Starka prosadikter

Finlandssvenske Kurt Högnäs, som nu vid åttio års ålder utkommit med sin sextonde diktsamling, är förvånansvärt okänd här i Sverige – och inte ens i Finland tycks han ha uppmärksammats efter förtjänst. Högnäs nya diktsamling, De bronsblå solarna, är ett mästerverk. I denna svit prosadikter möter en traditionell modernism; ibland påminnande om Gunnar Björling. Dikterna är oerhört vackra – både lättillgängliga och komplexa, konkreta och metafysiska, gnistrande klara och dunkelt suggestiva. Diktjagets sammansmältning med naturen och djupa reflektioner över skilda livsformer och tidens relativitet sker med ett språk lika gnistrande klart som dunkelt suggestivt. Ibland är det lyriskt högspänt à la en ordberusad Artur Lundkvist; men strax efteråt är det så kärvt och barskrapat att dikten närmar sig den abstrakta konstens säregna lyskraft. Sammantaget: livsklokhet och förundran, eufori och sorg – alltsammans sammanflätat till en betvingande läsupplevelse.

Konsertsäsongen 2011

Preliminärt program nu utlagt på
www.ovanmyra2011.blogspot.com

Bakgrundsmusik kan bli förgrundsmusik

Är man på restaurang eller café kan levande musik i lokalen förhöja stämningen – eller rentav skapa den. Ännu för femtio år sedan var det vanligt att musikkapell spelade på svenska restauranger; en tradition som sedan decennier i stort sett försvunnit.

Utomlands är det bättre ställt – ännu. På Theatercaféen i Oslo spelar det
lilla stråkkapellet upp kväll efter kväll från sin balkong, högt ovanför de
spatiösa matsalarna. I Berlin brukar gatumusiker komma in på restauranger och spela en stund, innan de drar vidare till nästa ställe. Och i Budapest lockar många matställen, främst de dyra, med zigenarkapell. Men ännu för tjugo år sedan fanns folkliga matställen («etterems») i Budapest där stråkkapell underhöll från små podier i något hörn.

Traditionen med levande musik på caféer vårdas betydligt bättre; men
också i en caféstad som Budapest är fenomenet på väg bort i den brutala
moderniseringsvåg som de senaste tio åren svept fram över den ungerska staden. Borta är den märkliga frid som rådde i de stora caféhusen ännu på 1980-talet, med en gammal tant eller farbror vid pianot, dagarna i ända. I vackra Gerbeaud, ett av de äldsta ställena, spelas visserligen operettmusik och liknande – men numera ur diskret uppsatta högtalare.

I Wien däremot finns åtskilliga gamla caféer som bjuder på levande musik. Repertoaren brukar innehålla både klassiskt och urmodiga schlagers och sånger. De pianoverk jag häromåret hörde på ett välbevarat café nära Volksoper i Wien är ungefärligen desamma som enligt gamla uppteckningar spelades på Café Vaterland i Berlin på 1920-talet (Wiens caféer kan på flera vis ge en upplevelse av konserverad tid.)

Pianomusik har länge varit en självklarhet på många caféer och konditorier. En av de sista svenska bastionerna för denna tradition var anrika Bräutigams i Göteborg, som på 1990-talet obönhörligt förvandlades till trendig restaurang. Jag minns den finlemmade gentleman som dagligen kom dit, strax efter klockan tolv, med sitt nothäfte under armen. Han tog plats vid flygeln i den största av salongerna på konditoriets övervåning (fylld av speglar, växter och vackra möbler), hängde av sin rock och hatt, bugade lätt och satte sig sedan att botanisera i den klassiska repertoaren, med emellanåt lite lättare inslag, som visor och schlagers.

Först när han avslutat ett spelpass märkte man hur tyst det blivit – trots
det konstant gemytliga sorlet från borden runtom. Men så är villkoren inom denna genre: musikerna kan knappast förvänta sig någon särskild uppmärksamhet. Det de spelar bildar oftast stämningsbakgrunder
– och den inverkan de haft i lokalen blir tydligt först när de
tystnat.

