Ryska munkar och sovande katt

Jag satt en kväll i köket och spelade musik på min dator, då min fru kom in och började prata om ett experiment: en forskargrupp hade funnit att katter blev otroligt avslappnade om de fick lyssna till lugn musik – i synnerhet gregoriansk körsång.

När det gäller ”undersökningar” är jag regelmässigt skeptisk, men jag bestämde mig för att genast testa en av våra egna katter. Jag lyfte upp den halvårgamla kattungen, som nyss hade rusat runt och lekt i köket, placerade henne i knäet – och så valde jag en youtube-video med ryska munkar i Valamo-klostret.

Den stilla, entoniga och mycket högstämda sången påverkade genast den nyss så livliga lilla krabaten. Efter bara en halv minut blev blinkningarna allt fler, kroppen slappnade av, hon la upp tassarna över min hand, sjönk ihop, det ryckte i benen – och munkarna hade väl knappast sjungit mer än två minuter förrän den lilla sov djupt.

Men faktum är att även jag själv kände mig allt mer dåsig – frågan är om gregoriansk a cappella-sång hädanefter ska bli min nya sömnmedicin.

Radioprogrammet Mitt i musiken rapporterade för en tid sedan om den amerikanske cellisten och kompositören David Teie, som arbetar med ”djurmusik” och som till och med skrivit musik för katter. Med djurmusiken hoppas han på ett nytt sätt att kommunicera med djur. Tanken är även att på sikt kunna pigga upp instängda djur på djurparker. I sin ”kattmusik” har han vävt in ljud som liknar katters jamande och spinnande.

Att musik kan ha en stark påverkan på människor är ju allmänt känt. Det finns meditationsmusik, marschmusik och dansmusik. Det finns musik för alla syften och situationer.

För egen del växlar jag nu – så här i midvintertid – mellan Telemann (arbetsmusik), Stan Getz (vid tänkestunder) och gregoriansk körsång (vid läggdags).

Symbiotiska syskon: musik och litteratur

Om jag skulle ange två huvudintressen här i livet skulle jag nog säga: litteratur och musik. Jag känner ungefär lika stark dragning åt båda håll. Litteraturen och musiken: de två magnetiska polerna i min värld.

Litteratur och musik är på något vis symbiotiska. Under antik tid var dikt, musik och dans integrerade konstformer. Såväl Homeros som andra dåtida diktare vandrade runt och föredrog sjungande sina berättelser.

Det keltiska ordet ”bard”, med medeltida ursprung, betecknar en episk diktare och sångare, i en och samma person. Dessa tidiga trubadurer åtnjöt stort anseende på bl.a. Irland och var i många fall knutna till furstehov. Som instrument användes enkla harpor. Under förromantiken kom termen ”bard” åter i bruk, men då som namn på diktare över huvud taget.

Begreppet ”trubadur” är nära förknippat med diktning, berättande. Ordet kommer av fornfranskans ”trouvère”, ”en som finner, hittar på”. Under medeltiden fanns i Frankrike många kringvandrande diktare/trubadurer – och i Tyskland fanns de s.k. minnessångarna; Walther von der Vogelweide hette en av dem (Eyvind Johnson fascinerades av honom). Vogelweide skrev dikter och komponerade musik och vandrade runt och sjöng för sitt uppehälle.

Som sentida släktingar till Homeros och barderna kan nämnas Evert Taube (som ju ursprungligen ville bli ”enbart” författare), Birger Sjöberg (som sjungande föredrog sina dikter, ackompanjerat av lutspel) och – förstås – Ulf Lundell.

Musik och litteratur är alltså närbesläktade konstarter, och det slår mig att många författare skrivit synnerligen insiktsfullt om musik (det motsatta förhållandet tycks däremot inte lika vanligt). Jag tänker på Marcel Proust, på Thomas Mann, och inte minst på Göran Tunström, där novellen ”Liten salongsmusik för frusen orkester” liksom romanen Juloratoriet uttrycker ett och detsamma: musikens makt över människan. Musik som en styrkekälla. I Juloratoriet får Bach stå som sinnebild för glädje och ljus i livet – eller med Tunströms ord: ”jublets kategori”. Jag träffade Göran Tunströms bror för fyrtio år sedan, han hade en kantorstjänst och jag minns att han ordnade med mycket musik i församlingskyrkan, och nog är det svårt att inte se Staffan Tunström som en viktig förebild till kördirigenten Viktor Udde.

Björn Gustavsson – vem är du?

Björn Gustavsson – vem är du?

Musikupplevelser genom åren

Får man höra musik som tidigare gjort stort intryck, som man verkligen gripits av, kan man slungas långt tillbaka i tiden – och trolleriaktigt utbreder sig, med denna musik, en försvunnen värld…

Proust doppade en madeleinekaka i lindblomsthé – och upplevelsen förde honom tillbaka till barndomen och resulterade småningom i en av 1900-talets främsta romaner.

Arthus Schopenhauer skrev: ”Ingen konstart påverkar människan så omedelbart och så på djupet som musiken.”

