Carl Wilhelmson-utställningen vidare till Bohuslän i sommar

I Lysekil, alldeles intill den legendariska badanläggningen, tronar en majestätisk villa i nationalromantisk stil, uppförd av dåvarande badläkare Carl Curman. Strax söder om detta hus, på andra sidan Gullmarsfjorden, i Fiskebäckskil, finns en liknande villa i grandios stil, med utsikt över karga skärgårdsöar och öppet hav. Den uppfördes på 1910-talet av konstnären Carl Wilhelmson och förvaltas även den av efterlevande släktingar, låt vara att den bara sporadiskt visas.

Också interiören är välbevarad. Att besöka Wilhelmsons konstnärshem är som att besöka det tidiga 1900-talets storsvenska blomstringsperiod. Det är en upplevelse helt i linje med konstnärshem som Ellen Keys Strand, Christian Erikssons Opsstuhage i Torsby, Carl Larssons Sundborn, Zorngården och Peterson-Bergers Sommarhagen på Frösön. Samma skönhetslängtan. Samma estetik: en märklig symbios av modernitet och vikingaromantik.

Carl Wilhelmson ägnades hösten 2009 – för första gången på över femtio år – en stor utställning i Stockholm. Ett 80-tal av hans målningar fanns att se på Waldemarsudde, där utställningen pågick till januari 2010. Nu i sommar kommer utställningen att övergå till Bohusläns museum i Uddevalla.

Waldemarsudde utgav i samarbete med Arena Carl Wilhelmson, en fantastisk utställningsbok där merparten av målningarna reproducerats och där fyra ypperliga essäer (en av de bästa är skriven av nyligen bortgångna barnbarnet Thomas Lagerman) sammantaget ger en utmärkt bild av denne konstnär från gammal fiskarsläkt i Fiskebäckskil; en konstnär som vad gäller motiv och skicklighet tveklöst kan mäta sig med de främsta av Skagenmålarna men som också kan påminna om Rackstadsmålarna och inte minst Helmer Osslund: samma känsla för kolorit, samma ljusmättade atmosfärer.

Carl Wilhelmson kan med fog inrangeras i den nationalromantiska eran, samtidigt som han från 1910-talet allt tydligare visar på modernistiska och nysakliga influenser, låt vara att den allmogedominerade motivkretsen förblir ungefär densamma. Samtidigt finns här en nästan Munch-artad ångest – men nedtonad, ungefär som hos Hammershöi. Intressant dock att se den komplexa psykologi som tonar fram i många av dessa underbara oljemålningar. Fantastisk konst är det!

Prag 1989 kontra Prag 2009

I slutet av år 2009 visade SVT den fascinerande dokumentären ”Åter till Prag”, där Astrid Ohlsén repriserar filmbilder från ett besök i revolutionsyrans Prag 1989. Hon intervjuade då också den tillbakadragne Vaclav Havel; regimkritikern som nyss hade släppts ut ur fängelset och inom kort skulle bli president. Hon samtalade även med unga studenter i ledningen för den folkliga resning som efter bara några veckors massdemonstrationer skulle kasta hela den kommunistiska regimen överända.

Astrid Ohlsén klipper ihop filmmaterial från 1989 med nyinspelningar från ett pragbesök 2009. Resultatet har alltså blivit en oerhört intressant dokumentär. Ohlsén intervjuar en åldrad Vaclav Havel som likt en sentida Tarkovskij beklagar att samhället blivit så genomkommersialiserat och demoraliserat och andefattigt; och författaren Ivan Klíma, en intellektuell som var belagd med yrkesförbud fram till 1989, konstaterar vemodigt att de intellektuella som grupp framstår som minst lika oönskade i samtidens marknadsliberala tumult som under kommunisttiden.

Och de två unga studentledarna från Teaterhögskolan? Flickan har blivit en shoppingmedveten dam som lovordar det stora utbudet av varor – och hennes f.d. kille, den stridbare uppviglaren, kör omkring i en vräkig stadsjeep och arbetar med kommersiell tv.

Se här öststatsproblematiken i ett nötskal. Man gjorde uppror, man kastade loss från ett förhatligt samhällssystem – men varthän? Ingen ny riktning togs ut, inga nya ideal ersatte de gamla, toppstyrda – och så seglade man rätt in i konsumismens välkomnande famn.

Under till intet förpliktande deviser som ”frihet” och demokrati” lever dagens tjecker enligt gängse mantra: ”Shop and be happy”.

Köpenhamn, november 2009

Det är förstås en schablon, men ändå så sant: Köpenhamn har en typiskt kontinental atmosfär. Någon mil från Malmö – och man får nästan berlinkänsla!

Jag och min dotter bor denna gång kungligt: på Kong Fredrik vid Rådhusplatsen, med bevarad 1800-talsmiljö. Vi får rum högst upp i hotellet; mot kvällningen går vi ut intilliggande terrass och leker Karlsson på taket mellan skorstensprången och ser ut över den charmigt plottriga stadsbilden i ”latinkvarteren” kring universitetet, bortåt Rundetåårn (varifrån Eyvind Johnson i en 1950-talsartikel gjorde en högstämd utblick över Norden som tankefigur).

Bredvid den gamla universitetsbyggnaden ligger urmysiga caféer och barer, ungefär som dem i Paris latinkvarter; vi besöker Palugdan bokhandel där de jättelika salarna (med böcker från golv till tak) samtidigt är café, med uppläsningar vissa kvällar. Jag fördjupar mig i Morten Söndergaards dikter – och en kväll träffar jag honom: en av Danmarks nu främsta poeter.

En dag har jag stämt träff med Jyllands-Postens kulturchef, Flemming Rose, som uppmärksammats inte minst för publiceringen av de omskrivna Mohammedteckningarna. Vi sitter på ett livligt café nära de stora tidningshusen vid Rådhusplatsen och pratar om kultursidornas betydelse för dagspressen. Jag är på vippen att fråga om mohammedkarikatyrerna men låter det bero: det där var ju så många år sedan. Nästa dag briserar en nyhetsbomb: amerikansk säkerhetspolis har just gripit några misstänkta terrorister som ska ha förberett ett attentat endera dagen mot Jyllands-Postens kontor vid Rådhusplatsen och som särskilt ville mörda kulturchefen.

Jag tänker att det kanske var sista dagen Flemming Rose kunde gå hundra meter bort till det där caféet och sitta och prata med någon utan att bevakas av livvakt. Och en ännu värre tanke: hade mötet skett en dag senare hade vi kanske båda försvunnit ur livet om vi suttit tillsammans vid det där cafébordet.

En kväll går vi till det nybyggda operahuset i hamnområdet: en luxuös skapelse som exteriört påminner om Göteborgsoperan men som i sin trendigt modernistiska, lite sextiotalsretroaktiga inredning snarast för tanken till Deutsche Oper i Berlin och till Bastiljoperan i Paris. Vi ser Donizettis Lucia di Lammermoor – i utsökt regi av Klaus Hoffmeyer; iscensättningen är innehållsligt extremt tydlig och estetiskt förföriskt vacker; jag associerar till såväl Peter Steins som Andrea Breths visuellt anslående teater på gamla Schaubühne. Och akustiken är underbar. Och Djina Mai-Mai sjunger titelrollen med glasklar intonation.

Vackra senhöst i Köpenhamn! Vi fikar på konditori La Glace från 1870-talet och strosar sedan runt i romantiska Örstedsparken: en miniatyr av New Yorks Central Park. Höstlöven färgar dagen gul och i rabatterna doftar ännu rosor. Och Glyptoteket och Statens museum for Kunst blir underbara uppehåll undan regnskurarna.

Men vad dyrt allting är! 1991 kostade en dansk krona ungefär 80 öre, och nu, i november, 1,45!

Slutligen Christiana: den delvis självständiga ”fristat” som ännu fortlever – som en litet Utopia ”udenom” storstadsverkligheten. Jag förklarar för min lilla dotter: ”Det är nästan som ett eget land. Här bor människor som vill leva annorlunda, enkelt.” Livsmedelsaffären heter kort och gott ”Inköpscentralen” och strax intill finns en bod där behövande gratis kan ta för sig av klädesplagg som skänkts bort. ”Här försöker de leva nästan som Jesus”, tar jag i – och min dotter förklarar att hon ”älskar det här landet”.

Vad händer med de svenska fjällhotellen? Två skilda utvecklingsvägar: STF:s fjällstation i Grövelsjön kontra Fjällnäs högfjällshotell

Vad har hänt med de gamla fjällhotellen? Och levs det ännu klassiskt pensionatsliv i fjällvärlden? I Norge vårdas många anrika ställen, men i Sverige har flertalet lagt ner eller gjorts om till lyxiga spahotell.

Vårvintern 2009 besöker jag två legendariska etablissemang: STF:s fjällstation i Grövelsjön respektive Fjällnäs högfjällshotell i södra Härjedalen. Fyra mils väglösa fjällvidder skiljer de båda anläggningarna – som båda ligger bortom de turistiska allfarvägarna.

Svenska Turistföreningens fjällstation i Grövelsjön är förmodligen den mest klassiska fjällhotellmiljö man i dag hittar i Sverige. Det är rustikt och gediget, och trots stora utbyggnader sedan invigningen 1937 lever gamla tiders atmosfär vidare – inte minst i de stora sällskapsrummen, med bibliotek, öppna spisar, familjespel och vackert möblemang. Och med Jerk Werkmästers välbevarade takmålningar.

Dalarnas turistförening föreslog 1934 att STF borde uppföra ett fjällhotell i snösäkra Grövelsjön. STF:s dåvarande ordförande, Gunnar Lindgren, inbjöds att se på området. Han blev entusiastisk och talade om ”kärlek vid första ögonkastet”. Dalarnas turistförening köpte in ett markområde och överlämnade det som gåva till STF.

Värdparet i Grövelsjön (vd-titlar förekommer inte här!), Barbara och Charlie Ekberg, som ansvarat för hotellet sedan 1986, vårdar ställets traditioner, vilket dock inte utesluter en försiktig, successiv förnyelse. Under paret Ekbergs period har bl.a. en spa-anläggning tillkommit här på Långbergets sluttning, 816 meter över havet.

Charlie Ekberg förklarar: ”Det händer att jag säger att vi är den sista anläggningen med traditionell fjällpensionatsanda. Med det menar jag att här t.ex. finns färdledare, gästerna stanna vanligtvis veckovis och är utvilade när de åker härifrån och inte helt utmattade som det blir vid weekendresor. Faktum är att konceptet är precis som när fjällstationen byggdes. Det är gästtypen som förändrats något och att personalen får ta plats (och det gör de bl a via lönekostnader). Det finns fortfarande ”direktörer”, professorer, läkare och präster bland våra gäster. Huvuddelen är dock ”vanliga” människor, med en dragning mot det akademiska hållet.”

Tidigare under 1980-talet drev Charlie Ekberg Bruksvallarnas fjällhotell (”då var det som Grövelsjön var 1970”). Högfjällshotellet i Fjällnäs beskriver han som ”en av de sista av våra ’konkurrenter’. Men inte nu längre, efter ombyggnaden där: ”Deras gäster är här nu eller letar efter ersättare i Funäsdalsområdet.”

Jag frågar Charlie Ekberg om han har någon medveten strategi för att behålla den gamla stämningen. Jo: ”Vi har ett motto sedan vi kom hit: ’Nytänkande och tradition i bästa kombination’. Det tillåter oss att utvecklas efter dagens behov men samtidigt bromsa när vi står inför nya möjligheter. T ex är det bekvämt för oss att utveckla kök och restaurang enlig Slow Food-konceptet. Samtidigt ligger bordsservering, vita dukar, kristallglas, silverbestick och bakgrundsmusik långt borta. Det kommer alltid att finnas en gräns som inte får överträdas. Men den flyttar sig för varje år.”

Grövelsjön är barnvänligt, avspänt och rustikt. Det känns som om kommersiella villkor underordnats – ja, nästan ideella syften. Vid frukostbuffén prasslar det i matsalen: gästerna plockar med sig smått och gott i en påse med lunchförnödenheter (detta är rena Norge!). Frampå eftermiddagen kommer tidningshungrande besökare ner till receptionen för att köpa dagens tidningar, som anlänt med eftermiddagsbussen från Mora (kunde lika gärna ha varit en scen från 1950-talet!).

Alldeles invid fjällstationen börjar flera fina markerade vandringsleder och skidspår, som leder både ut på fjället och runt i närområdet. Märkta leder och kunniga färdledare ger många möjligheter. På eftermiddagarna väntar stor middagsbuffé vid bestämd tid, bastubad eller annan avkoppling. Eller kanske en stunds avkoppling i ”Blå rummet” med klassisk musik och mäktiga fjäll utanför. Väldiga panoramafönster ger öppen sikt, med norska högfjäll i fonden.

Grövelsjöns fjällstation är ombonat och mysigt, inte minst i restaurangen, med kravmärkta råvaror och stort vinsortiment – men vad gäller själva boendet får man vandrarhemskänsla: rummen är små och tyvärr mycket lyhörda. Den känslige bör välja en av de uthyrningsstugor som STF har nära huvudbyggnaden.

Fjällnäs högfjällshotell öppnade 1882, som ett pensionat. Huvudbyggnaden ser ut som en gammal prästgård, utslängd mitt i fjällvärlden, vid stranden av sjön Malmagen. Här startade den egentliga fjällturismen i Härjedalen. Till en början tog man emot ”luftgäster”, societetspersoner som behövde luftombyte, men också brittisk nobless, liksom en del rika lungsjuka.

Minns när jag var här 1991. Nu är det lyxigt – men en lyx så diskret att den knappt märks. Traditionell reception saknas, personalen kommer ut och handhälsar på nyanlända. Gäster hälsar på varandra med förnamn. En har just anlänt från Mauritius. En annan ägnar en kvart åt att lovorda restaurangens lax. En barnfamilj talar om vad som inte var bra under senaste flygresan till Kina.

