och dialogen må vara uppdaterad, men inte tillräckligt: resultatet blir en smula krystat, teatralt; det känns emellanåt som att lyssna till dialoger i svensk film från mellankrigstiden.

Mattias Redbos slapstickartade bärande på böcker i inledningen, till 30-talsjazziga ”Happy days are here again” framstår som ganska apart i förhållande till det täta kammarspel som sedan dominerar. Mattias Redbo gör sin Jörgen Tesman med härlig inlevelse och med precis rätt dos distraktion (spelstilen påminner starkt om Jonas Karlssons).

Per Burell gör en skarpslipad tolkning av den intrigante assessor Brack, som målmedvetet snärjer Hedda Gabler i sitt garn. Men Hedda driver driver – ohjälpligt, tycks det – allt längre bort från här-och-nu-tillvaron, drömmande om autenticitet och ”det vidunderliga”. Hon vill ha allt det som livet inte ger henne.

Fönsterkitt, inte poesifestival

På grund av praktiska bestyr med missionshuset måste tyvärr poesifestivalen skjutas på framtiden.
2011!!!

Birger Sjöberg...

Musiken dog klockan elva.
Strax efter slaget den andades ut sin själ,
slutade gyllene strängar att darra och skälva,
slutade basen sin hostning och morra farväl.
Nu ibland stolspyramider,
uppvända bordsfötter ensam jag står.

Charles Baudelaire

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om. För att inte känna Tidens förgängliga börda som knäcker era skuldror och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll!
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!

sept. 2010

Skyltfönstrets blå allmogestol,
Gruvarbetarbostäderna under höga, spretiga träd

Cykeklockors runda ljud, åns rinnande vatten
och Edward Elgar: Serenad i e-moll

Inför Jussi Björling-aftonen...

Dalateaterns iscensättning av Noréns Natten är dagens mor

Dalateatern, Falun, 11/9 2010
NATTEN ÄR DAGENS MOR
av Lars Norén
Regi: Åsa Ekberg Kentros
Scenografi: Anna Asker
I rollerna: Hugo Emretsson, Susanne Hellström, Yngve Sundén och Joel Torstensson.

Dalateatern satsar i höst på Lars Noréns genombrottspjäs: Natten är dagens mor. Redan när jag läser programbladet blir jag dock lite orolig. Teaterchef Gugge Sandström skriver att pjäsen ”andas en stark optimism om att det går att bryta destruktiva relationer och mönster” (faktum är väl snarare motsatsen?) och regissör Åsa Ekberg Kentroos skriver att ”pjäsens ämne” är alkoholism. Jaså, verkligen? Kan hela denna komplexa vävnad reduceras till alkoholproblem?

Åsa Ekberg Kentroos har skurit rejält i texten, samtidigt som en del tillägg gjorts. Några av de tillfogade scener framstår som pedagogiska i överkant. Dessutom tycker jag inte att skådespelarna framstår som helt tonsäkra i förhållande till det öppna, såriga, valörrika språk som utmärker Noréns genombrottspjäs; skådespelarna tenderar att forcera dialogerna snarare än vila i scenernas stämningar. Det absolut sämsta är att regissören lagt till en rad fiktionsbrytande scener, där skådespelarna framträder med utstuderad koreografi. Dessa meta-inslag är fullständigt omotiverade och tar udden av den O’Neill-naturalism som Norén så tydligt odlar i denna pjäs.

Men visst: dessa människors smärta förmedlas. Här möter rena skolexemplet på – skulle vi i dag säga – en dysfunktionell familj och där alla ser sig som offer (och i någon mening också är det); den ende som försöker höja sig ur denna mörka brygd av självömkan varvat med övermod är yngste sonen David; Lars Noréns alter ego.

I Göran Graffmans magiskt förtätade Dramatenuppsättning 1984 – en av senare decenniers stora triumfer inom svensk teater – fanns ännu en stark optimism: den unge David skulle väl ändå kunna göra sig fri från den destruktiva spiral livet i denna familj innebar. Likaså i Jan Bergmans underbara uppsättning för Riksteatern år 1999 där Hugo Emretsson drev handlingen framåt med en sanningslidelse inte olik Greger Werles i Ibsens Vildanden.

Dalateaterns aktuella programblad nämner åtskilliga roller Hugo Emretsson tidigare har gjort – men kuriöst nog sägs inget om att han för elva år sedan faktiskt gjorde samma roll. Hur som helst är det imponerande att se med vilken klar blick för spelet Hugo Emretsson här gör denne David. Några av scenerna görs sublimt – som när han sitter och lyssnar på gamla bandinspelningar föräldrarna gjorde i barndomen.

Natten är dagens mor kan sägas bilda själva urcellen till Noréns hela dramatiska produktion. Spelplatsen är ett litet familjeägt hotell, och tidpunkten 9 maj 1956. Hotellet är denna dag stängt för inventering. Nu blir det emellertid inte varorna som inventeras, utan familjens verkliga belägenhet: steg för steg faller fasaderna och blottlägger en livsångest som går igen hos var och en av de fyra: fadern, modern och de båda sönerna.

Yngve Sundén lyckas i mångt och mycket gestalta faderns oförmåga att leva upp till kraven som ställs på honom; han är i grunden lika vilsen som yngste sonen David – och de flesta uppsättningar brukar också få fram närheten mellan dessa två. Yngve Sundén lyfter inte fram så mycket av det överdådiga i faderns karaktär – att sjunga med i Jussi Björlings ”Till havs” räcker inte – men som helhet är det en konsekvent och trovärdig tolkning.

Susanne Hellström gör en ovanligt tillbakadragen modersgestalt; här fungerar hon mindre som sammanhållande kraftcentrum utan mer som exempel på en människa vars livslust förskingrats. Denna ”tunnhet” gör egentligen pjäsen än intressantare. Mycket bra är även Joel Torstenssons tolkning av äldste sonen Georg, vars auktoritetsbehov aldrig tillgodosetts. Han är som klippt och skuren för vidare färd till extremhögerns grupperingar, etc. Denne Georg framstår faktiskt som tidig prototyp för Noréns senare pjäser om fångar och om nynazister.

Sammantaget – och med inledande reservationer: en absolut sevärd, genomarbetad och välspelad föreställning.

En otroligt fin Jussi Björling-afton

i missionshuset igår kväll; jag återkommer om detta.

Sommarkväll 2010, under kammarmusikveckan...

Efter Bellmanföreställningen...

Bellmankonserten den 31 augusti

blev mycket lyckad; faktiskt en av säsongens hittills vackraste kvällar i missionshuset.
Stor publiktillströmning: drygt nittio personer. Så många har det inte varit sedan Björn Ranelid var här, den 10 maj.
Vackert solnedgångsljus genom kyrkfönstren i programmets första hälft. Efter paus, fortsatte konserten i kandelabrars sken. Förtätad stämning, stearinljus mot det omgivande mörkret, artister i 1700-talskläder... Karl Nyhlins ensamma luta kontra Staffan Liljas sonora bas och Brett Umlaufs glasklara sopran, och med genomgående oerhört instiktsfulla tolkningar av Fredmanepistlarna... alltsammans var ypperligt.
Tre fenomenala artister!
Många i publiken kom efteråt fram och tackade för en stor upplevelse.
Och visst var detta på många sätt fantastiskt: En Bellmanuppsättning som i våras gjorde succé i New York hade nu, efter ett mellanspel i Stockholm, letat sig ända hit, till Ovanmyra.