Jag minns en söndagseftermiddag 1970 då mina kusiner skulle framföra andra satsen i den femte Brandenburgskonserten. Det var en småskalig konsert (”musikgudstjänst” hette det på den tiden); två violiner och cembalo, men på mig gjorde alltsammans så stort intryck att jag ännu exakt kan framkalla kyrkorummet, och hur ljuset föll genom fönstren i väster – och, inte minst: hur jag quasimodoskt drabbades av en upplevelse jag redan då visste skulle bli bestående. Jag minns hur jag svävade av lycka inför den musiken. Jag lyftes ur en verklighet och in i en annan.

Att musik starkt kan influera människor är allmänt känt. Musik har emellanåt använts medicinskt, som läkemedel. På antroposofernas sjukhus i Järna brukar överläkaren, när det är dags för ronden, gå i täten och spela flöjt. Det låter sagolikt: jag ser framför mig en vitklädd Orfeus, som med sitt följe drar från sal till sal och väcker nytt mod hos de sjuka. Och jag erinrar mig att Martin Luther skrev att musiken räddade honom ur depressiva tillstånd. (”Mitt hjärta flödar över av tacksamhet till musiken, som så ofta har vederkvickt mig och räddat mig ur stor själsnöd.”)

Somliga musikupplevelser ger sådant avtryck att man ständigt minns dem. Jag minns den förtätade stämningen när Sibeliuskvartetten spelade i Lisztkonservatoriet i Budapest, en underbar jugendbyggnad från 1907 och där den röda stjärnan i fonden lyste över alltsammans, ty detta var 1984 och kommunistregimen ännu hård. (Jag minns att min hyresvärd lågmält avslöjade att han just hade börjat läsa György Konrad i ett underjordiskt stenciltryck. Åtta år senare träffade jag György Konrad på en författarträff där man höll på att bilda ett nytt demokratiskt parti. Han berättade att han tio år tidigare hade grävt ner manus under ett skjul på kolonilotten.)

Sagolika musikupplevelser bär jag med mig från Kuhmo-festivalen, en av Nordeuropas både äldsta och främsta kammarmusikfestivaler, mitt i tundralik skog i Karelen, med 75 konserter i världsklass under en vecka, och från Deutsche Oper, Staatsoper unter den Linden och Deutsche Philharmonie; en rymdstationsliknande konserthall (byggd 1963, mitt i sputnik-åldern) där Berlinsymfonikerna går från klarhet till klarhet.

Men lika mycket som jag njutit i ”trappteatern” i Milano, La scala, och på operahusen i Wien, Paris och Köpenhamn, lika högt värdesätter jag exenmpelvis Opera på Skäret, Saxå kammarmusikfestival och Bingsjöstämman. Jag minns magiskt vackra kvällar i Dalhalla, där vissa artister – som Sven-Bertil Taube och Björn Skifs – ibland närmast hypnotiserat publiken – så att konserterna framstått som väckelsemöten, med pastorerna ersatta av musiker. Jazztrumpetaren Chet Baker på Stockholms jazzfestival 1987 var fantastisk, liksom Gunnar Idenstams två timmar långa pianoimprovisation i Carl Eldhs ateljé, en försommarkväll 1988.

Så blir musikupplevelser minnen av oförglömliga raster längs livets vindlande väg.

Musiklyssningscirkel

Hösten 2011 har jag för avsikt att hålla en serie föreläsningar i musikhistoria, jag kommer att använda mig av en musikanläggning och spela skivor samt berätta om olika epoker, tonsättare, artister osv. Mer information nästa år.

Uppträd alltid korrekt i mataffärer!

Ställ aldrig ifrån dig en kylvara i ett matvaruhus! Du kan bli gripen, frihetsberövad och polisanmäld!

Annicka Jerngren skulle köpa en drickyoghurt i Borlänge men glömde den borta vid drickavdelningen, i samband med att hon letade efter en läskedryck.

Men att ställa ifrån sig en drickyoughurt i en butik är brottsligt. Kvinnan skuggades genast av en uppmärksam väktare. Efter att ha passerat kassan kände hon en knackning på axeln. En bister man legitimerade sig och frågade varför hon ställt youghurten på fel hylla.

Först nu erinrade sig kvinnan youghurten. Visst ja, den hade hon glömt!

Väktaren tvingade henne att följa med till ett personalrum, där hon avkrävdes namn och personnummer.

Annika: ”Det var fruktansvärt obehagligt. Jag var chockad och rädd, jag kände mig kriminell, uthängd som en simpel tjuv.”

Väktaren rapporterade till polisen och bad dem kolla kvinnan i brottsregistret. Efter en halvtimme släpptes hon slutligen – efter att ha tvingats betala 11 kr för youghurten (som enligt väktaren tagit skada den korta tid den stått utanför kylen).

Vi minns en stockholmsincident häromåret: med dragna vapen nere i tunnelbanan jagade polisen en man som snattat en kyckling i en närbutik.