Dalateaterns iscensättning av Noréns Natten är dagens mor

Dalateatern, Falun, 11/9 2010
NATTEN ÄR DAGENS MOR
av Lars Norén
Regi: Åsa Ekberg Kentros
Scenografi: Anna Asker
I rollerna: Hugo Emretsson, Susanne Hellström, Yngve Sundén och Joel Torstensson.

Dalateatern satsar i höst på Lars Noréns genombrottspjäs: Natten är dagens mor. Redan när jag läser programbladet blir jag dock lite orolig. Teaterchef Gugge Sandström skriver att pjäsen ”andas en stark optimism om att det går att bryta destruktiva relationer och mönster” (faktum är väl snarare motsatsen?) och regissör Åsa Ekberg Kentroos skriver att ”pjäsens ämne” är alkoholism. Jaså, verkligen? Kan hela denna komplexa vävnad reduceras till alkoholproblem?

Åsa Ekberg Kentroos har skurit rejält i texten, samtidigt som en del tillägg gjorts. Några av de tillfogade scener framstår som pedagogiska i överkant. Dessutom tycker jag inte att skådespelarna framstår som helt tonsäkra i förhållande till det öppna, såriga, valörrika språk som utmärker Noréns genombrottspjäs; skådespelarna tenderar att forcera dialogerna snarare än vila i scenernas stämningar. Det absolut sämsta är att regissören lagt till en rad fiktionsbrytande scener, där skådespelarna framträder med utstuderad koreografi. Dessa meta-inslag är fullständigt omotiverade och tar udden av den O’Neill-naturalism som Norén så tydligt odlar i denna pjäs.

Men visst: dessa människors smärta förmedlas. Här möter rena skolexemplet på – skulle vi i dag säga – en dysfunktionell familj och där alla ser sig som offer (och i någon mening också är det); den ende som försöker höja sig ur denna mörka brygd av självömkan varvat med övermod är yngste sonen David; Lars Noréns alter ego.

I Göran Graffmans magiskt förtätade Dramatenuppsättning 1984 – en av senare decenniers stora triumfer inom svensk teater – fanns ännu en stark optimism: den unge David skulle väl ändå kunna göra sig fri från den destruktiva spiral livet i denna familj innebar. Likaså i Jan Bergmans underbara uppsättning för Riksteatern år 1999 där Hugo Emretsson drev handlingen framåt med en sanningslidelse inte olik Greger Werles i Ibsens Vildanden.

Dalateaterns aktuella programblad nämner åtskilliga roller Hugo Emretsson tidigare har gjort – men kuriöst nog sägs inget om att han för elva år sedan faktiskt gjorde samma roll. Hur som helst är det imponerande att se med vilken klar blick för spelet Hugo Emretsson här gör denne David. Några av scenerna görs sublimt – som när han sitter och lyssnar på gamla bandinspelningar föräldrarna gjorde i barndomen.

Natten är dagens mor kan sägas bilda själva urcellen till Noréns hela dramatiska produktion. Spelplatsen är ett litet familjeägt hotell, och tidpunkten 9 maj 1956. Hotellet är denna dag stängt för inventering. Nu blir det emellertid inte varorna som inventeras, utan familjens verkliga belägenhet: steg för steg faller fasaderna och blottlägger en livsångest som går igen hos var och en av de fyra: fadern, modern och de båda sönerna.

Yngve Sundén lyckas i mångt och mycket gestalta faderns oförmåga att leva upp till kraven som ställs på honom; han är i grunden lika vilsen som yngste sonen David – och de flesta uppsättningar brukar också få fram närheten mellan dessa två. Yngve Sundén lyfter inte fram så mycket av det överdådiga i faderns karaktär – att sjunga med i Jussi Björlings ”Till havs” räcker inte – men som helhet är det en konsekvent och trovärdig tolkning.

Susanne Hellström gör en ovanligt tillbakadragen modersgestalt; här fungerar hon mindre som sammanhållande kraftcentrum utan mer som exempel på en människa vars livslust förskingrats. Denna ”tunnhet” gör egentligen pjäsen än intressantare. Mycket bra är även Joel Torstenssons tolkning av äldste sonen Georg, vars auktoritetsbehov aldrig tillgodosetts. Han är som klippt och skuren för vidare färd till extremhögerns grupperingar, etc. Denne Georg framstår faktiskt som tidig prototyp för Noréns senare pjäser om fångar och om nynazister.

Sammantaget – och med inledande reservationer: en absolut sevärd, genomarbetad och välspelad föreställning.