Jamie Cullum på Dalhalla, 13/8

Den oerhört populäre brittiske sångaren, musikern och låtskrivaren Jamie Cullum avslutade årets europaturné med en enda spelning i Sverige: i Dalhalla lördag kväll.

Den stora arenan var fylld till ungefär hälften (jag hade gissat på fullsatt) när Jamie kom ut på scenen och förklarade att detta var den vackraste scen han någonsin befunnit sig på. (”Man vet inte om detta är dröm eller verklighet – vet ni?”)

31-årige Cullum debuterade 1999 med ett album som såldes i 600 exemplar. Efter några år kom bästsäljaren ”Pointless nostalgic”. I dag är han en av Storbritanniens främsta artister, och med världsrykte. Efter Dalhalla-besöket ska han nu åter till studion, för att spela in en uppföljare till albumet ”The Pursuit”.

Ibland betecknas Cullum som ”jazzartist”. Men jazzmusiken – även om den är central i hans musik och influerar det mesta – är bara en av flera beståndsdelar. Här blandas många stilar. Ett slags jazzpop dominerar. Ofta associerar jag till experimentell pop à la tidigt sjuttiotal: gång på gång kommer jag att tänka på grupper som Supertramp, 10 cc och Queen (och faktiskt låter Jamie Cullum ganska lik såväl Supertramps sångare som Queens Freddie Mercury – som förresten även han djärvt lät popmusiken förgrena sig åt olika håll; till och med opera förekom!). Det ligger nära till hans att jämföra Cullum även med Elton John.

En del låtar påminde dessutom om tidig sextiotalspop – och med ens framstod kvällens huvudartist som en sentida Mc Cartney. Andra låtar är stillsamma, nästan som Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water”, men mestadels får pianostämman hotta upp ackompanjemanget. När det jazzmusikaliska draget tar över blir resultatet funkig, fusionaktig jazz (så till den grad att stora delar av konserten skulle ha passat perfekt på anrika Fasching i Stockholm); andra gånger styr det hela i riktning mot samtida pop och blir hipp dansmusik alternativt soft klubbmusik (som gjord för de mest sobra miljöer). Vid några tillfällen kom en äldre jazzstil i dagen – och med ens framstod Cullum som en reinkarnerad Oscar Peterson.

Pianot står hela tiden i centrum. Jamie Cullum ömsom smeker det, ömsom hamrar på det – med en frenesi så man baxnar. Han är dessutom extremt rörlig, byter instrument, springer av och an på scenen, får igång lite allsång, hoppar upp på pianot (!) och sjunger, skämtar och spexar. Jamie Cullum är inte bara en extraordinär musiker – han är dessutom en stor entertainer. Och i allt han gör får han fint stöd av de mycket duktiga musikerna i bandet.

Cullum lyckades mot slutet engagera publiken att sjunga trestämmig körsång. Efter sista numret övergick applåderna i denna nyss inlärda sång. Då kändes kvällen med ens magisk.

Jamie Cullums segertåg genom samtidens musikaliska landskap bärs väl delvis även upp av det breda tilltalet; en mix som alltså inkluderar bland annat traditionell och experimentell jazz, och 60-, 70-, 80- och 90-talspop. Men framgången beror huvudsakligen på Cullums makalösa musikalitet, på hans stora scennärvaro, väldiga energi, spelglädje och dessutom artistiska medvetenhet.

Man kan bara fromt hoppas att Dalhallas tid inte är över.