Systemkritik och apacher

Det senaste halvåret har det utkommit en rad läsvärda böcker som granskar de ökande klyftorna i samhället och – inte minst – socialdemokratins handfallenhet inför denna accelererande utveckling.

I höstas utgav ekonomijournalisten Bengt Ericson Den nya överklassen (Fischer&Co), där han belyser en svensk ekonomisk elit som snabbt fjärmat sig från vanliga människors liv. Han beskriver finansmäns och riskkapitalisters extravaganta livsföring och skildrar hur de bor. Ibland blir texten kvällstidningsaktigt reportagemässig: läsaren får blicka in genom uppborrade nyckelhål till denna andra värld. Bengt Ericson ger fascinerande men framför allt förfärande inblickar i dessa stenrika, bonusbestänkta företagsledare liv. De lyxrenoverar spatiösa våningar på Strandvägen eller flyttar ut på landet och lever herrgårdsliv. Ericsons reportageliknande resa genom den nya överklassen mynnar dock inte i någon systemkritisk slutsats, utan snarare i ett slags from förhoppning om att det kapitalistiska systemet ska självsanera och småningom minska dagens extrema inkomstskillnader mellan direktörer och arbetare.

För den som vill veta mer om den nyliberala vågen och om välfärdssamhällets allt tydligare problem att hävda statligt befästa jämlikhetsmål kan rekommenderas Tony Judts Illa far landet (Karneval). Den brittiske historikern Tony Judt, som 2006 nominerades till Pulitzerpriset för sitt omfattande översiktsverk över europeisk efterkrigshistoria, avled 2010 av en obönhörlig, snabbt nedbrytande neurologisk sjukdom, men kort dessförinnan hann han diktera denna intressanta och tankeväckande bok, liksom även den mer personliga Minneshärbärget: ett lika sorgligt som vackert avskedstagande till världen och till livet, skrivet på en koncis, osentimental prosa – men ändå med starkt lyrisk verkan.

Tony Judt dryftar socialdemokratins passivitet i ett läge där jämlikhetsidealen med kraft behöver hävdas. Detsamma gör Göran Greider i sin nya bok, Ingen kommer undan Olof Palme (Ordfront); en utomordentlig skildring av den svenska välfärdsmodellens uppgång och fall och om hur visionen av det starka samhället allt mer krakelerat. Tron på kollektiva lösningar har ersatts av individuella val (vi är snudd på situationen ”Rädde sig den som kan”).

Tony Judt och Göran Greider rör sig över ungefär samma territorium – båda med utpräglat idéhistoriska infallsvinklar. Båda förenar dessutom teoretiskt anlagda resonemang med stor kunskap och en tydlig personlig närvaro i texten. Också den resonerande, lite slingriga stilen har de gemensam. Greiders bok om Olof Palme beskriver en socialdemokrati som tappat både självförtroende och visioner. Här bjuds en i mitt tycke fantastisk läsning.

Slutligen rekommenderas Peter Glas oerhört spännande bok om Geronimo; apachekrigaren ledde de sista fria indiangrupperna och i många år gäckade de amerikanska trupperna. Gång på gång rymde han från reservatet i Arizona; sista gången 1886, tillsammans med 18 krigare och 20 kvinnor och barn. Vid ett tillfälle jagades gruppen av 5 000 soldater! Geronimo (Bakhåll) beskriver ett indianfolk med mästerliga gerillakrigare och som levde i symbios med den omgivande ökennaturen. Peter Glas skriver engagerat och kunnigt och varvar tillbakablickar på apachekrigens sista dagar med intryck från en resa i samma trakter nu på 2000-talet. Lägg därtill en mängd unika dokumentärfoton. Det här är en bok som till och med överträffar Alexander B: Adams stora biografi med samma namn (Toronto, 1971). Peter Glas skriven i samma slags personliga stil som norrmannen Helge Ingstad, som i Apacheindianerna (Skoglunds, 1946) reser runt i 1930-talets norra Mexiko för att fördjupa sig i envisa rykten om att det skulle ha funnits en grupp apacher som ännu i början av 1900-talet ska ha gäckat alla förföljare. Peter Glas bok är dock mer välresearchad och kanske inte fullt lika romantisk i sin syn på apacherna.