Fjällnäs högfjällshotell har nyligen återinvigts, efter en kostsam renovering, varvid också uppförts två toppmoderna flygelbyggnader, som arkitektoniskt bryter av mot de stilrena originalhusen. Flyglarna erbjuder rum av högsta internationella hotellstandard. Alltsammans är ytterst smakfullt, med platsbyggda snickerier, dyra naturmaterial, handvävda tyger, trä- och skiffergolv, osv. Golvvärme, minibar och skrivbord med bredband men också eget brevpapper hör till bekvämligheterna.

Nygamla Fjällnäs är en luxuös anläggning – som förresten New York Times nyligen listade som ett av de resmål i världen man inte får missa. Fjällnäs kom på 6:e plats bland de globalt listade attraktionerna för välbeställda amerikanare.

I huvudbyggnaden finns något av gamla tiders atmosfär kvar i sällskapsrummen, men alltsammans är samtidigt påverkat av ett slags urban modernitet; jag får snarast associationer till de mer luxuösa norska fjällhotellen, där något uråldrigt möter en hypermodern samtid; ungefär som på Rondablikk höyfjellshotell. Restaurangen är närmast att betrakta som en gourmetkrog. Här gäller det att ha ett välfyllt kreditkort.

Fjällnäs kanske förnämsta attraktion är ”Mii Gullo” – ett nybyggt spa nere vid strandkanten. Den lapska frasen betyder ”Hur mår du”. Egentligen onödig fråga: alla som får uppleva detta är säkert nöjda. Det hela är rustikt elegant – ungefär som på finska Hanaholmen, med enkla material och extrem finish. Kort sagt: gedigen lyx baserat på det elementära snarare än det extraordinära. Bastuavdelningen, med panoramautsikt över fjällvärlden, är sagolik – och strax utanför väntar en bassäng med 38-gradigt vatten. Trivs man inte i värmen kan man svalka sig i isvaken intill.

Fjällnäs är exklusivt, rogivande och vackert – och extremt dyrt. Det märkliga är att man över huvud taget kostat på det gamla pensionatet en så uppseendeväckande påkostad makeover. Vem betalar? Jag börjar nysta i ägarförhållandena, och finner att stället ägs av finansmannen Lars Bertmar, tidigare vd och ordförande i Carnegie, men också docent på handelshögskolan, professor vid Berkely, börskrönikör på Veckans Affärer, vice cd på Handelsbanken, osv. Lars Bertmar och hans fru Christina är bosatta i London, men har sommarbostad i Stockholms skärgård, och sedan tiotalet år även strax intill Fjällnäs högfjällshotell.

Paret Bertmar fick för några år sedan idén att anlägga ett hotell i området. De förvärvade mark (900 hektar!) och började skissa på ett lyxhotell för 140 miljoner. Men efter diverse problem med ny väg upp i det jungfruliga fjällområdet beslutade de sig för att skrinlägga planerna. De förvärvade istället det gamla pensionatet och byggde om det till lyxhotell. Målgruppen är densamma: en välbeställd, internationell elit.

Huvudarkitekt för omgestaltningen av pensionatet har varit Fanny Sachs, gift med Marcus Wallenberg. Ansvarig för upprustningen av huvudbyggnaden har varit iranskfödda Shideh Shaygan, gift med Moderna museets chef, Lars Nittve.

Omgestaltningen av Fjällnäs är ganska extrem, men tidstypisk. En rad luxuösa fjällanläggningar har tillkommit på senare år, som exempelvis Storhogna fjällhotell, med sober vinterträdgård, påkostad spaanläggning, osv. Och i Åre finns liknande lekplatser för de rika: Copperhill Mountain Lodge och Holiday Club.

Frågan är dock om inte traditionella, enklare fjällanläggningar, som STF:s Grövelsjön, står bäst rustade för framtiden och där en mer blandad publik välkomnas och där den främsta lyxen alltjämt består av tallurskog, vattenfall och vindgenomströmmad tystnad.

Om Elias Lönnrots vandringar i Karelen och om Kalevalas tillkomst

Elias Lönnrot
Vandraren
(Svenska litteratursällskapet i Finland/bokförlaget Atlantis)


Elias Lönnrots betydelse för den finska litteraturen och för den finländska nationalkänslan är svår att överskatta. I tidstypisk anda vandrade han under 1830-talet omkring i sitt hemland och skrev ned tusentals folkdikter, hågkomna av minneskonstnärer som ibland kunde sitta flera dygn i sträck och sjunga runor för professorn från Helsingfors (runorna sjöngs alltså, ett visst mått av improvisation ingick). Främst var det alltså runor Lönnrot samlade: episka ballader som sedan fick ligga till grund för Kalevala.

När Lönnrot efter sin fjärde Finlandsresa kom på idén att sammanställa ett nationellt epos utifrån alla episka dikter han samlat var han samtidigt i färd med att översätta Homeros till finska. Såväl Homeros som islänningarnas Edda fick bli något av förebilder för den visionära helhet Kalevala bildar (där folkäldsten Kalevala är ett slags Moses-gestalt som bryter upp från de finsk-ugriska folkens urhem i centrala Ryssland).

Kalevala väckte genast entusiasm. Verket belyste det finska folkets historia och forntida kultur. Den finska nationen skapades, kan man säga, i mångt och mycket av just detta litterära verk.

Trots att Elias Lönnrot hade finska som modersmål skrev han sina resebrev från vandringarna på svenska. Svenska litteratursällskapet i Finland utgav 1908 de omfångsrika texterna i bokform. Detta faktiskt än i dag vitala litteratursällskap har här åstadkommit en volym med ett generöst urval av dessa utomordentligt intressanta reseskildringar - alltsammans redigerat av den initierade Rainer Knapas.

För den kulturhistoriskt och litterärt intresserade är Vandraren, med underrubriken ”Reseberättelser från Karelen 1828-1842, en veritabel guldgruva. Elias Lönnrots förmåga att ogenerat umgås med allmogen är slående, och hans iakttagelser skarpsynta. Resebreven formar sig till ett en myllrande fresk över dåtidens Finland.

Lönnrot vandrar land och rike runt, hundratals mil, likt en sentida Carl von Linné - men till skillnad från föregångaren är han intresserad av samtid och nyttoaspekter; Elias Lönnrots håg står till myter och sägner och hans huvudsakliga mission är att samla ihop så mycket som möjligt av de gamla runorna och rädda dem till eftervärlden. Han vet, redan på 1830-talet, att han är sent ute.

Lönnrots förmåga att levandegöra sina upplevelser ger en sentida läsare möjligheten att få en god inblick i dåtida föreställningar och livsformer. Det är etnografi skriven av ett ögonblicksvittne.

Vandringarna går genom Savolax, Karelen och Österbotten - men också över på ryska sidan, in i Archangelska guvernementet och upp mot Vitahavskusten, där resenären finner många spår av karelsk kultur. Han tilltalas av karelarnas öppenhet och livlighet och jämför den med den finska stelhet han är van vid (Karelen blev för Finland vad Dalarna något senare blev för Sverige).

Förutom långa episka runor upptecknade Lönnrot även besvärjelser, ordstäv, sagor, rimmade folkvisor m.m. Slutligen några citat ur de aktuella resebreven:

”Den 27 kom jag natten till en gästivargård. Jag började utskriva några visor som åtskilliga av hållkarlarne jämte byns flickor sjöngo för mig. Utan att se uppå klockan skrev jag så länge jag kunde se”.

”Dock önskade han att till upphjälpandet av sitt minne allra först få några supar brännvin. Efter något försök av uppläsande sade han rakt av att det var omöjligt att utan denna förberedelse komma ihåg något huvudsakligt. Jag köpte åt honom brännvin utav den unga värdinnan, men förfelade därigenom helt och hållet ändamålet.”

”Det är underligt att se vad för en trollkraft de gamla sångerna ännu ofta utöva uppå finska sinnen. Flerstädes har jag anmärkt att de som sjungit dem eller hört andras sång på ett besynnerligt sätt blivit rörda därav.”

Dvd-boxen "Leaving home"; Berlinfilharmonikernas dirigent Simon Rattle undervisar om konstmusikens historia

Den engelske dirigenten Sir Simon Rattle – sedan 2002 chefdirigent för prestigefyllda Berlinfilharmonikerna – har en utpräglat demokratisk syn på konstmusik: den ska inte vara en angelägenhet för bara ett exklusivt fåtal utan så många som möjligt bör få stifta bekantskap med den.

Som ett led i denna strävan att sprida konstmusiken i allt vidare kretsar gjorde Simon Rattle för några år sedan en ambitiöst upplagd, mycket lovordad tv-serie, där han ingående men lättfattligt gav sin bild av konstmusikens utveckling under 1900-talet.

Simon Rattle, född 1955 i industristaden Liverpool, adlades 1994 av den brittiska drottningen för sina kulturinsatser.

Seriens övergripande rubrik, ”Leaving home”, syftar på hur konstmusiken i början av 1900-talet – faktiskt ungefär samtidigt med ryska revolutionen – genomgår en klanglig revolution: den sliter sig loss från etablerade former och ger sig ut i det okända. Tonalitetens harmoni överges, liksom melodi, regelrätt rytm osv.

Tyska Arthaus Musik – som under senare år producerat en rad utomordentliga dvd-filmer med konstmusik och opera – har fört över tv-serien till dvd. Varje skiva behandlar en viss aspekt av det förra århundradets konstmusikaliska utveckling. Seriens sju satser varierar huvudtemat och ger sammantaget en helhet som måste betecknas som folkbildning av högsta klass. Filmerna med tillhörande texthäften kan betraktas som en högklassig översiktskurs i ämnet. Den mångkunnige Simon Rattle – tidigare chefdirigent för Birminghams symfoniker – leder med pedagogisk finess publiken genom 1900-talets musikutveckling, samtidigt som skeendena sätts in i ett socialt och politiskt sammanhang. Utifrån ett närapå idéhistoriska perspektiv visar han hur musik, liksom all konst, speglar sin tid.

Likt en engelsk Hans Pålsson blandar Simon Rattle komprimerade miniföreläsningar med korta exemplifieringar vid pianot. Analyser av enskilda tonsättare (sammanlagt ett 30-tal) och deras verk varvas också med dokumentärfilmer, foton, målningar, notbilder osv. ”Leaving home” är multimedia när det är som bäst.

Under sin tid i Birmingham utvecklade Rattle stadens symfoniorkester till världsnivå samtidigt som han gjorde sig känd för sina många uruppförande av nyskrivna verk. Simon Rattle är särskilt förtrogen med 1900-talets musikhistoria – det framgår i varje detalj av dessa filmer.

Del 1, ”Dancing on A Vulcano”, inleds med Richard Wagners Tristan och Isolde – som för alltid skulle komma att förändra konstmusiken. Belysande musikinslag (Schönberg, Mahler, Webern m.fl.) varvas med utblickar på det dåtida Wien, Freud, Klimt osv. Tiden efter första världskriget medför snabba förändringar av tidigare sociala strukturer. Etablerade hierarkier faller samman. Den utvecklingen reflekteras i musiken. Kompositörerna börjar arbeta oberoende av tradition och förebilder. Den klassiska musiken anses med ens lika passé som dubbelmonarkin.

Del 2, ”Rhytm”, visar hur rytmen (som tidigare hade betraktats som ”organisk” och oftast varit regelbunden) utvecklas under 1900-talet. Som första exempel tar Rattle upp Stravinskijs Våroffer – ett verk som med närapå seismologisk känslighet föregår första världskriget. Mahler utpekas som den store ”övergångsgestalten” mellan typiska idiom för 1800-tal respektive 1900-tal.

Del 3, ”Colour”, visar hur kompositörerna i början av förra seklet följde utvecklingen inom lyriken och målningen. Debussy utvecklade musikalisk impressionism. Messiaen såg samband mellan toner och färger (”När jag hör ett ackord ser jag korresponderande färger”).

Del 4 beskriver den politiska utvecklingens betydelse för tonsättare, med Bartok, Sjostakovitj och Lotoslawski som väl valda exempel, nr 5 ger en inblick i amerikanskt 1900-tal (med Gershwin som praktexempel på eklekticism) och nr 6 koncentrerar sig på den europeiska utvecklingen efter andra världskrigets nollpunkt (där konstmusikaliska skolbildningar under senare tid efterträtts av en myriad av uttryck; anything goes). Nummer 7 innehåller Simon Rattles personliga favoriter bland nutida tonskapare, t.ex. Berio, Henze och Gubaidulina.

(”Leaving home. Orchestral Music in the 20th Century”. A conducted tour by Sir Simon Rattle, med City of Birmingham Symphony Orchestra. Medverkande solister: violinisten Gidon Kremer, mezzosopranen Anne Sofie von Otter m.fl. Dvd-serie à 7 volymer, utgiven av Arthaus Musik (2005).)

I JESU EFTERFÖLJD: Om en märklig svensk präst

Det här är berättelsen om en präst som var så radikal att han avsade sig sin tjänst som kyrkoherde och i stället gick ut till människorna – som en jämlike; som Jesus…

År 1910 skänkte David Petander sina ägodelar till socknens fattiga, lämnade den ståtliga prästgården och påbörjade ett liv som kringvandrande predikant.

Det finns många berättelser kring denne ”vandringspräst”; en av dem är att fåglar satte sig på hans axlar och på hans huvud utan att bli rädda…

Systern gifte sig med den mäktige biskopen i Karlstads stift, J. A. Eklund, men broderns levnadsbana blev den motsatta: efter att ha prästvigts i Härnösand och ha verkat som kyrkoherde i bl.a. Ragunda och Ånge fick han nog. Han ville leva som Jesus apostlar hade gjort. David Petander tog Jesu förkunnelse bokstavligt. Han ville förverkliga ett gudsrike redan här på jorden. Endast genom att lämna kyrkan ansåg han sig kunna fullgöra sin prästerliga plikt.

