Tomas Tranströmer, 80, hyllas med böcker

Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt (Bonniers)
Tomas Tranströmer: Dikter och prosa 1954—2004 (Bonniers)


Strax innan Tomas Tranströmers 80-årsdag hyllar Albert Bonniers förlag den i många år nobelpristippade poeten med dels en mycket omsorgsfullt formgiven samlingsvolym, innehållande dikter och prosa som utgivits under åren 1954—2004, dels med en omfångsrik monografi skriven av litteraturvetaren Staffan Bergsten, som här samlat sig till, tycker jag, ett av sina bästa verk någonsin, vilket betyder: utomordentligt välskrivet.

Staffan Bergsten, en av landets främsta kännare inom området poesihistoria, gav redan i ”Den svenska poesins historia” (2007) prov på sin insiktsfullhet när det gäller Tranströmers diktning. Nu har han skrivit ett diktarporträtt där han mindre beskriver diktarens privatliv – även om han uppmärksammar framför allt Tranströmers arbete som psykolog – utan framför allt inriktar sig på att söka beskriva hans poesi, både motiviskt, metriskt och, inte minst, analytiskt.

Än en gång frapperas man av Bergstens skicklighet i att nysta upp en dikt och klarlägga den. Jag vet få litteraturvetare som med sådan stringens och beläsenhet kan lösa upp strofer in i minsta beståndsdel och frilägga både innehåll och strukturer. Han gör det dessutom på ett språk präglat av klarhet och saklighet.

Staffan Bergsten har mycket gemensamt med äldre tiders litteraturhistoriker; han väver samman dikt och liv och tvekar inte att –nästan i förbigående – slå fast att dikternas ”jag” är identiskt med personen Tomas Tranströmer; en liknande utsaga skulle knappast en yngre litteraturvetare drista sig att skriva.

Men i det stora hela fungerar Staffan Bergstens monografi som en upplysningscentral: Bergsten kastar ljus både över Tranströmers liv och över hans dikter, och sammantaget avslutar jag läsningen med en känsla av att ha berikats.

Staffan Bergsten var under flera år kollega med Tranströmer, då denne medverkade som lärare på ”Skapande svenska”-kursen på litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, och de har i decennier också varit vänner. Föreliggande bok har tillkommit i ett nära och vänskapligt samarbete mellan Staffan Bergsten och Tomas Tranströmer och dennes fru, som numera fungerar som ett slags tolk åt den slagrörde poeten. Mot denna speciella bakgrund är nog monografin att betrakta som ett ”vänskapsporträtt” i lika hög grad som ett ”diktarporträtt”, men med den förutsättningen given kan man å andra sidan gissa att både just denna vänskap samt Staffan Bergstens mångåriga förtrogenhet med Tranströmers texter faktiskt också på många sätt gynnat den slutliga boken.

Långbergets sporthotell

Blotta namnet äger ju en säregen lockelse: ”Långbergets sporthotell”… Man får en stark känsla av sextiotal – och mycket riktigt: hotellet visar sig vara invigt 1964… Här dominerar det tidiga sextiotalets postfunktionalistiska modernism. Stramt, men stilrent och hantverksskickligt i detaljerna. Och särskilt roligt att märka att mycket av det ursprungliga bevarats. Matsalen med panoramafönster och utsikt upp mot bl.a. Sälenfjällen är underbar – men minst lika charmig är sällskapsrummet i våningen under, som bär spår av det gillestuge-ideal som vid den tiden börjar bli vanligt. Här kan gästerna sitta ner vid enkla träbord, låna böcker, låta barnen leka i lekhörnan i lokalens ena ände, eller se på tv. Frapperande är också mängden konstverk som hänger på väggarna. Dessutom finns flera öppna spisar (hoppas att de används!), pingisbord, biljardbord, herr- och dambastu osv.

I Sverige finns i dag inte så många hotell som bevarat en genuin, äldre charm. Det mesta har sopats bort av ombyggnationer och moderniseringar där föga vikt lagts vid att pietetsfullt bevara en ursprunglig stil. Förvisso har senare tiders stilideal svept fram ganska hårdhänt även i Långberget – här finns en hel del rustika 70-talsdetaljer som överlagrar originalkänslan (och jag skulle tro att skylten ”Cafeteria” nära skidliftarna är från den tiden), liksom stolar i matsalen som snarast påminner om stureplansrestauranger – men helhetsintrycket blir ändå: befriande otrendigt. Det närmsta man kan komma i genuin känsla av gammaldags välkomnande hotell torde vara STF:s fjällstation i Grövelsjön.