Operapremiär i helgen: Händels "Alcina" i Göteborg

Det går en Händel-våg genom europeiska teaterhus. Göteborgsoperan gjorde stor succé häromåret med David Radoks smakfulla ”Julius Caesar”, med bl.a. Leksandsbördiga Ann-Kristin Jones och unga stjärnskottet Ida Falk Winland. Båda återfinns i göteborgsoperans ”Alcina”, med premiär i helgen, där dessutom Katarina Karnéus och Agneta Eichenholz gör fantastiska sånginsatser. Dirigerande barockkännaren Laurence Cummings får fyr på hela orkestern och har dessutom kryddat musiken med pauseringar och violinsolon.
År 2003 sjöng Anne Sofie von Otter och Christina Schäfer i en svåröverträffad ”Alcina” på Drottningsholmsoperan. Pierre Audi hade där emellanåt lagt in koreograferade rörelsemönster – men i Göteborg har sådana fullständigt tagit över på scenen – som därtill förvandlats till något slags cementgrå lagerlokal. Det ska kanske spegla drottning Alcinas melankoli – men frustrerande fult är det. Dock: Händels musik genomtränger den scenografiska asfalten: orkestern och sångarna firar triumfer!
Problemet är att regissör Yannis Houvardas inte gör något för att lyfta fram vare sig magin eller känslostyrkan i Händels musik i "Alcina". Här möter Barbie-liknande sångare som med stundom repetitiva rörelser, stundom robotartade förflyttningar förvandlar det hela till en blandning av streetsmart reklamfilm eller nästan parodiskt postmodernism, à la amerikanskt åttiotal. Problemet är kort sagt att uppsättningen som helhet förefaller tondöv för Händels opera: scenografin och den allmänna regin spelar på tvärs mot musiken och sången. Och Karin Erskines strikta smokingkod för de medverkande gör den grå, tunnelartade scenen till en catwalk för aktörer som förefaller snarast deprimerade.
Scenografin och regin snarare distraherar än stöder Händels "Alcina", men att man slutligen ändå sitter där och njuter innebär ett desto högre betyg till sångarna och Göteborgsoperans orkester.

En rad nya diktsamlingar!

Finlandssvenske Claes Andersson, född 1937, har inte bara varit verksam som läkare, jazzpianist samt engagerad vänsterpolitiker (och 1995—1998 Finlands kulturminister); han har dessutom skrivit 23 diktsamlingar, 7 prosaböcker och en del dramatik. I hans senaste lyriksamling, Mörkrets klarhet (Söderströms/Heidruns), där ”sommaren har insjuknat i höst” och där träden ”sjunger i stormen”, dominerar en känsla av försoning; ett slags trotsig hoppfullhet, allt mörker till trots. I slutdikten ljuder Bachs musik, som ”kryper med sina silvertrådar längs mina nervbanor”. Det är en ganska talspråklig och lättillgänglig lyrik, fylld av underbara bilder (”Ditt ansikte är den världsdel jag vill resa till) men också av politiska aspekter. Därtill bråddjup ängslan: ”Lyssna till ensamheten i min hemska bön.” Här finns också en vidare oro: ”En försvinnande kort stund av mänsklighet på en obetydlig planet i ett hörn av ett hörn i universums långkorridor”.

Bo Carpelan, sedan mitten av förra århundradet en centralgestalt i den finlandssvenska litteraturen, har utgett en oerhört fin diktsamling: Gramina (Bonniers). Den nu 84-årige legendaren åberopar Horatius, Vergilius och Dante och bjuder en reducerat modernistisk poesi, präglad av såväl klarhet som gåtfullhet (”Allt levande/ oförklarligt”). Somligt är hisnande vackert: en hårt, närmast celanskt eller wittgensteinskt komprimerad poesi. Annat minner om Hölderlin, Tranströmer och Norén. Ålderdom och förestående död kastar mörka skuggor över Carpelans trotsigt flammande lyrik (bara någon enstaka putslustighet verkar stilbrytande). Slutstrofen, som ansluter till Dantes paradisvision, är magnifik: ”När ljuset ej mera bländar/ är din hemtrakt där/ och din vila”. (Kuriöst nog utgav Torsten Holmström 1926 en diktsamling med samma titel: Gramina.)

