Försommarmusik...

Jag har upplevt sommaren ännu litet vackrare när jag lyssnat på tre nya cd-skivor med Bach-tolkningar. Jag tycker oerhört mycket om ”Konzerte und Sinfonien für Oboe” med virtuose Heinz Holliger som solist och i fenomenalt samspel med Camerata Bern. Under ett granitgrått, nästan intetsägande cd-omslag (ECM, new series) döljer sig en lustgård av kärleksfullt musikanteri och med härligt bett i stråkarnas tonbildning. I ”Georg Gulyás plays Bach II” (Proprius) har denne svenske, internationellt framgångsrike gitarrist transkriberat en rad Bach-verk – och resultatet klingar underbart på detta instrument. Alldeles riktigt som solisten skriver i cd-häftet: ”Bachs verk tillhör det slags musik man kan ägna ett liv åt att upptäcka.” Bach på gitarr blir mer poetisk, mer vekt drömsk – och med det musicerande Gulyás bjuder på kan skivan inte annat än rekommenderas. Härutöver framhäver jag gärna dubbelalbumet ”Bach, The Essentials” (Harmonia Mundi); en antologi-cd med olika inspelningar där verkligen mycket väsentligt av ”den femte evangelisten” kommit med, låt vara att alltsammans blir en smula rapsodiskt. Men som överblick och som grundbult i ett musikbibliotek ter den sig genast värdefull. Här konserterar toppensembler som ”Akademie für alte Musik Berlin” och härlige cembaloavirtuosen Richard Egarr.

Nya Buxtehude-tolkningar vimlar det knappast av – desto roligare när det kommer en så högklassig cd som ”Scandinavian Cantatas” (Dacapo), där denna vitala musik (pendlande mellan det kyskt Bachska och en mer händelskt uppsluppen, prunkande stil). Här en dansk inspelning, och med stor akustisk lyster (inspelningen gjord i en Helsingör-kyrka), och både instrumentalister och vokalister framträder i paritet med den serena grundton som dominerar i denna sakrala, ofta smått renässanshögstämda musik.

Bernardo Storace (f. 1664) har väl ofta fått stå i skuggan av Frescobaldi – men en skiva ”Harpsichord Music” av Storace med Hiroshima-födda Naoka Oakutagawa lyfter genast fram honom som en viktig del av europeisk musikhistoria. Många av dessa cembalokompositioner är ju rentav i klass med Scarlatti – och den unga japanskan spelar mycket bra.

Och nu ett rejält kliv till en två timmar lång inspelning: ”Schumann, Scenes from Goethe’s Faust” (Naxos) med Warszawa-filharmonikerna och deras kör samt sångsolister. Warszawa-filharmonikerna är bland de bästa i Europa: hör man symfonisk musik med dem är det ofta med en känsla av att komma ut på öppet hav. Sådant är inte självklart – men dylikt har jag upplevt i den polska huvudstaden. Här en inspelning gjord i orkesterns mastodontiska konserthall (invigd 1955), och med Antoni Watt i ledningen – utomordentlig skeppare även när det stormar som mest i denna romantiskt yviga, starkt känsloladdade musik.

Låt mig krydda med ytterligare två skivor. Först Saint-Saëns ”String Quartets” med Fine Arts Quartet (Naxos): här möter några av musikhistoriens vackraste, mest rikhaltiga och mest komplexa verk – och med uttolkare som denna ensemble blir resultatet fantastiskt. Att lyssna på denna skiva är som att besöka ett själsligt spa. ”Guitar Music” av Francisco Tarrega (Naxos) erbjuder ett brett urval av dennes musik, här med den fine gitarristen Mats Bergström. Mest känt torde stycket ”Recuerdos de la Alhambra” vara – ljuvlig och drömsk musik!