Långbergets sporthotell tronar överst på det 630 meter höga Långberget, nordost om Sysslebäck i norra Värmland; en dryg mil öster om vägen genom Klarälvdalen. Den trehundrasextiogradiga panoramautsikten är milsvid och magnifik. Vintertid är det mycket snösäkert här. Långberget ligger i växtzon 7 – samma klimat som Västerbottens inland! Jag studerar SMHI:s klimatkartor och finner att Långberget har längre period med snötäcke än exempelvis Orsa Grönklitt; faktiskt råder här ungefär samma vinterklimat som i närliggande Sälenfjällen – som man alltså kan se sticka upp ur skogshavet några mil norr om matsalen.

Naturen är förfjällsaktig och påminner mycket om den som möter på liknande anläggningar i Nordvärmland: Branäs, Mattila och Hovfjället. Även på de orterna har många på senare år uppmärksammat de fantastiska möjligheterna till längdskidåkning. Dock: endast Långberget ett sporthotell har…

Många skidåkare lockas av det drygt sex mil långa ledsystemet. Här finns rejält kuperade spår för skidproffs och äventyrare, men också för den som vill kunna sträcka ut i mindre kuperad terräng. De vidsträckta myrarna och flerhundraåriga, torra tallrakor förhöjer vildmarksstämningen. Sommartid finns en mängd vandringsalternaitv. Man kan exempelvs besöka Vålhallasätern, Gammelsätern och Ransbysätern. I trakten finns flera fäbodar som ännu är i bruk.

Jag besökte Långbergets sporthotell en helg i början av april 2011. Första kvällen var det strålande solsken och jag for runt ett halvmilspår med de mest fantastiska utsikter åt alla håll i det storståtligt kuperade landskapet. Spåren var perfekt uppkörda. Jag blev omåkt av ganska många längdåkningsproffs (gissar jag). Fru och barn höll mestadels till i den familjevänliga slalombacken. Under högsäsong ordnas en hel del aktiviteter, både för vuxna och barn.

Sammanfattningsvis: Lång berget ligger inte bara bortom allfarvägarna, utan också vid vägs ände. Här råder en underbar ro. Både belägenheten vid sidan av de stora turiststråken och den familjära stämningen påminner starkt om STF:s fjällhotell i Grövelsjön. Även det faktum att middagen serveras på bestämda tider, är vällagad och med stort inslag av lokala, ekologiska råvaror påminner om STF Grövelsjön.

Woody Allen på Cirkus i Stockholm

Woody Allen & His New Orleans Jazz Band – där den världsberömde filmmakaren spelar klarinett – inledde i söndags sin europaturné med en fantastisk konsert på Cirkus i Stockholm. Publiken uttryckte ovationsartad förtjusning – och Woody Allen sa att han hoppades få komma tillbaka.

Sjumannabandet – som spelat tillsammans i trettio år och här för första gången framträdde i Sverige – brukar hemma i New York spela varje måndag på anrika Carlyle Hotel. Musik är uppenbart viktigt för Woody Allen, som spelat klarinett sedan barnsben – och precis som hos idolen Ingmar Bergman framkommer tydligt musikintresset även i filmerna.

Såväl Woody Allen som andra i bandet är formidabla fullblodsmusiker. Allens prunkande spelstil var härlig, och dessutom reagerade jag särskilt på banjospelaren Eddy Davis, trummisen John Gill och pianisten Conal Fowkes starka insatser. Det samspelta gänget bjöd smittsamt glad dixielandsjazz. Vilken motvikt till den nattsvarta livssyn som Woody Allen så ofta uttrycker.

Sven Ingvars, 55, still going strong

Sven-Ingvars firar i vår sin 55-åriga existens med en Sverigeturné. Jag såg konserten som gavs på Conventum i Örebro. Sångaren Sven-Erik Magnusson – den ende i bandet som kvarstår sedan begynnelsen – inledde med att spela klarinett, precis som på 50-talet.

Publiken, med en snittålder på kanske 60, lockades ibland att sjunga med och såväl Magnusson som de andra musikerna bjöd på en kavalkad där stämningen efterhand närmade sig kokpunkten och där ovationerna var enorma.

Vilken kärlek denna musik mötte!

Sven-Ingvars – pendlande mellan rock, schlager och vispop – satte redan på 60-talet djupa avtryck i den svenska folksjälen. De gamla låtarna (varav flera Fröding- och Dan Andersson-tolkningar) påminner oss om hur djupt gruppen etsat sig in i svensk kultur (inte minst eftersom 60-talets mediautbud var mer begränsat än dagens). Enbart 1966 hade gruppen sex låtar på Svensktoppen.