David Petander menade att statskyrkan grundligt hade misslyckats: den försökte faktiskt inte realisera kristendomen och Jesus förkunnelse. Petander skrev i ett brev: ”Den nuvarande kristenheten står på gammaltestamentlig grund. Det finns nit för Gud på många sätt. Men den äger icke Jesu ande.”

Redan som präst visade han en originell omsorg om samhällets behövande. Han öppnade prästgården i Ånge för luffare, som här fick mat och husrum. En sjuklig sjöman fick bo flera månader i huset. Många har vittnat om hur David Petander försökte bistå bygdens fattiga.

Från år 1910 vandrade han land och rike runt för att söka… människor. Några slog följe med honom, de blev nästan lärjungar. En längre tid fick han sällskap av en kvarnarbetare som fascinerats av Petanders utomhuspredikan i Ljusdal. Utan ägodelar luffade de långväga och tog dagen som den kom.

En kvinna som hörde Petander berättar i brev: ”Hans ovanliga människokärlek och hjälpsamhet mot dem som voro behövande voro av sådan beskaffenhet att alla måste se något rent gudomligt i hans gärningar. Jag tyckte mig mer än en gång höra Jesu kärleksfulla ord ställas för mig.”

Några citat ur Petanders efterlämnade brev och predikningar:

”Framför allt gäller det för kärleken att stiga ned. Där nere på bottnen av världen förhärligas människan. Gå ned i kärleken, så löser sig allt. Då ger Gud visdom.”

”Var i världen går Jesu fotspår, som vi skola efterfölja? Jo, där kärleken går fram. Den går fram, där nöden och eländet äro störst.”

”Från hjärtat går livet, och sådana människohjärtana äro, sådan är världen. Och därför säger Skriften enstämmigt, att den nya världen är grundad på ny födelse. Det måste bli nytt där inne: andra värden, andra grundsatser; en annan glädje.”

David Petander upprepade att människan står i valet mellan det materiella och det andliga, mellan ”världen” och ”Gud”; i valet mellan två världsordningar: den nuvarande och den tillkommande.

Han ville – likt medeltidens rebelliska ”apostlabröder” – reformera kyrkan; inte störta den. Han upprördes av se hur människor som kallade sig kristna i praktiken levde så okristet. Han upprördes av att se präster som välbeställda godsägare och med församlingsborna på behörigt avstånd.

Kort efter första världskrigets utbrott nåddes David Petander av en mobiliseringsorder. Han vägrade att inställa sig. ”Lika lite som individen bör försvara sina ägodelar, lika lite bör en nation försvara sina.” Han häktades för ohörsamhet mot mobiliseringslagen. Polisen grep honom och förde honom i en tredjeklassvagn till Sundsvall. Flankerad av två militärer ställdes han där inför krigsrätt.

En av polismännen som bevakade honom under tågresan till Sundsvall blev senare ångerfull – och berättade då följande: ”Tvånget som utövades mot honom under resan, och resans mål, tycktes fullständigt bryta ned hans känsliga själ. Jag kände mig ytterst obehagligt berörd över att nödgas vara verktyget, och det är en av de mest motbjudande tjänstehandlingar jag hittills utfört.”

Under sin tid i häktet fick David Petander lunginflammation och blev allt sämre. Det beslutades att han skulle frisläppas i väntan på dom. Han reste då till sitt älskade Ånge där han togs om hand av en nära vän från hans tidigare tjänstgöring i socknen. Kort tid därefter, den 6 oktober 1914, ännu ej fyrtio fyllda, avled han. David Petander vigdes till sin sista vila av en prästkollega från Stockholm – som efter jordfästningen sa att han aldrig mött en så Kristuslik människa som Petander.

Eftermälena talar om en både stark och ödmjuk man. En av vännerna skrev: ”Han saknade helt de drag av flammande extas som så ofta vidlåder frälsningspredikanter. Man såg bara en hel, enhetlig människa, i vilken allt mänskligt fått sin förklaring genom det gudomligas herravälde i honom.”

En annan minns honom så här: ”Ställning, framtid, hem – allt offrade David Petander för att skänka människorna den enda fullkomliga och den enda saliggörande sanningen. Han förverkligade Jesu bud om fattigdomen, om kärleken, om lydnaden. Besjälad av helig eld predikade han evangelium med liv och med ord, väckte sovande samveten och tröstade bedrövade. För David Petander låg lyckan i att förverkliga Guds rike på jorden.”

David Petander var en särling inom svenska kyrkan, mer släkt med ryska ”heliga dårar” och Franciskus än med gängse präster – som ju oftast har en mer pragmatisk inställning till grundläggande frågor om kyrkans roll i samhället. Kanske minns de Augustinus ord: Kyrkan är en hora – men hon är min mor.

"Jag är långt radikalare än någon kan ana" - Om stormen kring Eyvind Johnsons nobelpris 1974

Den 3 oktober 1974: Svenska Akademiens ständige sekreterare, Karl-Ragnar Gierow, kliver ut genom Börssalens dörr och betraktar mediauppbådet framför sig. Han meddelar, men i påfallande behärskade, nästan kärva ordalag, att Harry Martinson och Eyvind Johnson har utsetts till årets nobelpristagare i litteratur.

Nu inträffar det märkliga: det blir alldeles tyst. En lång stunds tystnad följer. Inte ett ljud hörs.

Det är, skulle man kunna säga: en olycksbådande tystnad.

När tv senare på kvällen berättar nyheten framställer man det som om de båda författarna är ointressanta för svenska folket i gemen. En reporter hejdar folk på stan – och merparten av de tillfrågade (det vill säga av dem som får vara med i inslaget) vet knappt vilka de blivande nobelpristagarna är.

I ett annat tv-inslag förklarar Jan Myrdal att Svenska Akademien inte längre har någon funktion att fylla, och Karl Vennberg säger att Johnson och Martinson inte är värda priset och att de ”inte är tillräckligt kända utomlands”. När slutligen Harry Martinson och Eyvind Johnson själva får komma till tals framstår de som så reserverade och på sin vakt att man snarast får känslan av att se två anklagade. Här märks inte tillstymmelse till glädje! Harry Martinson förklarar frankt att han är ”beklämd” av de negativa reaktioner han mött hittills under dagen.

Sveriges Radio gör ett Eko-inslag med Mikael Timm som reporter – som är spydig och ironisk gentemot Eyvind Johnson. Ja: denne reporter faktiskt hånar Eyvind Johnson. När Johnson mångordigt försöker besvara frågan hur det känns att få priset kommenterar Mikael Timm (likt en raljant Täppas Fogelberg): ”Jaha, det var tydligen en svår fråga.” I samma Eko-inslag refereras också till Sven Delblanc, som i Expressen skrivit att Akademiens beslut är ”katastrofalt” och tyder på såväl bristande omdöme som kamratkorruption. Och Jan-Olov Ullén antyder syrligt att det kanske visar sig att Akademien gjort bort sig rejält och att det i framtiden visar sig att de båda faktiskt inte alls förtjänade priset.

De kritiska rösterna var många. Kurt Aspelin menade att valet var ”helt befängt” och Sven-Eric Liedman ansåg att såväl Johnson som Martinson var ”fruktansvärt passé”. Olof Lagercrantz anklagade Nobelkommittén för ”återfall i nationalism och provinsialism” och DN-kritikern Karl-Erik Lagerlöf skrev: ”Eyvind Johnson är ju internationellt sett inte på något vis en nydanare.”

De följande åren utsattes pristagarna för en fortsatt, ibland ganska massiv kritik. Eyvind Johnson skrev inget mer och dog efter två års tystnad, Harry Martinson blev allt mer deprimerad och tog slutligen sitt liv.

När jag i början av 1980-talet så smått började forska valde jag Eyvind Johnsons prosa. Jag mötte förvånade reaktioner och nedlåtande kommentarer på den litteraturvetenskapliga institutionen. Hur kunde jag över huvud taget intressera mig för Eyvind Johnson? Han var ju överspelad sedan länge! En mossig, borgerlig författare! En klassförrädare! En överlöpare! Några av de mer revolutionära forskarna menade att hans nobelpris var överklassens uppmuntrande tack för att han genom sitt författarskap avslöjat sig som en klassförrädare.

Den första boken om Eyvind Johnson, en summarisk monografi som kom på 1970-talet, var typiskt nog skriven av en engelsman. Och den första svenska avhandlingen, en marxistiskt baserad analys av Nils Schwartz, numera Expressen-medarbetare, framställer Johnson som en klassresenär som svek sitt ursprung.

Jag minns att Eyvind Johnsons änka, Cilla Johnson, blev glatt överraskad när jag kontaktade henne. Hon var van vid att studenter och forskare ”var ute efter honom”. Hon hade alltid känslan av att de ”ville drämma till honom”.

Numera anar man inte ens skuggan av den Johnson-kritik som florerade under främst 1970-talet. Numera lovordas Eyvind Johnson som en banbrytande europeisk romanförfattare och hans betydelse för den svenska prosans utvecklingen under 1900-talet ifrågasätts aldrig. Många avhandlingar har publicerats, och nya är på väg. De personer som tidigare häcklade Johnson har mer eller mindre bytt åsikt. Birgit Munkhammar, som i början av 1980-talet var en del av kören som kritiserade Johnson, återkom senare med en inlevelsefull bok, Hemligskrivaren, där hon driver tesen att han faktiskt var långt mer radikal än många kanske trodde.

Jag minns en intervju Eyvind Johnson gav för Arbetaren, några år före sin död. Då sa han: ”Jag är långt radikalare än någon kan ana.”

De syndikalistiska idealen och de socialistiska drömmarna från ungdomsåren övergav han nog aldrig. Skrapar man lite i de komplexa historiska romanerna från 1950-talet och framåt blir man varse en intellektuell som behöll ett folkligt underifrån-perspektiv och som konsekvent försökte blottlägga maktstrukturer och som alltid såg frihet som en förutsättning för människans värdighet och växtmöjligheter.

Ekseption - holländsk 70-talsgrupp som poppade upp Bach

År 1970 fick jag en LP-skiva som snabbt blev min käraste. Det var musik av den holländska gruppen Ekseption: en samling långhåriga hippies som spelade klassisk musik som ingen annan. Kända verk av Mozart, Beethoven och Bach hade här poppats upp i riktning mot symfonirock och jazz och framstod nyspolat skinande.

För mig, som till vardags spelade med i ett musiksällskap med en medelålder på sextio år och där allt gick i ingrodda spår, var detta underbart. Särskilt förälskad blev jag i Ekseptions sätt att spela Bachs ”Air”. Gång på gång satte jag ner pickupen på just det spåret – och vred upp volymen så högt så att alla i familjen skulle höra hur underbart det var. En dag kom en släkting, han var musikkritiker i grannstaden, och när mina föräldrar förklarade att det var jag som fått den där skivan hörde jag honom föraktfullt deklarera att så där fick man minsann inte förstöra klassikerarvet.

Nästan fyrtio år senare får jag en dvd som berättar historien om Ekseption – och när jag nu åter spelar deras musik på hög volym kan jag bara konstatera att jag fortfarande upplever den som lika stark och omtumlande. Det är starkt, självständigt och kärleksfullt.

”The story of Ekseption” (som kan beställas via www.musicaction.nl) är en påkostad dvd som innehåller en rad konsertfilmer från de gyllene åren kring 1970 men också en cd med några av de populäraste låtarna, som ”Peace Planet”, ”Rhapsody in blue”, ”The fifth” och ”Italian concerto”.

Vari består Ekseptions storhet? Vad gjorde dem så ekseptionellt bra att de ännu fyller mig med beundran? Förvisso var medlemmarna begåvade musiker, men den verkliga talangen och karisman fanns hos keyboardspelaren och pianisten Rick van der Linden, vars musikaliska geni genomflödar allt. Han arrangerade åtskilligt, men framför allt framträdde han med ett så fenomenalt klaviaturspel att man sällan ser dess make. Han spel präglas av hängivenhet och flödande intensitet och emellanåt av en rytmisk interpunktion som påminner om den samtida engelska gruppen Supertramps lite struttiga komp.

Till en början var Ekseption en liten holländsk jazzgrupp som inte utmärkte sig annat än lokalt – men från 1967, när Rick van der Linden anslöt sig, började marschen mot stjärnorna. Den nye pianisten var den enda av medlemmarna som hade en bakgrund i den klassiska musiken. Egentligen var det inte meningen att gruppen skulle spela annat än pop och jazz – men när en skivproducent i en inspelningspaus hörde van der Linden briljera vid pianot framkastades idén att de i stället skulle poppa upp kända klassiker.

Detta blev gruppens signum och lycka. Åren mellan 1968 och 1975 var Ekseption världskändisar och turnerade jorden runt. I Frankfurt mötte de en kväll en publik på 160 000 personer.

Inte bara min släkting musikkritikern förfasade sig över Ekseptions misshandel av ärevördiga verk ur musikhistorien. Gång på gång framträdde personer som ansåg att gruppen våldförde sig på originalen. Men i takt med framgångarna hördes allt mindre av sådan kritik. Och i Nederländerna ökade försäljningen av klassisk musik med flera hundra procent. Numera används ibland Ekseption i skolundervisningen som ett led i att popularisera den klassiska musiken.

När gruppen framåt mitten av 70-talet tog sig an annan musik än den klassiska började populariteten dala. I dag är Rick van der Linden död och minnet av gruppen på väg in i glömska.

