Andra världskriget var ännu inte slut när den krigströtte Eyvind Johnson sommaren 1944 började skissa på romanen Strändernas svall – med den likaså krigströtte Odysseus i huvudrollen. Eyvind Johnson befann sig vid detta tillfälle på semester vid havet, strax utanför Göteborg. Året innan hade han utkommit med sista delen i Krilontrilogin, skriven som ett bidrag till kampen mot nazismen.
Ett halvår efter västkustvistelsen – och bara några månader innan Hitlerregimens slutliga kollaps – noterar Johnson i sin almanacka: ”Börjat med romanen om Odysseus.”
Strändernas svall utkom senhösten 1946 och blev genast mycket uppmärksammad. Boken räknas i dag som en av nobelpristagarens främsta. Sten Selander recenserade författarens omdiktning av det grekiska eposet: ”Ingenstans har Eyvind Johnsons berättargåva fått friare tyglar än här.” Anders Österling prisade verket som ”en av de djärvaste ansatserna i vår nya berättarkonst”.
Homeros Odysséen hade fascinerat Johnson ända sedan ungdomsåren. Under en stipendievistelse i Cap Breton vid franska atlantkusten i slutet av 1920-talet – när han första gången kom i kontakt med Havet – identifierade han sig så starkt med den grekiske gestalten att han i ett brev till vännen Rudolf Värnlund avslutade med orden ”Odysseus, resenär”.
Romanen utspelas i antik tid men handlar samtidigt om vår egen tid. ”En roman om det närvarande”, som undertiteln lyder. Det sinnrikt uppbyggda verket återger inte bara skilda tider utan också skilda verkligheter, på typiskt johnsonskt manér.
Odysseus långa resa hem från kriget innefattar diskussioner om skuld och hämnd. Evmaios uppfattning att ”krig föder krig” är en variation på en tanke som länge hade funnits hos Eyvind Johnson. Eller som han skrev i den tidiga romanen Minnas: ”Ingen handling sker som icke är moder till en annan.”
Odysseus ges en rad roller i romanen: han är Resenären, Berättaren, Den finurlige – men också Den tvekande. Någon plats för heroisering finns alltså inte plats för i Johnsons omdiktning. Inte efter två förödande världskrig.
Ett stort mått av avheroisering präglar snarare Johnsons omskrivning av Homeros berättelse. I krig finns bara förlorare. Avheroiseringen märks också genom en hög grad av psykologisk komplikation – liksom i de återkommande dubbelexponeringarna antik tid–modern tid.
En rad samtidsanalogier förekommer. Penelopes friare huserar vilt på Ithaka under Odysseuss frånvaro – likt tyska soldater i de ockuperade länderna. Och Dolios dotter är en motsvarighet till vad som i Norge kallades ”tysketöser”.
Johnsons pacifistiska övertygelse tonar fram på olika vis. Mot slutet av boken anas en utopi: att upprepningens cirkel av krig kanske kan vara slut och att en ny tid i stället kan ta sin början (”skeppet är uppdraget, jag har gjort i ordning ett bad, älskade herre”).
Romanen börjar i den situation som beskrivs i Odysséns femte sång: Odysseus är hos Kalypso, som han måste lämna, eftersom gudarna bestämt att han skall återvända till Ithaka. Johnsons vankelmodige Odysseus både vill och inte vill lämna denna kvinna; han är nämligen medveten om att hans återkomst till Ithaka kanske leder till ett nytt krig. Ena stunden verkar han acceptera gudarnas ordning och förelägganden; vid andra tillfällen är han mera upprorisk. Acceptera sitt öde eller göra uppror? Här finns rentav ett inslag av existentialism. Eyvind Johnson hade vid denna tid just stiftat bekantskap med Sartre (som han även översatte till svenska). Odysseus undrar om ett krig nödvändigtvis måste följas av ett nytt – eller kan historien ta en ny vändning? Frågeställningen skulle komma att följa Johnson också i senare romaner.
Drömmen om en tillvaro utan krig återkommer under Odysseus vidare färder, bort från Kalypso på ön Ogygia (=Utopia!). Evmaios får bli språkrör för utopin: blodsvallet längs stränderna kan upphöra, säger han, först ”om mänskorna slutar att slåss om makten”.
Starka upplevelser av Havet återkommer, boken igenom. Som Merete Mazzarella skriver i sin avhandling om verket (Myt och verklighet): ”Havet finns hela tiden med på ett sinnligt gripbart sätt” /…/ ”I själva verket förefaller havet i Strändernas Svall att vara allestädes närvarande och allvetande. Det lever, det andas och det lyssnar. Det binder ihop alla kuster och skapar därmed en känsla av samhörighet och samtidighet mellan romanens olika skeenden, dvs. mellan Odysseus upplevelser å ena sidan och Penelopes och Telemakhos å den andra.”
Olika former av samtidighet återkommer även strukturellt. Tre skilda förlopp synkroniseras och beskrivs parallellt. Odysseus äventyr; Penelopes tillvaro på Ithaka; Telemakhos resa. Mot slutet löper dessa tre huvudskikt samman (strukturen påminner om en trestämmig fuga, har någon påpekat). Ambitionen att skapa samtidighet framkommer också av avsnitten som växelvis beskriver Nausikaa och Odysseus – och som getts rubriken Växelsång.
Strändernas svall finns även i dramatiserad form (jag har sett den både som talteater (1987) och som opera (i Vadstena på 90-talet). Avsnitten om Nausikaa har tonsatts av Ingvar Lidholm, för sopran, kör och orkester.
Vid 67 års ålder höll Eyvind Johnson ett tal vid Sveriges klassikerförbunds årsmöte; han berättade då även om Strändernas svalls tillkomst. ”En del böcker känns som uppenbarelser. Homeros blev en sådan för mig /…/ i synnerhet Odyséen”. Och om Strändernas svall: ”Den är ett försök till en spegling eller speglingar av situationer, problem och stämningar världen runt i vår egen tid.”
En historiepessmistisk syn präglar Johnsons tal vid klassikerförbundets årsmöte 1967: ”Människorna förändras inte så mycket genom tiderna – som många, som tror sig att de börjar en ny tideräkning med sig själva, inbillar sig. Jordklotets folk har gång på gång upplevt samma ängslan, samma slags fasor, samma väntan, samma besvikelser, samma förnyade förhoppningar som antikens människor”.
Just detta slags historiesyn skulle senare komma att ligga författaren till last, när han under 1970-talet ofta kom att stämplas som ”borgerlig pessimist” och ”klassförrädare”.
iPhoneが普及！「ドコモ」vs「au」vs「ソフトバンク」の形に
7 år sedan
