Lyxigt spahotell i Varberg

Jag har de senaste åren påbörjat en reportageserie där jag beskriver utvalda svenska hotell, i synnerhet äldre, genuina och sådana med särskild karaktär eller belägenhet – eller rent allmänt av kulturhistoriskt intresse. Hittills har jag bland annat beskrivit vistelser på det anrika fjällhotellet i Tännäs, STF:s fjällstation i Grövelsjön och ”Sporthotellet” på Långberget i norra Klarälvdalen.
I somras besökte jag Comwells överdådiga hotell vid Lilla Apelviken, tre kilometer söder om Varberg; en stor anläggning, och belägen på en udde, alldeles vid havet. Runtom utbreder sig underbara, till stor del oexploaterade omgivningar, utomordentligt lämpade för bad och promenader.
Jag minns att det var påfallande ödsligt när jag vandrade förbi här i slutet av 1980-talet. Men nu möter här ett spa-hotell som de senaste åren etablerat sig som ett av Sveriges lyxigaste.
Utvändigt är mycket sig likt jämfört med tidigt 1900-tal, då ett av Sveriges största sanatorier just hade byggts här i Apelviken. Läget alldeles vid havet ansågs ha en gynnsam inverkan på de tuberkulos-patienter som tillbringade somrarna här (sanatorier brukade anläggas i områden där luften ansågs vara särskilt frisk; ofta på bergshöjder och i barrskogsområden).
Jag bodde i en minisvit ovanför entrén, med havsutsikt. Vågorna hördes in på rummet… De vita gardinerna rörde sig lite i kvällsbrisen, vågsvallet mot sandstranden brusade, många badade ute i bukten, dryga hundra meter bort. Framåt kvällen satte en pianist igång med att underhålla på rundeln mellan entrén och havet (men detta område borde göras helt bilfritt; hela anläggningen skulle då bli än mer exklusiv).
Efter en ovanligt generös kvällsbuffé, med ett stort urval både förrätter och varmrätter, begav jag mig ut på udden, upp till den gamla fyren. Överallt den starka lukten av tång och hav. Sent på kvällen var det dags för dagens höjdpunkt: ett besök på spaavdelningen, bland annat med en stor pool med uppvärmt havsvatten (32 grader) och flera mindre bassänger, plus flera basturum – varav det största, ångbastun, var fyllt av en svag eukalyptusdoft – och med ens kom jag ihåg de fantastiska termalbaden i Budapest. Att få frossa i omväxlande varma och kalla pooler och basturum av olika slag är en njutning som bara den kan förklara varför allt fler människor efterfrågar den här typen av anläggning. Man kan helt enkelt lägga av sig stress och förpliktelser och skamlöst hänge sig en njutning bestående i att inte göra något alls. ”Konsten att göra ingenting”, som det italienska ordspråket lyder.
Nästa morgon – efter att ha ätit en frukostbuffé med nästan oändliga valmöjligheter –gick jag en sväng ut mot udden och såg delar av det gamla stenbrottet. Intill en numera försvunnen stenarbetarbostad hyrde Carl Larsson och hans familj en enkel bostad en sommar för länge sedan; flera målningar tillkom här.
Det gamla sanatoriet finns kvar – till det yttre. Invändigt är allting ombyggt, och även om rummen inte har lyxklass så är allting åtminstone genomtänkt och prisvärt. Här möter alltså ingen genuint bevarad brunnsortsatmosfär som i Loka, Medevi osv.
Till det yttre är de långsträckta husbyggnaderna ganska enkla, de påminner faktiskt om dåtida logementsbyggnader för värnpliktiga (faktum är att flera av husen stilistiskt ter sig nära besläktade med kasernerna på de gamla regementena i exempelvis Karlstad, Örebro och Östersund).
De ganska tätt liggande byggnaderna och de rofyllda omgivningarna ger likafullt associationer till klassiska brunnsorter. Jag kom till och med att tänka på tjeckiska Marienbad (en urgammal badanläggning som ännu för tjugo år sedan var a sleeping beauty; det var som att vandra omkring i 1800-talet; det måtte ha tett sig likadant för Goethe, Dostojevskij och de andra kändisarna som frekventerade detta dåförtiden europeiska inneställe). Även atmosfären i Karlsbad, norr om Marienbad, kan påminna om stämningarna på Comwells upprustade gamla sanatorium.
Men så läser jag till min häpnad att Varberg och Karlsbad år 2004 ingick ett vänortsavtal och att inte minst de båda städernas kurortstraditioner i detta sammanhang särskilt ska beaktas.
Anläggningen i Varberg har aldrig varit mondän. Först nu, på 2000-talet, har en viss mondän nimbus kommit att omge detta badhotell – som långt in på 1900-talet var en anläggning präglad av kamp mot en fruktansvärd folksjukdom och dit inte minst många fattiga och svårt sjuka sökte sig, som till ett sista halmstrå av hopp. År 1927 var detta sanatorium Skandinaviens största, med plats för 574 patienter och med flera hundra anställa.
Idag, 2011, frekventeras detta hotell, ”Varbergs kurort”, av många konferensgäster men också av privatgäster som här kan njuta ett brett utbud av livgivande behandlingar.