När författaren Ivar Lo-Johansson 1974 utgav ett nytryck av den lilla skrift där han många år tidigare hade angripit svensk idrottsrörelse, inledde han med ett förord:
Jag tvivlar på idrotten trycktes första gången våren 1931 som en stridsskrift, inte så mycket riktad mot idrotten själv som mot idrottsrörelsen med dess svans, ledare, publik, jämte kommersialiseringen av det aktiva idrottsfolket. Ett omtryck har skett i volymen Stridsskrifter 1946, sen länge utgången.”
Ivar Lo-Johansson var som bekant inte rädd att diskutera samtida problem; han röt ifrån i många frågor. Han lyfte fram statarnas eländiga situation, han avslöjade brister inom åldringsvården, han engagerade sig för zigenarna. Och han modifierade klichébilden av Dalarna och påstod djärvt att invånarna i detta ursvenska landskap var avkomlingar till ett invandrat asiatiskt träskfolk!
I början av 1900-talet hade idrotten ännu inte utvecklats till någon egentlig folkrörelse – skarpskytterörelsen undantagen. Först framåt 1930-talet blev idrotten en organiserad massrörelse (helt i linje med utvecklingen i främst Tyskland).
Jag tvivlar på idrotten, omfattande hundra boksidor, var ursprungligen tänkt att inleda en roman. Huvudpersonen Kvickenberg är en professionell idrottsman som i sina samtal med bokens ”jag” (påminnande om Ivar Lo själv) angriper en idrottsrörelse han inte längre känner sig hemmastadd i.
Texten är långtifrån någon enkel pamflett. Båda personerna är starkt intresserade av idrott och resonerar intellektuellt om rörelsens både för- och nackdelar. Med sin dialogiska struktur hör ”stridsskriften” snarast hemma i skolastikens traditionella växelverkan mellan ”för-” och ”mot”-argument.
Den fiktive idrottsmannen Kvickenberg berättar om tomhet och hyckleri bakom idrottens fasader. Han anser att den moderna idrotten förvandlar sina utövare till ensidigt utvecklade, fysiskt missbildade vrak. I samtal efter samtal diskuterar vännerna utvecklingen inom svensk idrott.
Boken inleds med att Kvickenberg utmattad kommer ut från Stadion i Stockholm, där upprörda supportrar knyter nävarna mot varandra… ”Det värsta med idrotten är att publiken blir djur”, anförtror Kvickenberg sin nyfunne vän. ”Två trupper idrottsmän på plan är två krigshärar i miniatyr.”
”Alla våra stora amatörklubbar är stenrika”, säger Kvickenberg. ”Vad man numera spelar om är pengar. Inte ett dugg annat! Tog man i dag bort vinstbegäret, så skulle hela idrotten dö.”
Han förutser även doping och hävdar att i framtiden kommer idrottsproffsen att försöka förbättra resultaten på konstgjort sätt; ”en sådan artificiell stegring av resultaten är med säkerhet inte avlägsen”.
Det finns något fundamentalt i proffsidrotten som denne idrottsman misstror: ”Jag är övertygad om att till och med statsanslagen skulle torka in, ifall man i stället för de sensationellt utpuffade idrottstävlingarna bjöd på en harmonisk idrott. Det man inte ständigt talar om i vår tid, det myllas fort i glömska. Det är i det som idrotten slagit sin rot och kunnat blomma, växt sig yvig och stor, just i det som vi eljest fördömer värst, och i det rafflande nervuppslitandets tidevarv har den bättre än alla andra företag förstått att exploatera dispositionerna för det sjukliga, det som betraktas som vårt värsta fördärv.”
Samtidigt hyser Kvickenberg visst framtidshopp: ”Jag tror att idrotten är till för mänsklighetens bästa och att vi idrottsmän ska lyckas bevisa den saken en gång.” Och: ”Jag är när allt kommer omkring den varmaste vän som idrotten har här i landet.”
Han hävdar att idrottsrörelsen utan diskussion får enorma statsanslag och konstaterar att dagstidningar i regel ägnar sporten mångdubbelt större utrymme än exempelvis kulturen (så är det ju för övrigt ännu 2008 i svenska dagstidningar: mot en kultursida står ofta 6—10 sportsidor – som om den sortens relation vore något slags naturlag!).
Kvickenberg förutspår ett fortskridande förfall inom idrottsrörelsen – varefter han i slutet av boken faller offer för sin tidigare träningshets och avlider efter en inflammation som spridit sig från en skadad hälsena - - -
Skriften som helhet uttrycker onekligen starka tvivel på idrottens välsignelsebringande verkan. Ivar Lo modifierar schablonbilden av idrotten som paradväg till ett sundare och lyckligare folk. Han problematiserar, lyfter fram avigsidorna med en idrottsrörelse som redan i början av 30-talet utvecklats mot professionalisering och kommersialisering.
Boken väckte stor uppståndelse. Ivar Lo blev ett rött skynke för Idrottsbladet och för många idrottare ett verkligt hatobjekt. Detta trots att boken knappast kan etiketteras som stridsskrift eller pamflett i vedertagen mening; därtill är formen alldeles för fiktiv och argumentationen alldeles för intellektuell.
Litteraturhistoriska verk har bara i förbigående brukat behandla detta aparta inslag i Ivar Lo-Johanssons författarskap. Mestadels rubriceras den som en idrottsfientlig pamflett.
Några år före sin död återkom Ivar Lo till den bok han skrivit mer än femtio år tidigare (i Bertil Palmqvists Samtal med Ivar Lo-Johansson): ”Den stora olyckan var att arbetarrörelsen inte satsade på kulturen i stället för idrotten. Där lät de lura sig. Man trodde, liksom de svarta i USA, att hävdar vi oss bara i idrott så blir vi jämställda.”
”Det borde naturligtvis ha varit ABF och inte idrottsrörelsen som blev den största folkrörelsen. Som det är i dag vågar ingen politiker neka idrotten anslag, men kulturen får inte mycket.”
Inte många svenska intellektuella har med sådan emfas ifrågasatt svensk idrott. Problematiken återkommer i någon mån i Per Olov Enquists roman Sekonden (1971). I början av 90-talet hävdade filosofen Torbjörn Tännsjö att elitidrotten till sin natur är fascistisk. I tidskriften Svensk Idrott pläderade Göran Greider 1999 för en ”kulturrevolution” inom idrotten – vilket föranledde en debattör att kontra: ”Greider förhåller sig till tävlingsdriften som påven till sexualdriften”. Ämnet är fortfarande hett.
iPhoneが普及！「ドコモ」vs「au」vs「ソフトバンク」の形に
7 år sedan