Jag minns de gånger jag i tonåren tillhörde någon ensemble som spelade
på herrgårdsrestauranger och liknande. Vi spelade för döva öron, tyckte
vi; gästerna bevärdigade oss ju knappt en blick, och i stället för applåder
efter ett avslutat verk hörde vi bara fortsatta sorl och pladder. Otacksamt!

Först flera minuter efter att vi slutat spela, och kanske till och med hunnit bära bort notställen – först då kunde det hända att någon där vid borden uppmärksammade vår existens.

Jag trodde länge att sådan här bakgrundsliknande musik var ganska betydelselös, eftersom publiken inte direkt tycktes uppmärksamma den; nu anar jag att detta slags musik kan ha en subtil inverkan även på de människor som knappt ens tycks lägga märka till den.

Men enstaka gånger när jag besökt den här sortens inrättningar har jag
mött musiker som genom sitt val av musik eller genom sin spelskicklighet förvandlat bakgrundsmusik till förgrundsmusik – och restaurang- eller cafébesöket har med ens omvandlats till ett konsertbesök. Jag minns ställen nere i Centraleuropa där publiken mer eller mindre upphört med sitt ätande och drickande därför att musiken plötsligt ryckt publiken hän – ja, så till den grad att kyparna i stället för att springa runt med buteljer eller tallrikar med ens haft fullt upp med att leverera önskemål till pianisten eller ensemblen om nya verk att framföra.

Ungefär som när vi satt på överdäck till m/s Byfjorden och såg Stångehuvuds röda granit mot djupblått vatten, det var restaurangavdelning där uppe, och lagom till desserten kom det in dragspelare och sångare, det var Taube och hela den svenska visskatten som bullades upp – och inte dröjde det länge förrän lunchgästerna förvandlats till konsertpublik och därefter till en enda stor sångkör – och detta med sådan inlevelse att jag tror att kaffet kallnade i varenda kopp.

Tomas Tranströmer innan debuten

Tomas Tranströmers ungdomsdikter
Med kommentarer av Jonas Ellerström
Ellerströms förlag


Innan Tomas Tranströmer gjorde sin lyckosamma debut med samlingen ”17 dikter”, 1954, hade han publicerat ett smärre antal dikter i tidskrifter. Dessa hade fram till nyligen (2006) aldrig publicerats i bokform, och utgivaren, Jonas Ellerström, presenterar dem nu på nytt, inbakade i en resonerande och intressant essä – till vilken han även fogat en researtikel som Tomas Tranströmer publicerade i Arbetaren, 1953. Den har aldrig tidigare tryckts om.

Artikeln, som beskriver intryck från en resa i Tornedalen, refuserades av DN:s Olof Lagercrantz. Den kom i stället att publiceras på ett helsidesuppslag i syndikalistiska Arbetaren.

När jag läser Tranströmers resebrev kan jag inte låta bli att tänka på att Eyvind Johnson tjugo år tidigare hade gjort ungefär samma sak. Han hade under en veckas tid rest runt i Tornedalen, och hans resebrev därifrån publicerades i ett antal artiklar på DN:s Namn och nytt-sida.

Tomas Tranströmers skildring av norrländsk glesbygd tillkom som ett bidrag till Arbetarens artikelserie ”Mitt sommarlandskap”. Den unge Tranströmers text är lite ungdomligt vinglig, och emellanåt juvenilt överdriven (ödemarksvägen beskrivs som ”en väg som leder främlingen allt längre och längre in i Asien”) och ibland schablonartad (”en finskspråkig befolkning som inte gärna svarar på tilltal”).

Men emellanåt lyser texten till, låter ana talangen: ”Jag står på backkrönet och ser hur solljuset filtreras genom molnskikt efter molnskikt innan det träffar Karesuando som står med ett främmande, asiatiskt leende i sin lappdräkt.”