Men när jag ser denna film och märker den lycka dessa vänliga hippies sprider sinsemellan likaväl som på konserter i Marocko och Stockholm minns jag åter det tidiga sjuttiotalet och hur märkvärdigt det var när den klassiska musiken förvandlades till något av det hippaste man då kunde uppleva.

I backspegeln: Kuhmo kammarmusikfestival 2007

Programfoldern till 2007 års kammarmusikfestival i Kuhmo avslutas med en lyrisk tirad: ”Välkomna, vänner, musikälskare och äventyrslystna, bordet står dukat. Var säkra på att ni kommer att lindas in i en magisk vävnad i Kuhmo… Musik är människoandens enda alster som får tiden att stå stilla, känslor och skönhet att bli tidlösa. Njut av musiken, den är en förverkligad dröm…”

På väg till denna mytomspunna festival, sextio mil nordost om Helsingfors, nära ryska gränsen, kör jag mil efter mil längs fina, asfalterade vägar, med nästan ingen trafik. Husen är enkla och sällan gamla: området härjades hårt under kriget. De flesta småbruk är nedlagda, men på några ställen syns prydliga hösåtar. Vissa syrener blommar ännu, och grönskan blir allt ljusare – liksom natten.

Mångmilaskogarna man måste igenom för att nå fram till den lilla staden är också ett slags ”magisk vävnad”, som man lindas in i.

Hur kommer det sig att denna fjärran ort, med bara 10 000 invånare, kunnat bli så omtalat i vida musikkretsar runtom i världen?

Snart – 25 konserter senare här ute i det finska skogshavet – kommer jag bättre att förstå varför Kuhmo blivit en vallfartsort för kammarmusikälskare från hela världen.


Årets festival, med sammanlagt 72 konserter och flera hundra artister, har haft Brahms och Schubert som tyngdpunkt, men som vanligt är det stor bredd i utbudet. Jag hinner med ett tjugotal konserter och börjar med tyska Rosamundekvartetten – som ger sig ut i Schuberts första stråkkvartetter som vore detta ensemblens verkliga hemmamarker. De är inte perfektionister, de går mycket på känsla, och deras schvungfulla spel, men med mörka strimmor, har starkt stöd i Anja Lechners distinkta cellospel. De spelar drivet, lätt – men aldrig med lättsinne.

Bröderna Marc och Wouter Wossen spetsar sitt spel med en smula demoni och balanserar fint mellan pregnans och fjärilslätt melodik i Mozarts flöjtkvartett i G, tillsammans med Petri Alanko flöjt och altviolinisten Vladimir Mendelssohn, tillika festivalens konstnärlige ledare. Den sistnämndes uttrycksfulla spel är föredömligt.

Irina Zachharenkovas tolkning av Bachs Goldbergvariationer, framförda i blekt midnattsljus, trollbinder publiken; hennes spel är fullt jämförbart med Angela Hewitts exceptionella version på cd nyligen. Cellisten Jérôme Pernoo dyker upp i en rad konstellationer och måste betraktas som ett fynd: så lyhörd, så samspelsinriktad och med en sådan smittande spelglädje! Och Bachs Brandenburgskonserter, som framförs i Kuhmos märkvärdigt stora kyrka, blir under ledning av Jan Söderblom och ”Virtuosi di Kuhmo” ett under av koncentration, med violinsolisten Elina Vähälä som solklar stjärna. Jag hör Andreas Brantelid tjusa auditoriet med sitt cellospel i Tjajkovskijs Variationer på ett rokokotema – men hans högljudda, frustande andning är störande: ett problem som måste lösas. Stjärnviolinisten Pekka Kuusisto framträder i t-shirt med trycket ”Chamber music is a dirty jobb ut somebody got to do it”. Hans självmedvetna, utagerande stil gillas av många, och visst är han virtuos, men det finstilta drunknar lätt i maneren.

Mikko Heiniös nyskrivna pianokvartett är personlig-djärv trots sin eklektiska kostymering, medan däremot unga Miika Hyytäinens Lotus for Cantele and Tape kan beskrivas som ett Laurie Anderson-aktigt ljud–bild-collage; ett udda inslag på denna annars rätt konventionellt programsatta festival.

Bland pianisterna – och de är många – imponerar i synnerhet unga Roope Gröndahl och Ville Matvjeff, vars täta, levande dubbelspel ger en vink om kommande storstjärnor.

Strax efter min avfärd ska Eric Ericsons kammarkör sjunga… Nå - allt hinner man inte med – men livet är nu en gång sådant.


Förnämast av konsertlokalerna är konserthallen i Kuhmo Art Centre; ett finsnickerijobb i trä och med en akustik jämförbar Göteborgs konserthus. Och programutbudet är överväldigande: man kan besöka konserter från 11-tiden till framåt midnatt. Konsertsalarna ligger inom gångavstånd, man hinner lätt 7-8 konserter per dag; det finns även tid inlagd för lunch. Men en dag var jag så uppfylld av musik att jag glömde äta och i stället levde på Brahms.

-Det här är beroendeframkallande, konstaterar en svensk besökare, som måste hit varje år.

Kammarmusikveckorna – som sedan starten 1970 tjänat som förebild för många festivaler runtom i Europa – arrangeras av Kuhmo musiksällskap, i samarbete med den europeiska kammarmusikakademin. Finansieringen sker till hälften med biljettintäkter, staten bidrar med 20 % och staden Kuhmo med 10 %. Resten av pengarna kommer från sponsorer. Publiken består till 95 % av finländare, varav cirka 40 % från Helsingforsområdet. Av utlänningarna dominerar svenskar, följt av tyskar och britter.

Festivalen lockar uppemot 40 000 besökare per år och är därmed ungefär lika stor som Musik vid Siljan, som ju brukar beskrivas som Nordeuropas största musikfestival. Men här handlar det bara om kammarmusik – även nyskriven sådan. Flera inhemska kritiker betonar Kuhmos stora betydelse för det finländska musiklivet – samtidigt som de förklarar att det finns en kris för kammarmusik även här. Men av den märks inget i Kuhmo, som istället fungerar som draglok för både det regionala och nationella musiklivet, liksom för turistnäringen; hälften av turismen kan kopplas till festivalen. De lokala myndigheterna har i takt med festivalens tillväxt satsat allt mer på kulturen.

På senare år har avfolkningen hejdats. Många ser festivalen som en viktig motor för den framtidstro som nu spirar. Och kanske var det festivalen som gjorde Kuhmo till stad. År 1986, när kammarmusikveckorna här börjat bli omtalade världen över, fick den lilla ödemarksorten nämligen stadsrättigheter. Dessförinnan var detta ett ganska fattigt område, med nästan inga kulturella evenemang. Ännu på 60-talet fanns isolerade, väglösa byar, med egna skolor. Kontakten med omvärlden var liten.

I dag strömmar världsartister hit under två intensiva sommarveckor, och många språk hörs på torgmarknaden, där det ännu serveras kaffe som kokats på öppen eld.

Nog är vävnaden magisk: en andaktsfull publik (men stämningen mer avspänd, folklig och intim än på motsvarande svenska festivaler; finkulturstämpeln saknas), kvällar vid festivalrestaurangen där besökare och artister otvunget träffas kring lägerelden, poesiläsning nattetid… Nu, när den karelska natten sveper sin ljusa slöja kring stränderna, knyts mängder av kontakter – inte minst musikerna emellan, som här ofta får anbud och som inbördes planerar nya ensemblekonstellationer.

Den unge cellist, Seppo Kuhmanen, som 1970 föreslog en festival här, kan känna sig stolt: hans tanke föll i god jord i det karga Karelen – och festivalen visar år efter år vilken kraft musik kan innehålla.

Bok om Sjurberg, "Dalarnas Djursholm"

Sjurberg, en rättviksby förr och nu
Av Sjurbergs byalag (egenproducerad)


Att det blev en professor i zoologi, Björn Ganning, som slutförde Sjurbergs byalags dokumentationsarbete om Sjurberg, är egentligen typiskt: Sjurberg är och förblir en by där högutbildade, rika människor dominerat alltsedan byn blev semesterort i slutet av 1800-talet.

Både vad gäller bebyggelse, historia och social struktur påminner byn om Tällberg, på andra sidan Rättviken. Sjurberg är ett nordligt Tällberg, men minus hotellen.

Långt in på 1900-talet var emellertid Sjurberg nog så populärt som Tällberg. Här fanns då både Persborgs och Siljansborgs ståtliga hotell – fullt i klass med det berömda turisthotellet intill Rättviks järnvägsstation (som om det inte hade rivits med all säkerhet skulle ha varit ett av Sveriges mest överdådiga hotell än i dag). I dag är både Sjurbergshotellen och turisthotellet borta.

När Rättvik hade fått järnvägsförbindelse (flera decennier före Leksand) blev det bland societetsfolk populärt att bygga ståtliga sommarvillor längs Siljans stränder. Så uppstod detta ”Dalarnas Djursholm”. Den gamla jordbruksbyn Sjurberg förvandlades till en skansenaktig ansamling av hus byggda i dalaromantisk stil, ofta med hitflyttade äldre timmerhus och härbren från trakten som pittoreska inslag. Och på hotellen mötte serveringspersonal i rättviksdräkter, spelmän och folkdansare.

Persborgs hotell hade egen järnvägsstation och var populärt bland inte minst konstnärer. Innehaverskan Hilda Rehnström kallades ibland ”majorskan” och hade bland gästerna ett antal ”kavaljerer” som långliggare – däribland Karl-Erik Forsslund och Gustaf Ankarcrona. Siljansborg, invigt 1909, siktade på mer förmögna gäster. Vintrarna 1911 och 1912 hyrdes hela hotellet av Gustav V och hans följe. Mer än hälften av gästerna på 1920-talet var utlänningar. År 1975 lät nya ägare bygga en stugby i trädgården och omvandla Siljansborg till ”Hotell&Country Home”. År 1982 revs den vackra huvudbyggnaden.

Boken domineras av en systematisk genomgång av byns fastigheter, med fotografier och en kort historik om respektive hus. Den avslutande texten om de båda storhotellen är mycket intressant. Byalaget har med denna bok gjort ett antal mycket värdefulla dagsverken.

Om Göran Tunström och muntlig berättarkonst

Göran Tunström hyste en ovanlig tilltro till litteraturens betydelse och möjligheter. Jag minns den mångomtalade BLM-debatten i Moderna museet 1984. Göran Tunström fanns med bland åhörarna. Han anlände lite för sent och satte sig på ytterplats, skruvade sig allt mer uttråkad medan textkritiska litteraturvetare ifrågasatte romanens framtid. Mitt i debatten reste han sig och försvann ut i vårsolen.

Som uppläsare blev Göran Tunström med åren allt skickligare. Högläsning ägnade han sig gärna åt. Ofta annonserades hans namn i samband med uppläsningskvällar. ”Göran Tunström var sin röst”, som någon så träffande skrev efter hans bortgång. Med tiden blev han något av en estradör och det var uppenbart att han trivdes på scenen. Samtidigt fanns där spänningen mellan den uppsluppne historieberättaren och den inåtvände lyrikern; mellan det publika och det privata (för övrigt en av flera paralleller mellan Tunström och Birger Sjöberg; Johan Svedjedals omfångsrika Sjöbergbiografi rekommenderas varmt).

I den djupt personliga Under tiden (1993) berättar Göran Tunström att han ”svämmat över” av lycka när han förunnats att skriva under stark inspiration. I dessa stunder av skapande eufori har det känts som att ha fått ”dirigera en stor symfoniorkester”.

Den mångsidige Tunström svingade sig mellan genrer och uttryckssätt, mellan myllrande epos och flortunn lyrik, mellan burleska fantasterier och nedstigningar i djupaste existentiella vånda.

Sista gången jag hörde honom var i Örebro ett halvår innan han gick bort. Publiken satt andäktig medan han med fenomenal inlevelse – och uppenbart njutningsfullt – läste ”Liten salongsmusik, 1943”. Det var en högläsning som förstärkte novellens konturer – snudd på dramatisering. Vad allt förmår väl inte en röst!

Sunne var för Tunström av avgörande betydelse. Där ”tänds språket”, som han sa – och i Juloratoriet beskrivs orten som ”en klanglåda som satte mitt språk i rörelse”. Sunne blev för Tunström ett embryo: ”Begynnelsernas Mysterium”. Där fanns det nät av bilder han var född in i. I böckerna band han samman minnen och fantasier, skapade nya världar. Skrivandet blev för Tunström en upptäcksresa. Han ville överraska sig själv lika väl som läsaren.

Men Sunne blir också metafor för den vanlighet som döljer underbara öden och äventyr. Varje människa, varje liten ort, speglar världen och universum.

I Under tiden (1993) står att läsa: ”Det är ju med oss folk som med turisternas Sunne: man ser en Storgata, en Långgata och en genomfartsled och det är inte så roligt. Men bakom fönstren, på bakgårdarna och inuti oss finns något för alla gemensamt och det är inte isolerat från det yttre. Jag tycker mycket om anekdoten om den verklighetsoduglige, alkoholiserade och tafatte Fröding, vacklande fram på de värmländska grusvägarna: ”Det ä allt könstigt att denna Fröding ska var så berömd. Fast dä ä fell detta mä diktera hanses”…

I Berömda män som varit i Sunne, romanen från 1998 som blev den sista han själv sammanställde (den postumt utgivna Försök med århundrade är grandios men ofullbordad), låter Tunström en försynt butiksinnehavare bli författare. Den utåt sett så förbindlige och förnöjsamme Stellan Jonsson (som skymtar redan i Tjuven!) döljer ett ensamhetens helvete. Med hjälp av psykologen Lena Vergilius (faktiskt en kollega till Vergilius i Dantes Divina commedia) vågar han nedstigningen i alla förträngda sanningar; resultatet av expeditionerna blir det manuskript vi läser. Stellan Jonsson, som dessförinnan enbart skrivit notiser för lokaltidningen, blir en av de bygdeskalder som genom att blanda smått och stort ”bygger samtal” och inte minst därför är betydelsefull. Eller som romanens skönlitterärt intresserade präst uttalar i en central passus: ”De verkligt stora diktarna når längre in i det mänskliga mysteriet än vi präster. Det gör nog också de små, ja alla de som inte har ett protokoll att följa.”