Sven-Erik Magnusson har en fantastisk röst och påminner i mycket om den något yngre Björn Skifs; båda med rötter i 50-talets rock’n roll, sedan uppstigna i 60-talets popmusik och därefter – burna av folkets obrutna kärlek – allt mer en del av svensk musikkultur. Och båda still going strong.

Om Augustin Mannerheims Goethe-tolkningar i nyutkomna "Livskälla ur döden sprungen" (ellerströms)

Till det yttre är detta en enkel, på gränsen till oansenlig liten volym, där läsaren dessutom, otidsenligt nog, måste sprätta sidorna med kniv innan läsning är möjlig, men vilken glimmande Goethe-skatt denna bok rymmer! 96-årige Augustin Mannerheim (brorson till finske presidenten Gustaf Mannerheim) har efter ett långt livs umgänge med Goethe nu samlat ett urval tolkningar ur den tyske diktarens produktion och dessutom försett alltsammans med ytterst intressanta kommentarer. Augustin Mannerheim, som själv kan framstå som en sentida Goethe-gestalt (slottsherre, litteraturforskare, civiljägmästare, poet), är lyhörd både för klarheten i Goethes diktkonst och för den komplexa rimflätningens speciella krav. Hans förtrogenhet med Goethe framstår faktiskt som rena valfrändskapen, och tonsäkerheten när han baxar över en dikt från tyska till svenska är anmärkningsvärd. Översättningarna måste kort sagt betecknas som mästerliga.

Ny bok av rättviksförfattaren Rolf Christerson

Huvudpersonen i dalaförfattaren Rolf Christersons förra roman, En stjärna i skogen, var en trendmedveten konsult som for omkring i Sverige för att övertala glesbygdskommuner att satsa på centrumutveckling. ”Riv gamla hus och ersätt alltsammans med en modern galleria!” Satiren fick mig att associera till Nikolaj Gogols Döda själar. Den godmodiga humorn kunde påminna om Bo Baldersson, och de drastiska upptågen om Paasolina.

Rolf Christersons nya roman, Vågspel trots allt (också den utgiven på egna förlaget Siljan), är mer psykologiskt-filosofiskt inriktad och har ett allvarligare tonläge (även om Christersons prosa också här karakteriseras av ett lätt och luftigt anslag, där humorn ofta ges spelrum. Till stor del handlar det dock om en ganska försynt, finstilt humor). Boken består av tolv kapitel, och i vart och ett av dessa kommer en person till tals. Texterna är ett slags inre monologer, svepande mellan dåtid, nu och framtid. De tolv människorna tycks ha endast ett gemensamt: att de bor i ett och samma hyreshus.

Vad säger ett sådant faktum om människors ensamhet? Åtskilligt. De som här kommer till tals – ett tvärsnitt av en inlandskommuns befolkning – ger bilden av ett samhälle där ensamheten tycks konstitutiv. I den grad Christersons tolvstämmiga samtidsverk kan ses som en ”kollektivroman” är det i så fall ett kollektiv som imploderat; den parallell som man kan dra till Josef Kjellgrens Människor kring en bro förstärker skillnaderna till det ensamhetens Sverige som går i dagen hos Christerson.

Förbindelserna mellan bokens karaktärer tycks inte vara många, och de är i vart fall inte särskilt tydliga; för mig blir detta snarare en slumpartad mosaik av röster, lite i stil med danske Peer Hultbergs (vidunderliga) romaner, där en kör av röster flätats ihop till polyfoni av prosalyriskt förtätade, korta monologer. Det är förstås också lätt att associera till Bodil Malmstens pjäs För att lämna röstmeddelande, tryck stjärna, där ett antal monologröster bildar en samtidskritisk mosaik av det tidiga 2000-talets Sverige.

Rolf Christerson har en uppenbar talang att beskriva människors ensamhet och självtvivel. Ett återkommande tema är förfelade drömmar – men samtidigt besitter hans gestalter en förmåga att stoiskt uthärda prövningar och – trots allt – tappert tro på morgondagen. Det är allmängiltigt, ofta träffande, och dessutom smyger det sig en hel del samhällskritik. Rolf Christerson riktar sökarljuset mot välfärdssamhällets baksida.

Djupast trålar författaren i det avslutande kapitlet, där en trägen konstnär får komma till tals. Han ventilerar frågor om det berättigade i att ägna sig åt måleri – när ”allt har målats bättre av Zorn, van Gogh, Larsson, Liljefors, Edelfeldt och de andra”. Men mirakulöst nog lyckas det både denne och de elva andra i hyreshuset att (via tappert resonerande) vända tvivel till stolthet, mörker till ljus – och hux flux lyser vardagens grus guldlikt.

Vad är kyrkomusik?

Begreppet ”kyrkomusik” är ett diffust begrepp. Normalt avses den musik som på något vis är förbunden med kyrkliga sammankomster och en del av liturgin.

Men spännvidden är stor mellan å ena sidan liturgisk bruksmusik och å andra sidan annan musik som spelas i kyrkorna – ofta i form av separata konserter.

Faktiskt var det väl alldeles i början av 1970-talet som svenska kyrkor började användas för renodlad konsertverksamhet. Till en början brukade dylika evenemang rubriceras som ”musikgudstjänster” och inramas av prästerlig medverkan. Under senare decennier däremot har kyrkorna allt oftare kommit att fungera som vilken konsertlokal som helst – och musikaliskt har allt fler församlingar närmast sig en ytterst liberal attityd. Rock’n roll-konserter och discomusik förekommer numera lite varstans i kyrkorna.

Jag minns att det ännu 1974 väckte stort uppseende när jazzviolinisten Svend Asmussen och Ivan Renliden turnerade i svenska kyrkor. Jazz i en helgedom? Många var upprörda.

Inom svenska kyrkan är det väl numera snart bara laestadianerna som är uttalat misstänksamma mot ”världslig” musik i kyrkorummet.

Sextiotalets andra hälft var en omvälvande period inom kyrkomusiken. Den allmänna radikaliseringen sipprade in även i kyrkans värld. Anders Frostensons psalm ”Guds kärlek är som stranden och som gräset”, från 1968, blev banbrytande. Jag minns att en del gammalkyrkliga företrädare opponerade sig mot att Guds eviga kärlek liknades vid något så förgängligt som ”gräs”. Men psalmen blev snabbt populär. Bossa nova-rytmer, brasiliansk samba och tredje världen influenser märktes de kommande åren i allt fler svenska psalmer; tänk bara på ”Jag skulle gärna vilja tro”, från samma tid.

Några år senare kom musikalen ”Jesus Christ Superstar”: Jesus blev ett ideal för många hippies – men ännu skulle det dröja innan rockmusik av detta slag fick framföras i kyrkan.

Kyrkomusiken som genre har kraftigt vidgats under senare decennier, i takt med de förändringar Svenska kyrkan genomlevt. I många kyrkor tänjs numera rejält på gränserna, med ljusshower och rockmusik… I en jämtländsk kyrka ordnades häromåret ”psalmtoppen”, där en dansorkesterliknande ensemble spelade moderna psalmer medan prästen sjöng i bästa Christer Sjögren-stil. Men häromåret mötte jag en kantor som sa: ”Det senaste året har vi haft övervägande stora gudstjänster, med mycket folk, körer och baluns. Det har börjat kännas som att vi skapar shower för att attrahera åhörarna. Själv saknar jag avvägningen mot det stillsamma.”

Reformistiskt lagda kantorer uttrycker ofta åsikten att kyrkan ska vara till för alla och att detta måste avspeglas även i den musik som spelas. Och sådan är faktiskt den allmänna trenden; det räcker att påminna om den nyintroducerade, oranga psalmboken, ”Psalmer i 2000-talet” (Verbum), där tanken är att nya psalmer bättre ska spegla samtiden; här återfinns bl.a. Py Bäckmans ”Stad i ljus” och Benny Anderssons tonsättning av ”Rör vid mig nu”.

Häromåret bad jag fyra kantorer inom Svenska kyrkan definiera kyrkomusikens huvudsakliga uppgift. De svarade så här:

1: ”För många människor är det musiken som är vägen in i kyrkan. Som kyrkomusiker får man mycket uppskattning för musiken i gudstjänsterna. Kyrkomusikens uppgift är naturligtvis främst att förmedla den kristna tron. Min önskan är att människor ska må bra när de kommer till kyrkan. Där tror jag att musiken betyder väldigt mycket.” 2: ”Att förstärka och fördjupa. Att ta vi där orden inte räcker till.” 3: ”Att öppna människornas sinnen för Gud. Att få oss att hitta vår inre kärna.” 4: ”Dess främsta uppgift är att hjälpa till i bönen och lovsången i våra gudstjänster. Den har också en viktig uppgift att föra vidare det rika arv av musik som genom tiderna har skrivits just för kyrkan och gudstjänsten.”