Hewitt + Bach = sprudlande uppenbarelser

Angela Hewitt, piano, Australian Chamber Orchestra
Johann Sebastian Bach: cembalokonserter
(Hyperion)

Angela Hewitt - som lär ha gett offentliga pianokonserter redan vid fyra års ålder - är en av världens nu mest framstående pianister. Hennes spel sprudlar av musikalitet på en nivå man sällan möter. Dessa framföranden av en rad av Bachs cembalokonserter är så perfekta att man tycker sig möta denna kända musik på nytt: Hewitts tolkningar blir som uppenbarelser… I konserterna 1 och 7, som till sin struktur påminner om Albinoni och Telemann, kan man lyssna till en Bach fullständigt i sitt esse. Hewitt och Bach… - bättre kan det knappast bli…

Tisdagarna med Morrie: friteater i Småland svarar för europapremiär

Medborgarhuset, Vansbro
Tisdagarna med Morrie
Text: Mitch Albom/Jeffrey Hatcher
I rollerna: Lars-Erik Berenett och Christian Arin
Regi Christer Engberg


Smålands enda fria teatergrupp, Teateri, har som första ensemble i Europa dramatiserat och iscensatt den amerikanske författaren Mitch Alboms bok ”Tisdagarna med Morrie”, som snabbt blev en bestseller i hemlandet. I höstas påbörjades en omfattande Sverigeturné, med 60 inbokade föreställningar. Vid entrén till teatern i Vansbro (en fantastisk teaterlokal i ett gediget medborgarhus) får jag höra att turnén redan vuxit sig större än planerat.

Faktiskt även själva föreställningen har vuxit sig större än planerat: föreställningen blev en halvtimme längre än utannonserat. Detta faktum kan möjligen bero på att den samspelta skådespelarduon nu i slutet av turnén tar ut svängarna lite extra och uppmuntrade av tidigare god publikrespons fördjupar gestaltningen. Det är i så fall förståeligt: pjäsen inbjuder till den sortens expansion – men å andra sidan hotar dramaturgisk kollaps: efter en snärtig inledning, där korta, återberättande sekvenser varvas med rapsodiska spelscener (rappt och utstuderat à la värmländska Teater Västanå), sjunker spelet under andra hälften in i ren naturalism – och det från början snabba tempot närmar sig efterhand den absoluta nollpunkten.

Här hade behövts en mer styrande regi. Å andra sidan kan man ha överseende med föreställningens efter hand så monotona karaktär: det gör det lättare att få fram textens filosofiska, eller om man så vill: tro-på-dig-själv-dimension.

I centrum för ”Tisdagarna med Morrie” står en åldrande sociologiprofessor, Morrie, drabbad av den obönhörliga nervsjukdomen ALS. Han får besök av sin gamle vän Mitch, som nu, mitt i karriären, återtagit kontakten med sin i ungdomen avgudade lärare och som han nu börjar besöka varje tisdag. Den döende Morrie får allt mer rollen av ”vishetslärare”; en tolkning som förstärks av fondens japanska körsbärsträd (men som i röd belysning med ens liknar blodkärl fotograferade inifrån).

”När man lär sig att dö, lär man sig att leva”, lyder ett av Morries många tänkespråk. Lars-Erik Berenett spelar med mycket värme denne humant inkännande, intelligenta man – vars skarpsyn efterhand får den yngres uppblåsta karriärtänkande att rämna. Tematiken påminner om En handelsresandes död: återigen punkteras den amerikanska framgångsdrömmens ihålighet. Lars-Erik Berenett spelar med samma temperamentsfulla, frustande vitalitet som en gång i tiden Jarl Kulle. Som den förre studenten gör Christian Arin en utstuderat vanlig, ganska misslyckad människa – men som inför den döendes livsvisdom allt mer omvärderar sitt liv.

Morrie framstår som en jesusliknande gestalt, vars älska-varandra-råd och ta-vara-på-livet-visdom börjar förändra Mitch. ”Tisdagarna med Morrie” är en nästan otidsenligt nedtonad föreställning, sympatisk, fylld av värme och medmänsklighet – det enda som emellanåt stör är allt tal om ”coaching” och den lite banala tro-på-dig-själv-filosofin.