Ännu hos den åldrade Sven Stolpe märktes ofta en bitter aversion gentemot Eyvind Johnson, så snart denne fördes på tal. I yngre år däremot hade Sven Stolpe hyllat Johnson och betraktat hans romaner som ett synnerligen friskt inslag i den unga litteraturen…
Redan på 1930-talet, i takt med den framväxande nazismen, blottlades avståndet mellan de båda författarna. Från mitten av decenniet var fiendskapen uppenbar. I boken I smältdegeln (1941) hånar Stolpe Eyvind Johnson och betecknar hans försvar av den västliga demokratin som hyckleri.
Kulmen i denna osämja nås förmodligen i det lömskt gillrade nidporträtt som Eyvind Johnson ägnar sin antagonist i romanen Krilons resa (1942). Där gör Sven Stolpe entré som den självbelåtne författaren Tollius. För huvudpersonen Krilon framstår Tollius genast som en fiende… Ytterligare ett nidporträtt ges i Tidens gång (1955); bakom ”Stollius” skymtar åter Stolpe…
Eyvind Johnson tycks ändå länge ha tolererat Sven Stolpe (låt vara att han redan på 1920-talet skrev en artikel om ”kulturfaran Stolpe”). I början av 1930-talet medverkar han i Sven Stolpes egen tidskrift, Fronten. I ett brev till Elmer Diktonius nämner han med uppskattning Stolpes nyutkomna bok Det svenska geniet.
Sven Stolpe enrollerar sig senare under decenniet i oxfordgrupprörelsen; han framträder som talesman för MRA, ”Moralisk upprustning”. Stolpe skriver om fransk katolicism, polemiserar mot primitivismens och materialismens ideal och efterlyser ”andlighet” (ännu 1989 inleder han en essäsamling med att ondgöra sig över samtidens ”moraliska kaos”).
Sven Stolpes inträde i oxfordgrupprörelsen betraktade Johnson som ett svek: i en värld där ett världskrig ryckte närmre, med allt tydligare frontlinjer, kunde inte ondskan fördrivas genom privata ”bekännelser”.
Oxfordgrupprörelsens grundläggande princip var att den kristne skulle överlämna sig åt Guds ledning. Syndabekännelser, ofta i grupp, var viktiga inslag på vägen mot ”ett nytt liv”. Genom människors frälsning skulle även sociala och politiska problem lösas.
I brev till Gustav Hedenvind-Eriksson hösten 1936 skriver Johnson om oxfordgrupprörelsen: ”Det är ett svek mot de krafter som försöker bekämpa mörkret i tiden. Det är en flykt att gripa detta Surrogat (med stort S), jag uppfattar det så. Nu får man inte fly – annars är ju alla frihetsidéer man pratat om bara munväder.”
Eyvind Johnson tillhörde de svenska intellektuella som tidigast tog strid mot fascism och nazism. År 1935 försökte han tillsammans med bl.a. Karin Boye bilda ett slags motståndsgrupp; samma år blev han medlem i den antifascistiska föreningen ”Kulturfront”. Han var med i diskussionsgruppen ”Trettonklubben” (en av förebilderna till Krilongruppen), liksom av den grupp som från 1939 utgav tidningen Nordens frihet.
Man kan säga att Johnson från och med romanen Nattövning (1938) krigsorganiserade hela sitt författarskap. I en artikel samma år skriver han att den författare som förhåller sig politiskt neutral inför världshändelserna stöder reaktionen. Krilontrilogin (till viss del fortlöpande samtidskommentar) utgjorde en viktig del av hans ”värntjänst”.
Huvudpersonen Johannes Krilon (symboliserande England) kämpar mot Staph och Jekau (Hitler och Stalin) och för att hålla samman sin splittrade vänkrets (de försvunna vännerna representerar de demokratier som övermannats av fienden). Krilon söks upp av Tollius, som vill att han överlämnar alla bekymmer ”åt vår Herre”.
Uppemot hundra sidor i romanen ägnar Johnson sitt nidporträtt av Sven Stolpe – som här hängs ut på det mest infernaliska vis. Här förevisas en koleriker och självupptagen opportunist i vars hem till och med tavlorna är vindflöjlar; på baksidan av Hitlers porträtt döljer sig sålunda Churchills! Tollius mörka, slutna ansikte beskrivs som ”en stel mask”. Det rycker i ansiktsmusklerna, händerna darrar… Krilon (som i Tollius ser ”en räddhågad tyrann”, ”en ond människa”) tänker: ”Han dyrkar makt, han vill vara mäktig. Han kan det inte, därför blir han så olycklig.”
Många har kommenterat nidportättet. Staffan Björck fann det utfört ”med överdådig kvickhet” men ansåg det omotiverat. John Landqvist talar om ”ett gement förtal av en tydligt utpekad trätobroder”. Anna Lenah Elgström finner endast ”privatvivisektion”. Stig Ahlgren tar avstånd från ”författarens hatparoxysmer” och menar att även om Johnsons bestraffning är ”välförtjänt” vore det önskvärt att personliga tvister gjordes upp på annat sätt.
Johnsons nidporträtt är dock mer än en personlig vendetta. Krilon och Tollius polära personlighetstyper kontrasterar ett möte mellan demokratisk öppenhet och diktatorisk slutenhet. Till skillnad från Tollius tiger Krilon om sitt eget lidande och inriktar sig i stället på andras och på samhällsutvecklingen i stort. Konfrontationen belyser härigenom trilogins själva huvudtema.
Men Krilon är motsägelsefull: samtidigt som han företräder en relativistisk kunskapssyn och menar att sanningen är allt för komplex för att enkelt kunna ”bekännas”, tvekar han inte om att uttala vad som är det rätta, det sanna.