Och jag drar mig till minnes vad Tunström skrev om sitt första litterära försök: ”Min allra första dikt var den om en daggdroppe: i den såg jag den andra världen, renare, vackrare. / - - -/ Jag skrev och läste mina dikter för molnen.”

Faderns tidiga död innebar slutet på en uppenbart lycklig barndom – men som i skrivandet kunde återuppväckas. Tiden fram till faderns bortgång beskriver han som ”en låda av ljus”. I det perspektivet kan hans böcker betraktas som framkallningsbad. Förlorade möjligheter återkommer. Avbrutna samtal fortsätter. Döda ges åter liv.

Skönlitteraturens funktion blir att ljuda och ge hopp, alldeles som det heter om Bachs musik i Juloratoriet (för vilken han fick Nordiska rådets litteraturpris 1984 och där det i motiveringen bland annat sägs att författaren ”gestaltar möjligheten att ur kaos skapa världen på nytt”).

Livets mysterium söker Tunström här och nu. ”Närmare Gud än hud/ kommer vi aldrig”, står att läsa i en av hans dikter. Världen utforskas via Sunne, kosmos via mikrokosmos.

I en av romanerna liknar han trädgårdslandens rabarberknoppar vid periskop som nyfiket skjuter upp ur underjorden: de ser sig runt i världen ”så som jag ser mig omkring”. För Göran Tunström var Undret allestädes närvarande.

Uppmärksamhet, närvaro och ett slags inlevelsefull förvåning kännetecknar hans diktning (”det viktiga är inte hur det går, utan hur det försiggår”).

”Och plötsligt är det afton” lyder (med Quasimodo) omkvädet genom Under tiden. Göran Tunström berättar där om en nära-döden-upplevelse efter en bilolycka: det var som om själen med ens höjde sig över smärtan. Själen, skriver han, ”svävade över tillvaron och log”.

”Vilka flämtande lågor äro vi inte. Hur lätt mörkret sköljer över oss och släcker våra liv”, heter det i den märkvärdiga ”Om smekningar” i Juloratoriet.

Döden släcker allt. I diktsamlingen De andra, de till hälften synliga (1966) beskrivs i en av dikterna ett dödsfall. Slutstroferna lyder: ”Och luckorna stängs på alla köpingens tak/ Ensam drar han bort med sitt ljus”.

En diktare som sökte hålla ”jublets kategorier” vid liv (en diktare som kallats ”den ljusaste tragiker vårt språk känner”) har ensam dragit bort med sitt ljus. Det arv han lämnar efter sig förpliktar.

* * *

Avståndet mellan Homeros och Tunström är stort – men ändå inte. I likhet med äldre kollegor som Homeros och Selma Lagerlöf månar Göran Tunström om det litteraturens rotverk som heter muntligt berättande.

Kort sagt: Göran Tunströms texter bärs av hans röst. Hans böcker hör till den numera sällsynta prosa som är lika väl ägnad att högläsas.

Denna kvalitet kan tyckas självklar, men från modernismen och framåt kan många skönlitterära texter näppeligen läsas för en publik utan att viktiga kvaliteter går förlorade.

Så är inte fallet med Tunströms böcker – och det är betecknande att han läste in flera av dem på band.

I det antika Grekland rörde sig Homeros och hans yrkesbröder från den ena småkungen till den andra för att söka levebröd som historieberättare. Dessa så kallade rapsoder (vilkas arvtagare än i dag kan samla skaror av analfabeter i exempelvis Marrakech) levde högt på sina historier, som de knådade och broderade ut allt efter publikens art och stundens ingivelse.

I svensk litteratur fanns ännu på 1900-talet en rad författarskap där man tydligt anar en underliggande, konstfullt formad talspråklighet, liksom närvaron av skrönor, legender och sagomaterial. Några exempel: Albert Viksten, Gustav Hedenvind-Eriksson och Eyvind Johnson. Den förstnämnde anses för övrigt ha varit än större som muntlig historieberättare än som författare. Och vad gäller Hedenvind-Eriksson kunde man ännu på 1980-talet höra gamla jämtlänningar berätta om dennes vidunderliga berättande ute i stugorna.

I takt med förändrade livsmönster, där nya medier i hög grad fått ersätta gamla tiders umgängesformer, splittras den tidigare förbindelsen mellan muntligt berättande och skönlitteratur.

Här i Sverige arrangeras räddningsaktioner för att hålla liv vid den muntliga fabuleringskonsten (Göran Palms berättarcaféer, ”Berättarfestivalen” i Ljungby, etcetera), men dessa akutinsatser har möjligen satts in för sent.

Den kurdiske författaren Mehmed Uzun inskärper i sin essäsamling Granatäppelblomning (1998) att berättelserna nog knappast kommer att försvinna – men det däremot det konstfulla berättandet människor emellan. Uzun tycker sig se att samtidens litterära verk redan påverkats av denna utveckling: ”I samtida romaner /- - -/ förefaller det mig som om någonting fattas i den extremt chiffrerade, cyniska, komplicerade men bleka gestaltningen av själstillstånd, känslovärldar och upplevelser. Som om någonting gått förlorat på de vindlande vägar vi valt att vandra /- - -/ som om människan blivit förbisedd och människoskildringens grundläggande faktorer lagda åt sidan i alla dessa nyutkomna romaner, skrivna på ett utstuderat språk, tekniskt fulländade, perfekta till format och disposition.”

När Jorge Luis Borges – som hade anglosaxiskt ursprung – likt en pilgrim anlände till Island och där träffade sin skaldekollega Matthias Johannesen sade han till denne: ”De isländska sagorna är de finaste berättelser som har berättats. Saga betyder berättelse, att återberätta. Sagorna är muntliga till sin natur; de har berättats många gånger. Jag är tveksam till om en enskild berättare kan skriva så fulländade berättelser.”

Även Göran Tunström stod sagan och sagoberättandet nära. I hans näst sista roman, Skimmer (1996), som till stor del utspelas på just Island, spelar sagorna en stor roll. Skimmer är en roman som tydligt anknyter till den svenska litteraturens urnordiska källådror. Berättaren konstaterar uppsluppet att hans gestalter här ute på de isländska hedarna kan utvecklas ”i andra sammanhang än de som en hämmande realism kan kräva”.

Kanske har närheten till en folklig berättartradition (av hävd livfull inte minst i Värmland) hjälpt till att göra Tunströms romaner så populära. Han skriver inte för att briljera med stil eller konstruktioner; han skriver för att beröra, för att gripa tag i sina läsare, i sina åhörare.

Litteratur har funnits några tusen år. Men först under 1900-talet blev läskunnigheten allmän – och skönlitteraturen tillgänglig för flertalet.

Den muntliga berättarkonsten däremot är förmodligen lika gammal som människan själv. Bortom skönlitteraturens tunna atmosfär vidtar en världsrymd av berättande.

"Tourister": bok om resande svenska författare

Tourister. Klassiska författare på resa.
Redaktörer: Ingegerd Bodner Granberg och Marianne Enge Swartz
(Carlssons förlag)


I denna bok möter en rad spännande reseskildringar, med beskrivningar av såväl Dalarnas finnbygder som yttre rymdens främmande världar. I samarbete med en rad litterära sällskap, som själva fått välja passande text av respektive författare, presenterar här redaktörerna 13 ”turistiska” texter från de senaste århundradena.

Tretton författare, tretton temperament. Först ut är Dan Andersson, vars resebrev från en vandring i södra Dalarnas finnmarker första gången publicerades i Svenska Turistföreningens årsskrift 1918. Tyvärr upplyser redaktörerna ej om att ett långt stycke av texten strukits, nämligen en passage där författaren besöker faderns barndomshem, Bränntjärnstorpet. Ej heller har de värdefulla fotografierna i STF-volymen tryckts om. I övrigt bjuds spännande läsning: Dan Andersson och hans kamrat lever vildmarksliv, undersöker gamla rökpörten och finngårdar och beundrar utsikter från 500-metersberg med fjälliknande vegetation (återigen fakta som avslöjar hur växtzonerna ryckt norrut).

Fredrika Bremers resa i gamla svenskbygder i USA (som hon illustrerar med blyertsteckningar av indianer, bland annat) liksom på Kuba är i mångt och mycket inriktad på sociala förhållanden, för vilka hon har skarp blick. Sven Delblancs resedagbok från Iran 1971 är mer kåserande, lätt distanserat, och mynnar i avståndsbeundran för det gamla nomadfolket kashgaierna, som Delblanc omfattar med ”känslor av kärlek, vördnad”. Heidenstams smått sagolika sommarvistelse på ett schweziskt slott, ursprungligen publicerat som ”reseskizz” i Nya Dagligt Allehanda, andas vördnad för den gamla riddarkulturen och berättar om ”obeskrivlig livsglädje” då han om mornarna öppnar slottets fönsterluckor och ser ut över dalen långt där nere.

23-åriga Ellen Key reser med sin far i Italien och skildrar moget sina intryck och med god kännedom om den antika kulturen. Selma Lagerlöfs text beskriver en resa upp genom Fryksdalen och ända fram till norska gränsen nära Östmark – en resa under vilken hon manar fram åtskilligt av landskapets ”själ”. 16-åriga Astrid Lindgrens rapport från en dryg veckas ”luffande” i norra Småland är flickboksaktigt kåserande, medan Harry Martinsons efterföljande skildring av sjömansliv tyngs av det hårda arbete han som eldare tvingas utföra.

Betydligt mera distans och flanörprosa då i Ludvig Nordströms betraktelser från ett Konstantinopel där han låter sig hänföras av exotism och vackra kvinnor; som kontrapunkt August Strindbergs interjektionsrika, upprörda och fragmentariska brev till svenska vänner från resor på kontinenten. Emanuel Swedenborg beskriver pedagogiskt sina ”inre” resor till främmande planetsystem och samtal med andar, samlade kring dessa – en text som ursprungligen publicerades i London 1758. Som avslutning folkloristiskt anlagda betraktelser av Elin Wägner, första gången publicerade i Tusen år i Småland, 1939 – en text som väl i rätt liten mån har med resetemat att göra; den så att säga åker snålskjuts på detta intressanta vagnslass.

Ingrid Sommar, Klassiska kaféer i Europa

Ingrid Sommar
Klassiska kaféer i Europa
(Arena)


Bokförlaget Arena har gett ut en påkostad, läcker bok, Klassiska kaféer i Europa, som beskriver kända kaféer runtom på kontinenten. Journalisten Ingrid Sommars ganska korta texter ackompanjeras av ett rikt, nästan överdådigt fotomateriel, inköpt från kaféerna själva och från diverse fotoagenturer (tyvärr saknas ofta bildtexter).

Efter en kort exposé där Ingrid Sommar berättar lite om kaféernas storhetstid kring främst det förra sekelskiftet porträtterar hon ett 50-tal anrika kaféer runtom i Europa, som hon besökt under senare år. En del blottor är märkliga. Hon har ingående sonderat Oslo och Köpenhamn, men Helsingfors, där några av Nordens mest anrika kaféer finns, nämner hon inte ens. Inte heller svenska kaféer och konditorier beskrivs (låt vara att dessa förtecknas i andra böcker; författaren kunde ändå ha listat några). Dessutom tycker jag att Ingrid Sommar allt för lättvindigt behandlar Wien och Budapest, vilkas gamla kaféer inte bara är unika utan dessutom under många år varit mönsterbildande för resten av kontinenten.

Beskrivningarna av de utvalda kaféerna är genomgående påfallande knapphändiga, och viktiga inslag i kafékulturen, som kafémusik och den speciella traditionen med ett rikt utbud av dagstidningar och tidskrifter, nämns inte ens.

Må vara att texten framstår som lite väl snabbt hopvispad; här finns ändå tillräckligt mycket för att inte bara kverulera över bristerna. Bra också att Ingrid Sommar skriver om de gamla kaffehusens betydelse för intellektuella, konstnärer och rabulister av alla de slag. Kaféer var ofta mötesplatser för revolutionärer; Ingrid Sommar berättar att i Berlinkaféet Stehelys ”Röda rum” (förebild för Berns senare motsvarighet och därmed Strindbergs roman med samma namn) träffades på 1800-talet det preussiska kejsardömets upprorsmän. Och i Padova blev Caffé Pedrocchi ”rena slagfältet” under upprorsåret 1848. På Café Central i Wien satt Trotskij och skissade på möjligheterna för att störta det ryska tsardömet. Och så vidare.

Någon idéhistoriker borde snarast ge sig på avhandlingsämnet ”Kaféernas betydelse för det västerländska samhället”.

Tack, bloggbesökare!

Sedan jag registrerade denna sida på "Bloggtoppen" för några dagar sedan har Ovanmyra-bloggen snabbt gått från 777:e plats till 124:e (under kategorin "kultur").

Vinterfest: Avslutningskonsert, Mora, 21/2. Uruppförande av Svante Henrysons Sinfonia Concertante, bl.a.

Mora kyrka, 21/2
Dalasinfoniettan, Alexei Ogrintchouk, oboe, Julian Rachlin, violin, Roland Pöntinen, piano, Martin Fröst, klarinett.
Dirigent: Bjarte Engeset.


