Operapremiär i helgen: Händels "Alcina" i Göteborg

Det går en Händel-våg genom europeiska teaterhus. Göteborgsoperan gjorde stor succé häromåret med David Radoks smakfulla ”Julius Caesar”, med bl.a. Leksandsbördiga Ann-Kristin Jones och unga stjärnskottet Ida Falk Winland. Båda återfinns i göteborgsoperans ”Alcina”, med premiär i helgen, där dessutom Katarina Karnéus och Agneta Eichenholz gör fantastiska sånginsatser. Dirigerande barockkännaren Laurence Cummings får fyr på hela orkestern och har dessutom kryddat musiken med pauseringar och violinsolon.
År 2003 sjöng Anne Sofie von Otter och Christina Schäfer i en svåröverträffad ”Alcina” på Drottningsholmsoperan. Pierre Audi hade där emellanåt lagt in koreograferade rörelsemönster – men i Göteborg har sådana fullständigt tagit över på scenen – som därtill förvandlats till något slags cementgrå lagerlokal. Det ska kanske spegla drottning Alcinas melankoli – men frustrerande fult är det. Dock: Händels musik genomtränger den scenografiska asfalten: orkestern och sångarna firar triumfer!
Problemet är att regissör Yannis Houvardas inte gör något för att lyfta fram vare sig magin eller känslostyrkan i Händels musik i "Alcina". Här möter Barbie-liknande sångare som med stundom repetitiva rörelser, stundom robotartade förflyttningar förvandlar det hela till en blandning av streetsmart reklamfilm eller nästan parodiskt postmodernism, à la amerikanskt åttiotal. Problemet är kort sagt att uppsättningen som helhet förefaller tondöv för Händels opera: scenografin och den allmänna regin spelar på tvärs mot musiken och sången. Och Karin Erskines strikta smokingkod för de medverkande gör den grå, tunnelartade scenen till en catwalk för aktörer som förefaller snarast deprimerade.
Scenografin och regin snarare distraherar än stöder Händels "Alcina", men att man slutligen ändå sitter där och njuter innebär ett desto högre betyg till sångarna och Göteborgsoperans orkester.