En rad nya diktsamlingar!

Finlandssvenske Claes Andersson, född 1937, har inte bara varit verksam som läkare, jazzpianist samt engagerad vänsterpolitiker (och 1995—1998 Finlands kulturminister); han har dessutom skrivit 23 diktsamlingar, 7 prosaböcker och en del dramatik. I hans senaste lyriksamling, Mörkrets klarhet (Söderströms/Heidruns), där ”sommaren har insjuknat i höst” och där träden ”sjunger i stormen”, dominerar en känsla av försoning; ett slags trotsig hoppfullhet, allt mörker till trots. I slutdikten ljuder Bachs musik, som ”kryper med sina silvertrådar längs mina nervbanor”. Det är en ganska talspråklig och lättillgänglig lyrik, fylld av underbara bilder (”Ditt ansikte är den världsdel jag vill resa till) men också av politiska aspekter. Därtill bråddjup ängslan: ”Lyssna till ensamheten i min hemska bön.” Här finns också en vidare oro: ”En försvinnande kort stund av mänsklighet på en obetydlig planet i ett hörn av ett hörn i universums långkorridor”.

Bo Carpelan, sedan mitten av förra århundradet en centralgestalt i den finlandssvenska litteraturen, har utgett en oerhört fin diktsamling: Gramina (Bonniers). Den nu 84-årige legendaren åberopar Horatius, Vergilius och Dante och bjuder en reducerat modernistisk poesi, präglad av såväl klarhet som gåtfullhet (”Allt levande/ oförklarligt”). Somligt är hisnande vackert: en hårt, närmast celanskt eller wittgensteinskt komprimerad poesi. Annat minner om Hölderlin, Tranströmer och Norén. Ålderdom och förestående död kastar mörka skuggor över Carpelans trotsigt flammande lyrik (bara någon enstaka putslustighet verkar stilbrytande). Slutstrofen, som ansluter till Dantes paradisvision, är magnifik: ”När ljuset ej mera bländar/ är din hemtrakt där/ och din vila”. (Kuriöst nog utgav Torsten Holmström 1926 en diktsamling med samma titel: Gramina.)

En spännande, på många sätt avancerad diktsamling är Anna Hallbergs Colosseum, Kolosseum (Bonniers), med ett mångformat poetiskt uttryck och där emellanåt korta fragment får en väldig lyster – mitt i ett virrvarr som emellanåt ter sig lite abstrakt och utstuderat formalistiskt, andra gånger genuint sökande. Det finns ett stort mått av rörelse och upptäckarglädje i denna komplexa samling. Mer avklarnad, elegisk och delvis nostalgiskt sökande i barndomslandet framstår Arne Johnsons nya diktsamling Reidjz (Symposion); här med ett återkommande omkväde om en ungdomskärlek (där känslostyrkan är nästan högromantiskt sprickfärdig). Här finns genklanger av typisk 1980-talslyrik, men ofta dominerar en påfallande enkelhet; ett vardagsnära idiom som – åtminstone när det gäller prosadikterna – får mig att tänka på såväl Saarikoski som Greider (”Jag tänker på de hus jag vistas i, hur tid passerar omkring dem och genom dem, hur spikar, foder, möbler belastas av människors utsöndringar, röster, det är en glittrande varp.”).

Till sist litet kort om ytterligare ett antal titlar. Kristian Lundbergs Mörkret skulle vara som ljuset (Symposion): denna lyrik är lika romantisk som modern, lika samtidsanknuten som orfiskt skådande. När han är som bäst kan jag inte låta bli att tänka på Erik Lindegren. Mer vardagligt förankrade är dikterna i Margareta Mörcks Livet som det kan vara ibland (Vulkan); den okonstlade, lite tonårsslängiga diktionen genererar, när den är som bäst, ett slags paradoxala förtätningar, mitt under kökslampan. Rainer Maria Rilkes högstämda Duinoelegier har utkommit i nyöversättning av Camilla Hammarström (Lejd); någon gång kan jag inse styrkan i den modernisering hon gett språkdräkten; andra gånger tycker jag att Lindegrens serena form fortfarande är oöverträffad. Ellerströms har släppt en utsökt liten volym: Edith Södergrans Aforismer: en rad poetiska förtätningar som även kastar starkt sidoljus på hennes dikter. Här med ett utmärkt förord av Jonas Ellerström och Agneta Rahikainen. På samma förlag introduceras även för första gången på svenska en av det japanska 1900-talets största poeter: Akiko Yosano, här i översättning av Kazuyo och Håkan Lundström. Den 23-åriga Yosana gjorde 1901 succé med dessa dikter: haikuartade femradingar, fyllda av en lika komprimerad som säregen skönhet.