Sommar & musik

En ofta viktig del av sommarens upplevelser handlar om musikupplevelser. Och det kan handla om väldigt olika sorts musik. Det kan vara upplevelsen av skiftande vattenljud från bäckar och åar man passerar under en fjällvandring; det kan vara dragspelstonerna på en brygga utanför Fjällbacka; det kan vara något underbart brasilianskt man snappar upp under en resa. Och det kan – som i år – vara pianisten Anna Christensson när hon spelar Schuberts Impromptu.

När jag år 2003 skrev en debattartikel och underströk hur viktigt det är att dagspressen slår vakt om kulturbevakningen illustrerades texten av två förmenta motsatser: å ena sidan ett fotografi av en kammarmusikensemble; å andra sidan en bild på The Beatles. Undermeningen var klar: Den som slår vakt om kammarmusik kan omöjligt uppskatta popmusik.

Det finns – förvisso – fördomar om allt. För egen del kan jag, ärligt talat, lika väl uppskatta kammarmusik som avantgardistisk pop.

Här några av denna sommars musikupplevelser: Lisa Rydberg när hon spelade såväl rättvikslåtar som Bach på solofiol, därtill med en sinnlig utlevelse som – tror jag – hypnotiserade huvuddelen av publiken; den Elton John-aktige, överdådigt musikaliske popartisten Jamie Cullum då han höll Dalhallapubliken i ett fast grepp; Hans Pålssons finstämda pianoafton i Mellby ateljé på Österlen; och den avspända stämningen vid ”Jazz under stjärnorna” i Brantevik, där Mats Norrefalk, Nils Landgren och Lill Lindfors var aftonens ”leading stars” – och alltsammans var så fantastiskt att man riktigt såg hur publiken smälte. Säreget också att uppleva bystugedanserna runtom i siljansbygden i början av juli: verkligen som att kliva in i en Zornmålning; verkligen som att uppleva denna trakt – ja: inifrån.

Men jag missade de stora kammarmusikfestivalerna: Saxå, Båstad, Gotland, Sandviken… Jag missade Drottningholmsteatern, jag missade Confidencen. Önskar mer än jag får.

Men nu ska jag minnas något jag redan fått. Exempelvis augustikvällen för tio år sedan under ”Musik på slottet”. Det var en operaafton med Kerstin Avemo och Tito Beltran i den fabulösa Rikssalen – Tessins klassicistiska skapelse. Här höll Gustav III sina kandelaberupplysta maskeradbaler på 1770-talet, och här hölls riksdagens högtidliga öppnanden. Ackompanjerade av Stockholmsensemblen under Mats Liljefors sjöng solisterna arior och duetter ur välkända operor. Kerstin Avemo var blixtrande klar i sitt framträdande: hennes ljusa, ranka röst tedde sig, med sitt okonstlade allvar, som mycket värdig – i synnerhet jämfört med den passionerade Tito Beltrans ibland glassigt självmedvetna soloåkningar. Konserten var utmärkt, utan att på något vis vara sensationell – men i avslutningsnumret – duetten mellan hertigen och Gilda i Rigoletto – hände något. Här hade duon sjungit upp sig rejält. Efter det starka bifallet följde en rad extranummer, bl.a. dryckesvisan i La traviata. Nu fullkomligt kokade publikhavet av upphetsning. När sedan Tito Beltran intog en av balkongerna och sjöng ”Nessun dorma” ur Puccinis Turandot var succén total. Publiken närmade sig extas.

Så där är det ibland på konserter: något mediokert börjar med ens – ofta rätt oförklarligt – glida över i ett slags sällsam stämning där allt stämmer och där allt tycks möjligt.

Från tidigare år i Stockholm minns jag sommarnattskonserterna på Nationalmuseum – en underbar tradition. Akustiken i den övre delen av trapphallen är skarp och tydlig, synnerligen koncenterad och med lång efterklang. Och medan musiken klingade kunde man se skärgårdsbåtarna stäva förbi utanför hallens panoramafönster.

Ett av de bästa minnena: kammarmusikfestivalen i finländska Kuhmo. Programfoldern till 2007 års festival avslutades: ”Välkomna, vänner, musikälskare och äventyrslystna, bordet står dukat. Var säkra på att ni kommer att lindas in i en magisk vävnad i Kuhmo… Musik är människoandens enda alster som får tiden att stå stilla, känslor och skönhet att bli tidlösa. Njut av musiken, den är en förverkligad dröm…”

Hur kommer det sig att denna fjärran ort, med bara 10 000 invånare, kunnat bli så omtalat i vida musikkretsar runtom i världen? Jag minns att 2007 års festival bjöd på flera hundra artister och ett drygt 70-tal konserter. Programutbudet var överväldigande: man kunde besöka konserter från 11-tiden till framåt midnatt. En dag var jag så uppfylld av musik att jag glömde äta och i stället levde på Brahms.

Kammarmusikveckorna – som sedan starten 1970 tjänat som förebild för många festivaler runtom i Europa – arrangeras av Kuhmo musiksällskap, i samarbete med den europeiska kammarmusikakademin. Finansieringen sker till hälften med biljettintäkter, staten bidrar med 20 % och staden Kuhmo med 10 %. Resten av pengarna kommer från sponsorer. Publiken består till 95 % av finländare, varav cirka 40 % från Helsingforsområdet. Av utlänningarna dominerar svenskar, följt av tyskar och britter.

Festivalen lockar uppemot 40 000 besökare per år och är därmed ungefär lika stor som Musik vid Siljan, som ju brukar beskrivas som Nordeuropas största musikfestival. Men i Kuhmo handlar det bara om kammarmusik – även nyskriven sådan. Flera inhemska kritiker betonar Kuhmos stora betydelse för det finländska musiklivet – samtidigt som de förklarar att det finns en kris för kammarmusik även här. Men av den märks inget i Kuhmo, som istället fungerar som draglok för både det regionala och nationella musiklivet, liksom för turistnäringen; hälften av turismen kan kopplas till festivalen. De lokala myndigheterna har i takt med festivalens tillväxt satsat allt mer på kulturen.

Många ser festivalen som en viktig motor för den framtidstro som nu spirar. Och kanske var det festivalen som gjorde Kuhmo till stad. År 1986, när kammarmusikveckorna här börjat bli omtalade världen över, fick den lilla ödemarksorten nämligen stadsrättigheter. Dessförinnan var detta ett ganska fattigt område, med nästan inga kulturella evenemang. Ännu på 60-talet fanns isolerade, väglösa byar, med egna skolor. Kontakten med omvärlden var liten.

Kammarmusikfestivalen förvandlade byn Kuhmo till stad och vital kulturhärd. Den unge cellist, Seppo Kuhmanen, som 1970 föreslog en festival här, kan känna sig stolt: hans tanke föll i god jord i det karga Karelen – och festivalen visar år efter år vilken kraft musik kan innehålla.