Det senaste halvåret har det utkommit en rad läsvärda böcker som granskar de ökande klyftorna i samhället och – inte minst – socialdemokratins handfallenhet inför denna accelererande utveckling.
I höstas utgav ekonomijournalisten Bengt Ericson Den nya överklassen (Fischer&Co), där han belyser en svensk ekonomisk elit som snabbt fjärmat sig från vanliga människors liv. Han beskriver finansmäns och riskkapitalisters extravaganta livsföring och skildrar hur de bor. Ibland blir texten kvällstidningsaktigt reportagemässig: läsaren får blicka in genom uppborrade nyckelhål till denna andra värld. Bengt Ericson ger fascinerande men framför allt förfärande inblickar i dessa stenrika, bonusbestänkta företagsledare liv. De lyxrenoverar spatiösa våningar på Strandvägen eller flyttar ut på landet och lever herrgårdsliv. Ericsons reportageliknande resa genom den nya överklassen mynnar dock inte i någon systemkritisk slutsats, utan snarare i ett slags from förhoppning om att det kapitalistiska systemet ska självsanera och småningom minska dagens extrema inkomstskillnader mellan direktörer och arbetare.
För den som vill veta mer om den nyliberala vågen och om välfärdssamhällets allt tydligare problem att hävda statligt befästa jämlikhetsmål kan rekommenderas Tony Judts Illa far landet (Karneval). Den brittiske historikern Tony Judt, som 2006 nominerades till Pulitzerpriset för sitt omfattande översiktsverk över europeisk efterkrigshistoria, avled 2010 av en obönhörlig, snabbt nedbrytande neurologisk sjukdom, men kort dessförinnan hann han diktera denna intressanta och tankeväckande bok, liksom även den mer personliga Minneshärbärget: ett lika sorgligt som vackert avskedstagande till världen och till livet, skrivet på en koncis, osentimental prosa – men ändå med starkt lyrisk verkan.
Tony Judt dryftar socialdemokratins passivitet i ett läge där jämlikhetsidealen med kraft behöver hävdas. Detsamma gör Göran Greider i sin nya bok, Ingen kommer undan Olof Palme (Ordfront); en utomordentlig skildring av den svenska välfärdsmodellens uppgång och fall och om hur visionen av det starka samhället allt mer krakelerat. Tron på kollektiva lösningar har ersatts av individuella val (vi är snudd på situationen ”Rädde sig den som kan”).
Tony Judt och Göran Greider rör sig över ungefär samma territorium – båda med utpräglat idéhistoriska infallsvinklar. Båda förenar dessutom teoretiskt anlagda resonemang med stor kunskap och en tydlig personlig närvaro i texten. Också den resonerande, lite slingriga stilen har de gemensam. Greiders bok om Olof Palme beskriver en socialdemokrati som tappat både självförtroende och visioner. Här bjuds en i mitt tycke fantastisk läsning.
Slutligen rekommenderas Peter Glas oerhört spännande bok om Geronimo; apachekrigaren ledde de sista fria indiangrupperna och i många år gäckade de amerikanska trupperna. Gång på gång rymde han från reservatet i Arizona; sista gången 1886, tillsammans med 18 krigare och 20 kvinnor och barn. Vid ett tillfälle jagades gruppen av 5 000 soldater! Geronimo (Bakhåll) beskriver ett indianfolk med mästerliga gerillakrigare och som levde i symbios med den omgivande ökennaturen. Peter Glas skriver engagerat och kunnigt och varvar tillbakablickar på apachekrigens sista dagar med intryck från en resa i samma trakter nu på 2000-talet. Lägg därtill en mängd unika dokumentärfoton. Det här är en bok som till och med överträffar Alexander B: Adams stora biografi med samma namn (Toronto, 1971). Peter Glas skriven i samma slags personliga stil som norrmannen Helge Ingstad, som i Apacheindianerna (Skoglunds, 1946) reser runt i 1930-talets norra Mexiko för att fördjupa sig i envisa rykten om att det skulle ha funnits en grupp apacher som ännu i början av 1900-talet ska ha gäckat alla förföljare. Peter Glas bok är dock mer välresearchad och kanske inte fullt lika romantisk i sin syn på apacherna.
iPhoneが普及!「ドコモ」vs「au」vs「ソフトバンク」の形に
5 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar