Ny Hedda Gabler

Domarhagsskolan, Avesta, 29/9
Riksteatern/Dalateatern
HEDDA GABLER
av Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren
Bearbetning: Anna Kölén
Regi och scenografi: Sara Giese
I rollerna: Anna Granquist, Mattias Redbo, Sofia Berg-Böhm, Per Burell, Maria Selbing och Sandra Malmquist.

”Hedda Gabler” chockade det sena 1800-talets teaterpublik: här möter en kvinna som trots att hon är nygift, har en älskande make och ett vackert hem ändå är fundamentalt missnöjd med sitt liv! Henrik Ibsen hade – precis som Flaubert i ”Madame Bovary” – kikat ner i en välanpassad kvinnans själ och funnit mörka schakt av tomhet; av längtan efter något annat, något mer.

Allmängiltigheten är uppenbar: ett till synes lyckligt liv kan vara djupt olyckligt.

Riksteaterns och Dalateaterns nya samarbetsproduktion baseras på Anna Köléns rejält omarbetade manus, där Eilert Lövborg förvandlats till Hedda Gablers ungdomsvän: Elin Lövborg… I vad mån regissör Sara Giese varit involverad i manusbearbetningen framgår inte av programbladet. Hur som helst: Sara Gieses iscensättning av Hedda Gabler är ett starkt och välspelat kammarspel, där huvudpersonens äktenskapliga ensamhet ställs i nytt ljus.

När Anna Granqvists lite sippt uttråkade Hedda Gabler möter den intellektuellt chica Elin Lövborg, flammar kvästa ungdomsdrömmar upp. De båda kvinnorna attraheras av varandra. Sofia Berg-Böhms androgyna Elin Lövborg – den geniala författaren – anländer likt en Karin Boye-aktig världsresenär med stora ögon; en frigjord kvinna som lever sin längtan. Inte konstigt att Hedda Gabler känner hur livets grundvalar börjar skälva.

Eilert Lövborg ersatt av en kvinna: det har sina poänger. Här kan Hedda Gabler tydligare spegla sig i den andre. Hedda och Elin hör ihop – precis som de båda pistolerna i sitt fodral…

Scenbilden är enkel men sober, dominerad av fondens tunga, gula sammetsgardiner. Den aktuella uppsättningen utspelas under 30-talet; något som främst kommer till uttryck i en del tidstypisk musik. I övrigt förblir anledningen till tidsförskjutningen ganska oklar. Och dialogen må vara uppdaterad, men inte tillräckligt: resultatet blir en smula krystat, teatralt; det känns emellanåt som att lyssna till dialoger i svensk film från mellankrigstiden.

Mattias Redbos slapstickartade bärande på böcker i inledningen, till 30-talsjazziga ”Happy days are here again” framstår som ganska apart i förhållande till det täta kammarspel som sedan dominerar. Mattias Redbo gör sin Jörgen Tesman med härlig inlevelse och med precis rätt dos distraktion (spelstilen påminner starkt om Jonas Karlssons).

Per Burell gör en skarpslipad tolkning av den intrigante assessor Brack, som målmedvetet snärjer Hedda Gabler i sitt garn. Men Hedda driver driver – ohjälpligt, tycks det – allt längre bort från här-och-nu-tillvaron, drömmande om autenticitet och ”det vidunderliga”. Hon vill ha allt det som livet inte ger henne.