Poesi...

Lars Hermansson berättar i sin märkvärdiga vandringsbok ”Gå till gå” om ett samtal med en ung italienska. Han säger till henne:

”Poesi är en så otidsenlig företeelse att jag ibland inte riktigt kan fatta att den faktiskt finns. Jag menar den behövs ju inte. Det kan inte vara många tiondels promille av befolkningen här i landet som läser poesi. Om de sköt oss skulle ingen bry sig. Vi ligger ju ändå bara resten av samhället till last, kräver stipendier och statsunderstöd.”

Italienskan kontrar, mycket allvarligt:

”Att läsa poesi är att förbereda sig på miraklet. Som kanske aldrig kommer. Förmodligen inte. Men i poesin finns dess försmak. I det lilla, som är nästan ingenting. Den musikalitet som uppstår när hela diktens logik har bäddat för ett femstavigt ord och poeten i stället väljer ett fyrstavigt. Det svänger. Det betyder ingenting. Men det åstadkommer en svängning i själen. Ja, så är det. Det svänger helt enkelt.”

Det räcker inte med att det skrivs lyrik. Den måste ju hitta fram till läsarna. Det kan ibland ta åratal, eller årtionden, århundraden. En läsare kan när som helst upptäcka lyrik som slår an och gör starka intryck. Poeter kan bli återupptäckta och uppvärderade. En diktare som under livet knappt uppmärksammades kan en vacker dag komma att tillhöra världslitteraturen.

Göran Tunström skrev några underbara diktsamlingar på 60-talet. Så fick han en arg recension i rikspressen, där han förebråddes för att inte vara tillräckligt samhällsengagerad. Han tog så illa vid sig att han upphörde skriva poesi. Men nu, 2011, ser jag att några av hans opublicerade dikter ska utkomma i en postum volym.

God litteratur letar sig fram: den har livskraft och ofta inget bäst före-datum.

Nyligen utgavs en märklig och imponerande diktsamling av den norrländske poeten Bengt Hansson, som avled 2007. Den omfångsrika volymen heter ”Över land färdas båten på männens axlar” och har utgetts på Ord&Visor förlag.

Bengt Hansson, uppvuxen under små omständigheter i det inre av Västerbotten, var autodidakt och fabriksarbetare och gav under sin livstid ut knappt någonting alls. Han fick inte ens gå i realskola: han behövdes hemma och fick vackert finna sig i att arbeta i skogen, som de andra i byn. Så var det ännu på 40-talet. Men han drömde om att bli poet – och under många år arbetade han oförtrutet på manuskriptet till föreliggande bok. Det fick gärna ta tid: han var mycket självkritisk.

I det tysta formade han sitt livsverk. Till form som innehåll är dikterna enkla, med ord som ”mjölkbord”, ”harspår”, ”barkspade”, ”hjortrontuvor” och ”fogsvans”. Men vilken delikat känsla för språk – och vilken genuin blick för poetisk förtätning! Ur det enkla växer fram en svindlande helhet.

Som fabriksarbetare på en plastfabrik i Vilhelmina skriver han i en dagbok någon gång i 45-årsåldern: ”Det är en underbar höstdag. Eftermiddagen använder jag till en cykeltur i naturen. Lövskogen skiftar i alla nyanser, från djupaste rött till flammande gult och asparnas gulgröna. Efter dagens knog är det en glädje att komma ut i skogen. Det är en stund av befrielse och återhämtning. Ibland känner jag en glad överraskning över att naturen finns. Den tycks mig så otroligt väsensskild från den värld vi bygger åt oss.”

”Befrielse och återhämtning” – kanske var det på likartat sätt han upplevde sitt skrivande och den allt mer påtagliga hemkänsla han uttrycker inom lyriken.

Han slet på en plastfabrik – men var i grunden en diktare. Kanske blev poesin ett sätt att överbrygga en längtan efter ett liv som inte blev hans. ”Leva skild från havet/ säger du/ är att ha flyttfågelns hjärta/ men sakna dess vingar.”