Vacker diktsamling av 84-årige Bo Carpelan

Författaren, kritikern och översättaren Bo Carpelan är sedan mitten av 1900-talet en centralgestalt i den finlandssvenska litteraturen. Hans första diktsamling utkom redan 1946. Kort därefter kom hans avhandling om kollegan Gunnar Björling. Ett långt författarliv senare utger den 84-årige Carpelan nu en oerhört fin diktsamling, där han åberopar Horatius, Vergilius och Dante och bjuder en reducerat modernistisk poesi präglad av både av klarhet och gåtfullhet (”Allt levande/ oförklarligt”). Mycket är hisnande vackert: en hårt, närmast celanskt eller wittgensteinskt komprimerad poesi. Annat minner om Hölderlin, Tranströmer och Norén. Ålderdom och förestående död kastar mörka skuggor över Carpelans trotsigt flammande lyrik (bara någon enstaka putslustighet verkar stilbrytande). Slutstrofen, som ansluter till Dantes paradisvision, är magnifik: ”När ljuset ej mera bländar/ är din hemtrakt där/ och din vila”. Kuriöst nog utgav Torsten Holmström 1926 en diktsamling med samma titel: Gramina.