Statligt stöd till elbilar!

”Trollhättan blir centrum för utveckling av elbilar.” Det var huvudrubriken när lokalradion i Västra Götaland, Radio Väst, sände sina eftermiddagsnyheter den 1 juli 1980.

Studioreportern inledde: ”I Trollhättan invigdes i dag en utställning om den både energisnåla och miljövänliga elbilen. Bakom utställningen står en institution som kallas Elfordonscentrum i Trollhättan, som fått ekonomiska bidrag av kommunen och från styrelsen för ekonomisk utveckling. Utställningen arrangeras för att visa hur långt utvecklingen av elbilar har kommit.”

Reportern berättade därefter att utställningen denna dag öppnats av kommunikationsminister Ulf Adelsohn, som kommit åkande till utställningsområdet i en öppen elbil. ”Det var roligt det här”, skrattade Adelsohn när han klev ur bilen. ”Men utvecklingen av sådana här bilar får ske utan hjälp av statsmakterna”, förklarade han. Något statligt stöd för utveckling av elbilar vägrade han utlova. ”Jag är aldrig beredd att utlova konkret stöd till någonting. Är det någon framtid i det här, ska industrin satsa. Vi kan hjälpa till med statlig forskning, men några pengar blir det inte. Tvärtom, är det någon framtid i det, ska industrin satsa; då ska industrin utveckla, bygga, för hemmabruk, och för utlandet. Det här att man alltid tillfrågas om statligt stöd; det är en svunnen tid i Sverige. Det finns inga pengar längre: skattebetalarna har inte de pengarna. Nu är det industrin som ska satsa.”

Så gick det som det gick. Forskningspengar uteblev, bensinpriset låg dessutom stabilt på en låg nivå, och miljödebatten i början på åttiotalet var obefintlig. Biljättarnas intresse för elbilar var nästan noll. Vare sig Volvo eller SAAB hade visat något egentligt intresse, meddelade arrangörerna av elbilsutställningen.

Jag minns allt detta mycket väl, ty reportern i inslaget var jag själv.

Institutionen Elfordonscentrum fortsatte arbeta, men i liten skala, eftersom de drivande personerna där aldrig upplevde något stöd från politiker. Sedan flera år har centrumet mer eller mindre lagts i malpåse.

Nu är situationen radikalt annorlunda. Klimatfrågan har blivit akut och insikten om att fossila bränslen måste fasas ut har blivit allmän. Svensk bilindustri befinner sig vid avgrundens rand, liksom även de amerikanska biljättarna. Satsningen på bensinslukande SUV-monsters och dyra lyxfordon har visat sig felaktig. Vad som nu behövs är små, billiga och framför allt miljövänliga bilar. Biobränslen framstår mer och mer som en återvändsgränd, en miljöfälla – medan just elbilar snabbt kommit att framstå som troliga ersättare till bensinbilarna.

För knappt trettio år sedan var alltså den borgerliga regeringen ovillig att ekonomiskt stödja framtagning av elbilar – men nyligen säkrades ju enorma billån till SAAB. Därtill kommer regeringens tidigare satsning på så kallade miljöbilar (i praktiken: koldioxidbilar med aningen mindre utsläpp än snittbilen) via premien på 10.000 kronor vid köp av sådana bilar.

Men nu, i ett läge där fordonsindustrin står vid en historisk korsväg oh satsningar på bilar med nollutsläpp har högsta prioritet, kanske tiden är mogen för statligt stöd till utveckling av framsynta bilprojekt. I utlandet har fordonsindustrin kommit betydligt längre. I Japan testkördes häromåret en ultralätt elbil som hämtade energi direkt från dagsljuset: vid körning fälldes små ”vingar” ut med solceller som omvandlade ljus till energi. Och en japansk biltillverkare Sverigelanserar nästa år en elbil som kan köra 16 mil; den kan sedan snabbladdas på 20 minuter, för fortsatt resa. Utvecklingen går just nu i en rasande takt – utom i Sverige, tycks det. Från Kalifornien rapporteras kontinuerligt om stora framsteg när det gäller försöken att få fram långtidsverkande bilbatterier. Och där håller elbilarna nu på att bli en vanlig syn.

Sverige däremot har en av Europas äldsta bilparker. Och därtill politiker som gärna stöder mastodontarrangemang med cruising och all möjlig motorsport. Knappast något annat land i världen har så kolossala cruisingarrangemang som just Sverige. Bensinslukande, vräkiga amerikanare omhuldas i detta land som knappast någon annanstans. Lägg därtill en snöskoterkultur som förväxlat allemansrätt med rätten att lägga under sig fjällvärld och skogsvidder med hästkrafter och bensinångor – och bilden klarnar.

Det känns ibland som om Sverige ligger långt efter andra länder när det gäller utvecklingen av smart, framsynt teknologi – men också när det gäller andelen invånare verkligt medvetna om de krav klimatkrisen nu ställer.