Snöovädret helgen försenade inte bara mängder av tåg, utan även Vinterfests avslutningskonsert; enligt en av arrangörerna beroende på att en bil med musiker kört fast i snön utanför Mora. Ack: vintern är lika obönhörlig mot SJ som mot Vinterfest.

Kraftigt försenad kom dock slutligen finalkonserten igång – och här i Mora kyrka bjöds en fint komponerad meny. Inledningsvis Bachs konsert för oboe och violin i c-moll, med Julian Rachlin, violin, och Alexei Ogrintchouk, oboe, i solistrollerna. Dalasinfoniettan gjorde en godkänd insats, men knappt mer än så. Solisterna var mestadels utmärkta, nästan utstuderat expressiva i avslutningssatsen, men adagiosatsen dessförinnan gjordes påfallande blekt; den annars så passionerade Julian Rachlin spelade egendomligt undfallande, diffust, och överlag fick denna vackra sats här en något nedsläckt lyster.

Dalasinfoniettan ryckte upp sig rejält i Chopins konsert för piano nr 2 i f-moll, där Roland Pöntinen spelade solostämman med ett slags beslöjad eftertänksamhet och fulländade därigenom sin tolkning, präglad av artistisk briljans.

Efter paus uruppförde Dalasinfoniettan ett nyskrivet verk av Svante Henryson: en fyrsatsig Sinfonia concertante. Dalasinfoniettan spelade utmärkt i denna ovanligt lättlyssnade moderna konstmusik, skriven med driven känsla för orkestrering.

I den första Misterioso-satsen var det omöjligt att inte associera till Allan Pettersson: en likartat skör och komplex tonväv. Harmonierna avbröts av bråddjupa branter: det var som en vandring över krossat glas. Grazioso-satsen var lika spännande som vacker, emellanåt med ett tonspråk som påminde om Sjostakovitj. Tredje satsen, ett ”lamento”, hade en mer ödesmättad grundton, men också inslag i riktning mot klezmer-hållet; andra gånger kunde det påminna om så olika tonsättare som Bartok och Carl Nielsen. En passage för soloviolin gjordes virtuost av konsertmästare Anders Jakobsson.

Den avslutande satsen lyfte fram blåsarna och klingade stundom som stökig mellankrigsmodernism à la Kurt Weill. Sammantaget: friskt och äventyrligt!

Konserten avslutades med Webers oändligt vackra klarinettkonsert nr 1 i f-moll, där solisten Martin Fröst gjorde en fantastisk insats.

Vinterfest: konsert med Olle Persson, Roland Pöntinen m.fl.

Bonäs bygdegård, Mora, 21/2
Olle Persson, baryton, Richard Hyung-ki Joo, piano, Christian Poltéra, cello, Martin Fröst, klarinett, Julian Rachlin, violin, Frans Helmerson, cello, Roland Pöntinen, piano.

Olle Persson har en väldig repertoarbredd, men oavsett vad han tar sig an sjunger han med en så enastående närvarokänsla och därtill med en så artistisk finess att det inte är undra på att han också blivit en av våra mest folkkära sångare. Bifallet efter hans framträdande i denna bygdegård, byggd som en vikingasal, var enormt.

Medan han sjöng såg jag hur flertalet runtom i publiken satt med knäppta händer och därtill blundade. De åhörde Olle Persson som om de samtidigt mottog de heliga sakramenten!

Bland det mest fascinerande var a cappella-sången i Ned Rorems hypermoderna, lite egensinniga ”Interlude”, där Olle Persson klarade av den extremt svårsjungna stämmans utmaningar med en lätthet som förvandlade alltsammans till glidflykt (men genom ett ödsligt Rorem-universum tömt på allt – utom tilltron till den ensamma röstens förmåga).

Roland Pöntinen med sin kammarmusikaliska erfarenhet var en perfekt ackompanjatör också vid de följande sångerna av Schubert (som ju Olle Persson ägnat många års uttolkning) med flera; allra bäst – djupt gripande – tolkades Gunnar de Frumeries ”När du sluter mina ögon” och Hugo Alfvéns ”Saa tag mit hjerte”.

Konserten inleddes och avslutades med triomusik; först Beethovens klarinettrio i B-dur, som här gavs en ungdomligt expressiv prägel, inte minst genom Hyung-ki Joos attackartade energi vid flygeln, dock balanserat av Martin Frösts balsam-aktiga pianissimon med klarinetten.

Än bättre återgavs Schumanns hängivna känslighet i pianotrio nr 1 i d-moll, där Julian Rachlins glödvarma violin mötte animerat samspel från Frans Helmerson och Roland Pöntinen. Den avslutande, fjärde satsen, ”Mit Feuer”, gjordes snudd på extatiskt – man kunde riktigt se hur publiken fångades i denna musiks flortunna garn.

Vinterfest: Kammarmusik på högsta nivå högst upp i Fryksås

Fryksås hotell, Orsa, 21/2
Julian Rachlin, violin, Christian Svarfvar, violin, Tabea Zimmermann, viola, Frans Helmerson, cello, Alexei Ogrintchouk, oboe, Martin Fröst, klarinett.


Trots bitande köld och snöyra i Siljansdalen var det på lördagsmorgonen fullsatt i konsertlokalen i Fryksås – som dess värre inte särskilt passar bra för ändamålet: musikerna sitter en halvtrappa ner i förhållande till publiken och kraftiga träbjälkar gör det svårt att se artisterna.

Men den fabulösa utsikten genom panoramafönstren kompenserar väl för bristerna – och framför allt: här bjöds kammarmusikaliskt spel på mycket hög nivå. Programmet inleddes med Mozarts oboekvartett i F-dur, där den enastående oboisten Alexei Ogrintchouk nästintill förtrollade framförandet med sitt utsökt fraserade spel, väl sekunderad av övriga parter, där inte minst Frans Helmerson återigen känns som ett oerhört stabiliserande roder i små besättningar av detta slag. Hans lyhörda blick för helhet och hans fenomenala månande om minsta ton betyder mycket i sammanhanget.

Konferenciern Sofia Nyblom läste upp några fantastiska brev från Wolfgang Amadeus Mozart till fadern, varpå konserten fortsatte med Mozarts klarinettkvintett i A-dur, där den oerhört passionerade Julian Rachlins violinspel med sitt expressiva, smidigt varierade spel förgyllde inte minst allegrettot.

Lägg därtill en Martin Fröst i toppform i detta formfulländade verk, som många håller för ett av Mozarts absolut vackraste. Skuggor och ljus flätas samman i ett böljande hit och dit mellan skarpa kontraster, men där polariteten egentligen bara anas.

Som på alla årets Vinterfestkonserter var det fullsatt. Många har tydligen blivit utan biljetter. Åtskilliga i publiken tycks återkomma till konsert efter konsert. Detta och mycket annat (inte minst den folkliga stämningen) gör att jag ofta associerar till kammarmusikfestivalen i Kuhmo, som anses vara en av världens främsta. Enkel, lantlig omgivning och artister av internationell toppklass.

Stråkkvartett och Martin Fröst-tankar om "kroppens tysta kunskap"

Teaterbaren, Orsa, 20/2
Stråkkvartett från musikhögskolan i Falun (My Hang Wilsberg, violin, Amandus Lind, violin, Sara Wallin, viola, Gustav Sävström Engman, violoncell)
Samtal mellan Bo Göranzon och Martin Fröst

Fyra ungdomar från musikhögskolan i Falun visade vid denna konsert att de kommit en bra bit på väg när det gäller konsten att spela stråkkvartett. Det hör förvisso inte till vanligheten att dagens ungdomar bildar stråkkvartetter och fördjupar sig i den klassiska repertoaren (och det har väl heller aldrig hört till vanligheten), men desto roligare, desto mer överraskande, när man får höra en grupp som denna – som till och med lyckades fånga den kräsna Vinterfestpubliken med sitt dedicerade spel; här med en väl samspelt sats ur Debussys minsann inte alldeles enkla stråkkvartett i g-moll.

Härefter följde ett samtal ”om kroppens tysta kunskap”, i anslutning till Vinterfests aktuella tema, där Bo Göranzon, professor vid Tekniska högskolan i Stockholm, efter en tämligen segdragen inledning i territoriet kunskapsteori fick igång ett samtal med Martin Fröst, klarinettisten som ju tillika är festivalens konstnärlige ledare.

Efter långa, närmast vetenskapsteoretiska utläggningar i ingenmanslandet mellan musikvetenskap och filosofi artade sig det hela till ett intressant samtal om ”kroppsliga” respektive ”intellektuella” kunskapsvägar/ingångar till musiken (egentligen en ganska märklig utgångspunkt, eftersom musik brukar beteckna raka motsatsen till vetenskap/intellektuell kunskap).

Martin Fröst talade om behovet av att som musiker ”tappa intellektet” och ”komma ner i sin kropp”. Och hur tradera kunskaper/insikter gällande musik? Fröst exempliferade: den dirigent som är bäst på att slå fyrtakt blir inte den bästa dirigenten; kunskap om musik är lika komplex som svåråtkomlig. Han jämförde med de gånger han undervisar vid masterclasses: ”Jag ser elevernas fysiska uttryck och utgår från dem.”

Vad är kroppslighet och ”handens vetenskap” (Harry Martinson) inom musikområdet? Den intressanta diskussionen hann nätt och jämnt komma igång innan tiden var ute och programmet avbröts.

Till ett annat år föreslår jag att kammarmusikfestivalen kombineras med seminarier/podiedebatter, där svårforcerade ämnen kan angripas under bättre lämpade former.

Anne Sofie von Otter, Vinterfest, Mora, 20 februari

Bonäs bygdegård, Mora, 20/2
Anne Sofie von Otter, mezzosopran, Tabea Zimmermann, viola, Bengt Forsberg, piano.


Hur många Anne Sofie von Otter finns det? Åhörare som möjligen inte känner till denna hovsångerskas extrema bredd kan nog ha blivit perplexa vid lördagens konsert i vackra Bonäs bygdegård, där von Otter höll hov tillsammans med mångårige samarbetspartnern vid pianot, Bengt Forsberg samt emellanåt också med Tabea Zimmermann, viola, och Svante Henryson, violoncell.

Första avdelningen bjöd på romanssång av typiskt kammarmusikaliskt snitt – men efter paus blev det kabarésång, jazz och rock – samt en utlevelsefull tolkning av den gamla rhytm- and bluessången ”You give me fever”, känd inte minst genom Elvis Presley (1960). Således: efter högstämd romanskonst följde en popig och jazzig och lite showig andra avdelningen. Effekten av detta stilbrott nästan lite schizofren – ungefär som om ledamöterna i Svenska Akademien efter ett av sina ordinarie möten skulle börja dansa disco. Med ett ord: Överrumplande! Eller med ett annat: Fascinerande!

Anne Sofie von Otter är en artist som bara blir bättre och bättre. Hon kombinerar flickaktig uppsluppenhet med mogen suveränitet och just denna kombination av nyfikenhet och musikalisk mognad leder henne allt längre in i många av de tolkningar hon gör. Här sjöng hon flera Sibeliussånger, därefter extremt sublima tolkningar av Faurés ”Après une reve” och ”Les roses d’Isaphan”.

Bengt Forsberg lät Steinwayflygeln glittra (fin ton, men ännu inte helt inspelad?) i Faurés Nocturne i Dess-dur, varpå Anne Sofie von Otter tillsammans med Tabea Zimmermann framförde oerhört vackra tolkningar av Brahms ”Gestillte Sehnsucht” och ”Geistliches Wiegenlied”, varefter finstämdheten mynnade i Richard Strauss ”Das Rosenband”.

Andra avdelningens lite lättsammare sånger och instrumentalstycken var inte inskrivna i programmet (vilket ger ett lite motsägelsefullt budskap: Är de mindervärdiga i förhållande till romanssångerna?), men här var alltså bredden stor och artisterna mer avslappnade, på gränsen till det uppspelta. Humor och elegans kännetecknade det mesta. Cellisten Svante Henryson framförde egenkomponerade stycket ”A day like this” – som röjer att han varit inne en hel del både på jazz- och rockmusikområdet. Bäst: Anne Sofie von Otters sång i slowjazzlåten ”What are you doing the rest of your life”, där Forsberg och Svanteson ackompanjerade utsökt. Det var som på Fasching en av de bästa kvällarna någonsin.

Vinterfest, konsert i Mora kyrka, 19 februari

Mora kyrka, 19/2
Dalasinfoniettan
Solister: Martin Fröst, klarinett, Viviane Hagner, violin, Anne Sofie von Otter, mezzosopran, Tabea Zimmermann, viola, Bengt Forsberg, piano, Christian Poltéra, cello samt Roland Pöntinen, piano.


Vinterfest hade satsat stort på fredagskvällens konsert i Mora kyrka, som upplystes både ut- och invändigt av suggestiva ljussättningar. Därtill lyste rader av marschaller samt isskulpturer längs snöröjningarna fram till kyrkporten.

Via storbildsskärmar kunde alla i publiken följa skeendet framme på scenen. Samtidigt blir dock all denna teknik en påminnelse om att Mora kyrka – med alla skymmande pelare – knappast är en lämplig lokal för kammarmusik.

Dalasinfoniettan svarade för en happening-artad, lite rörig inledning som inbegrep några danspreludier av Lutoslawski samt Brahms Ungerska danser (arrangerade av Göran Fröst, som själv medverkade som altviolinist i orkestern, som denna kväll förstärktes även av bl.a. Christian Svarfvar). Martin Fröst spelade snygga klarinettsolen – och apropå årets tema, musik och kroppslighet: han spelar verkligen med hela kroppen, denne Martin Fröst. Jag vet få andra musiker som så tydligt låter kroppen följa med i musicerandet; jag kommer osökt att tänka på den finske violinsolisten Pekka Kuusisto.