En spännande, på många sätt avancerad diktsamling är Anna Hallbergs Colosseum, Kolosseum (Bonniers), med ett mångformat poetiskt uttryck och där emellanåt korta fragment får en väldig lyster – mitt i ett virrvarr som emellanåt ter sig lite abstrakt och utstuderat formalistiskt, andra gånger genuint sökande. Det finns ett stort mått av rörelse och upptäckarglädje i denna komplexa samling. Mer avklarnad, elegisk och delvis nostalgiskt sökande i barndomslandet framstår Arne Johnsons nya diktsamling Reidjz (Symposion); här med ett återkommande omkväde om en ungdomskärlek (där känslostyrkan är nästan högromantiskt sprickfärdig). Här finns genklanger av typisk 1980-talslyrik, men ofta dominerar en påfallande enkelhet; ett vardagsnära idiom som – åtminstone när det gäller prosadikterna – får mig att tänka på såväl Saarikoski som Greider (”Jag tänker på de hus jag vistas i, hur tid passerar omkring dem och genom dem, hur spikar, foder, möbler belastas av människors utsöndringar, röster, det är en glittrande varp.”).

Till sist litet kort om ytterligare ett antal titlar. Kristian Lundbergs Mörkret skulle vara som ljuset (Symposion): denna lyrik är lika romantisk som modern, lika samtidsanknuten som orfiskt skådande. När han är som bäst kan jag inte låta bli att tänka på Erik Lindegren. Mer vardagligt förankrade är dikterna i Margareta Mörcks Livet som det kan vara ibland (Vulkan); den okonstlade, lite tonårsslängiga diktionen genererar, när den är som bäst, ett slags paradoxala förtätningar, mitt under kökslampan. Rainer Maria Rilkes högstämda Duinoelegier har utkommit i nyöversättning av Camilla Hammarström (Lejd); någon gång kan jag inse styrkan i den modernisering hon gett språkdräkten; andra gånger tycker jag att Lindegrens serena form fortfarande är oöverträffad. Ellerströms har släppt en utsökt liten volym: Edith Södergrans Aforismer: en rad poetiska förtätningar som även kastar starkt sidoljus på hennes dikter. Här med ett utmärkt förord av Jonas Ellerström och Agneta Rahikainen. På samma förlag introduceras även för första gången på svenska en av det japanska 1900-talets största poeter: Akiko Yosano, här i översättning av Kazuyo och Håkan Lundström. Den 23-åriga Yosana gjorde 1901 succé med dessa dikter: haikuartade femradingar, fyllda av en lika komprimerad som säregen skönhet.

Kort om nya cd-skivor

Den gångna julhelgen lyssnade jag mycket till ”Shout for joy” (Arte Verum), där Barbara Hendricks (och i viss mån Ulrika Tenstam) sjunger både traditionella julsånger och negro spirituals med jul-teman, tillsammans med välspelande Drottningholms barockensemble. Men om Barbara Hendricks musikaliskt är i sitt esse på denna skiva (generös och självsäker, expressivt uttrycksfull) finner jag henne mer återhållen på ”Die schöne Müllerin” (Arte verum). Förvisso högst ovanligt med en sopran i rollen som mjölnaren, men ändå ok. Kanske sjunger hon dock aningen stelt. Likväl är det bra, och med Pöntinen som tryggt drivankare vid flygeln. Som fin bonus en bilagd dvd-skiva där hon sjunger utdrag ur ”die Winterreise”, tillsammans med pianisten Love Derwinger.

I slutet av december genljöd mitt arbetsrum av Tine Thing Helseths trumpetsolon, på en julskiva inspelad med den norska kammarorkestern. I denna unga norska solist framträder en talang i nivå med gamle mästaren Arne Lamberth.

Men nu till januari månads favoriter: dubbel-cd:n ”Love songs” (Naïve) med mezzosopranen Anne Sofie von Otter, ackompanjerad av briljante Brad Mehldau. Jag tycker att von Otter på senare år gått från klarhet till klarhet. Hennes tolkningar fullkomligt lyser av såväl mänsklig som musikalisk mognad. På den ena cd:n sjunger hon sånger med musik av Mehldau, på den andra alltifrån Jaques Brel till Tage Danielssons ”Att angöra en brygga”. Sublimt känsligt, och lyhört. Och pianissimon med forte-verkan.

Pianisten Eldar Nebolsin, f. 1974, gör en lysande tolkning av Chopins pianokonsert nr 1: han är lika mycket poet som pianist. Och Warszawas filharmoniker bjuder en tät, inspirerad orkesterklang på denna inspelning från 2009 (Naxos). En annan pianist, en av världens nu främsta, enligt min mening, Angela Hewitt, framför Bachs ”The English suites” (Hyperion) med en sådan kombination av klarhet och finess att lyssnandet blir en första gradens njutning. Hewitt, som gav sin första solokonsert som nioåring, spelar med en exakthet à la Glenn Gould men tolkar musiken med ett större mått av hörbar eftertanke. Angela Hewitt är även aktuell med en skiva med Schumanns pianomusik; här finns både underbara Kinderszenen, Davidsbündlertänze och g-mollsonat nr 2. Triumfartat vackra tolkningar!

Barockensemblen Rebaroque (bildad 1988), med konsertmästaren Maria Lindal, har utkommit med en cd med Telemann-musik (Proprius). Det står som en sky av spelglädje över dessa sprudlande tolkningar. Jag vill slutligen framhålla även ”Ombra cara” (Harmonia Mundi), där kontratenoren Bejun Mehta sjunger en rad Händel-arior, tillsammans med Freiburger Barockorchester under eminente René Jacobs ledning. Bejun Mehta sjunger minst lika hängivet utlämnande som Philippe Jarrousky; de är båda världsledande inom kontratenorfacket. Denna fullträff till skiva (som i effekt motsvarar en flaska rödvin, minst) kompletteras av en dvd som visar hur inspelningen gick till. Underbart, från början till slut!

Programläggning pågår

Preliminärt blir det i år konserter under perioden juli-oktober.

Václav Havel i Falun

När kommunistregimen i Tjeckoslovakien föll – i slutet av 1989 – var den folkliga opinionen entydig: ”Václav Havel till president!”. Inom kort hade Havel, tillsammans med andra f.d. dissidenter, bildat regering. Det var som i en saga: oppositionella som nyligen suttit fängslade satt med ens vid makten…

Enaktaren ”Audiens” utspelas i det tidiga sjuttiotalets repressiva politiska klimat, präglat av övervakning och angiveri. Ingen litar på någon. Regisserande Joel Torstensson hugger tag i pjäsen med närmast lysten iver. Skådespelarna frossar i burleskt spel; det är alldeles uppenbart att de trivs i sina roller.

Visst kan man i någon mån ana inflytande från Kafka och Hasek i detta stycke från 1975, men jag associerar snarare till Nikolaj Gogols groteskerier. Men framför allt är det en typisk Havel-pjäs, där frågan om rätt och moral dominerar. Här möter alter egot Vanek; en författare som svartlistats av regimen och nu tvingas rulla öltunnor på ett bryggeri. Bryggmästaren bjuder in till audiens; ett samtal på tu man hand, men erbjudandet om bättre arbetsvillkor på bekostnad av visst tillmötesgående avslås genast av Vanek. Mötet illustrerar två strategier mot förtryck: pragmatism kontra idealism. Samarbeta eller gå i inre exil?

Man kan dra paralleller till svenska pjäser som ”Herrar” och ”VD”, men ”Audiens” är så präglad av kommunisttiden, av svårigheterna att tala klarspråk, att den liksom djupdyker i grotesk och absurdism. Samtidigt finns här en dagsaktuell aspekt: Till vilket pris anpassar vi oss nu, 2011, i arbetsliv och samhälle?

Men framförallt är ”Audiens” en pjäs där dåtida vardagsliv spelas upp som i en förvrängd skrattspegel. Bryggerimästaren tar här emot på ett solkigt kontor, med en vägg av ölkartonger i fonden. Joel Torstensson gör, med frodig utlevelse, en ölhävare som gått vilse i sig själv och närmast förtäckt söker en utväg. Hans excentricitet och maniska öldrickande är härligt att se; jag kommer att tänka på såväl Ernst Günther som Edvin Adolphson.

Hugo Emretsson framställer en timid, boksynt och till synes undfallande Vanek; en noga instuderad roll där allt, även den moraliska överlägsenhet, noga kapslats in. Briljant spel!

Begagnad ljudanläggning sökes

Handmikrofon, förstärkare och högtalare. Gärna även cd-spelare.

Därtill sökes erfaren fönsterrenoverare!

T: 0709 351842