Bellmanafton

nu på tisdag. Redan många förköp. Sångare och lutspelare i tidstrogna kläder.

En av årets allra bästa konserter

i missionshuset har alla utom 29 personer just missat:
Cellisten Kati Raininen med Bach, Kodaly, von Koch, Sibelius m.fl.

Vacker diktsamling av 84-årige Bo Carpelan

Författaren, kritikern och översättaren Bo Carpelan är sedan mitten av 1900-talet en centralgestalt i den finlandssvenska litteraturen. Hans första diktsamling utkom redan 1946. Kort därefter kom hans avhandling om kollegan Gunnar Björling. Ett långt författarliv senare utger den 84-årige Carpelan nu en oerhört fin diktsamling, där han åberopar Horatius, Vergilius och Dante och bjuder en reducerat modernistisk poesi präglad av både av klarhet och gåtfullhet (”Allt levande/ oförklarligt”). Mycket är hisnande vackert: en hårt, närmast celanskt eller wittgensteinskt komprimerad poesi. Annat minner om Hölderlin, Tranströmer och Norén. Ålderdom och förestående död kastar mörka skuggor över Carpelans trotsigt flammande lyrik (bara någon enstaka putslustighet verkar stilbrytande). Slutstrofen, som ansluter till Dantes paradisvision, är magnifik: ”När ljuset ej mera bländar/ är din hemtrakt där/ och din vila”. Kuriöst nog utgav Torsten Holmström 1926 en diktsamling med samma titel: Gramina.

Två konserter nu i helgen

på fredag kväll kommer Kati Raitinen, till vardags solocellist i kungliga hovkapellet, och ger en soloafton med bl.a. några av Bachs sviter för solocello.
Och på lördag, också den konserten, kl. 19, kommer Anna-Carin Jutestål Bellander, sopran, och Clara Heinemann, harpa, och framträder med ett program som spänner från Purcell till folkvisor och nyskrivet.

En augustieftermiddag

i missionshuset.

Farväl till sommaren, farväl till Trollflöjten - och farväl till Dalhalla?

Dalhalla, 13/8
TROLLFLÖJTEN
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto: Emanuel Schikaneder
Regi: Stein Winge
Scenografi: Jesper Kjällquist
I rollerna: Espen Fegran, Eir Inderhaug, Klas Hedlund, Michael Schmidberger, Susanne Elmark, Magnus Kyhle m.fl.
Dalasinfoniettan och Dalasinfoniettans kör
Dirigent: Gintaras Rinkevicius

Stilla, ljum, vacker kväll – allt mer magisk i takt med att mörkret föll. Ändå en känsla av avsked i luften: Avsked till sommaren – och kanske avsked till Dalhalla; av flera musiktidskrifter utnämnd till en av världens vackraste utomhusarenor. Kanske avsked till möjligheten att sitta här i rättviksskogarna och se opera i världsklass.

Det verkar (trots total tystnad om saken) som att det aldrig mer blir något Musik vid Siljan; länge en av Nordeuropas största musikfestivaler – och det finns dess värre anledning till oro även vad gäller Dalhallas fortlevnad.

Hur mycket kostade denna Trollflöjten-uppsättning? Varför köpte man inte in en redan färdig operaproduktion från annat operahus i Skandinavien? Jag är rädd att Dalhalla riskerat sin framtid med projekt av detta slag. Inte minst ombyggnaden av scenen kostade hisnande belopp. Och det nya taket fungerar dess värre inneslutande vad gäller akustiken. Dalasinfoniettan fick långa stunder finna sig i att leverera bakgrundsmusik – trots goda insatser och trots ett utmärkt dirigerande av Gintaras Rinkevicius.

Har man sett Stein Winges tidigare arbeten inom talteatern känner man igen hans ihärdiga experimenterande, med åtskilliga teatrala, postmodernt influerade inslag (jag minns distanseringseffekterna i Gogols Riksrevisorn på Göteborgs stadsteater 1994); låt vara att enstaka Winge-uppsättningar kan vara superbt koncentrerade – som den rakbladsvassa åttiotalsuppsättningen på Dramaten av Ibsens En folkefiende).

Här dominerar en spexartad hållning – på gott och ont. På gott därför att Winge förstås följer Mozart själv i spåren, vars sånglustspel förvisso till del var inspirerat av dåtida farser och ett brett folkligt tilltal. På ont därför att sångspelets djupdimension aldrig ges plats och att uppsättningen som helhet plottras bort i en tyvärr ganska rörig föreställning där lekfullhet premierats på bekostnad av precision och koncentration. Ibland är det tidstypisk euromodernism: det kunde lika gärna vara Münchenoperan. Andra gånger är det bara plumpt.

Inledningen 2010 är lika katastrofal som 2009: Dalasinfoniettan har just kommit igång med ouvertyren då publiken hör en crossliknande motorcykel ilsket komma knattrande ner längs sidovägen. Jag märker att många i publiken inte kan koncentrera sig på ouvertyren utan istället undrar vad som egentligen pågår. Plötsligt bromsar Tamino in vrålåket framför scenen – och publiken kan andas ut: störningen hörde till spelet.

Som i så många andra Trollflöjten-uppsättningar vinner dock slutligen musiken över regiinfallen. Och sammantaget ter sig årets version aningen mer koncentrerad och genomtänkt än förra årets. Mot slutet är alltsammans ren njutning.

Även i år fäster jag mig särskilt vid Eir Inderhaugs glittrigt klara sopran i rollen som Pamina. Susanne Elmark är kanske inte briljant som Nattens drottning – men nästan; och det är gott så. Klas Hedlund sjunger efterhand upp sig rejält som Tamino, och Michael Schmidbergers Sarastro ljuder mestadels härligt myndigt (rösten är dock inte helt egaliserad). Espen Fegrans Papageno och Katarina Böhms ”Andra dam” är andra fina (bland många!) insatser att nämna.

Sommarkväll

under kammarmusikveckan...