Härefter följde härligt svängig barock: några sviter ur Rameaus ”Les Boréades”, som sinfonietta-musikerna är väl bekanta med. Riktigt bra spelade orkestern i Haydns violinkonsert nr 1, där kvällens solist, tyska Viviane Hagner, gjorde en alldeles fenomenal insats.

Hennes tonbildning är gnistrande klar och perfekt konturerad – därtill med luftig, inlevelsefull frasering. I Adagiot briljerade hon med sakligt-lyriskt spel och nästan viktlöst spel: Viviane Hagner spelade frånvänt som en mystiker – men samtidigt med en paradoxal närvaro i varje ton i detta sällan spelade verk, som för övrigt är musik helt i stil med den unge Mozarts.

Efter paus intogs podiet av Bengt Forsberg, piano, Tabea Zimmermann, viola, samt hovsångerskan Anne Sofie von Otter, som sjöng några Baudelaire- och Verlainedikter tonsatta av Charles Martin Loeffler; en gles, ganska komplex och dessutom en smula abstrakt musik, präglad av närmast fransk modernism som den tedde sig i början av 1900-talet. Man kunde också komma att tänka på Gösta Nystroem som den ljuder i romanserna. De båda instrumentalisterna var utmärkta, och von Otter sjöng med nedtonad intensitet (ungefär som Håkan Hagegård ofta gör: nedtonat – för att nå ökad intensitet).

Som avslutning underbart samspel i Schumanns pianotrio nr 2 med fingertoppskäsnlige Roland Pöntinen vid pianot, säkre Christian Poltéra på cello och Tabea Zimmerman – som hanterar sin djupt klingande viola så att instrumentet liksom uppstår ur sin annars ofta anonyma tillvaro. Tolkningen av den fyrsatsiga pianotrion var känsloladdad och gjord med en omsorg skvallrande om kärlek.

Ingmar Bergman-film på dvd: Musik i mörker

Jämför Ingmar Bergmans tidiga filmer med hans senare: det är verkligen att få uppleva två vitt skilda tidsåldrar. I 1940-talsfilmerna ser man ett så annorlunda Sverige att man tycker sig blicka minst hundra år bakåt i tiden.

Psykologiskt lyhörd orkestermusik, och skådespelare präglade av dåtidens helt annorlunda skolning, liksom rent allmänt en estetik som vetter mot ett slags förhöjd realism – sammantaget bjuder filmerna på fascinerande tidsresor.

Även i Bergmans tidigaste filmer återfinns tydligt hans senare huvudteman. Jag har nyligen sett Ingmar Bergmans fjärde film, Musik i mörker (1948), där inledningens lyriskt-symbolistiska dödsvision starkt påminner om inledningsscenen i den senare Smultronstället.

Fantastiskt att få se skådespelare som Birger Malmsten, Mai Zetterling och Bengt Eklund i dvd-upplaga, och med Erland von Kochs musik, som här går i dalaton, och rent allmänt håller förvisso filmens insiktsfulla skildring av utanförskap; därtill spännande utforskning av teman som ödesgemenskap och konsten som livsavgörande kraft (filmen är närapå Orfeus&Eurydike-myten i Bergman-tappning).

Björn Skifs show på Cirkus

När Hugo Alfvén var ute på sina bejublade turnéer med Orphei drängar var det ofta en av hans sånger som väckte starkast respons: ”Så tag mitt hjärta”. Något liknande kan sägas om Björn Skifs, vars framträdanden under senare år ofta kulminerat med ”Håll mitt hjärta”. Publiken blir märkbart gripen – och när jag nyligen såg Björn Skifs show på Cirkus i Stockholm syntes många tårögda i publikhavet.

Den aktuella showen, regisserad och koreograferad av Pernilla Skifs och med gamle vapendragaren Hans Gardemar som kapellmästare, inkluderar många musiker och dansare och skiftar mellan storvulna masscener, röjig rock och en stillhet gränsande till förundran. Alltsammans är proffsigt, men innehållsmässigt en smula berg-och-dalbaneaktigt. Björn Skifs styrka är ett slags feel good-musik; kärleksfullt, hypermusikaliskt – att jämföra med jämnårige Ulf Lundell, som också utgår från rockmusik, men som därtill blivit en del av rockens revolterande dimension. Björn Skifs är mer en ”krama-mig-artist” som förför med ren musikalitet.

Svensk utopist: 1700-talsprästen Fredrik Rådberg som skrev det utopiska verket FRIEDLAND, "en himmelens förgård"

Den svenske prästen Fredrik Rådberg, född revolutionsåret 1789, nöjde sig inte med att predika de kristna idealen: han ville även se dem förverkligade: samhället borde realisera urkristendomen och dess idéer om egendomsgemenskap, förklarade han.

Socialistiska svärmare av olika slag fanns det gott om under 1800-talet. Rådbergs idéer grundas främst på en radikal tolkning av kristendomen, som han betraktar som den europeiska civilisationens ”moder och amma”. Kristendomen, inskärper han, är så mycket mer än blott gudstjänster: den är ”samhällslifvets rot och kärna”.

Hans radikala predikningar väckte stort uppseende. I ett tal 1849 på ”Reformsällskapet” i Vänersborg uttalar han: ”Religionen och politiken, heter det, äro hvardera en sak för sig. Jag kan och skall aldrig medgifva detta.”

Utvecklingen i landet gick dock inte i riktning mot egendomsgemenskap och jämlikhet. Rådberg ser tvärtom hur religionen utnyttjas som täckmantel för att förnedra människor, göra dem till ”boskapens like”. Evangeliet, dundrar Rådberg, har reducerats till ”tungomål för papegojor”.

Fredrik Rådberg publicerade 1839 en av de få litterära utopier som författats i Sverige. Det enda tidigare exemplet torde vara prästen Hans Bergströms Indianiske bref, 1770, med underrubriken ”Utförlig beskrifning öfver twänne obekanta rikens moraliska, politiska och oekonomiska beskaffenhet” – en skrift som senare intresserat bl.a. August Strindberg som uppskattade verkets försocialistiska tendenser. Rådbergs utopi, Friedland, med undertiteln ”Romantisk, litterär och politisk dröm”, skildrar – med kuriös detaljrikedom – en överblickbar modellvärld: ett utopiskt ö-rike, beläget någonstans i Söderhavet.

Utopin – en genre som frodades under 1800-talet – är till stor del just reseskildring, i tid och rum. Idéhistoriskt ansluter Rådbergs verk väl till den traditionella genren. I bakgrunden skymtar föregångare som Campanellas Solstaten, Cabets Resa till Ikarien och inte minst Thomas Mores omtalade Utopia, som utkom redan 1516 och som fått ge namn åt en hel genre. Än längre tillbaka skymtar berättelserna om Atlantis och om guldåldersriken, liksom Platons föreställningar om en idealstat.

Utopiska lyckoriken är vanligen belägna på andra sidan jorden – ofta upptäcks de av någon europeisk resenär som råkat förirra sig… Utopin ger motbilder av befintligt liv.

Som litteraturprofessor Thure Stenström påpekat finns sammantaget mängder av lycko-öar i världslitteraturens ocean.

I Thomas Mores Utopia har den portugisiske sjöfararen Rafael just återvänt från ett besök på ön med samma namn, ”hittills okänd för det stora flertalet”. Folket där härstammar från grekerna och har en bildningsnivå som ”överträffar alla andra folks” och lever under kung Utopus. Privategendom är förbjuden. ”Ingen äger någonting men alla är rika”… Öns namn kan härledas till grekiskans ”ao”, icke”, och ”topos”, plats. Alltså ett ”ingenstädes”: en ort som inte återfinns i den fysiska rumsdimensionen.

Även i Rådbergs utopi, Friedland, lever den antika högkulturen vidare – uppblandad med det bästa från europeiskt 1800-tal. Européer som tröttnat på ”egoismen och ateismen” har i stället flyttat hit.

Bokens ingångscitat är hämtat från lord Byron: ”Jag drömde, fast det inte allt var dröm.” Huvudpersonen Fritz har efter diverse irrfärder råkat ut för skeppsbrott och hamnat på Friedland – en ö som omedelbart försätter hans sinnen i ett berusande lyckotillstånd. (”Skeppsbruten, kastad af hafsvågorna på en okänd kust, befann jag mig, då jag åter vaknade till sans, upptagen bland bildade och ädelsinnade menniskor.”)

Fritz, som kommer från Sverige, där han av en biskop förföljts som ”kättare” (Rådbergs alter ego?), möter här Brenda, som blir hans guide genom ”det i evig vår grönskande Friedland”.

Och ju mer Fritz lär känna Friedland, desto bättre tycker han sig lära känna vad sann kristendom innebär…

Han inleder med att besöka huvudstaden Mannheim. Färden går på järnväg, i en landå efter en ångdriven postvagn, och i ”den obeskrivliga hastigheten av 60 km/tim.” Fritz är hänförd: ”Det var en skön majdag. Naturen, som här oändligt mäktigare talar till det nyvaknade hjertat, än i Europa, hade iklädt sig högtidsskruden. Ängarna stodo i den färgrikaste pragt, besådda med tusen slags blommor, hvilkas likar i glans och vällukt jag aldrig mera får se. /---/ Än ilade vi förbi doftande pomeransskogar, der tusende foglar sjöngo sitt Hallelujah, än palmlunder, i hvilkas skugga en ensam näktergal prisade paradisets fröjder och den eviga kärlekens rikedom på njutningar; än vilda, romantiska trakter, der skyhöga klippor genomskuros af brusande vattenfall.”

Det dockskåpsartade Friedland beskrivs minutiöst, vilket framgår redan av kapitelrubrikerna: ”Det yttre af staden Mannheim”; ”Det inre af staden Mannheim”; ”Mannheims allmänna nöjen, högtider, sedvanor”… Boken rymmer också en karta, varav dessutom framgår att Friedland ingår i en hel arkipelag. Öarna har ett inlett ett samarbete genom det s.k. Friedlandsförbundet och utgör i praktiken ”ett enda samhälle”. (Möjligen har författaren inspirerats av Almqvists skrift från 1820: Handlingar till upplysningen i Manhemsförbundets historia, där han lanserar en plan för hur unga människor genom en sorts götisk kristendom gradvis ska ledas mot en allt renare andlighet.)

En av öarna heter Atlantis, med ”Glückstadt” som huvudstad. En annan heter ”Nya Sverge” (”i naturskönhet med Friedland täflande”) och här bor inflyttade svenskar i städer som Stockholm och här återfinns såväl Mälaren som Fyrisån… På en annan ö, Palestina, bor judar som konverterat till kristendomen. Nya Grekland bebos av greker som ”enthusiastiskt efterbildar” antikens högkultur och där man överallt ser ”de herrligaste monumenter, tempel publika byggnader och bad”. Österland har en asiatisk karaktär, medan Hesperien (med städer som Neapel och Sevilla) bebos av ”ett gladt, lättsinnigt, men skönt och välartadt folk”.

Huvudön, Friedland, beskrivs som ”en himmelens förgård”. Huvudstaden Mannheim ”är omgifven i norr af det skyhöga, romantiska Friedberget, i vester och söder af herrliga parker och landtgårdar, palmskogar, blomsterängar och sädesfält”. Och arkitekturen är ypperlig: ”alla publika byggnader i Mannheim äro praktbyggnader och mönster af smak, skönhet och harmoni”.

Fritz reser vidare till småstäderna Liberpool och Boston (”med oljemålade plankhus”); därefter till Bellevue, omgiven av ”en paradisisk rosengård”. Resan är oavbrutet tjusande:

”Öfvermätta af själsnjutning fortsatte vi under en outsägligt herrlig, stjernklar natt vår resa till Athen, näst Paris Freidlands nyaste stad, 3,5 svenska mil från Carlshamn. En svensk kan svårligen göra sig någon rätt föreställning om en sådan natt. Friedlands himmel, dess måne och stjernor ha en helt annan klarhet än i vårt töckenhöljda Norden; de senare synas mycket större, deras ljus nästan flammande. Aldrig har mitt hjerta varit uppfyldt af en så himmelsk, så äkta religiös och allälskande känsla”.

Inför återfärden till Europa befinner sig Fritz på avskedskalas hos storfursten, vars maka tar farväl med en avskedskyss ”så tjusande himmelsk” att han… vaknar.

Bokens slutord lyder: ”Det var då blott en dröm? Ja! Hvad äro väl samhälls-, skönhets- och kärleksidealer annat än drömmar på jorden!” Mot detta står dock förordets tal om att bokens romantiska form är ”en mantel” (alltså en förklädnad!) och att han i Friedland även infogat sina ”vakna idéer”.

Ibland förefaller denne stadskomminister i Vänersborg vara mer kritisk mot samtidens Sverige än han öppet vågade uttala.

Fredrik Rådberg, som levde 1789—1853, betraktades av sin samtid som radikal: många såg i denne kyrkoherde ännu en av tidens alla socialister. Han beskylldes ofta för att stå den franske utopisten Saint-Simon nära. I Stockholmspressen försvarade sig Rådberg och förnekade sådana samband.

Men trots att Rådberg i både Friedland och i flera av de andra skrifter han utgav ofta talar om behovet av genomgripande samhällsförändringar, framstår, vid närmare skärskådan, den religionsuppfattning han förespråkar som just det slags kristendom som överklassens representanter använde som moralisk sanktion för dåvarande klassamhälle. Rådbergs ideologi tycks med andra ord sammanfalla med det styrande samhällsskiktets. Men kuriöst nog är det just detta samhällsskikt han kritiserar i sina skrifter.

Läser man det tiotal böcker Fredrik Rådberg utgav och även en del av hans predikningar blir bilden emellanåt en smula kluven. Å ena sidan tycks han mena att en reformerad kristendom skulle kunna förebygga och hindra revolutionära samhällsförändringar av det slag som skett i spåren av franska revolutionen; å andra sidan tycks han verkligen drömma om ett socialistiskt samhälle där urkristendomens radikala ideal förverkligats. Mot detta talar, återigen, den påfallande lutherskt präglade kristendom som här och var skymtar fram.

Efter att ha läst igenom hans efterlämnade skrifter får jag snarast bilden av en man som inte så mycket ville förändra själva samhället som moralen i samhället. Rådberg ville inte understödja någon ”pövelrevolution” utan hoppades snarare att en kristen och patriotisk moral så att säga uppifrån skulle reformera samhället och upphäva de mest flagranta missförhållandena.

Friedland beskriver en dröm – och bokens innehåll ter sig just drömlikt i sin motsägelsefulla och ofta oklara form. Men spännande är det.

Laura Fitinghoff; en av Sveriges första barnboksförfattare

Om författarinnan Laura Fitinghoff, död för drygt hundra år sedan, numera är hågkommen, är det för boken Barnen från Frostmofjället, utkommen 1907 (och flera gånger filmad). Enbart billighetsupplagan 1910 sålde i 40 000 exemplar! Hennes tidigare böcker – romaner, noveller och barnböcker – är dock numera helt bortglömda.

Laura Fitinghoff debuterade 1885 med barnboken En liten värld bland fjällen, illustrerad av Jenny Nyström. Här beskrivs en vandring författaren år 1863 gjorde längs Ångermanälven, tillsammans med Skansengrundaren Arthur Hazelius. Vanan att vandra behöll hon för övrigt livet ut. Såtillvida kan hon betraktas som en kvinnlig motsvarighet till den flitigt vandrande kollegan Karl-Erik Forsslund.

Laura Fitinghoff växte upp som en av fem döttrar till den lärde kyrkoherden Bernhard Runsten och hans fru i Sollefteå. Kyrkoherden undervisade själv sina döttrar i religion, latin, litteratur och astronomi. Alla döttrarna studerade vid Musikaliska akademien. Kyrkoherdens fru och döttrar fick hjälpa till och ta hand om bygdens fattiga. Under vintern 1867/1868 kom många tiggare till prästgården, som med sina tre våningar närmast kan beskrivas som ett träslott. Lauras dotter, Rosa, berättar i sina memoarer (Minnenas kavalkad, 1948): "Under de stora nödåren puttrade dagen lång i prostgårdens ena bykgryta en värmande soppa kokt på kött, gryn och annat ätbart för att bjuda de nödlidande, vilka i långa rader kommo vandrande över skogar, fjäll och frusna vatten för att hos prosten Runstens söka själens hugsvalelse och kroppens näring, vila och värme. Somliga dagar kunde dylika uthungrade stackare uppgå till sextio, ja sjuttio personer, barnen inbegripna.”

I boken Lärdom och idyll, med underrubriken Prästgården som bildningsmiljö, skriver Gerd Reimers om denna familj: ”Prosten var en boren pedagog, och han tycks aldrig ha försummat att koppla på det som döttrarna kallade ’den stora allmänbildningen’, så snart han fick tillfälle. Efter middagens franska konversationsövningar kunde det i klara kvällar bli astronomilektioner så att säga live under stjärnorna. I varje situation var denne fader pedagogen med stort P – i ämbetsutövningen, i predikstolen, i kvällarnas musikaliska underhållning i salen”.

Sommaren 1870 fick en 65-årig herre, bördig från Dalsland, syn på den 21-åriga Laura. Den stenrike brukspatronen Conrad Bleckert Fitinghoff, som ägde massor av gårdar och bruk, runtom i Sverige, satt vid sitt stambord på anrika hotell Rydberg i Stockholm när den vackra prästdottern passerade ute på gatan. Mannen vid bordet blev blixtförälskad. Han tog reda på vem hon var och började oupphörligt uppvakta henne. Han friade sedan sju gånger innan han slutligen sa ja.

Gerd Reimers: ”Laura fullkomligt dränktes i denna världens goda, egendomar, sommarvillor, manskörsuppvaktningar av hundra sångare på bröllopsdagens morgon, egen hjulångare med lövade kransar, baler, fester, lysande umgänge. När dottern Rosa föddes ett år senare fick hon en egen ångbåt och femhundra renar i doppresent. Allting var överdådigt hos denne norrländske industriman, som inte tyckte han kunde betala ett högt nog pris för den lycka han nått så sent i livet.”

Laura Fitinghoff kom sålunda under inflytande av diametralt skilda män: först den humanistiske, strängt kristne fadern, därefter den världsvane maken med sina dyra vanor.

Efter ett drygt decennium gick det utför med Conrads affärer, delvis på grund av felinvesteringar. Snart kunde han inte längre försörja sin familj, vars residens, slottet Ekensholm i Sörmland, måste säljas på exekutiv auktion. Laura började skriva för att rädda familjen undan utmätning och svält. Hennes första bok, En liten värld bland fjällen, som för övrigt kallats Sveriges första moderna barnbok, togs väl emot (en faksimilutgåva utkom 1991).

Elin Wägner intervjuade Laura Fitinghoff år 1908, och hon berättade då, kort före sin död, om nya litterära projekt; bland annat en fortsättning på Barnen från Frostmofjället.

Laura Fitinghoff var en produktiv författare och åtminstone de första böckerna utkom i flera upplagor. Hennes ambitiösa prosaprojekt, som exempelvis de postumt utkomna romanerna Om tvenne makter (1916), Brittsommar (1917) och Stella (1924) är i dag fullständigt bortglömda – liksom faktiskt författarinnan själv. Egentligen är det väl bara Barnen från Frostmofjället som lever vidare.

Vinterfest i Mora; första konserten

Zornmuseet, Mora, 18/2
Michelangelokvartetten (Mihaela Martin, violin, Stephan Picard, violin, Nobuko Imai, viola, och Frans Helmerson, violoncell).


Vinterfest femårsjubilerar med ett i vanlig ordning brett anlagt program – samtidigt som jag läser att en del av festivalen ska ges i repris i huvudstaden: ”Vinterfest goes Stockholm”. Enligt festivalledningen får Siljansregionen härigenom en chans att ”profilera sig”.

Länsmusiken i Dalarna och kommunerna kring Ovansiljan stöder på olika vis den framgångsrika vinterfestivalen, vilket inte hindrar att de privata sponsorerna är många. Särskilt fäster jag mig vid att ”Next Jet” utvalts som samarbetspartner – ett flygbolag som presenterar sig som ”affärsflyg för företag och privatpersoner” och som enligt egen utsago ”vill ge aktiva, högpresterande personer och företag en större närvaro på den globala marknaden”.

”Högpresterande”?? Dessutom: festivalledningen bör beakta klimatfrågan och inte obekymrat anvisa jetflyg som spyr ut tonvis med koldioxid några mil ovanför järnvägslinjen mot Stockholm men utan särskilt stor tidsvinst.

Med detta sagt: Michelangelokvartetten, bestående av erfarna solister som samtliga därtill är högt kvalificerade pedagoger vid musikhögskolor, svarade för en fin festivalupptakt på torsdagen. Instrumenten ljöd med imponerande stor ton i konsthallen i Zornmuseet, där akustiken passar perfekt för kammarmusikändamål.

Michelangelokvartetten, som sedan bildandet 2002 turnerat runtom i världen, framförde Puccinis ofta spelade ”I crisantemi”, Mozarts stråkkvartett nr 15 i d-moll samt Smetanas fascinerande stråkkvartett nr 1 i e-moll, ”Aus meinem Leben”.

Det var genomgående spel på hög nivå, men några tonmissar i förstafiolstämman och därtill med allt för lite tydlig kontakt musikerna emellan förtog en smula av de individuellt sett goda insatserna.

Mästerlige Frans Helmerssons är kvartettens allt överskuggande stjärna, och till stor del tack vare honom hölls samspelet samman. Altviolinisten Nouboko Imai gjorde också en storartad insats, låt vara att hennes spel är mer reflekterande, analytiskt, än Helmersons passionerat-nerviga.

Helsingfors-intryck, hösten 2008

Att komma till Helsingfors är uppfriskande inte bara för att kulturlivet är så vitalt utan också för att staden har påfallande vänliga invånare. Stockholms urbana hets och mer amerikanska mentalitet känns med ens avlägsen.

Lite ålderdomlig också den vackra finlandssvenskan – hela tiden full av små pikanterier. Gick förbi en krog vars meny lockade med ”Varm hönssmörgås med äppel, höna och gurka”, ”halstrad tjäder”, ”ostgratinerad grisfilé” och ”stekt bröst av orre”. Som efterrätt kunde man välja ”plättar med syltsortiment”.

Jag hör några finlandssvenskar hälsa på varandra – inte med ”Tjena, hur är läget?” utan med orden ”Hur lunkar livet?”. Bara att få höra sådant är värt en finlandsresa.

I Finland finns till och med ”Svenska folkskolans vänner”. Men folkskolan försvann ju vid grundskolereformen 1962? Jo, visst, men i Finland lever saker och ting vidare. Folkskoleföreningar och spårvagnar, gatsten på centrumgatorna, åldriga ord, bålda konjunktiver…

Installerar mig på kulturcentrumet Hanaholmen, som Finland lät bygga sedan Sverige år 1967 efterskänkte krigsskulder. Anläggningens huvudsyfte: att främja de kulturella förbindelserna länderna emellan.

Hanaholmen: ett allkonstverk som samlar ett tvärsnitt av det tidiga 1970-talets typiska arkitektur, skulptur, måleri, textilier och möbler som i en tidsbubbla – eller annorlunda uttryckt: en välbevarad, mycket påkostad skapelse från betongbrutalismens tid, men av förädlat slag och där den finska karaktären ingått ett slags symbios med en ren, naturnära och materialpåkostad nordisk efterkrigsstil.

Sedan Café Ekberg, med stilren originalinteriör från 1930 och med bordsservering i gammal stil. Här kan man mumsa på ”syföreningsbulle”, läsa vägghängda tidningar och titta ut på folklivet på Bulevardia – och sedan snedda förbi gamla Alexandersteatern (en byggnad som lika gärna kunde ha legat i S:t Petersburg) där stadens opera huserade fram till 1990-talet.

Den nya operan: en ståtlig, marmorvit byggnad spännande, med rena, Mies van der Rohe-aktiga linjer och en salong som delvis kan påminna om Deutsche Oper i Berlin. Lustigt nog samma enkla, suggestiva, upphöjft förfinade formspråk i baletten jag såg – åtminstone jämfört med den estetik som dominerade under Götz Friedrichs tid som intendent i Berlin.

Den tyske koreografen John Neumeier har fritt efter Tjechovs Måsen gjort en fantastisk balett och där nationaloperans orkester spelar överdådigt i bl.a. de Sjostakovitj-verk som ackompanjerar det sceniska skeendet, där tidsenlig linneklädsel och framburna björkar mot fondens blå hav och himmel ger en känsla av tidlöshet och där relationskonflikter växlar mellan en kontemplativ rymd. Koreografin spänner mellan klassiska och moderna uttryck. En högst uppfriskande inblick i samtida danskonst.

Konstmusiken har en mycket stark ställning i Helsingfors, som har fler professionella orkestrar än Stockholm och där Sibeliusakademin uppenbart fungerar som en starkare generator för musiklivet jämfört med musikhögskolan i den svenska huvudstaden. Men vad gäller nyskriven konstmusik förefaller portgången lika trög som i Sverige, där festivalerna för nyskriven musik ofta är lika avslagna föreställningar som de ”nordiska musikdagar” jag bevistade i början av oktober, med ett digert program men där publiken framstod som en tapper skara närmast sörjande. Att några clowner försökte liva upp publiken i universitetsaulan innan festivalen började framstod som typiskt: en närmast rituell besvärjelse.

Att inleda med svenska Marie-Louise Samuelssons violinkonsert Solgudinnan var dock inte helt lyckat, eftersom den med sin abstrakta, allmänmodernistiska karaktär låter så typiskt ”ny musik”; regelmässigt teoretisk snarare än personlig. Anna Lindahl, van vid denna typ av utmaningar, spelade dock galant i detta smått kakafoniska verk.

Största musikupplevelsen denna gång: de finska radiosymfonikerna, samlade i Alvar Aaltos underbara Finlandiahall från 1971: en monumental byggnad, påminnande om Berlinfilharmonikernas stora sal. Ordinarie dirigenten Sakari Oramo – nyligen introducerad också i Stockholm – var både precis och svävande lätt i framförandet av Frank Martins sällan spelade Petite symphonie concertante och i de rörande djupsinniga monologerna i dennes ”Jedermann” – här med den märklige barytonen Thomas Quasthoff, vars biktartade sång djupt rörde publiken.

Som vanligt försöker jag hinna med en sväng runt Senatstorget, där den arkitektoniska stämningen är rent rysk och där mannen bakom dessa klassicistiska byggnader, Engel, i dag lever vidare i form av ett kafé med samma namn och med utsikt just över de byggnader han skapade. Sedan vidare till nationalmuseet, där färgmystikern Mauno Markkula sprider förtrollning i en hel sal och där den underbara koloristen Yrjö Saarinen i rummet bredvid snudd på överglänser de glödande höstfärgerna utanför. Det är en kolorism snudd på extas – ungefär som hos jämnårige Helmer Osslund, vars höstmotiv ju har något evangeliskt över sig.

Fulländar Helsingforsvistelsen med att strosa runt på Salutorget, där utbudet av lingon, kantareller och hemvävda halsdukar avbryts av orange plasttält där man sitter på bänkar och dricker kokkaffe. Och överallt den mustiga finskan, som klingar som rågbröd i luften. En man spelar finsk tango på dragspel och nere vid kajen ligger de små skärgårdsbåtarna tätt, fyllda av nyfångad fisk.